Jag läser Knasen för Alice. Det är hon som vill det och tja, vissa skämt går väl över huvudet på henne men på det stora hela så gör det inget. Jag läste också serier med vuxenskämt som barn. Man förstår dem längre fram. En del förklarar jag och en del inte. I tidningen finns också Hagbard med. Både hon och Emma och gillar Hagbard för att ha är viking.
Ibland blir det extra träffande. Som igår kväll.
Innan vi flyttade till hus så brukade vi kolla på Grand Designs. Faktum är att jag såg programmet redan innan Johan. Det var ett sätt för mig att drömma och inspireras inför min framtid i hus. Jag satt där i lägenheten och tänkte på vad som skulle komma sedan.
Sedan flyttade vi till hus. Drömmarna gick i kras. Allting stannade upp. Tiden bara går och ingenting händer. Jag slutade se på Grand Designs. Jag ville inte se andra lyckas. Jag ville inte se andra nå sina mål. Av samma anledning sa jag nej till att fortsätta prenumerera på Land. Det var alldeles för många otäckt positiva reportage om människor som renoverade hela torp och hade halva släkten och en miljon vänner till hands som gladeligen arbetade på deras drömhus om kvällar och helger. Vi har aldrig haft något av det.
Men så snubblade jag över Grand Designs - renoveringar. Jag älskade trots allt programmet en gång i tiden. Många mötte ändå motgångar så det var ju inte bara guld vid regnbågens slut. Kanske ge det en chans igen. Det här var en riktig jackpot! De inte bara byggde sina stora drömmar utan allt byggde på att renovera något befintligt. Det här kändes mer relaterbart. Jag hade ju ändå aldrig tänkt bygga eget hus. Jag ville bara renovera och kanske bygga till lite (jag kommer aldrig få se den där hallen).
Det var en jackpot på riktigt, redan i första avsnittet så blev de lurade av sin hantverkare och en mångårig vänskap gick under. Nu snackade vi ett riktigt program! "Bra-att-ha"-samlaren i andra avsnittet fick till och med vår bodenvind att framstå som organiserad.
Okej, förutom de vars outredda tvist hängde kvar i slutet av programmet så slutar det väl ändå rätt okej för deltagarna i programmet. Men det är kaoset, strulet, stöket som ger mig hopp. Det är precis så eländigt jag behöver se det. Han som hade ett nedmonterat härbre liggande ute på gården i nästan tio år. Emmas lekstuga har då faktiskt "bara" varit en byggsats i sex år. Visserligen lite skillnad då tiden ändras olika för en vuxen karl som för ett barn. Men ändå. Kanske läker det mig lite.
För den som vill se. Det ligger på TV4 play och går att se gratis bara man registrerar ett användarkonto.
Idag är det Alices pseudofödelsedag, dagen hon egentligen skulle ha fötts om hon inte haft så sabla bråttom. Den känns lika konstig varje år för det är så LÄNGE sedan hon faktiskt fyllde år. Det är det väl egentligen inte men det känns länge för den här tiden på året är så händelserik. Det faktum att vi nu är mitt i påsken tar mig också åtta år tillbaka i tiden när jag fick viss panik över att jag inte planerat för att min bebis skulle vara med under påsken. Det är det som är anledningen till att Alice har ett gigantiskt påskägg för jag totalt glömde bort storleken på det vi köpte till Emma när hon firade sin första påsk två år tidigare. Jag letade efter en bra påskpresent till en bebis och jag satt uppe halva natten och skruvade ihop en springcykel åt Emma för att jag var så mån om att hon skulle bli SEDD efter att ha "övergett" henne när jag låg på sjukhus innan och efter Alice föddes. Ja, övriga närvarande vuxna sov så klart. Johan och svärmor som var på plats. Men den ammande modern fick montera cykel istället för att sova.
Alice skrevs ut från barnintensiven ett par dagar innan påsk och därmed också innan hon egentligen skulle ha varit född. Så vid det här laget var vi en "vanlig" familj igen.
Vi brukar ändå uppmärksamma den här dagen lite. Emma frågade en gång om när hennes "riktiga" födelsedag var. Det ironiska? Hon har verkligen bara en födelsedag. Hon tillhör den där lilla klicken barn som faktiskt är född på exakt den dagen de var beräknade.
Tyvärr förknippas den här dagen också med något annat. För fem år sedan kunde jag inte förhala leveransen längre. Jag försökte in i det sista men de ville köra ut. Därför anlände våra nya köksmöbler också den här dagen. Kartongerna står ännu ouppackade ute i boden. Planerade utifrån att Alice fortfarande skulle sitta i trappstol. Vi tänkte att vi kan köpa till två stolar senare om vi kommer på att det behövs. Iläggsskiva köpte vi i alla fall direkt. Nu vet jag inte ens om möblerna går att köpa längre. Jag har inte kollat upp det. Min tro för att vi någonsin kommer packa upp möblerna och få sitta och äta i ett fungerande kök har för länge sedan sjunkit till noll.
Tiden bara går för oss. Vi har försökt anpassa oss. Vi har kollat på andra hus. Vi har skolat om oss. Vi söker jobb. Men vi är faktiskt inte önskvärda. Samhällets krafter slår också till för fullt. Ålderism. Det hjälper inte att skola om sig, efter 40 förlorar man sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Vi lever helt enkelt i det land i Norden som är sämst på att anställa äldre. Jämfört med övriga världen står vi oss också slätt.
Så när jag säger till folk att jag funderar på om vi borde lämna landet bara för att inte kunna bli hittade av de som inte respekterar oss och de som vill oss illa så kanske det är så att det faktiskt är vår enda utväg att hitta ett fungerande liv. Kanske är det faktiskt så att vi helt enkelt inte har en framtid i Sverige.
Olof Palmes mord
Jag var nyss sju år fyllda när Olof Palme blev skjuten vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, det mordet och den efterföljande rättegången skulle prägla stor del av mitt liv under lågstadiet. Faktum är att när vi hade besök av en teaterpedagog i trean och i grupper om fyra skulle skapa småpjäser innehållande en skurk och en hjälte så valde vår grupp att välja makarna Palme, Christer Pettersson och en polis. Det var precis i den vevan som rättegången mot Christer Pettersson hölls. Den var stor för oss Sollentuna-barn då Christer Pettersson är en i raden av "kända" personer från vår kommun.
När jag började på gymnasiet så kom tvivlet att Christer Pettersson kunde vara mördaren. Skulle denne livsstilsknarkare ha sprungit uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan? Det finns en anledning till att det finns en rulltrappa bredvid. De trapporna är asdryga. Jag borde veta, jag skulle uppför där varje dag under gymnasiet. Inte ens med adrenalin ser jag framför en missbrukare orka springa uppför. Turerna har varit många och jag låter det vara osagt vem som mördade Olof Palme men jag tror inte på Christer Pettersson i alla fall.
Tjernobyl exploderar
Knappt hade chocken efter mordet på Olof Palme lagt sig innan det var dags igen. Jag är dessutom uppväxt i ett hem där man aktivt ogillar kärnkraft. Som fysiker, vetenskapskvinna och ett intresse av stabilt elnät så är jag betydligt mer öppen kring vilka kraftkällor vi behöver använda. Dessutom, de experiment och metoder som användes i Tjernobyl tillämpas inte i svenska kärnkraftsverk. Men jag minns den sommaren. Vi fick inte plocka bär. Vi fick inte äta viltkött (vi brukade alltid få kött från jaktlaget som en del i jaktarrendet). I övrigt var jag inte så begränsad.
Men det var det året, 1986, som jag på allvar kom i kontakt med vuxenvärlden. För mina barn så är det kriget i Ukraina. Det är deras första stora händelsen som de bär med sig. Pandemin tror jag inte kommer ge ett lika bestående intryck då vi verkligen ansträngde oss för att ta till vara på tiden och fylla den med aktiviteten inom ramen för vad som var möjligt.
Jugoslavien-kriget
Min första flyktingvåg. Vi kände inte av den direkt i vårt bostadsområde. Men min bästa kompis på mellanstadiet, hennes pappa var från Jugoslavien. De åkte "hem" till släkten på loven. Hon berättade om stridsvagnar i trädgården när min häftigaste upplevelse var att bo i husvagn på O-ringen. Men de hade inte flytt, hennes pappa hade kommit till Norden redan innan kriget. Men kriget var där. Löpsedlarna fanns där. Dessutom var det en äldre klubbkamrat som åkte iväg som FN-soldat.
Estonia förliser
För oss i Stockholms-området så är livet tätt knutet till färjorna över Östersjön. Det var ett så billigt och enkelt sätt att resa. Förutom att man fysiskt såg färjorna i Stockholm hela tiden så hade vi nästan alla åkt med en färja. Dock var det främst Finlandsfärjorna vi reste med. Inte så konstigt att TV-serien Rederiet var stor. Jag hade själv rest på Östersjön under ganska dåligt väder med, dock bara till Åland. Osmakligt så det förslår så kallas hytterna under bildäck (tror inte de finns kvar på nyare färjor) för drunkningshytt.
Det var en helt vanlig onsdagsmorgon för de flesta av oss. Vi skulle till skola och arbete. Jag hade kort skoldag. Solen sken så jag tog cykeln istället för bussen. Men allt var inte som vanligt. Nyheten surrade men då vi inte hade mobiltelefoner och så var det mesta rykten. Direkt efter skolan cyklade jag hem och slog på TV:n, där rullade namnlistorna över räddade. En oroväckande kort lista. Men för egen del gick livet vidare. Redan samma kväll var jag på repetition med orkestern och vi skämtade med en av klarinettisterna då han hette samma sak som en räddad. Det hade nog inte till fullo sjunkit in vad som hade hänt. Den kommande tiden så var medierna översållade av artiklar om människorna som hade drunknat - och även en del om de som hade räddats. Det var så klart stort fokus på de svenska passagerarna men för några år sedan kom jag över det som anses vara det mest tillförlitliga resemanifestet över personer ombord på Estonia. Vi pratade om svenskarna. Men det var en vardagstur. Det var främst vuxna som reste, barn har skola. Det fanns ju undantag. Som den norske pojken som överlevde men förlorade sin familj. Men bland andra nationaliteter fanns det bäbisar. Två månader gammal tror jag det yngsta offret var. Lika gammal som Emma var när vi tog med henne till Åbo och åkte färja över.
11 september
Vid det här laget hade jag flyttat hemifrån och bodde i ett studentrum i Luleå. Jag var hemma när en kompis skickade mig ett meddelande och sa till mig att slå på TV:n. Liksom stora delar av världen såg jag därför när det andra flygplanet flög in i World Trade Center och jag såg tornen kollapsa. Mycket mer än så gjorde jag inte. Min brorsa ringde mig och sa att han hade pratat med vår svåger i USA (det fanns ju en oro för fler attentat på andra håll) och allt var lugnt för deras del. Så precis som sju år tidigare, när jag åkte och repade på kvällen så cyklade jag därför några timmar senare bort till årets upptakt av Studentidrottens årliga mini-femdagar, ut och orientera av det som gällde. Alla utom en av oss kom, han satt kvar hemma och såg på TV.
Tsunamin
Även i min studentvärld så hade Thailand-resorna blivit ett faktum. En sista-minuten-resa dit var möjligt även på en studentbudget. Den morgonen vaknade jag upp på en madrass i "biblioteket" hos min dåvarande killes föräldrar i Halmstad. Nyheterna började berätta om en katastrof nere i Sydostasien. Om svenskar som var drabbade. Liksom 10 år tidigare så fylldes löpsedlarna med personliga berättelser men skillnaden var att flera tidningar vid det här laget hade börjat lägga ut artiklar digitalt - och allt var fritt. Betalsajter var inte igång än för ingen såg den digitala läsningen som ett hot mot de fysiska tidskrifterna. Vi studenter var redan vana internetanvändare, det var vårt sätt att kommunicera, det var en del av vår vardag. När jag hörde talas om att det skulle finnas Luleå-studenter med bland offren så kunde jag snabbt identifiera vilka (långt innan namnen släpptes och minnesstunder hölls). Jag var redan van vid att söka fram information och kände till en hel del knep.
***
Här stannar jag upp. Under de 20 år som har gått sedan tsunamin har det hänt mycket. Mer våld har blivit vardag. Att köra in fordon i folkmassor har blivit en grej. Dödsskjutningar åt höger och vänster. Mer stridigheter. Vi har fått krig i Europa igen. Jag var inte på något vis "färdigformad" som människa vid 25 när tsunamin slog till. Men det är ändå de katastroferna jag tar med mig, där någonstans måste jag ändå få anse att blivit vuxen och det som händer under vår uppväxt påverkar oss annorlunda än det som kommer senare.
Ibland grottar jag ner mig i katastroferna. Jag lägger all min fritid på att få veta mer. Som när jag hittade och läste listorna från Estonia. Såg namnen på de små barnen som ingen i Sverige brytt sig om för att vi förlorade så många egna medborgare. Tsunamin har jag också kastat mig över i omgångar. Försökt identifiera vilka de 15 som ännu saknas är. De irriterar mig att vissa familjer som dog då inte är omskrivna alls, någon måste väl ändå sakna dem? Men det är också en intressant studie i hur olika människor är. Det är dem som haft "behovet" av att lufta sin sorg offentligt och de som enbart sörjt privat. Tsunamin kan ses som ett genombrott för den personliga bloggen här i Sverige, allt fler började skriva av sig offentligt. Men återigen låg vi unga i framkant. På Lunarstorm hade det redan funnits dagböcker att skriva i som kompisar (eller vem som helst) kunde läsa. Flera jag kände skrev dagbok på sina vanliga hemsidor.
Hela websidor skapas ändå kring katastrofer. Encyclopedia Titanica är en fantastiskt källa för den som vill lära sig mer om Titanic och människorna ombord. Det har skrivits allt från skolarbeten till gjorts vetenskapliga undersökningar gällande Estonia. Faktum är att den första rena faktasidan om Estonia som jag hittade var från en kille som publicerade sitt specialarbete som en hemsida. Att grotta ner sig i katastrofer kan vara ett sätt att tillfälligt lämna sin egna värld. Jag har alltid upplevt att "ond bråd död" är ett fantastiskt bra sätt att "koppla bort" mig själv ibland. Jag slappnar av. Jag tänker på annat. Mitt egna liv hamnar i ett nytt perspektiv.
Det finns en minnesplatta i marken där Olof Palme blev skjuten. De flesta dagar under gymnasiet passerade jag den till och från skolan. Inte varje, på grund av arbete med gröna linjen så valde jag ibland att kliva av vid Östermalmstorg istället och gå upp till skolan från andra hållet. Eller faktiskt också cykla in till stan mot slutet av vårterminen. Men jag är väl bekant med minnesplattan.
Man ska inte fastna i det förflutna men det är viktigt att bära med sig det för att ta lärdom inför framtiden. Jag flög ofta under mina studentår så konsekvenserna av 11 september blev märkbara då flygsäkerheten höjdes rejält. Våra populära och smidiga standby-biljetter påbörjade därefter sin resa mot utrotning. Estonia innebar att biljettkontrollen höjdes rejält och man kunde inte längre bara köpa en biljett kontant i avresehallen och gå ombord utan att bli registrerad. Tsunamin medförde förhöjd säkerhet och varningssystem togs fram. Det är så världen fungerar. I efterhand kan det ses som naivt men efter en katastrof så "vaknar vi upp" och skärper oss. Men det finns en gräns med allt. Säkerhet är viktigt men blir det för stora inskränkningar i människors privatliv så tappar vi lusten. Allt måste vara rimligt. Att du ska vara registrerad på en resa och ha en giltig biljett är acceptabelt. Att din väska kontrolleras i säkerhetskontroll kan vi också köpa. Men fullständig övervakning i allt vi gör på internet? Är ni från vettet? INGEN har tid att kontrollera allt och AI kommer få falska träffar. Där är det fortsatt rimligt att en misstanke ska krävas innan en persons aktiviteter börjar registreras.
I omgångar har också politiker velat förbjuda anonymitet på nätet. Man har helt missförstått vad anonymiteten ändå bidrar med, när den är en livräddare för personer som söker information eller kontakt med likasinnade. Nej, vi ska vårda möjligheten att vara anonym. Men återigen. Vid misstankar måste det göras mer. Det är det som är det verkliga problemet. Det går att ta reda på vem som ligger bakom olika hemsidor och annat men det görs inte. Vi är många som har polisanmält grova saker, vi har lämnat över förteckningar till polisen, namn, datum, tidpunkt, webaddresser, skärmdumpar etc bara för att få se allt nedlagt med hänvisning till "spaningsunderlag saknas". Innan man börjar övervaka mer så kanske man ska börja att utreda det som redan finns. Kunskapen borde också finnas. Som sagt, för 20 år sedan kunde jag genom endast öppna och tillgängliga sökkällor identifiera dödsoffren på mitt universitet. Hur kan polisen 20 år senare (som dessutom har tillgång till MER register än jag) följa upp exakta uppgifter? Det verkligen problemet är alltså inte att vi inte övervakar medborgarna tillräckligt, utan snarare att varningssignaler inte tas på allvar, inte utreds och inte följs upp.
Igår såg jag dem, flera av mina tidigare Top Nine från Instagram, ihop med kommentarer om hur det gångna året inte blivit som vi hade tänkt det och hur vi hoppades/inte vågade hoppas på ett bättre kommande år. Det hackade värre än en trasig grammofonskiva. Vårt liv har uppenbarligen totalt havererat. Det blir aldrig bättre. Vi har tagit nya tag om och om igen. Vi har hoppats på att det ska vända. Vi har försökt få det att vända. Vi vågar inte tro på att det ska vända för det vänder just aldrig. Så ännu ett år och exakt samma sak igen. Vi har FORTFARANDE inte ett fungerande kök. Vi har FORTFARANDE inte kontroll över vårt liv och vårt hem. Vi är nu mer definitivt än någonsin paria. För under året som gick så ställde jag för första gången på många år ett ultimatum. Det visade sig att det är viktigare att inte förklara, inte ta ansvar eller be om ursäkt än det är att någonsin träffa oss igen. Min lilla familj är för alltid bortvald. Vi är inte önskvärda. Punkt.
Det är därför vi börjar 2025 lika osäkert som de senaste åren. Eller kanske inte. Nu vet vi att hoppet är ute. Nu vet vi att det är kört. Det kan aldrig vända. Vi kommer aldrig få tillbaka några av de släktingar som vi har förlorat för de vill bara veta av oss om de får fortsätta att behandla oss illa. För det är faktiskt vad det handlar om. Jag har nämligen fått höra det så många gånger genom livet, åtskilliga gånger så sent som i höstas mellan att jag kallades för det ena öknamnet efter det andra och blev verbalt misshandlad. "Varför släpper ni det inte bara?" Ja, varför gör vi inte det? Varför släpper vi inte bara skitbeteendet från släktingar och "går vidare"? Varför låter vi inte udda vara jämnt? Varför måste vi "kräva" svar, eftertanke och ursäkter?
För att vi har testat att "släppa det". Jag gjorde det även själv redan innan Johan fanns i mitt liv och han gjorde det också på egen hand. Vi har svalt skiten. Vi har låtit udda vara jämnt. Vi har också båda kommit fram till insikten att det då bara fortsätter. Det dåliga beteendet, det otäcka mönstret. Det slutar inte. Det bara fortsätter om man inte försöker bryta det. Jag insåg tidigt att jag inte ville leva så. Jag blev arg när jag blev anklagad för att "älta" det förflutna (ja, min släkt verkligen ÄLSKAR att kasta fram ordet älta så fort det är något man inte vill tala om mera). Men det var just det som var problemet. Det låg inte bara i det förflutna. Det blev ett beteendemönster som hela tiden kom tillbaka. Det var det jag ville bryta. Det var det jag ville stoppa. Men det var det jag inte fick gehör för. För ingen annan ville se att det var något som fortfarande pågick. Men jag som blev utsatt märkte det hela tiden.
Johan upplevde något liknande, hur han bara förväntades vara tyst om ett destruktivt beteendemönster. Och det var han också. Han är snällare än jag. Han var mer indoktrinerad i att man faktiskt inte kan välja bort familj - hur illa de än beter sig. Så där har hans släktingar rätt. Det ÄR mitt fel att han började protestera. Han lärde sig av mig att man faktiskt inte måste ta skiten. Att det finns en annan väg. Men det är en lärdom som är svår att glömma så ni borde inte räkna med att han kommer tillbaka även om jag försvinner (ja, jag är väl medveten om hur hårt det har propagerats för att vi ska skilja oss för det skulle tydligen lösa "allt").
Så många gånger har vi försökt släppa hur illa vi blivit behandlade under renoveringshelvetet, hur folk har lurat och ljugit för oss. Men vad har hänt då? Jo, då FORTSÄTTER lögnerna! För de kom undan med det tidigare utan konsekvenser så varför sluta då? Allt jag ville var att bryta mönstret. Allt jag ville var att vi skulle bli behandlade med respekt. Att någon faktiskt skulle tycka att vi var värda det. Men jag fick istället veta det motsatta. Vi är INTE berättigade till respekt. Vi förtjänar INTE några svar. Och slutligen, får man ett val, att val att antingen ta ansvar för sina handlingar mot oss ELLER att aldrig träffa oss igen. Ja, då väljer man det sistnämnda. Så enkelt är det. Vi är inte värda att slåss för. Vi är helt enkelt inte önskvärda. Inte om vi kräver respekt. Vill vi däremot låta oss köras över och bli behandlade som skit, ja då är vi förstås mer än välkomna tillbaka in i släktens gemenskap. Allt det kostar oss är vårt välmående och all vår självrespekt. Det är vår lärdom från 2024, det är vad vi tar med oss in i 2025. Vilken framtid, eller vad säger ni?
Kring jul finns det många så kallade måsten. Det kommer därför också radvis med krönikor från förstå-sig-på:are som gladeligen påtalar att ingen kommer klaga om pepparkakorna är köpta, syltan saknas, det är ostädat och så vidare. Det är minsann inte ett dugg synd om mammorna som "tar på sig" en massa för inget de gör är egentligen nödvändigt. De kunde lika gärna strunta i alltihopa och alla skulle vara lika nöjda ändå. Det är inte sant. Vi som vet vi vet. Barnen blir visst ledsna om en tradition försvinner. De kommer visst sakna julgranen om ingen orkat fixa en. Saknas julklappar så kunde man lika gärna ställa in helt. Fast det kan man inte heller för hur kul är det att komma tillbaka efter jullovet och alla andra har firat jul? Det är ur det som olika julklappshjälpar är sprungna, för att bistå de som inte har råd. För att alla barn ska få en jul.
Redan första året efter att jag flyttat hemifrån så julbakade jag. Då skulle jag ändå "hem" över julen och hade väl inte egentligen tänkt fixa så mycket. Men en kompis bjöd hem mig för att baka. Det är liksom det som är grejen. Jag älskar julbaket. Ända sedan jag var barn. Det var jag som under tonåren tog över ansvaret för pepparkakshuset. Jag gjorde ritning och jag bakade ut delarna, dekorerade och monterade. Det var ingen som tvingade mig. Den traditionen dog när jag flyttade hemifrån. Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag kom ner några dagar före jul. Det fanns tid. Jag var inställd på att baka som vanligt. Men utan att fråga mig om jag ville göra det så köpte mamma en färdig byggsats. Jag blev arg för att hon bara tog ifrån mig min grej utan att ens fråga mig om det. Den blev aldrig monterad. Det blev inget pepparkakshus det året. Om det har blivit några sedan dess hos mina föräldrar vet jag inte. För det där var sista julen jag kom "hem". För att förstå hur mycket jag älskar att julbaka så ska man veta att till och med det året jag hade bruten arm, skulle fira jul ensam i mitt studentrum julbakade. Jag tvingade min dåvarande idiot till kille att hjälpa (han övergav mig för fan över jul ju!). Totalt inkompetent på bakning visade det sig men lussebullar, pepparkakor och pepparkakshus blev det faktiskt.
Mycket kring min barndoms jular älskade jag och flera saker har jag kopierat rakt av till hur vi firar jul som familj. Men jag AVSKYDDE stressen och hoten som hela tiden haglade fram till jul och sedan den påtvingade "glädjen" på julafton för då skulle vi minsann vara sams och tycka om varandra. Den bästa julen vi hade var det året vi åkte bort till Sälen. Allt julstök var avklarat innan, skidåkning och familjemys hela veckan.
Jag visste att jag inte ville göra jul på det stökiga viset. Jag ville inte ha hot hängande över julen. Så jag börjar tidigt. Jag har en presentlåda i garderoben som fylls på under hela året, vid reor och kampanjer. Sedan är det bara att plocka ihop. Jag bytte ut sena nätter med paketinslagning till återanvändningsbara julsäckar. Jag försöker börja med julbaket i november för att slippa stressen. Men det blir så klart inte alltid som man tänkt sig. De senaste FEM åren utan fullt fungerande kök sabbar min julglädje rejält. Det blir stressigt. För det är stökigt. Ett stök som sprider sig till övriga huset. Det är tjat och elände för att vi saknar energi att hålla efter och det är grejer överallt. Det sistnämnda för att rätt förvaring saknas på grund av att huset faktiskt inte är vårt. Det finns massa saker här sedan innan vi flyttade in. Saker vi inte får röra. Vi får inte gå igenom, vi får inte rensa. Men de tar plats och försvårar vårt liv. Det är möbler vi inte har valt som hindrar oss från att skaffa egna mer funktionella möbler. Så har vi levt nu i 7,5 år.
Jag ville inte ha den här julen. Fem jular utan kök var mer än tillräckligt. Jag sa det till familjen redan i januari men ändå hamnade vi här. Alternativen är tre:
Ni fattar själva. Det finns inget bra alternativ. Det är pest, kolera eller tyfus som gäller. Så det är där vi befinner oss. Jag är ständigt frustrerad över hur gladeligen alla vill göra detta sköra läge värre. Oönskad kontakt från våra föräldrar har vi redan drabbats av. Det kostade ett par dagar av aktivitet och energi som jag kunde lagt på att fixa för barnens skull. Men det skiter de fullständigt i.
Lussebullarna skaver. Av någon anledning så är det just dem som blir kvar till sist när det är mycket med allt. Det tar mig 10 år bakåt i tiden. Till Emmas första jul. Vi gick tidigt ut med att vi inte tänkte åka någonstans med en bebis men de som ville var välkomna att fira jul med oss i Luleå. Svärmor och pappa nappade. Mamma ville inte komma för det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa och hans snarkningar. Vi styrde upp en jul bäst vi kunde. Jag och Emma blev till och med tillfrågade att vara med i julspelet vilket jag tyckte var kul så vi åkte på repetitioner. Jag skulle även spela klarinett. Vi var dock på minus från början. Johan bröt som bekant armen samma dag som Emma döptes och inledde därför första halvan av december med gips. Detta innebar att det mesta hushållsarbete och bebisansvar föll på mig och jag hann inte med. Avgipsningen kom inte heller med någon omedelbar lättnad för Johan mådde fortsatt inte bra. Det var sex dagar före julafton det riktigt slogs omkull. Alltså 10 år sedan idag. Johan gick slutligen till läkaren, skickades till sjukhuset och innan kvällen kom var han inlagd som nyinsjuknad i diabetes. Så där stod jag, med en 4,5 månader gammal bebis, julen mindre än en vecka bort och gäster på ingång.
När mamma ringde var det första hon sa "du vet att du kan säga till dem att inte komma". Ställa in var faktiskt det sista jag hade i åtanke. Jag ville inte vara själv. Hjälpen och stödet var på väg. Trodde jag i alla fall. Med facit i hand så borde vi nog ställt in. Stoppat dem från att komma. Men där och då gjorde jag vad jag gjort så många gånger förr och så många gånger sedan dess, jag samlade ihop mig och tog nya tag. Jag visste inte om jag skulle få hem min man till jul men jag tog min bebis och åkte till affären för att julhandla det sista. Nästföljande dag stod jag med kokboken i ena handen, bebis i den andra och försökte räkna ut hur man griljerar en julskinka. Det är första, enda (och sista?) gången jag själv griljerat skinka. Vi hade inte julskinka när jag var liten. Johan har gjort alla skinkor före och efter den. Sedan fick jag hämta hem en trött Johan på permission. Tack vare stabila värden och att de ville få hem så många som möjligt till jul så fick han komma hem till oss med planerade återbesök istället. Vanligtvis blir det uppemot några dagars inläggning för att ställa in insulinbehandling och försäkra sig om att den insjuknade kan hantera allt.
Hjälpen dock? Det vete fan. Jodå, svärmor åkte så gärna och handlade det sista som "saknades" med Johan. Hon köpte ohyggliga mängder choklad och godis (i sällskap med sin son som precis blivit diagnosticerad med diabetes och som hon nyss följt med till sjukhuset för återbesök). När jag stressade runt för att få klart var hon allmänt ointresserad av att hjälpa till och när jag suckade över obakade lussebullar så kom den: "Ingen vill ändå ha några lussebullar." Ett tips så här i juletider. Om någon stressar inför julen och nämner något specifikt så försök INTE "lätta upp" genom att påtala att just den saken är oviktig och bara kan struntas i. Den är uppenbarligen viktig för personen som säger det så fundera istället på hur du kan möjliggöra det. Erbjud dig att hjälpa till, passa den klängiga bebisen, gör något annat som behöver göras. Men nedvärdera inte någon annans viktiga sak. Det blev inga lussebullar. Inte för att de ville ha något fika ens på julafton. När jag började prata om de kakor som faktiskt fanns gick svärmor och hämtade det köpta godiset istället. Faktum är att hon smååt så mycket av godiset så jag och Johan ledsnades och gömde det. När hon frågade efter det och jag sa att jag inte visste var det var så började hon riva runt i våra skåp och gick slutligen och väckte Johan som vilade och tvingade honom att ta fram godiset. På juldagen föreslog hon att vi kunde ta av det fika jag bakat bara för att sedan återgå till godiset sedan "men vi har ju ätit av dina kakor nu". Jo men tack så mycket att du fick det att låta som en gigantisk uppoffring att äta av mitt hembakade julfika.
Först senare lärde jag mig att hon avskyr russin i bröd och bullar. Jag tar dubbelt så mycket russin i lussedegen och låter gladeligen barnen hamra in så mycket russin de bara vill i bullarna. Detta gjorde jag redan innan vi tog avstånd från svärmor. Jag vet att jag aldrig riktigt kommit över Emmas första jul och allt som hände då. Lussebullskommentaren har etsat sig fast i mitt minne.
Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har fortfarande inte bakat några lussebullar. Men så har jag fortfarande inte heller ett fullt fungerade kök. Sjätte julen nu. Ingen bryr sig. Folk tycker vi får skylla oss själva vid det här laget. Vi kunde väl bara ha flyttat om vi velat. Ingen bryr sig om några av de omständigheterna som försvårat en flytt. Men så klart vi kollar efter hus. Räknar på vad som är rimligt att lägga på ett nytt hus med tanke på att ingen av oss har fast jobb (särskilt inte som väntar på annan ort). Jul blir det väl likförbannat. Jag är dock glad att jag inte sett några fåniga krönikor i år om hur man bara kan strunta i allt för ingen ändå bryr sig. Vem försöker de lura? Så klart någon bryr sig. Har du människor i ditt liv så bryr de sig vad som sker kring jul. Vad som finns och vad som inte finns.
Imorgon får i alla fall Johan griljera skinkan. Resten av julstöket faller på mig. Jag som egentligen inte ville den här julen men gör den för barnens skull.
Långt efter alla andra började jag nyligen se den här serien. Jag får väl förklara med att den första säsongen kom precis när vi var mitt i att flytta och helt och hållet slutade se på linjär-TV. Men nu är jag där. Innehållet fick mig egentligen att tveka men efter att ha sett Peter Magnusson åka ut ur Race across the world blev jag lite sugen på att fortsätta se saker med honom och då även denna låg på MAX så blev det så. Men grundidén skapade viss tveksamhet. Paret Jens och Åsa ska ta över sommarstugan i skärgården efter Åsas föräldrar. Men de sistnämnda släpper inte taget, inga papper skrivs, föräldrarna fortsätter ockupera gästrummet och lägger sig i hur saker och ting ska göras. Låter det bekant? En hel del är det faktiskt också. Men turligt nog finns det rent absurda dråpligheter som är på en helt annan nivå. Men att jag inte bara ser serien utan också finner den underhållande får väl ses som någon slags framgångsfaktor. Eller så börjar jag bli tillräckligt avtrubbad av mitt eget liv att jag kan skratta åt eländet vi alltjämt befinner oss i.
