O-Ringen etapp 1 - arena Rödberget

Så var det stora målet slutligen här.. allt jag tränat för (med mer eller mindre framgång). Efter gemensamt hetsande från mamma, pappa och Johan när jag räknade ut hur lång tid varje moment borde ta så blev det avfärd 7.30 i morse. Då mamma och pappa bor på hotell med begränsad servering av frukost så tog vi idag vår bil istället och hämtade upp dem på hotellet. Johan (med fri starttid) var mer stressad än jag och undrade omedelbart så snart bilklockan slog om till 7.30: "Men var är dem?" I samma stund uppenbarade sig mamma..

Hur höll då tidsplanen? Jo, det gick snabbare än beräknat att köra, det var längre än angivet från parkeringen till arenan så den vunna bonustiden blev uppäten av den extra promenaden. Och arenan var förlagd på sandiga motorstadion vilket ger en direktkvalificering till den tråkigaste O-ringen-arena jag någonsin har varit på!

På plats på Motorstadion!

Nåväl, efter en fin gruppfotografering av OK Renen så begav sig jag och Johan till start och vi hade knappt hunnit 500 meter innan stigen tog sig ner på en väg via ett dike och jag stöp framstupa och givetvis trampade snett med vänstra foten. Fast besluten att tävlande har ju för fan precis börjat så hoppades jag att mina fotledsstöd skulle göra sitt jobb och pressa tillbaka eventuell svullnad och efter ytterligare några hundra meter ömmade det inte längre när jag gick. Men lite skakis blir man förstås - tävlingsveckan hade ju inte ens kommit igång! Vid vätskan och sedan vid diket vid min start såg jag till att vattenkyla foten litegrann.

Den höll in i mål och jag lindade efter dusch och det är ingen egentlig fara, visst är det en utsträckning som har skett men inget som lite tejp inte kan fixa. Ingen synbar svullnad överhuvudtaget. O-Ringen är inte hotat!

Starten ja.. inte nog med att det var 3900 meter dit.. själva starten låg vid foten av en höjd och tävlingen inledde med att jag skulle "springa" till min startpunkt 75 meter bort. Snarare 75 höjdmeter.. det gick för fan rakt upp! Jag hatar sådana starter, man känner sig helt förstörd redan innan banan har börjat ju!

Mina första sex kontroller låg uppe på två olika berg med ett kärr emellan. Bergen var minst sagt obehagliga, alla sluttningarna var täckta av mängder mindre mossbeklädda stenar som gjorde mig livrädd för att:

1. Stuka den jävla vänsterfoten!
2. Trampa upp min oförklarliga fotsuleskada på högerfoten.
3. Ramla och bryta benen i största allmänhet.

Jag slog nog personligt rekord i lusighet under den första delen av banan. Svårorienterat var det också, jag lyckades aldrig riktigt få ihop vilka stenar som faktiskt var med på kartan och jag var alldeles för tveksam till kontrollerna vilket kostade mig mer onödig tid.

Dessutom så lyckades jag med mitt nya trademark när jag passerade kärret mellan bergen, i passagen av bäcken i mitten så fastnade jag med vänsterbenet upp till knät och när jag skulle ta spjärn med högerbenet så försvann det fästet också och jag satt nu fast med båda benen upp till knäna. Samtidigt som en tjej passerade mig utan att ge mig en andra blick så laddade jag för att slita upp mig ur sankmarken. Fick först loss högerbenet och lyckades genom att ta spjärn med knät faktiskt slita loss även mitt vänstra ben.

Fortsatte sedan upp på nästa berg som var precis lika stenigt som det förra. Ut från sexan fattade jag det intressanta beslutat att ta mig ner från berget snabbast möjligt vilket blev en hiskeligt brant nedförsklättring men jag var inte sugen på att springa tvärsöver det steniga eländet. Idag saknade jag nämligen mina hederliga dubbskor men på grund av min ömma fotsula så kör jag för tillfället odubbat och jag hade heller inga akuta smärtor i den. Den diffusa oförklarliga smärtan verkar faktiskt läka ut.

Efter berget väntade fin tallhed.. eller njae.. snarare sandhed med inslag av tall. Jag gillar inte att springa i sand, det är segt och tungsprunget. Så även idag. Samt att jag var alldeles slut efter berget så jag orkade inte riktigt springa på så snabbt som jag borde ha gjort.

Inget större fel på orienterandet - men tempot!

Allra sist väntade så upploppet.. i sand! Alla de gånger jag suckat över leriga upplopp.. sanden var nog värre och långt var det också. När jag så svängde in i min fålla så undrade jag vad i hela friden som pågick, det stod en mur av löpare precis efter målstämpeln. Tydligen hade datasystemet inte riktigt hunnit med och det blev helt enkelt köbildning för att få läsa av sin pinne. Så kokhet och törstig fick jag vänta i över 10 minuter på att få min pinne avläst och för att på andra sidan upptäcka att vattnet bakom målet var slut!

Johan hade ännu inte begett sig till duscharna så vi vandrade iväg tillsammans bara för att göra nästa upptäckt.. det var tydligen strul med vattentillförseln till duscharna så precis när jag nästan hunnit tvätta av mig all tvål så försvann vattnet! Skulle tydligen dröja 30 minuter innan mer vatten var tillgängligt så jag nöjde mig med att vara nästan avduschad, lite tvålrester har ingen dött av. Mer på irritationspunkten var avsaknaden av toalett inne i duschområdet - så ska det liksom bara vara!

Väl ute ur duschen fanns förstås Johan redan väntandes, han hade hunnit duscha klart helt innan vattnet försvann och var snabbare än mig med att klä sig (men han behövde ju inte linda en fot eller plåstra om det nya skrapsåret på knät).

Då souvenirshoppen hunnit stänga så förflyttade vi oss ner till O-Ringentorget för inköp av T-shirts och muggar, morsande på en gammal Luhr i LKAB-montern samt inmundigande av middag innan vi åkte hem för dagen.

Just nu njuter jag till fullo av det härliga med hemmaboende, snart är tvätten torr och mina strumpor är fortfarande orange-vitrandiga. Min karta är scannad och gps-klockan avläst och den allmänna åsikten är att jag behöver springa mer vågat och snabbt i terrängen! Placeringen var inte imponerande.. det här får jag göra bättre imorgon!