Människan är fenomenalt anpassningsbar, vi tror vi är djupt rotade i våra vanor och traditioner men i själva verket så kan vi anpassa oss till det mesta, och framför allt - något nytt blir den nya vanan!
Så sent som häromkvällen så mumlade Johan när han hade svårt att somna att lite eget utrymme skulle vara trevligt, väl medveten om att det inte fungerar, fram tills jag somnar är jag übersocial. Det är också anledningen till att det inte spelar någon roll vem som sover innerst eller ytterst, det kommer alltid finnas mest tom säng på min sida. Jag är så listig så jag flyttar förstås efter när Johan makar sig åt sidan.
Sedan idag då, jag vaknar ohyggligt tidigt av att ryggen är stel och öm. Inser omedelbart att det har att göra med att jag helt enkelt sovit för mycket sista dygnet. Jag gick och la mig tidigt så min nattsömn är egentligen redan uppnådd. Så jag försöker klättra ur sängen utan att väcka Johan (lyckas inte) men det gör detsamma, vi är båda två bra på att somna om igen.
Dock.. jag kommer ju inte tillbaka till sängen utan sätter mig istället vid datorn, jag är både alldeles för vaken och ryggen är som sagt vad något stel (jupps, nyårslöftet blir att få struktur på träningen, det mår ryggen bättre av). Så efter en liten stund kommer en sömnig Johan in och undrar vart jag tagit vägen, för han som så sent som häromnatten önskade sig lite eget utrymme i sängen reagerade nu på tomheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar