Ett år som återvändande orienterare!

På nationaldagen hade det gått ett år sedan jag åter igen efter några års uppehåll snörade på mig orienteringsskorna (nä nu ljög jag, det var ju sprint så jag tog löparskor..). Mycket hade hänt inom orienteringsvärlden sedan sist. Min sport hade blivit ännu mer digital men jag lyckades få mig en användare på eventor vilket numera är en rätt stor förutsättning för att kunna anmäla sig till tävlingsklass. Det skulle snart visa sig att även kläder och mycket kringutrustning förändrats men utveckling även för oss i naturen är väl ofrånkomligt.

Så vad har då hänt under året som gått?

Tävlingarna:

Redan under den första tävlingen, Nationaldagssprinten så visade sig orienteringssporten från sin allra bästa sida med intensivt hällregn hela dagen. Men det hör liksom till.. Nu var ju det nära hem så jag överlevde utan problem. Tidigt fick jag bekräftelsen att min orienteringsförmåga finns kvar rätt så väl, visserligen gör även jag bommar ibland och jag har vid ett par tillfällen missat att se det bästa vägvalet men som orienterare vet jag överlag vad jag sysslar med. Löpmässigt känner jag mig dock emellanåt som en jävla snigel..

Dränkt katt efter Nationaldagssprinten.

Det hann bli några till tävlingar under förra året och sedan en intensiv vårsäsong här i Luleå, jag har till och med lyckats slå en och annan löpare även om jag i hemma i Norrbotten fortfarande väntar på att inte hitta mig själv längst ner i (den alltjämt väldigt korta) resultatlistan. Att faktiskt slå någon i tävlingsklass på hemmaplan har varit den svåraste utmaningen.

De första riktiga tävlingarna för säsongen var dessutom på det väldigt krävande Råberget vilket gav självförtroendet en rejäl törn och man verkligen fick skäl att ställa sig frågan: "Vad fan håller jag egentligen på med?"

Skadorna (och sjukdomarna):

Tidigt undrade min kropp vad jag egentligen sysslade med, under hösten ömmade vadmusklerna till och från vilket störde framför allt personalorienteringen. När det nya året började så kom istället evighetsförkylningen att sabba upptaktsträningen. På det följde då förstås min briljanta kollision med ett träd och dess utstickande gren på Grymnatta.

Den mycket vackra blåtiran efter Grymnatta.

Nu slutade tyvärr inte vårens motgångar där, blåtiror läker dessutom ut och man kan utan vidare springa vidare efteråt. Evighetsförkylningen fortsatte spöka och ledde till att jag fick lämna återbud till 10-mila och den tillhörande 10-milakorten.

Sedan kom det stora bakslaget i samband med Bergnäsets tävlingshelg. Efter medeldistansen hade jag kännbar värk under min högra fot och på långdistansen var det ett klart hinder för att springa på där det var lättlöpt (visserligen slog jag ändå mina tidsuppsatta mål den helgen). På vårdcentralen misstänkte läkaren en stressfraktur vilket hon dock efter röntgen uteslöt en månad senare (undras hur snabbt man skulle fått röntgentid och besked om man istället varit just man från Luleå hockey istället för okänd orienterande kvinna...?). Så i dagsläget har jag fortfarande en fot som ömmar till och från men har ingen aning om varför det gör ont.

Klubbytet:

Trots att jag flyttade ifrån Sollentuna för en himla massa år sedan så har det inte blivit av att byta klubb, jag har ju ändå bara sprungit några tävlingar då och då och kom aldrig riktigt in i orienteringskretsen här uppe i Luleå. Så vad förändrades den här gången? Jo han heter förstås Johan och är min äkta man. Efter att ha varit lätt skräckslagen och frusen publik på regniga Nationaldagssprinten så var det soligt och fint när det var personalorientering på sprintkartan i Kyrkbyn i höstas. Jag lurade dit Johan (tidigare under sommaren hade jag lurat honom att köpa löparskor) och den före detta löparen fann nu charmen i att springa orientering. Han var fast! Då Johan saknade klubb så tog jag slutligen steget fullt ut att byta klubb och Johan blev samtidigt medlem i sin allra första orienteringsklubb.

Utrustningen:

Orientering är i grunden en billig sport, man behöver inte så mycket utrustning för att komma igång.. men eller hur? Väl indragen så finns det alltid något att lägga pengar på för att få så bra förutsättningar som möjligt. Under året som gått har mitt återvändande till träningen och orienterings värld inneburit totalt fem nya par skor, utöver det så har jag köpt ny kompass (min lille älskling drabbades av luftbubbla under Höstkampen), två nya sport-BH:ar, ny definitionsficka, ny sportklocka, ny klubbdress, nya tights och nya orienteringsstrumpor. Turligt nog så har jag under samma period skurit ner kraftigt på övrig shopping men var alla nya kläder och skor ska få plats är alltjämt en olöst fråga på hemmaplan. Johan har ju under samma period även han utökat sitt innehav av sportutrustning rejält!

Nu har jag dessutom inte nämnt den väldigt relaterade skidutrustningen..

Nya erfarenheter:

För i vintras åkte jag för första gången skidorientering! Detta efter att ha plockat fram skidorna igen efter några års dvala (vilket sedan resulterade i inköp av nya skidor, nya pjäxor, nya stavar, nytt underställ samt ordentliga skidhandskar..).

Priserna:

Trots min bristande grundkondition och att superresultaten lyst med sin frånvaro så har jag under det gångna året upplevt ett prisregn som aldrig förr. Jag började stabilt med Höstkampen, efter att segrarna och ungdomarna fått sitt så delades det ut ett antal lottade priser varav det andra tillföll mig. Sedan under våren har flera tävlingar delat ut priser till 1-3 i 21-klasserna, på grund av det lilla antalet deltagare i D21 så har jag tre gånger fått gå fram och hämta priser så jag har kommit hem med Polarbröd, sporttröja samt träningsficka för mobiltelefon.

Så här glad blir man över ett gigantiskt postparaply!

Tekniken:

Min tidigare nämnda nya sportklocka är förstås en gps-klocka vilket tillsammans med det roliga programmet QuickRoute gör att jag numera kan ladda över min exakta löprunda till kartan så nu är det slut på gissningar var man har varit när man bommat.. Dessutom skvallrar programmet förstås när man har stått still eller gått. Så den dolda orienteringssporten har blivit öppen.. Men lite kul är det ändå att smidigt kunna se precis vad man har hittat på. Det var tack vare dessa listiga funktioner som jag efter första tävlingen på Råberget med total exakthet kunde upplysa funktionärerna om var på kartan den nybyggda kojan låg som lurat mig att parallellbomma en kontroll på medeldistansen.

Framtiden:

Nu närmast väntar då förstås O-ringen i Boden och förhoppningsvis fortsätter min fot att bli bättre, det senaste inköpta paret skor är tänkt att hjälpa till på den fronten genom att vara lite mildare mot min stackars fotsula. Nästa delmål är nu att faktiskt börja prestera lite mer resultatmässigt, jag har kommit en bit på väg men helst vill jag börja slå folk på riktigt! Troligtvis så kommer även vintern att innehålla en hel del skidorientering då både jag och Johan tyckte det var himla kul. Hörde jag något om att vi nu behöver ännu mer tillbehör..?

Men nu när jag för första gången i mitt liv har en orienterande partner så finns det goda utsikter för att jag kommer hålla fast vid orientering tills kroppen inte längre tillåter rännande i skogen. Jag är här för att stanna i skogen!

Mycket passande dikt som återfanns på toadörren på Älvsby Folkhögskola där Polarvåren sprangs.