Katastroferna som präglat mitt liv

Olof Palmes mord

Jag var nyss sju år fyllda när Olof Palme blev skjuten vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, det mordet och den efterföljande rättegången skulle prägla stor del av mitt liv under lågstadiet. Faktum är att när vi hade besök av en teaterpedagog i trean och i grupper om fyra skulle skapa småpjäser innehållande en skurk och en hjälte så valde vår grupp att välja makarna Palme, Christer Pettersson och en polis. Det var precis i den vevan som rättegången mot Christer Pettersson hölls. Den var stor för oss Sollentuna-barn då Christer Pettersson är en i raden av "kända" personer från vår kommun.

När jag började på gymnasiet så kom tvivlet att Christer Pettersson kunde vara mördaren. Skulle denne livsstilsknarkare ha sprungit uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan? Det finns en anledning till att det finns en rulltrappa bredvid. De trapporna är asdryga. Jag borde veta, jag skulle uppför där varje dag under gymnasiet. Inte ens med adrenalin ser jag framför en missbrukare orka springa uppför. Turerna har varit många och jag låter det vara osagt vem som mördade Olof Palme men jag tror inte på Christer Pettersson i alla fall.

Tjernobyl exploderar

Knappt hade chocken efter mordet på Olof Palme lagt sig innan det var dags igen. Jag är dessutom uppväxt i ett hem där man aktivt ogillar kärnkraft. Som fysiker, vetenskapskvinna och ett intresse av stabilt elnät så är jag betydligt mer öppen kring vilka kraftkällor vi behöver använda. Dessutom, de experiment och metoder som användes i Tjernobyl tillämpas inte i svenska kärnkraftsverk. Men jag minns den sommaren. Vi fick inte plocka bär. Vi fick inte äta viltkött (vi brukade alltid få kött från jaktlaget som en del i jaktarrendet). I övrigt var jag inte så begränsad.

Men det var det året, 1986, som jag på allvar kom i kontakt med vuxenvärlden. För mina barn så är det kriget i Ukraina. Det är deras första stora händelsen som de bär med sig. Pandemin tror jag inte kommer ge ett lika bestående intryck då vi verkligen ansträngde oss för att ta till vara på tiden och fylla den med aktiviteten inom ramen för vad som var möjligt.

Jugoslavien-kriget

Min första flyktingvåg. Vi kände inte av den direkt i vårt bostadsområde. Men min bästa kompis på mellanstadiet, hennes pappa var från Jugoslavien. De åkte "hem" till släkten på loven. Hon berättade om stridsvagnar i trädgården när min häftigaste upplevelse var att bo i husvagn på O-ringen. Men de hade inte flytt, hennes pappa hade kommit till Norden redan innan kriget. Men kriget var där. Löpsedlarna fanns där. Dessutom var det en äldre klubbkamrat som åkte iväg som FN-soldat.

Estonia förliser

För oss i Stockholms-området så är livet tätt knutet till färjorna över Östersjön. Det var ett så billigt och enkelt sätt att resa. Förutom att man fysiskt såg färjorna i Stockholm hela tiden så hade vi nästan alla åkt med en färja. Dock var det främst Finlandsfärjorna vi reste med. Inte så konstigt att TV-serien Rederiet var stor. Jag hade själv rest på Östersjön under ganska dåligt väder med, dock bara till Åland. Osmakligt så det förslår så kallas hytterna under bildäck (tror inte de finns kvar på nyare färjor) för drunkningshytt.

Det var en helt vanlig onsdagsmorgon för de flesta av oss. Vi skulle till skola och arbete. Jag hade kort skoldag. Solen sken så jag tog cykeln istället för bussen. Men allt var inte som vanligt. Nyheten surrade men då vi inte hade mobiltelefoner och så var det mesta rykten. Direkt efter skolan cyklade jag hem och slog på TV:n, där rullade namnlistorna över räddade. En oroväckande kort lista. Men för egen del gick livet vidare. Redan samma kväll var jag på repetition med orkestern och vi skämtade med en av klarinettisterna då han hette samma sak som en räddad. Det hade nog inte till fullo sjunkit in vad som hade hänt. Den kommande tiden så var medierna översållade av artiklar om människorna som hade drunknat - och även en del om de som hade räddats. Det var så klart stort fokus på de svenska passagerarna men för några år sedan kom jag över det som anses vara det mest tillförlitliga resemanifestet över personer ombord på Estonia. Vi pratade om svenskarna. Men det var en vardagstur. Det var främst vuxna som reste, barn har skola. Det fanns ju undantag. Som den norske pojken som överlevde men förlorade sin familj. Men bland andra nationaliteter fanns det bäbisar. Två månader gammal tror jag det yngsta offret var. Lika gammal som Emma var när vi tog med henne till Åbo och åkte färja över.

11 september

Vid det här laget hade jag flyttat hemifrån och bodde i ett studentrum i Luleå. Jag var hemma när en kompis skickade mig ett meddelande och sa till mig att slå på TV:n. Liksom stora delar av världen såg jag därför när det andra flygplanet flög in i World Trade Center och jag såg tornen kollapsa. Mycket mer än så gjorde jag inte. Min brorsa ringde mig och sa att han hade pratat med vår svåger i USA (det fanns ju en oro för fler attentat på andra håll) och allt var lugnt för deras del. Så precis som sju år tidigare, när jag åkte och repade på kvällen så cyklade jag därför några timmar senare bort till årets upptakt av Studentidrottens årliga mini-femdagar, ut och orientera av det som gällde. Alla utom en av oss kom, han satt kvar hemma och såg på TV.

Tsunamin

Även i min studentvärld så hade Thailand-resorna blivit ett faktum. En sista-minuten-resa dit var möjligt även på en studentbudget. Den morgonen vaknade jag upp på en madrass i "biblioteket" hos min dåvarande killes föräldrar i Halmstad. Nyheterna började berätta om en katastrof nere i Sydostasien. Om svenskar som var drabbade. Liksom 10 år tidigare så fylldes löpsedlarna med personliga berättelser men skillnaden var att flera tidningar vid det här laget hade börjat lägga ut artiklar digitalt - och allt var fritt. Betalsajter var inte igång än för ingen såg den digitala läsningen som ett hot mot de fysiska tidskrifterna. Vi studenter var redan vana internetanvändare, det var vårt sätt att kommunicera, det var en del av vår vardag. När jag hörde talas om att det skulle finnas Luleå-studenter med bland offren så kunde jag snabbt identifiera vilka (långt innan namnen släpptes och minnesstunder hölls). Jag var redan van vid att söka fram information och kände till en hel del knep.

***

Här stannar jag upp. Under de 20 år som har gått sedan tsunamin har det hänt mycket. Mer våld har blivit vardag. Att köra in fordon i folkmassor har blivit en grej. Dödsskjutningar åt höger och vänster. Mer stridigheter. Vi har fått krig i Europa igen. Jag var inte på något vis "färdigformad" som människa vid 25 när tsunamin slog till. Men det är ändå de katastroferna jag tar med mig, där någonstans måste jag ändå få anse att blivit vuxen och det som händer under vår uppväxt påverkar oss annorlunda än det som kommer senare.

Ibland grottar jag ner mig i katastroferna. Jag lägger all min fritid på att få veta mer. Som när jag hittade och läste listorna från Estonia. Såg namnen på de små barnen som ingen i Sverige brytt sig om för att vi förlorade så många egna medborgare. Tsunamin har jag också kastat mig över i omgångar. Försökt identifiera vilka de 15 som ännu saknas är. De irriterar mig att vissa familjer som dog då inte är omskrivna alls, någon måste väl ändå sakna dem? Men det är också en intressant studie i hur olika människor är. Det är dem som haft "behovet" av att lufta sin sorg offentligt och de som enbart sörjt privat. Tsunamin kan ses som ett genombrott för den personliga bloggen här i Sverige, allt fler började skriva av sig offentligt. Men återigen låg vi unga i framkant. På Lunarstorm hade det redan funnits dagböcker att skriva i som kompisar (eller vem som helst) kunde läsa. Flera jag kände skrev dagbok på sina vanliga hemsidor.

Hela websidor skapas ändå kring katastrofer. Encyclopedia Titanica är en fantastiskt källa för den som vill lära sig mer om Titanic och människorna ombord. Det har skrivits allt från skolarbeten till gjorts vetenskapliga undersökningar gällande Estonia. Faktum är att den första rena faktasidan om Estonia som jag hittade var från en kille som publicerade sitt specialarbete som en hemsida. Att grotta ner sig i katastrofer kan vara ett sätt att tillfälligt lämna sin egna värld. Jag har alltid upplevt att "ond bråd död" är ett fantastiskt bra sätt att "koppla bort" mig själv ibland. Jag slappnar av. Jag tänker på annat. Mitt egna liv hamnar i ett nytt perspektiv.

Det finns en minnesplatta i marken där Olof Palme blev skjuten. De flesta dagar under gymnasiet passerade jag den till och från skolan. Inte varje, på grund av arbete med gröna linjen så valde jag ibland att kliva av vid Östermalmstorg istället och gå upp till skolan från andra hållet. Eller faktiskt också cykla in till stan mot slutet av vårterminen. Men jag är väl bekant med minnesplattan.

Man ska inte fastna i det förflutna men det är viktigt att bära med sig det för att ta lärdom inför framtiden. Jag flög ofta under mina studentår så konsekvenserna av 11 september blev märkbara då flygsäkerheten höjdes rejält. Våra populära och smidiga standby-biljetter påbörjade därefter sin resa mot utrotning. Estonia innebar att biljettkontrollen höjdes rejält och man kunde inte längre bara köpa en biljett kontant i avresehallen och gå ombord utan att bli registrerad. Tsunamin medförde förhöjd säkerhet och varningssystem togs fram. Det är så världen fungerar. I efterhand kan det ses som naivt men efter en katastrof så "vaknar vi upp" och skärper oss. Men det finns en gräns med allt. Säkerhet är viktigt men blir det för stora inskränkningar i människors privatliv så tappar vi lusten. Allt måste vara rimligt. Att du ska vara registrerad på en resa och ha en giltig biljett är acceptabelt. Att din väska kontrolleras i säkerhetskontroll kan vi också köpa. Men fullständig övervakning i allt vi gör på internet? Är ni från vettet? INGEN har tid att kontrollera allt och AI kommer få falska träffar. Där är det fortsatt rimligt att en misstanke ska krävas innan en persons aktiviteter börjar registreras.

I omgångar har också politiker velat förbjuda anonymitet på nätet. Man har helt missförstått vad anonymiteten ändå bidrar med, när den är en livräddare för personer som söker information eller kontakt med likasinnade. Nej, vi ska vårda möjligheten att vara anonym. Men återigen. Vid misstankar måste det göras mer. Det är det som är det verkliga problemet. Det går att ta reda på vem som ligger bakom olika hemsidor och annat men det görs inte. Vi är många som har polisanmält grova saker, vi har lämnat över förteckningar till polisen, namn, datum, tidpunkt, webaddresser, skärmdumpar etc bara för att få se allt nedlagt med hänvisning till "spaningsunderlag saknas". Innan man börjar övervaka mer så kanske man ska börja att utreda det som redan finns. Kunskapen borde också finnas. Som sagt, för 20 år sedan kunde jag genom endast öppna och tillgängliga sökkällor identifiera dödsoffren på mitt universitet. Hur kan polisen 20 år senare (som dessutom har tillgång till MER register än jag) följa upp exakta uppgifter? Det verkligen problemet är alltså inte att vi inte övervakar medborgarna tillräckligt, utan snarare att varningssignaler inte tas på allvar, inte utreds och inte följs upp.