Året var 1989, efter en veckas semester i Norge anlände vi till Östersund för mitt livs första O-Ringen 5-dagars. Jag var 10 år och hade redan mångårig erfarenhet av kartläsning. Tidigare samma vår hade jag fått uppleva vad som fortfarande är ett av mina käraste orienteringsminnen. På en och samma tävling kom jag först i mål, blev intervjuad av speakern samt vann min klass. Ryggsäcken jag vann är sedan länge utsliten och kastad men glashornet står på sin plats i mitt prisskåp.
Östersund bjöd på en kall sommar, på mitt fina målfoto ser man en rödmosig andfått liten tjej springa med underställ. Det var där det en gång började. Jag gjorde inga strålande prestationer det året, jag bommade stort på tredje etappen tillsammans med en hel klunga andra barn och fick som tack för det klubbens pris "dagens ras".
Det var mitt allra första. Sedan rullade det på ända upp på gymnasiet. Åtta O-Ringen gjorde jag i rad, tyvärr blev det inte lika många fullföljda. Jag hade ett stökigt år när jag gick upp i D12 och det där sista i extremt soliga Karlstad 1996 slutade inte direkt lyckligt. Efter tre etapper kunde jag inte längre gå.. Hälseneinflammation i ena foten och en grym stukning sabbade den andra.
Så jag gick vidare till nya äventyr, sommaren där efter lämnade jag Sverige för Australien och kom inte hem förrän lagom till Ungdomens 10-mila och sedan publiktävlingarna på VM i Grimstad - och så förstås nya skador.. min fotled pallade inte Norges skogar.
Så det skulle dröja till den regniga sommaren 2000 innan jag återigen kom till start i O-Ringen, nu som förstaårssenior. Återkomsten var väl vald, Hallsberg innebar en närhet till gamla vänner och bekanta. Formen var det sämre med, åren med skador och flytten hemifrån hade resulterat i nya vänner, nya ovanor och färre träningar. Efter tre etapper haltade jag till O-Ringens vårdcentral där den elaka överläkaren klämde mig på hälen så jag skrek och raskt konstaterade ny hälseneinflammation och utdelade ett fortsatt springförbud.
Där stannade det upp för min del. Det blev glest mellan orienteringarna, jag hade inte riktigt vänner i de kretsarna i Luleå och i min umgängeskrets var det ingen som riktigt stöttade och uppmuntrade mig att träna. Även om jag faktiskt sommaren därpå lurade med Trattis till Kiruna för en kombihelg bestående av Kiruna-festival, BD-veckan och mycket regnigt tältande. Han till och med följde med och hejade på mig när jag sprang parkorientering i Järnvägsparken.
Men så kom som tidigare nämnt återkomsten förra året igen. Jag har försökt trotsat sjukdomar och skador och är faktiskt hoppfull att det kommer gå vägen i år. Förhoppningsvis kan jag utstöta ett enormt segervrål redan på torsdag när jag bryter min onda cykel och faktiskt kommer till start på etapp 4. Följt av ett nytt vrål när jag på fredag har fullföljt hela tävlingen!
Imorgon smäller det! Första etappen! Delmålen är formulerade, nya skorna funkar med onda foten, det här ska bli mitt bästa 5-dagars sedan 1995!
Laddar försiktigt med bästa låten... We are Bushmen 1997 års VM-låt (som sedan uppdaterades till VM 2010 i Trondheim).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar