Känner du egentligen dina vänner?

Jag vet att svaret på det till mångt och mycket är nej. Sociala medier har egentligen bara synliggjort extra tydligt att vi väljer vilken sida av oss vi vill dela med oss av. Jag vet att jag numera är avsevärt mera svår att få något ur mot vad det brukade vara. När jag ännu festade. Då var jag pratglad. Då var spärrarna lägre. Men även då. Det fanns mycket jag höll inne med då också. Som aldrig fick komma ut.

Redan som tonåring började jag bygga på min fasad. Det är en överlevnadsstrategi mer än något annat. Jag var helt enkelt tvungen att stänga av vissa delar av mitt ordinarie känsloregister för att kunna vinna, för att kunna få det övertag jag så desperat behövde. Det var rädslan jag stängde. När man inte längre är rädd för att någon ska göra en illa så har man all makt. Jag rekommenderar inte den metoden. Det är fruktansvärt att en person ens känner att sådana känslor behövs stängas av. Men så förbannad jag blev varje gång någon lyckades bryta sig igenom.

Man kan inte leva så. Inte i längden. Så jag tillät att fasaden successivt fick plockas ned. Det möjliggjorde för mig att bygga relationer, att kunna leva ut. Men helt inpå mig släpper jag sällan in folk ändå. Några får komma nära men allt får ingen veta om mig. Jag har blivit sviken för mycket. Jag känner inte den 100 procentiga tilliten till andra personer.

När jag insåg att det ändå en gång för alla inte går att leva med spärrar och fasader var slutligen när jag blev förälder. Ska man älska ett barn fullt ut så måste man tillåta att hela känsloregistret får plats. Så problemet som uppstår är när man råkat ut för så mycket elände som jag gjort de senaste åren. Jag måste fortsätta orka för så gör man bara. Fast det börjar gå upp för mig att det faktiskt inte är ett allmänt vedertaget beteende. Allt oftare möter jag reaktionen där jag inser att de flesta hade nog faktiskt bara gett upp för länge sedan. Ge upp ligger inte fullt ut för mig. Att ge upp är att erkänna ett nederlag. Att acceptera ett misslyckande. Trots att jag hunnit lägga några sådana under bältet så bär det fortfarande emot.

Men jag har förlorat platsen jag brukade hämta kraft ifrån för att orka tillvaron. Nu måste den orken hämtas någon annanstans ifrån och jag vet inte riktigt vars. För även när allting suger. Tro mig, min hjärna fortsätter gå på högvarv i jakt på lösningen. Nu finns det inte så många att prata med ens om jag var mitt gamla pratglada jag. Tillräckligt mycket alkohol kan jag trolla fram dock! Det står två lådor nedpackade i väntan på bättre tider. Där får de fortsätta stå. De tiderna är inte nu. De kanske aldrig kommer igen. Jag får hoppas att en eller annan studentorkester kan komma förbi någon gång och vilja festa upp lite alkohol.

Under tiden går jag bara vidare till nästa sak som måste göras. Stanna upp är inte ett alternativ. Det finns arbete att göra.

Min berättelse - fortsättningen

Det blev några kalla, regniga nätter i tältet, just juli månad blev ovanligt kall och blöt i år. Men en ny plan tog form, hur vi ändå skulle försöka återerövra köket, skapa en norrbottnisk oas här nere i Småland istället. Jag började leta lämplig inredning och tog hjälp av de gamla vännerna som är kvar uppe i norr.

Under tiden fortsatte den sämsta semestern/föräldraledigheten i mannaminne. Jag var miserabel i huset men i och med att jag flyttade hem igen så trodde förstås alla att allt gått över och var bra igen. Johan skötte all kommunikation med mina föräldrar för att jag bara inte orkade och sa ok till min mamma att komma ner. I samma veva flyttade han in ännu fler saker i nya köket för det var mer praktiskt att använda det när mamma var här. Köket som inte var klart, köket som hade sina fel, köket vi fortsatte bråka om, köket Johan gärna börjat flytta in i och använda direkt men som jag avskydde.

Mamma kom, jag fick inte ens en ursäkt utan att påtala bristen på ursäkt och det blev bara ångest och misär. Jag bad henne åka hem igen vilket hon också gjorde. Sent omsider kom något som väl skulle föreställa en ursäkt från pappa men det var egentligen bara ett rättfärdigande över agerandet och absolut ingen förklaring kring varför jag (och Johan) inte fick veta vad som skedde och vad som skrevs på. Så många gånger i år har jag fått delta i samtal som inleds med "jag ser inte på det som en lögn". Det står mig upp i halsen!

Innan hon åkte var det en ny besiktning där de nya felen kom på dokument. Återigen så var det inte en enda punkt som hamnade på listan över felaktiga klagomål från kunden utan allt var faktiska brister. Men K var tveksam innan han kom för "han brukar inte missa saker".

Hela ledigheten fortsatte sedan mailen att komma, redogörelser, dokumentation, förväntan att leta fram kvitton, B ville till och med ha ett läkarintyg som styrkte att jag upplevt någon form av psykiskt lidande av renoveringen. Till att börja med så understödde dessutom mina föräldrar det här, tyckte också att jag behövde leverera alla dessa kvitton på trasiga och ersatta saker. Jag kunde bara jämföra med när flyttfirman hade sönder några saker, jag uppskattade värdet och sammanställde det, skickade ett mail och de betalade ut. Att hålla på och krångla med kvitton leder bara till att man antingen bara ersätter efter inköpspris (inte vad något kostar att ersätta) eller att man endast får ersättning när ersättningsprylen är inhandlad och därför måste återkomma om och om igen med nya krav. Skulle dröja till efter den hemska bröllopsdagen innan jag fick över mina föräldrar på min sida om det orimliga med kvittona. Mailen styrde jag om så att allt mina föräldrar skickade gick direkt in i en särskild mapp för mig att läsa när jag orkade så jag slappa se dem i inboxen.

Bröllopsdagen ja, B skulle komma in och åtgärda det sista (och försökte sig på gliringar i form av att det varit si och så med att få komma tidigare vilket är rent skitsnack, vi har aldrig krävt mer än två dagars förvarning innan de har kommit). Jag mailade innan och föreslog helt enkelt dagen jag hade kompensationsledigt och därför skulle vara hemma hela dagen. Jag bad att få veta vilka som skulle komma och fick två otydliga besked och inget visade sig stämma. Så den hemska dagen var kommen.

Till min stora förvåning så är det alltså A själv i egen hög person som kommer (trots att vi tidigare fått information om att han inte längre arbetar något för B) och snickaren D (jag tror han var en av dem som var här när golvet gjordes om). A har med sig de saknande hyllfästena till reservhyllan (fel sort dock, vi har fortfarande inte fått rätt). Vi går igenom listan och A tänder då helt plötsligt till och går till verbal attack mot mig. Tycker att de där felen minsann inte rättfärdigar att jag recenserat de som slarviga på sociala medier och kräver en ursäkt och att han minsann ska ha pengarna för den nya diskbänken (fakturan har han ställt ut till min pappa)! Alltså HAN kräver en ursäkt av MIG! HAN som inte kunde göra en ordentlig ritning. HAN som la in ett sluttande och vågigt golv. HAN som monterade sneda skåp. HAN som avbeställde en diskbänk bakom ryggen på sin kund. HAN tycker sig förtjäna en ursäkt för att ha blivit ärligt och sakligt recenserad på sin företagssida.

Det krävs all min viljestyrka att inte nappa på denna provokation utan jag säger bestämt ifrån nej och säger att det har mer det tidigare att göra, han fortsätter försöka provocera och vill diskutera exakt vad men jag säger ifrån på nytt. D försöker lägga sig i med att säga till mig att det finns inget skäl att höja rösten. Jag blir attackerad i mitt eget hem och avkrävd en ursäkt av den klåpare som förstört mitt kök! Jag hade goda skäl att ställa med en scen. Men det gör jag inte. Jag trycker på att deras jobb idag är att åtgärda felen och inget annat är aktuellt. Sedan sätter jag mig på min pall i köket där jag blir sittande och övervakar hela arbetet. Jag mailar mina föräldrar och jag mailar till sekreteraren på B och berättar exakt hur jag blev bemött av de hantverkare som de skickade dit och att detta inte är okej. Jag får ett floskler-svar tillbaka om att hon är ju inte där och kan inte göra något, samt en liten påtalan att "inget mera sociala medier". Men min pappa ringer till henne också och senare hör jag hur A's telefon ringer och efter det pratar han inte alls med mig. Jag menar verkligen inte alls. Två gånger under tiden han är där så diskuterar han saker med D mitt framför näsan på mig för att sedan ringa Johan och fråga om det. Johan satt och pluggade i rummet bredvid.

Redan vid första punkten får de stora problem, passbiten som sitter snett sitter också stenhårt fast, den lyckas de inte åtgärda till fullo. Att bakstyckena på skåpen lossnat blev jag förstås anklagad för att ha använda onödigt mycket våld för att det skulle kunna ske men det åtgärdas. Den spruckna kantbiten ovanför kyl och frys... ojoj, den var verkligen helt sprucken och när den ska bytas så hör jag dem prata om den och diskuterar förborrning "för det spricker så lätt". Om ni nu visste om detta, varför inte förborra skruvhålen första gången???? Där fick jag verkligen, verkligen bita min tunga.

Innan de åker så går jag och D igenom alla punkterna, Johan får titta på det med. D säger just detta att passbiten går inte att göra bättre än sådär i efterhand, han ser att den inte är fullt bra. Sekreteraren på B har sagt till dem att jag ska skriva på besiktningsprotokollet att jag är nöjd med deras åtgärder. D nämnde det redan när de kom. B har haft dille på att vi ska skriva på saker utmed vägen när det har åtgärdas. Jag informerar att jag inte tänker göra det. A börjar genast muttra något om att de får ringa till sekreteraren. D släpper det dock direkt och de åker.

 Det sista jag ser på eftermiddagen när jag sitter på min hall är tröskeln mitt emot mig. På samma sätt som jag upptäckte att golvet var vågigt och lutade så ser jag att något inte står helt rätt till. Jag tar fram passet och kontrollmäter. Trots att golvet är flytspacklat så sluttar den ändå lite neråt vid diskbänken. Men tröskeln och dörren lutar å andra sidan lite åt andra hållet vilket förstärker det visuella. Men det där kan jag ändå släppa, det där faller under kategorin "charmen med gamla hus".

"Inget mera sociala medier", B har sedan det här skedde publicerat bilder från ett bygga på sin Facebook-sida samt haft en annons ute där de söker en ny medarbetare. Så vissa saker får tydligen förekomma i sociala medier.

Mailen och diskussionerna om ersättning och kompensation fortsätter och så i fredags ser jag det. Jag har precis burit in maten och jag står i trapptornet och tittar mot passbiten vid frysen. Ännu en bit skadad av felaktig skruvdragning. Ännu något som de måste ha sett men aktivt struntat i. Ännu mera slarv. Jag tar fram kameran och går igenom bilderna, jodå, den biten var bortskruvad när golvet gjordes om, det här är alltså ännu en sönderskruvning som skedde när de var tillbaka för att göra åtgärder. När de redan visste att de var hos en missnöjd kund. Ändå fuskades det, ändå hoppades de att vi inte skulle upptäcka det.

Så nu mår jag uselt igen, trots sjuka barn så hade veckan börjat kännas okej. Jag har tvingat mig själv att använda köket för att bilda mig en uppfattning om vad jag tycker om det. Nu är jag rädd för att använda det igen. Jag bara undrar vilka fler dolda fel som finns som jag ännu inte har hittat. Som jag när som helst kommer se. Nu måste vi släppa tillbaka klåparna in i huset igen.

Dessutom var jag nära att stöta ihop med en av Johans släktingar igår på ICA, jag hörde rösten bakom mig och jag fortsatte bara gå, inte vända mig, inte låtsas om att jag hört något. För det som hände var en omedelbar akut stressreaktion i form av huvudvärk. Det här handlade inte ens om någon av de mest inblandade personerna. Men det räckte. Så illa är det alltså här. Så dåligt mår jag faktiskt av både folk och hus.

Igår var det ett år sedan det gamla köket revs ut. Jag hatar det nya. Mitt hus är förstört. Mitt liv här nere är förstört.

Jag är bara väldigt, väldigt trött.

Läser igenom texter och redogörelser från mina olika jobb jag haft sedan flytten ner för tre år sedan. Tragiskt nog är jobben ännu fler än antalet år vi bott här och allt tyder på att det kommer fortsätta vara så.

Jag ser från mitt första lärarjobb här hur jag sakligt för mina rektorer bara tre veckor in på terminen redogjorde för all den problematik jag stött på, hur jag förväntades undervisa enligt en "paket"-modell utan tydligt material och utan vettigt upplägg till följd att eleverna faktiskt inte lärde sig något alls. Hur jag verkligen försökte använda materialet jag blev hänvisad, hur jag hela tiden nekades stöttning (brist på erfaren och behörig personal), hur jag larmade om att en av mina klasser gick till fullfjädrad attack mot mig och jag ändå tvingades gå tillbaka till den ensam. För redogörelsen jag skickade till rektorerna och till mitt skyddsombud besvarades nämligen inte ens. Av någon. Jag fick höra bakvägen från klassens mentorer att om jag ville ha stöttning på lektionerna med den klassen så var det upp till mig att lösa det själv. Det var det jobbet som ledde till en sjukskrivning, ett undermåligt sjukintyg, omöjligt att få ett kompletterande intyg och därmed avslag från Försäkringskassan. Jag drev det ända till Kammarrätten. Jag slutade givetvis på det jobbet. Eller slutade och slutade, jag bara struntade i att ansöka om förlängt vilket var först då som rektorn kallade mig till möte för att diskutera framtiden och var tydlig med att "nu var det försent att göra något". Skitsnack, vill man ha en lärare i matematik så slår man knut på sig själv att lösa det, då spelar inte några ansökningstider någon roll. Men de ville inte ha mig längre för jag protesterade mot det vansinniga upplägget (som senare också fick vissa förändringar).

Mitt andra lärarjobb gör sig mera påmint då de eleverna numera går inne i Vimmerby och jag ser dem då och då. Och den eleven jag kände stor oro för redan då, ja han trakasserar mig varje chans han får. Jag är fortfarande övertygad om att han låg bakom de ganska grova busringningar jag råkade ut för när jag var sjukskriven i slutet av terminen där. Men där hängdes jag också ut väldigt grymt av rektorn. Jag fick otydliga instruktioner, dålig stöttning, drabbades av mycket ogenomtänkta beslut men i slutändan så ursäktades allt till föräldrarna med att "jag var ju ny, obehörig och kände inte till alla rutiner". Inte ens när en förälder kom instormande i mitt klassrum under pågående lektion så sa rektorn ifrån ordentligt till föräldern. Inte heller fick jag stöd när en förälder skällde ut mig över telefon för att jag informerade denne om att dess barn avvikit från skolan efter att ha blivit tillsagd vid ett brott mot skolans ordningsregler. När jag slutligen inte pallade med all skit och fick ett utbrott så var allt mitt fel. Fanns inga förmildrande omständigheter alls. Så jag slutade.

Nästa lärarjobb.. Herregud var ska jag börja? Elever med särskilda behov och särskild utrustning i klassrummet. Jag sa ifrån direkt att jag ville ha en genomgång av utrustningen, det dröjde två månader in på terminen. Mitt elevantal ökade med sju(!) elever under en termin. Jag skulle vakta alla raster själv så hade i praktiken ingen planeringstid. Jag skulle leda pulspass ombytt men hade ingen tid för egen dusch och ombyte då jag måste vakta i omklädningsrummet. När jag drabbades av en hälseneinflammation och inte kunde leda några pulspass längre fick jag skit för det trots att jag tydligt informerade om att jag fysiskt inte kunde. Jag följde direktiv från rektorn men när sjukdom uppstod hos kollegor och allt bröt ihop så fick jag ändå skit för det (då var tydligen det gamla glömt). Återigen, ingen stöttning! Kollegialt var stödet uselt. Det var lärare som öppet kritiserade och ifrågasatte sina obehöriga kollegor. Det var så övertydligt att vi inte var önskvärda. Ändå såg rektorn förvånad ut när jag sa upp mig. Ingen pratade med mig om att jag skulle sluta på resten av terminen. Mitt jobb las ut på platsbanken utan att uppsägningen var bekräftad och innan jag fått chansen att berätta själv för klassen att jag skulle sluta. Jag var så förkyld och så sjuk halva terminen. Ändå jobbade jag vidare (så som vi gjorde innan covid-19). För när jag var hemma skickades min klass in i en annan klass och ingen fick något gjort den dagen. På avslutningslunchen satte sig nya rektorn bredvid mig och försökte småprata, under hennes avskedstal var det tydligt varför. Hon visste ingenting om mig, hon visste inte vad jag skulle göra när jag slutade, hon visste ingenting om mina intressen, utan det där korta samtalet skulle hon inte haft någonting alls att säga om mig. Så mycket falskhet bor det här. Och min klass fick gå på jullov utan att veta vem deras nya lärare skulle vara. Ibland är ändå en obehörig lärare med erfarenhet bättre än ingen lärare alls. Men tydligen inte enligt kollegorna där.

Det var där jag slutade som lärare. Två månader senare (efter att ha blivit avstängd från a-kassan då jag orsakat min egen uppsägning och tydligen saknade giltiga skäl att säga upp mig, hade jag fått ett vanligt en-termins-avtal så hade jag däremot fått a-kassa) började jag på mitt nuvarande jobb på biblioteket istället. Också en hel del kaos men tydligare arbetsuppgifter och överlag trivsamt. Jag fick gå över i mitt projekt som tyvärr saboterats till stor del av covid-19. Men nu närmar sig inlasningsdatumet och därmed så ska jag bort. Fler fast anställda är inte önskvärt.

Tre år, fyra jobb, så otroligt mycket kaos och lidande. Jag blir mörkrädd när jag läser mina egna anteckningar. Samtidigt imponerad, hur har jag orkat ta all den här skiten om och om igen? Men det är väl just det som är grejen. Nu är orken faktiskt slut.

Om två dagar fyller bebisen 3,5 år. Lika länge har jag befunnit mig i konstant strid. Försäkringskassan, Hälsocentralen, arbetsgivare, facket, a-kassan och nu senaste året även hantverkare. Samtidigt som svek från nära och kära effektivt har minskat antalet personer jag har att luta mig mot. Jag är bara väldigt, väldigt trött.

Min berättelse

Nu är det min tur att berätta vad som faktiskt har hänt den här hösten, vintern, våren och sommaren.

Det började med att vi hade ett gammalt, slitet och opraktiskt 70-talskök som vi ville renovera och göra om så gott det gick med tanke på rummet speciella utseende. Så vi frågade vår släkting i branschen om han kunde rekommendera någon som gör kök. Vi fick namnet på A som även hade gjort släktingens kök.

På grund av en sjukskrivning hos A så försenades både planeringsmöten och själva arbetet. När ritningen skulle tas fram så kom frågan upp om hur vi ville göra med vår gamla kökspanna. Vi tvekade att byta den direkt utan sa att vi gör det längre fram. A nöjde sig med detta som svar och mätte upp köket för att kunna göra en ritning. Här gjordes det första misstaget, men det visste vi inte då. I efterhand känns detta extra konstigt med att när vi diskuterade skåpluckor och vad vi ville ha så var det mycket noga med att ”sådant sätter jag inte in längre, det är omodernt”. Det fanns en stolthet för ett bra helhetsarbete som senare skulle saknas helt.

Vi oroade oss lite för att renoveringen skulle hinna dra igång innan det yngsta barnets födelsedag i mars, väldigt obefogat skulle det visa sig. Även nästa födelsedag i augusti hann passera innan det slutligen började i september 2019. Då hade vi redan beställt och fått hem tapeter i februari och gjort alla val för golv och kakel. Även vitvaror valdes ut redan i december 2018 vilket senare skulle behöva göras om då flera utgått innan vi slutligen beställde dessa.

För att få ett värmeskydd mellan kökspanna och skåp så föreslog vår professionella kökskille A att en mur skulle muras mellan kökspanna och bänk. Vi tänkte inte mer på det utan utgick att han visste vad han pratade om. A berättade även att han ofta samarbetade med byggfirman B och undrade om det gick bra för oss. Vi visste att de hade gott renommé och såg inga problem med detta. Det visade sig även att A arbetade på timmar för B och därför själv skulle komma att göra en stor del av arbetet hos oss. Återigen något som verkade smidigt, att köksdesignern själv monterar in köket hos oss.

I mitten av september blev det slutligen dags att tömma köket så renoveringen kunde börja. A kom tillsammans med en annan kille K och började riva ut den gamla inredningen. Dörren mellan köket och det angränsade rummet som vi använder som arbetsrum monterades bort för att skickas till fabrik då vi hade kommit fram till att smidigast är att vända på den. För dörröppningen tejpades hjälpligt upp en plast vilket knappt skyddade. Detta främst då hantverkarna hämtade el från eluttaget i arbetsrummet och ställde in saker där inne. Det sistnämnda utan godkännande från oss. Något skydd på golvet las heller inte ut vilket resulterade i slitskador på det gamla trägolv vi tagit fram när det rummet renoverades.

Spis, kyl och frys hade vi bett om skulle sparas så dessa skulle förpassas ut till vår bod. Vi hade blivit informerade om att hela renoveringen skulle ta några veckor max. När köket var helt tomt så kommer den första domen. Kökspannan går inte att byta senare utan att då riva halva köket. Det är nu eller aldrig. Detta insåg A nu när allt är utrivet baserat på hur rören går från pannan. Noterbart är att detta hade gått att upptäcka tidigare om bara spisen dragits ut och då hade ritningen kunnat anpassats direkt efter det. Den här biten vill inte A ta ansvar för alls. Han lyckas stoppa produktion av skåpet bredvid men övriga delar är redan klara med mått som passar den första ritningen och därmed INTE en korrigering utifrån byte av kökspanna. Det blir våra första merkostnader för de nya delarna.

A och K tillsammans med elektriker fokuserade på att få taket klart under tiden som vi febrilt letar panna och ta beslut kring detta. Anmärkningsvärt varr att så fort vi surfar på kökspannor så dyker direkt tillbehöret värmeskydd upp. Någon egenmurad mur är alltså inte nödvändigt utan snarare onödigt krångligt. Här blir jag lite frågande till vilken expertis vår så kallade köksexpert har. Han har skrutit om att han har byggt kök i 20 år men tycks inte kunna något om hur man vägleder en kund i ett äldre hus med en kökspanna? Han klarade inte ens av att dra ut en spis när en ritning skulle upprättas för att försäkra sig om att han hade all information som kunde tänkas behövas när kunden ska fatta beslut om sitt nya kök? Men här övergavs vårt kök. Där de gamla rören från diskbänken hade gått ner i golvet så lämnades det ett öppet hål ner till grunden. Det resulterade i inflyttandet av råttan som raskt sprang vidare in i vårt arbetsrum då det som tidigare nämnt saknades en dörr ditin. Vi tvingades ringa och säga till om detta och för första, enda och sista gången så kom släktingen ut (tillika arbetsledare från B) och satte för hålet.

Först i början på december tog bygget fart igen i och med ankomsten av den nya kökspannan. Dock visade det sig när sotaren provtryckte skorstenen att den behövde tätas. B anlitade en murare som skulle komma och åtgärda detta. Det var den 5 december och min döde morfars födelsedag som vår renovering gick riktigt käpprätt åt skogen. För att ta bort den gamla kökspannan så hade man tvingats bryta upp en del av väggen in till arbetsrummet då röret tydligen gick i väggen. Så status nu var att det är ett hål i väggen precis där pannan skulle stå och dörröppningen täcktes fortfarande för endast av en illa tejpad plast som efter 2,5 månader av vinddrag dessutom hade lossnat till hälften. Ingen av dessa öppningar täcktes för innan muraren påbörjade sitt arbete.

Min man hinner upptäcka det innan muraren åker att det har dragit in sot i vårt arbetsrum, omfattningen av det stod inte riktigt klart för honom. Det skydd muraren satte upp i skorstensöppningen var inte tillräckligt. Alla ytor i vårt oorganiserade arbetsrum är täckta av sot. Oorganiserat är också sanningen, vi har två småbarn och pågående renoveringar ända sedan vi flyttade in 2,5 år tidigare. Många saker har flyttats från rum till rum utan att ha kommit på plats.

När omfattningen av sotskadorna står klart för oss så ringde min man till sin släkting på B och informerade om detta. Egentligen borde jag ha ringt, för några dagar tidigare hade jag pratat med släktingen om vitvarorna och vi bestämde att all kontakt framöver skulle ske med mig då min man blivit sjuk och inte orkade ha koll. Det var dock sista gången jag pratade med släktingen. Han ringde aldrig mig om något alls. Min man ringde nu ändå för att jag var helt enkelt för förbannad för att kunna föra civiliserade samtal. Vi fick ingen vettig respons hur som. Ingen från B kom ut och tittade på omfattningen av sotskadorna och ingen sa ett ord om hur saneringen skulle gå till.

Eftersom det är mycket papper där inne av privat karaktär så kändes det ändå bättre att städa själv. Jag gjorde dessutom research och upptäckte att papper som sotskadas sällan städas utan bara kastas. Det var inte aktuellt för oss. Bland räkningar och viktiga papper låg även barnens teckningar. Bara vi kunde ta beslut om vad som skulle sparas och vad som skulle kastas. Så när vi inget mer hör om detta från B trots ytterligare kontakt där det bara sägs att vi får komma in med ett krav på ersättning senare så beställde jag hem städmaterial anpassat för sot och satte igång.

Däremellan infaller julen, trots de ambitiösa försöken att komma någon vart med köket innan jul så är det inte klart till jul. Golvläggningen väckte frågor. Trots att min man är frågande när de la in det nya golvet direkt på det gamla utan att ta bort några lager av gammal matta, tidningspapper, korkmatta och annat elände under så hävdade de att det inte behövdes och fortsatte. Vi hade valt ett klickgolv som ska läggas plant, det står i instruktionerna till det. En vecka innan julafton publicerade A skrytbilder på sin instagram, både på golv och början av skåp men också på köksbänken. Köksbänken ja. Lösningen på grund av de sena ändringarna i ritningarna blev att den fick skarvas längst in med en bänkkant. Det här var den enda lösningen på den problematiken vi presenterades med och trots att vi var skeptiska och tveksamma så föreslog aldrig A att vi skulle beställa en ny bänk som hade rätt längd. Senare fick vi höra att 99 av 100 är nöjda med en sådan lösning (är det så vanligt att det blir fel alltså?). Jag hatade den. Det hjälpte inte att fogningen av den var extremt ful och slarvigt gjord. På skrytbilden på instagram är vinkeln så pass lågt tagen att man inte ser den fula kanten som A var så noga med att det visst var en fin lösning som alla är nöjda med.

Jag försökte genomföra julbaket i det lilla kök vi nyttjade under tiden. Det var tidskrävande och omständigt men det skulle banne mig bli ett pepparkaksland även i år. Julen firade vi borta. Där märkte vi att släkten var påverkade av den arbetsledande släktingen. Vi hade redan hört ryktena som gått. Att vi påståtts ha rivit ner skyddsplatsen mellan kök och arbetsrum med flit (dörren var för övrigt klar vid det här laget och kunde åter ha suttit på plats). Vi fick höra gliringar om att det var väl skönt att vi äntligen fick det städat ordentligt. Jag kände mig illamående och ångrade att vi åkte dit. Jag har inte varit tillbaka sedan dess. Eller för den delen pratat med någon där.

Under två helger i januari skickade jag bort man och barn för att kunna städa själv i lugn och ro. Jag hann knappt en fjärdedel. Det är extremt tidskrävande att sotsanera. Det är också extremt känslomässigt och jag lärde mig snabbt vad som faktiskt inte är värt att städa. Jag tvingades kasta saker jag haft i 30 år. Jag noterade noggrant vad jag kastade och vilken tid det tog att städa. För att kunna lämna in ett korrekt krav till B.

Efter helgerna kom sedan köksmonteringen igång igen. Golv, skåp, det sista kom på plats. Snickarna lämnade så målaren kunde komma in. Först när målaren var ute och allt skyddspapper var borta kunde vi granska vårt nya kök ordentligt. Magkänslan var inte bra. Sockellådorna tog i golvet, min man ringde och frågade A om detta och fick då över telefon en muntlig instruktion om hur man ska ändra dessa. Han lyckades ändå inte (varför åtgärdades inte detta innan de lämnade?). A fick komma tillbaka ut och korrigera och märkte då det vi redan upptäckt, att sockellådan gick i golvet när den är utdragen. De första små sakerna vi upptäckte kom A och K ut och fixade. K är skitsur och otrevlig hela tiden. Men sedan upptäckte vi mer. Jag gick barfota över köksgolvet och när min blick föll på tröskeln till skafferiet så såg jag en tydlig ås löpa tvärs över golvet. Vi mätte och testade och jag placerade slutligen en spelkula på köksgolvet och den rullade iväg direkt. Så mycket för ett plant golv. Jag la upp videon på min privata instagram. Släktingen såg den och visade på jobbet. Utan att prata med mig först. Nu var det vi som var oprofessionella och onödiga. Jag får faktiskt rulla hur många kulor jag vill i mitt kök! Och de hade ju redan bestämt sig för att det var klart och tyckte vi skulle vara nöjda med resultatet. Här är en länk till videon på youtube. 

När fakturan kom in från B så har även min mamma blivit involverad, hon äger trots allt huset vi bor i. Hon ringde och påtalade att vi inte fått kompensation för våra merkostnader på grund av sotet och fick till svar från släktingen att vi inte kommit in med ett krav. Det gjorde vi nästa dag. Då tog det hus i helvete. Vårt krav var tydligen helt orimligt och vi hade minsann inte gett B chansen att städa. Det här var första gången de sagt ett ord om att vilja komma in och städa upp sotet. Nu ville de ta in en saneringsfirma och insinuerade att det nog är farligt och ohälsosamt för oss att städa själva. Motvilligt gick vi med på att släppa in en städfirma i vårt mest privata utrymme. ”Proffsen” kom med exakt samma utrustning jag redan använt. Vi instruerade om att det som var rent skulle läggas i lådor i vardagsrummet och det som de ansåg inte var värt att saneras skulle ställas i köket så vi kunde gå igenom det själva. Ingenting fick kastas. När jag första kvällen tittade i en av lådorna såg jag med blotta ögat att det var sot på det översta pappret och torkar av det med min saneringssvamp som blev alldeles svart.

Problemet skulle visa sig att sanerarna fått instruktionen från B att endast städa bort sot, inget byggdamm eller vanligt damm. De flesta sakerna i rummet var täckta av en blandning av dessa tre och inför varje sak gjorde sanerarna en bedömning om det var sot eller ej. När de försökte flytta möbler men det inte gick för att vi har tippsäkrat så erbjöd vi oss genast att ta loss möblerna. Delar av rummet hade jag redan hunnit städa så jag visste därför att sot virvlat in bakom och inunder precis allting. Nej, då behövdes det inte, det fanns nog inget sot där. Vi flyttade möblerna själv och torkade rent. Det blev svart. Då det som bedömdes vara städat av firman inte var rent så eftertorkade jag själv, det var så jag upptäckte att ovanpå fönsterkarmen och rullgardinen var det alldeles svart. När jag messade om detta till arbetsledaren på städfirman fick jag till svar att rullgardinen inte gick att sanera. Säg till B att den behövde ersättas. Men hade jag inte efterstädat så kunde jag ha dragit ner rullgardinen och sot virvlat runt på nytt. Inte direkt en professionell och noggrann firma. De packade dessutom saker i lådor som gick sönder då tunga saker lades ovanpå lätta och ömtåliga saker. Men de var ju proffs. Till skillnad från mig som städat med försiktighet och ansvarskänsla.

Vi höll ändå inne med ett restbelopp på fakturan tills dess att allt var klart och alla var överens.

Den gnagande känslan kring felen i köket fick oss att ta in en oberoende besiktningsman T som genast upptäckte ännu flera fel. Men han konstaterade också att inte bara golvet lutar med hela 20 mm utan vi upptäckte även att bänken mot fönstret också lutar. Han blir förvånad när han hör vilken firma det rör sig om. De brukar vara så noggranna. Den sista mars, 1,5 månad efter att köket egentligen skulle varit ”klart” besiktades köket tillsammans med alla inblandade. Representanterna från B var tjuriga och kom med gliringar hela tiden. ”Det vill jag kontrollera själv” kom svaret på besiktningsmannens uttalande om den sluttande bänken. Släktingen har vi nu bett att få bortbytt från renoveringen för att inte skada familjeslitningarna mer än nödvändigt. Han som tagit över är sur och motvillig. ”Det förra golvet var väl också ojämnt.” När vi säger som det är att vi vill ha ett plant golv så har det redan gått rykten på stan om att vi skulle kräva denna orimligt stora arbetsinsats för att få ett plant golv. Det är trots allt ett gammalt hus. Att de har lagt in ett golv som kräver plan montering togs det inget ansvar för. Med på besiktningen var också A, mot min vilja så har det slutits ett muntligt avtal om att vi ska betala för en ny diskbänk i rätt storlek och han monterar den utan extra kostnad. Jag hade redan försökt få gehör i min familj för att vi borde kräva det helt utan kostnad då den är en konsekvens av att förarbetet inför ritningen i början inte gjordes ordentligt. Allt detta hade kunnat undvikas om han bara hade tittat bakom spisen när han var hos oss och mätte! Alla förseningar hade kunnat undvikas!

B gick motvilligt med på att åtgärda bristerna de har orsakat. Men först kom det in ett vansinnesförslag i vilket det ingick att bryta upp hela undergolvet och bygga om det. Vi hade själva föreslagit flytspackel men sådant ”befattar han sig inte med”. Det bestämdes på besiktningsmötet att kontakt ska ske mellan min pappa och den nya arbetsledaren på B. Han visade sig snabbt vara i stort sett omöjlig att få tag i och svarade inte på mail eller ringde tillbaka. Dessutom krävde de att vi måste komma in med en beställning för att bristerna skulle åtgärdas. I slutändan upprättades ett avtal med hjälp av besiktningsmannen. Där krävde B att efter att åtgärderna var fixade så skulle hela det tidigare restbeloppet också betalas. De vägrade komma in och arbeta över huvudtaget om det avtalet inte skrevs på. Jag såg den punkten och sa ifrån att vi inte ska skriva på den versionen för då får vi som sagt ingen kompensation alls. Här önskar jag verkligen att mina föräldrar lyssnade på mig när jag sa att det viktigaste är inte att det blir klart utan att det blir rätt och att vi också får rätt. Om vi ska kunna bo kvar här. Hade jag haft kännedom om detta krav fullt ut så hade jag insisterat på att vi istället skulle anmält B till Allmänna Reklammationsnämnden. Vi hade haft mycket goda chanser att få rätt. Det fanns brister. Det fanns ett besiktningsprotokoll. Hantverkaren vägrade komma in och åtgärda. Istället skrev de under. Och mörkade det för mig och min man. För det viktigaste för de är att det blir klart någon gång. Jag har ändå sagt att jag inte kommer kunna bo kvar om vi ger hantverkarna rätt i sitt agerande mot oss.

Först i maj kom sedan B in för att göra klart. Vid det laget hade jag redan förhalat leveransen av de nya köksmöblerna då vi inte hade någonstans att ställa dem. K varr tillbaka och reagerade själv på hur de kunde missa en så stor lutning i golvet. Pappa var där och övervakade. Samtidigt försökte han få tag i A och höra hur det går med den nya diskbänken som skulle varit beställd redan i mars. A vägrade även han att svara så min man försökte istället. Nu kom beskedet att diskbänken hade han avbeställt utan att säga till och därmed egensidigt brutit ett muntligt avtal (vilket är olagligt). Han vägrade beställa en ny om vi inte skriftligen skrev på att vi förbinder oss att betala för den. Även det pappret skrevs på bakom ryggen på mig och jag blev ljugen rakt i ansiktet när jag frågar om det. Det är naturligtvis inte giltigt då det inte framgick i avtalet att det skulle ersätta det tidigare muntliga avtalet men ändå.

Lögnerna inom familjen tär på mig, det har slitit hårt att mina föräldrar haft mer fokus på att det ska bli klart än att vi som bor här kan leva med de sociala följderna av renoveringen. Jag har ändå sagt till om det så många gånger.

När B var klara så måste målaren tillbaka in igen. Han bokade B och skickade hit utan att ens kontrollera att vi hade tapeter kvar för åtgärderna. Det hade vi då pappa beställt mer. Han var också sur och gnällig nu och anklagade mig för att klaga i onödan när jag påtalar fläckar på tapeterna som måste ha orsakats när köket åtgärdades. Vi har ju ändå småbarn, snart har vi nya fläckar. ”Det är bara ett kök.” Han gjorde ett så uselt jobb att jag själv ringde hans chef nästföljande dag så han fick komma ut och titta på det. Nu är det juni. Köksrenoveringen var inne på sin 40:e vecka. När jag granskade ordentligt så vi kan ta beslut om hur mycket som måste tapetseras om görs även nästa upptäckt. När dörren till arbetsrummet vändes och sattes tillbaka så uppstod en glipa även på arbetsrumssidan som ingen brytt sig om att åtgärda. Det här är symptomatiskt för den här renoveringen. Det fuskas överallt och vi måste aktivt söka efter misstagen eftersom ingen bryr sig om att slutkontrollera sitt arbete.

Innan midsommar kom slutligen också den nya diskbänken. Samtidigt även en ny ytterkant till bänken då våra professionella snickare från B dragit i en för lång skruv och skadat kanten. Nu när A monterade den nya är han på väg att göra samma sak. Pappa var där och hann stoppa. Vi bestrider de sista fakturorna. Restbeloppet från B borde inte betalas. De har orsakat oss skador och aktivt orsakat förseningar i arbetet genom att göra sig okontaktbara. Att de har fräckheten att lyfta fram att de minsann betalat för en städfirma (DE orsakade sotskadorna) och målarfirman (den felaktiga monteringen orsakade att omtapetsering behövdes) visar bara på arrogansen. Nu hotar de med rättsliga åtgärder. De har slarvat, fuskat, baktalat oss, gjort sig okontaktbara, aktivt försenat det här bygget och tvingat fram olagliga avtal. Vi vill ha kompensation för det som är förstört och de merkostnader vi haft på grund av förseningen. Men vi hotas med rättsliga åtgärder.

Det är inte över heller. Nu när vi slutligen börjat kunna ställa in saker i köket så hittar vi nya brister. Någon yrkesstolthet finns inte här. Det verkar snarare vara fokus på att slarva så mycket man kan och hoppas att kunden inte upptäcker det.

Jag skriver detta från ett tält i skogen. Det är inte min första tältnatt i år. Jag har vid flera tillfällen fått så pass stor ångest av den här renoveringen och den smutskastningen vi fått ta emot att jag tvingats lämna huset. Avsaknaden av stödet från släktingar och lögnerna från de egna leden gör inte saken bättre. Nu vet jag inte om jag någonsin klarar av att återvända till huset igen. Jag har flyttat ut mycket mer än bara övernattningsprylar den här gången. Jag har tvingats lämna mina barn. Jag letar aktivt efter ett nytt hem.

Idag är det på dagen tre år sedan vårt flyttlass hämtades från Luleå. I tre år har jag slitit för att få ihop en tillvaro här nere som fungerar. Idag känns allt bortkastat. Drömmen har gått i kras.

Internationella kvinnodagen..

Det är ingen som har "gratulerat" mig idag. Det ska man inte göra heller. Det är en otroligt onödig nödvändig dag. Själv vaknade jag med en massiv huvudvärk, sådana jag brukade ha jämt förut. Innan jag hittade till Smärtkliniken, innan jag fick en bra behandling, innan jag lärde mig leva rätt. Nu är värken tillbaka och jag vet varför. Min stressnivå är bortom alla gränser just nu. Jag vill inte bo kvar i huset längre. Så fel har allting gått med renoveringen. Renoveringen som aldrig blir klar. Jag mår fysiskt dålig av att vara här. Så jag hemnetknarkar på lediga stunder. Jag kollar på jobb långt, långt borta. Jag ångrar att vi överhuvudtaget flyttade hit. Varenda sak vi har tagit oss för sedan familjens minsting föddes har varit en kamp. Inget har rullat på lätt och smidigt. Jag måste slåss jämt. För allt. Nu vill jag inte slåss längre. Jag vill börja om. Jag vill åka någon annanstans. Där det inte gör så ont längre. För just nu gör det ont varje dag. Hela tiden. Så jobbigt borde inte livet behöva vara.

Jag vill inte bli gratulerad på internationella kvinnodagen. Jag vill bara att det ska finnas en bättre och mer jämställd värld för mina flickor att växa upp i. Det börjar bli ont om tid. Snabba på världen!