Det här är svårare frågor än man tror
för folk är långt ifrån överens om vad som är hälsosamt för en gravid
kvinna att ägna sig åt. Å ena sidan så hyllas kändisar för att de
"tillåter" sig att gå upp rejält i vikt när de blir gravida samtidigt
som man på annat håll "berömmer" en kvinna för att hon håller vikten vid
graviditet. Många är snabba att påtala att graviditet inte är en
sjukdom och därför finns det ingen anledning att ligga på soffan och
lata sig men när en höggravid kvinna publicerar bilder på sig själv när
hon styrketränar så väller hatmejlen in.
Så hur ska man navigera sig genom det här?
Jag
hade bestämt mig redan från början vad jag ville med min graviditet.
Som fysiskt aktiv person men samtidigt bärare av några bonuskilon så
ville jag vare sig ha en stor viktökning eller behöva göra avkall på
träning och tävling i någon större utsträckning. Samtidigt har jag under
vintern rehabiliterat min fotskada från förra sommaren så några
intensiva löppass var ju knappast aktuellt oavsett..
Vår
barnmorska var med på banan direkt. Jag fick med mig allt hon hade om
olika kostråd (även om inget var specifikt inriktat på överviktiga
gravida kvinnor, ett sådan program saknas tyvärr i Norrbottens läns
landsting) och vi diskuterade vilka träningsformer som kunde tänkas
fungera med både graviditeten och min fotskada i åtanke. Målet för mig
blev sedan att hålla vikten. Viktökning bedömdes helt enkelt som onödig.
Johan
fick sedan vackert anpassa sig.. Snabbt kunde vi konstatera att något
sötsug var det inte tal om att jag drabbats av och i ett gemensamt
hushåll gäller gemensamma regler. Vi slutade köpa hem godis och Johans
älskade choklad (dock hade vi redan hunnit införskaffa den obligatoriska
Paradis-asken inför julen som Johan mycket storsint offrade sig att äta
upp helt på egen hand).
Istället
fick jag en absurd längtan efter frukt och grönt så hela vintern och
våren har vi släpat hem mängder med frukt och grönsaker från affären,
nya recept har testats och vi har överlag blivit sådär nyttiga att jag
tror att vi nu till skillnad från de flesta svenskar faktiskt äter den
rekommenderade dagliga mängden av frukt och grönt.
Stillasittande
var det inte tal om heller, även om gymbesöken inte blev så många som
planerat i vinter så har jag cyklat i snön till mina musikrepetitioner,
jag har åkt skidor, skidorientering, simmat och så när snön försvann så
var det förstås tillbaka ut i skogen för riktig orientering. Fast jag
måste erkänna att anledningen till att jag fegade ur tre branta, isiga
utförsbackar på sista skidorienteringen var just för att jag var rädd
för att krascha och det kändes som en onödig risk med lillan i magen.
Man kan vara fysiskt aktiv utan att vara dum och direktivet från
barnmorskan var väldigt enkelt: "Så länge det känns bra så bara att köra
på."
Vanlig
orientering har jag dock gått hela våren och sommaren, men det har haft
mer att göra med osäkerheten kring vad min fot klarar av än min lilla
gravidmage. För den hade jag nog kunnat jogga med ett bra tag
egentligen. Faktum var att magen inte började synas överhuvudtaget
förrän ganska så sent och vi tror fortfarande det var på pin kiv då vi
suttit kvällen innan med en linjal och försökt räkna ut hur i hela
friden babyn faktiskt rymdes där inne och nästa morgon hade magen poppat
ut..
Det
intressanta med orienteringen har faktiskt varit att det är då jag mått
som allra bäst. Vanliga promenader har bara känts jobbiga efter ett tag
men med karta och kompass när jag kravlat mig över stockar och stenar -
då har jag bara mått finfint! Så även om jag oftast kommit sist (som
sig bör när man går..) så har jag fått mycket värdefull kartträning i
år, jag har kunnat finslipa både min kart- och kompassteknik och det är
aldrig fel. Dessutom har jag tränat Johan genom att lägga banor och
övningar åt honom.
Sista
orienteringen vi var på var bara några veckor innan förlossningen och
anledningen till att det inte blev mer för mig därefter hade lite med
värmen att göra men också att det blev för jobbigt att få på sig
orienteringskläderna. Strumpor och skor blev helt enkelt en plåga men
väl ute i skogen var allting bra.
Överlag
så glänste jag genom graviditeten, jag hade hela tiden bra värden och
minimalt med krämpor. Min goda kosthållning gjorde att jag slapp de
förhatliga järntabletterna (min mage tackar mig fortfarande för det) och
barnmorskan berömde mig vid varje besök. Vikten sedan.. till min stora
besvikelse så hade jag ju gått upp lite vid andra besöket och det var
först när jag insåg att jag aldrig gick upp mer än 100 gram per vecka
som jag uppskattade hur bra det egentligen var. Efter en topp med en
viktökning på 1,9 kg så började jag dessutom gå ner igen.. Allt eftersom
babyn växte blev jag mätt fortare och mellanmål till trots så la lillan
beslag på så pass mycket energi att det inte blev några stora mängder
kvar till mig.
Så
under graviditetens gång har mina sidovalkar sakta men säkert tynat
bort, mitt ansikte har blivit smalare och fått mer markerade drag. Att
jag dessutom inte la på mig någon vätska överhuvudtaget förrän under de
sista veckorna gjorde att jag faktiskt var tvungen att sluta bära
ringarna av rädsla för att tappa dem. Något som hände på riktigt i
sängen en natt..
I
slutändan landade min totala viktökning på 1,2 kg. Det var uppenbart
att jag skulle lämna den här graviditeten lättare och smalare än jag
gick in i den. När jag slutligen vägde mig kom dock chocken.. 10 kg var
borta bara sådär och ytterligare några dagar senare fattades två till.
Jag har inte vägt så här lite på 13 år och då rann vikten av mig på
grund av sjukdom.
Ironin
blir talande, alla dessa år som jag kämpat mot min värk och lidit av
min egen kropps ovilja att samarbete. När smärtan redde upp sig så föll
tydligen allt på plats. Min kropp var som skapt för en graviditet och
jag är (trots min begränsning i fysisk träning just för stunden) faktiskt i mitt livs bästa form.
Nu hoppas jag bara att det löser sig helt med foten så jag kan börja
springa igen, jag räknar med minst 40 år till av orienteringstävlande
och nästan år ska Emma självfallet göra sin tävlingsdebut i Miniknatet!
En
liten last fick jag dock till slut.. under de sista horribla veckorna
när det var först klass 1-varning och sedan klass 2-varning på grund av
den olidliga värmen så började jag konsumera mineralvatten för att orka
med. Johan tyckte att det var en rätt så harmlös last.
2 kommentarer:
Jag älskar att läsa om någon som bestämt sig för att följa sin inre vägledning, istället för att tro på alla domedagsprofetior. Tack för att du delar med dig. Snyggt jobbat dessutom!
Tackar! Jag är också väldigt glad och tacksam att jag fick kontakt med en barnmorska som uppmuntrade och hjälpte mig att följa den väg jag ville ta.
Skicka en kommentar