Det blev några kalla, regniga nätter i tältet, just juli månad blev ovanligt kall och blöt i år. Men en ny plan tog form, hur vi ändå skulle försöka återerövra köket, skapa en norrbottnisk oas här nere i Småland istället. Jag började leta lämplig inredning och tog hjälp av de gamla vännerna som är kvar uppe i norr.
Under tiden fortsatte den sämsta semestern/föräldraledigheten i mannaminne. Jag var miserabel i huset men i och med att jag flyttade hem igen så trodde förstås alla att allt gått över och var bra igen. Johan skötte all kommunikation med mina föräldrar för att jag bara inte orkade och sa ok till min mamma att komma ner. I samma veva flyttade han in ännu fler saker i nya köket för det var mer praktiskt att använda det när mamma var här. Köket som inte var klart, köket som hade sina fel, köket vi fortsatte bråka om, köket Johan gärna börjat flytta in i och använda direkt men som jag avskydde.
Mamma kom, jag fick inte ens en ursäkt utan att påtala bristen på ursäkt och det blev bara ångest och misär. Jag bad henne åka hem igen vilket hon också gjorde. Sent omsider kom något som väl skulle föreställa en ursäkt från pappa men det var egentligen bara ett rättfärdigande över agerandet och absolut ingen förklaring kring varför jag (och Johan) inte fick veta vad som skedde och vad som skrevs på. Så många gånger i år har jag fått delta i samtal som inleds med "jag ser inte på det som en lögn". Det står mig upp i halsen!
Innan hon åkte var det en ny besiktning där de nya felen kom på dokument. Återigen så var det inte en enda punkt som hamnade på listan över felaktiga klagomål från kunden utan allt var faktiska brister. Men K var tveksam innan han kom för "han brukar inte missa saker".
Hela ledigheten fortsatte sedan mailen att komma, redogörelser, dokumentation, förväntan att leta fram kvitton, B ville till och med ha ett läkarintyg som styrkte att jag upplevt någon form av psykiskt lidande av renoveringen. Till att börja med så understödde dessutom mina föräldrar det här, tyckte också att jag behövde leverera alla dessa kvitton på trasiga och ersatta saker. Jag kunde bara jämföra med när flyttfirman hade sönder några saker, jag uppskattade värdet och sammanställde det, skickade ett mail och de betalade ut. Att hålla på och krångla med kvitton leder bara till att man antingen bara ersätter efter inköpspris (inte vad något kostar att ersätta) eller att man endast får ersättning när ersättningsprylen är inhandlad och därför måste återkomma om och om igen med nya krav. Skulle dröja till efter den hemska bröllopsdagen innan jag fick över mina föräldrar på min sida om det orimliga med kvittona. Mailen styrde jag om så att allt mina föräldrar skickade gick direkt in i en särskild mapp för mig att läsa när jag orkade så jag slappa se dem i inboxen.
Bröllopsdagen ja, B skulle komma in och åtgärda det sista (och försökte sig på gliringar i form av att det varit si och så med att få komma tidigare vilket är rent skitsnack, vi har aldrig krävt mer än två dagars förvarning innan de har kommit). Jag mailade innan och föreslog helt enkelt dagen jag hade kompensationsledigt och därför skulle vara hemma hela dagen. Jag bad att få veta vilka som skulle komma och fick två otydliga besked och inget visade sig stämma. Så den hemska dagen var kommen.
Till min stora förvåning så är det alltså A själv i egen hög person som kommer (trots att vi tidigare fått information om att han inte längre arbetar något för B) och snickaren D (jag tror han var en av dem som var här när golvet gjordes om). A har med sig de saknande hyllfästena till reservhyllan (fel sort dock, vi har fortfarande inte fått rätt). Vi går igenom listan och A tänder då helt plötsligt till och går till verbal attack mot mig. Tycker att de där felen minsann inte rättfärdigar att jag recenserat de som slarviga på sociala medier och kräver en ursäkt och att han minsann ska ha pengarna för den nya diskbänken (fakturan har han ställt ut till min pappa)! Alltså HAN kräver en ursäkt av MIG! HAN som inte kunde göra en ordentlig ritning. HAN som la in ett sluttande och vågigt golv. HAN som monterade sneda skåp. HAN som avbeställde en diskbänk bakom ryggen på sin kund. HAN tycker sig förtjäna en ursäkt för att ha blivit ärligt och sakligt recenserad på sin företagssida.
Det krävs all min viljestyrka att inte nappa på denna provokation utan jag säger bestämt ifrån nej och säger att det har mer det tidigare att göra, han fortsätter försöka provocera och vill diskutera exakt vad men jag säger ifrån på nytt. D försöker lägga sig i med att säga till mig att det finns inget skäl att höja rösten. Jag blir attackerad i mitt eget hem och avkrävd en ursäkt av den klåpare som förstört mitt kök! Jag hade goda skäl att ställa med en scen. Men det gör jag inte. Jag trycker på att deras jobb idag är att åtgärda felen och inget annat är aktuellt. Sedan sätter jag mig på min pall i köket där jag blir sittande och övervakar hela arbetet. Jag mailar mina föräldrar och jag mailar till sekreteraren på B och berättar exakt hur jag blev bemött av de hantverkare som de skickade dit och att detta inte är okej. Jag får ett floskler-svar tillbaka om att hon är ju inte där och kan inte göra något, samt en liten påtalan att "inget mera sociala medier". Men min pappa ringer till henne också och senare hör jag hur A's telefon ringer och efter det pratar han inte alls med mig. Jag menar verkligen inte alls. Två gånger under tiden han är där så diskuterar han saker med D mitt framför näsan på mig för att sedan ringa Johan och fråga om det. Johan satt och pluggade i rummet bredvid.
Redan vid första punkten får de stora problem, passbiten som sitter snett sitter också stenhårt fast, den lyckas de inte åtgärda till fullo. Att bakstyckena på skåpen lossnat blev jag förstås anklagad för att ha använda onödigt mycket våld för att det skulle kunna ske men det åtgärdas. Den spruckna kantbiten ovanför kyl och frys... ojoj, den var verkligen helt sprucken och när den ska bytas så hör jag dem prata om den och diskuterar förborrning "för det spricker så lätt". Om ni nu visste om detta, varför inte förborra skruvhålen första gången???? Där fick jag verkligen, verkligen bita min tunga.
Innan de åker så går jag och D igenom alla punkterna, Johan får titta på det med. D säger just detta att passbiten går inte att göra bättre än sådär i efterhand, han ser att den inte är fullt bra. Sekreteraren på B har sagt till dem att jag ska skriva på besiktningsprotokollet att jag är nöjd med deras åtgärder. D nämnde det redan när de kom. B har haft dille på att vi ska skriva på saker utmed vägen när det har åtgärdas. Jag informerar att jag inte tänker göra det. A börjar genast muttra något om att de får ringa till sekreteraren. D släpper det dock direkt och de åker.
Det sista jag ser på eftermiddagen när jag sitter på min hall är tröskeln mitt emot mig. På samma sätt som jag upptäckte att golvet var vågigt och lutade så ser jag att något inte står helt rätt till. Jag tar fram passet och kontrollmäter. Trots att golvet är flytspacklat så sluttar den ändå lite neråt vid diskbänken. Men tröskeln och dörren lutar å andra sidan lite åt andra hållet vilket förstärker det visuella. Men det där kan jag ändå släppa, det där faller under kategorin "charmen med gamla hus".
"Inget mera sociala medier", B har sedan det här skedde publicerat bilder från ett bygga på sin Facebook-sida samt haft en annons ute där de söker en ny medarbetare. Så vissa saker får tydligen förekomma i sociala medier.
Mailen och diskussionerna om ersättning och kompensation fortsätter och så i fredags ser jag det. Jag har precis burit in maten och jag står i trapptornet och tittar mot passbiten vid frysen. Ännu en bit skadad av felaktig skruvdragning. Ännu något som de måste ha sett men aktivt struntat i. Ännu mera slarv. Jag tar fram kameran och går igenom bilderna, jodå, den biten var bortskruvad när golvet gjordes om, det här är alltså ännu en sönderskruvning som skedde när de var tillbaka för att göra åtgärder. När de redan visste att de var hos en missnöjd kund. Ändå fuskades det, ändå hoppades de att vi inte skulle upptäcka det.
Dessutom var jag nära att stöta ihop med en av Johans släktingar igår på ICA, jag hörde rösten bakom mig och jag fortsatte bara gå, inte vända mig, inte låtsas om att jag hört något. För det som hände var en omedelbar akut stressreaktion i form av huvudvärk. Det här handlade inte ens om någon av de mest inblandade personerna. Men det räckte. Så illa är det alltså här. Så dåligt mår jag faktiskt av både folk och hus.
Igår var det ett år sedan det gamla köket revs ut. Jag hatar det nya. Mitt hus är förstört. Mitt liv här nere är förstört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar