Igår såg jag dem, flera av mina tidigare Top Nine från Instagram, ihop med kommentarer om hur det gångna året inte blivit som vi hade tänkt det och hur vi hoppades/inte vågade hoppas på ett bättre kommande år. Det hackade värre än en trasig grammofonskiva. Vårt liv har uppenbarligen totalt havererat. Det blir aldrig bättre. Vi har tagit nya tag om och om igen. Vi har hoppats på att det ska vända. Vi har försökt få det att vända. Vi vågar inte tro på att det ska vända för det vänder just aldrig. Så ännu ett år och exakt samma sak igen. Vi har FORTFARANDE inte ett fungerande kök. Vi har FORTFARANDE inte kontroll över vårt liv och vårt hem. Vi är nu mer definitivt än någonsin paria. För under året som gick så ställde jag för första gången på många år ett ultimatum. Det visade sig att det är viktigare att inte förklara, inte ta ansvar eller be om ursäkt än det är att någonsin träffa oss igen. Min lilla familj är för alltid bortvald. Vi är inte önskvärda. Punkt.
Det är därför vi börjar 2025 lika osäkert som de senaste åren. Eller kanske inte. Nu vet vi att hoppet är ute. Nu vet vi att det är kört. Det kan aldrig vända. Vi kommer få tillbaka några av de släktingar som vi har förlorat för de vill bara veta av oss om de får fortsätta att behandla oss illa. För det är faktiskt vad det handlar om. Jag har nämligen fått höra det så många gånger genom livet, åtskilliga gånger så sent som i höstas mellan att jag kallades för det ena öknamnet efter det andra och blev verbalt misshandlad. "Varför släpper ni det inte bara?" Ja, varför gör vi inte det? Varför släpper vi inte bara skitbeteendet från släktingar och "går vidare"? Varför låter vi inte udda vara jämnt? Varför måste vi "kräva" svar, eftertanke och ursäkter?
För att vi har testat att "släppa det". Jag gjorde det även själv redan innan Johan fanns i mitt liv och han gjorde det också på egen hand. Vi har svalt skiten. Vi har låtit udda vara jämnt. Vi har också båda kommit fram till insikten att det då bara fortsätter. Det dåliga beteendet, det otäcka mönstret. Det slutar inte. Det bara fortsätter om man inte försöker bryta det. Jag insåg tidigt att jag inte ville leva så. Jag blev arg när jag blev anklagad för att "älta" det förflutna (ja, min släkt verkligen ÄLSKAR att kasta fram ordet älta så fort det är något man inte vill tala om mera). Men det var just det som var problemet. Det låg inte bara i det förflutna. Det blev ett beteendemönster som hela tiden kom tillbaka. Det var det jag ville bryta. Det var det jag ville stoppa. Men det var det jag inte fick gehör för. För ingen annan ville se att det var något som fortfarande pågick. Men jag som blev utsatt märkte det hela tiden.
Johan upplevde något liknande, hur han bara förväntades vara tyst om ett destruktivt beteendemönster. Och det var han också. Han är snällare än jag. Han var mer indoktrinerad i att man faktiskt inte kan välja bort familj - hur illa de än beter sig. Så där har hans släktingar rätt. Det ÄR mitt fel att han började protestera. Han lärde sig av mig att man faktiskt inte måste ta skiten. Att det finns en annan väg. Men det är en lärdom som är svår att glömma så ni borde inte räkna med att han kommer tillbaka även om jag försvinner (ja, jag är väl medveten om hur hårt det har propagerats för att vi ska skilja oss för det skulle tydligen lösa "allt").
Så många gånger har vi försökt släppa hur illa vi blivit behandlade under renoveringshelvetet, hur folk har lurat och ljugit för oss. Men vad har hänt då? Jo, då FORTSÄTTER lögnerna! För de kom undan med det tidigare utan konsekvenser så varför sluta då? Allt jag ville var att bryta mönstret. Allt jag ville var att vi skulle bli behandlade med respekt. Att någon faktiskt skulle tycka att vi var värda det. Men jag fick istället veta det motsatta. Vi är INTE berättigade till respekt. Vi förtjänar INTE några svar. Och slutligen, får man ett val, att val att antingen ta ansvar för sina handlingar mot oss ELLER att aldrig träffa oss igen. Ja, då väljer man det sistnämnda. Så enkelt är det. Vi är inte värda att slåss för. Vi är helt enkelt inte önskvärda. Inte om vi kräver respekt. Vill vi däremot låta oss köras över och bli behandlade som skit, ja då är vi förstås mer än välkomna tillbaka in i släktens gemenskap. Allt det kostar oss är vårt välmående och all vår självrespekt. Det är vår lärdom från 2024, det är vad vi tar med oss in i 2025. Vilken framtid, eller vad säger ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar