Del 2: Kropp och hälsa

Det här är svårare frågor än man tror för folk är långt ifrån överens om vad som är hälsosamt för en gravid kvinna att ägna sig åt. Å ena sidan så hyllas kändisar för att de "tillåter" sig att gå upp rejält i vikt när de blir gravida samtidigt som man på annat håll "berömmer" en kvinna för att hon håller vikten vid graviditet. Många är snabba att påtala att graviditet inte är en sjukdom och därför finns det ingen anledning att ligga på soffan och lata sig men när en höggravid kvinna publicerar bilder på sig själv när hon styrketränar så väller hatmejlen in.

Så hur ska man navigera sig genom det här?

Jag hade bestämt mig redan från början vad jag ville med min graviditet. Som fysiskt aktiv person men samtidigt bärare av några bonuskilon så ville jag vare sig ha en stor viktökning eller behöva göra avkall på träning och tävling i någon större utsträckning. Samtidigt har jag under vintern rehabiliterat min fotskada från förra sommaren så några intensiva löppass var ju knappast aktuellt oavsett..

Vår barnmorska var med på banan direkt. Jag fick med mig allt hon hade om olika kostråd (även om inget var specifikt inriktat på överviktiga gravida kvinnor, ett sådan program saknas tyvärr i Norrbottens läns landsting) och vi diskuterade vilka träningsformer som kunde tänkas fungera med både graviditeten och min fotskada i åtanke. Målet för mig blev sedan att hålla vikten. Viktökning bedömdes helt enkelt som onödig.

Johan fick sedan vackert anpassa sig.. Snabbt kunde vi konstatera att något sötsug var det inte tal om att jag drabbats av och i ett gemensamt hushåll gäller gemensamma regler. Vi slutade köpa hem godis och Johans älskade choklad (dock hade vi redan hunnit införskaffa den obligatoriska Paradis-asken inför julen som Johan mycket storsint offrade sig att äta upp helt på egen hand).

Istället fick jag en absurd längtan efter frukt och grönt så hela vintern och våren har vi släpat hem mängder med frukt och grönsaker från affären, nya recept har testats och vi har överlag blivit sådär nyttiga att jag tror att vi nu till skillnad från de flesta svenskar faktiskt äter den rekommenderade dagliga mängden av frukt och grönt.

Stillasittande var det inte tal om heller, även om gymbesöken inte blev så många som planerat i vinter så har jag cyklat i snön till mina musikrepetitioner, jag har åkt skidor, skidorientering, simmat och så när snön försvann så var det förstås tillbaka ut i skogen för riktig orientering. Fast jag måste erkänna att anledningen till att jag fegade ur tre branta, isiga utförsbackar på sista skidorienteringen var just för att jag var rädd för att krascha och det kändes som en onödig risk med lillan i magen. Man kan vara fysiskt aktiv utan att vara dum och direktivet från barnmorskan var väldigt enkelt: "Så länge det känns bra så bara att köra på."

Vanlig orientering har jag dock gått hela våren och sommaren, men det har haft mer att göra med osäkerheten kring vad min fot klarar av än min lilla gravidmage. För den hade jag nog kunnat jogga med ett bra tag egentligen. Faktum var att magen inte började synas överhuvudtaget förrän ganska så sent och vi tror fortfarande det var på pin kiv då vi suttit kvällen innan med en linjal och försökt räkna ut hur i hela friden babyn faktiskt rymdes där inne och nästa morgon hade magen poppat ut..

Det intressanta med orienteringen har faktiskt varit att det är då jag mått som allra bäst. Vanliga promenader har bara känts jobbiga efter ett tag men med karta och kompass när jag kravlat mig över stockar och stenar - då har jag bara mått finfint! Så även om jag oftast kommit sist (som sig bör när man går..) så har jag fått mycket värdefull kartträning i år, jag har kunnat finslipa både min kart- och kompassteknik och det är aldrig fel. Dessutom har jag tränat Johan genom att lägga banor och övningar åt honom.

Sista orienteringen vi var på var bara några veckor innan förlossningen och anledningen till att det inte blev mer för mig därefter hade lite med värmen att göra men också att det blev för jobbigt att få på sig orienteringskläderna. Strumpor och skor blev helt enkelt en plåga men väl ute i skogen var allting bra.

Överlag så glänste jag genom graviditeten, jag hade hela tiden bra värden och minimalt med krämpor. Min goda kosthållning gjorde att jag slapp de förhatliga järntabletterna (min mage tackar mig fortfarande för det) och barnmorskan berömde mig vid varje besök. Vikten sedan.. till min stora besvikelse så hade jag ju gått upp lite vid andra besöket och det var först när jag insåg att jag aldrig gick upp mer än 100 gram per vecka som jag uppskattade hur bra det egentligen var. Efter en topp med en viktökning på 1,9 kg så började jag dessutom gå ner igen.. Allt eftersom babyn växte blev jag mätt fortare och mellanmål till trots så la lillan beslag på så pass mycket energi att det inte blev några stora mängder kvar till mig.

Så under graviditetens gång har mina sidovalkar sakta men säkert tynat bort, mitt ansikte har blivit smalare och fått mer markerade drag. Att jag dessutom inte la på mig någon vätska överhuvudtaget förrän under de sista veckorna gjorde att jag faktiskt var tvungen att sluta bära ringarna av rädsla för att tappa dem. Något som hände på riktigt i sängen en natt..

I slutändan landade min totala viktökning på 1,2 kg. Det var uppenbart att jag skulle lämna den här graviditeten lättare och smalare än jag gick in i den. När jag slutligen vägde mig kom dock chocken.. 10 kg var borta bara sådär och ytterligare några dagar senare fattades två till. Jag har inte vägt så här lite på 13 år och då rann vikten av mig på grund av sjukdom.

Ironin blir talande, alla dessa år som jag kämpat mot min värk och lidit av min egen kropps ovilja att samarbete. När smärtan redde upp sig så föll tydligen allt på plats. Min kropp var som skapt för en graviditet och jag är (trots min begränsning i fysisk träning just för stunden) faktiskt i mitt livs bästa form. Nu hoppas jag bara att det löser sig helt med foten så jag kan börja springa igen, jag räknar med minst 40 år till av orienteringstävlande och nästan år ska Emma självfallet göra sin tävlingsdebut i Miniknatet!

En liten last fick jag dock till slut.. under de sista horribla veckorna när det var först klass 1-varning och sedan klass 2-varning på grund av den olidliga värmen så började jag konsumera mineralvatten för att orka med. Johan tyckte att det var en rätt så harmlös last.