Jag är bara väldigt, väldigt trött.

Läser igenom texter och redogörelser från mina olika jobb jag haft sedan flytten ner för tre år sedan. Tragiskt nog är jobben ännu fler än antalet år vi bott här och allt tyder på att det kommer fortsätta vara så.

Jag ser från mitt första lärarjobb här hur jag sakligt för mina rektorer bara tre veckor in på terminen redogjorde för all den problematik jag stött på, hur jag förväntades undervisa enligt en "paket"-modell utan tydligt material och utan vettigt upplägg till följd att eleverna faktiskt inte lärde sig något alls. Hur jag verkligen försökte använda materialet jag blev hänvisad, hur jag hela tiden nekades stöttning (brist på erfaren och behörig personal), hur jag larmade om att en av mina klasser gick till fullfjädrad attack mot mig och jag ändå tvingades gå tillbaka till den ensam. För redogörelsen jag skickade till rektorerna och till mitt skyddsombud besvarades nämligen inte ens. Av någon. Jag fick höra bakvägen från klassens mentorer att om jag ville ha stöttning på lektionerna med den klassen så var det upp till mig att lösa det själv. Det var det jobbet som ledde till en sjukskrivning, ett undermåligt sjukintyg, omöjligt att få ett kompletterande intyg och därmed avslag från Försäkringskassan. Jag drev det ända till Kammarrätten. Jag slutade givetvis på det jobbet. Eller slutade och slutade, jag bara struntade i att ansöka om förlängt vilket var först då som rektorn kallade mig till möte för att diskutera framtiden och var tydlig med att "nu var det försent att göra något". Skitsnack, vill man ha en lärare i matematik så slår man knut på sig själv att lösa det, då spelar inte några ansökningstider någon roll. Men de ville inte ha mig längre för jag protesterade mot det vansinniga upplägget (som senare också fick vissa förändringar).

Mitt andra lärarjobb gör sig mera påmint då de eleverna numera går inne i Vimmerby och jag ser dem då och då. Och den eleven jag kände stor oro för redan då, ja han trakasserar mig varje chans han får. Jag är fortfarande övertygad om att han låg bakom de ganska grova busringningar jag råkade ut för när jag var sjukskriven i slutet av terminen där. Men där hängdes jag också ut väldigt grymt av rektorn. Jag fick otydliga instruktioner, dålig stöttning, drabbades av mycket ogenomtänkta beslut men i slutändan så ursäktades allt till föräldrarna med att "jag var ju ny, obehörig och kände inte till alla rutiner". Inte ens när en förälder kom instormande i mitt klassrum under pågående lektion så sa rektorn ifrån ordentligt till föräldern. Inte heller fick jag stöd när en förälder skällde ut mig över telefon för att jag informerade denne om att dess barn avvikit från skolan efter att ha blivit tillsagd vid ett brott mot skolans ordningsregler. När jag slutligen inte pallade med all skit och fick ett utbrott så var allt mitt fel. Fanns inga förmildrande omständigheter alls. Så jag slutade.

Nästa lärarjobb.. Herregud var ska jag börja? Elever med särskilda behov och särskild utrustning i klassrummet. Jag sa ifrån direkt att jag ville ha en genomgång av utrustningen, det dröjde två månader in på terminen. Mitt elevantal ökade med sju(!) elever under en termin. Jag skulle vakta alla raster själv så hade i praktiken ingen planeringstid. Jag skulle leda pulspass ombytt men hade ingen tid för egen dusch och ombyte då jag måste vakta i omklädningsrummet. När jag drabbades av en hälseneinflammation och inte kunde leda några pulspass längre fick jag skit för det trots att jag tydligt informerade om att jag fysiskt inte kunde. Jag följde direktiv från rektorn men när sjukdom uppstod hos kollegor och allt bröt ihop så fick jag ändå skit för det (då var tydligen det gamla glömt). Återigen, ingen stöttning! Kollegialt var stödet uselt. Det var lärare som öppet kritiserade och ifrågasatte sina obehöriga kollegor. Det var så övertydligt att vi inte var önskvärda. Ändå såg rektorn förvånad ut när jag sa upp mig. Ingen pratade med mig om att jag skulle sluta på resten av terminen. Mitt jobb las ut på platsbanken utan att uppsägningen var bekräftad och innan jag fått chansen att berätta själv för klassen att jag skulle sluta. Jag var så förkyld och så sjuk halva terminen. Ändå jobbade jag vidare (så som vi gjorde innan covid-19). För när jag var hemma skickades min klass in i en annan klass och ingen fick något gjort den dagen. På avslutningslunchen satte sig nya rektorn bredvid mig och försökte småprata, under hennes avskedstal var det tydligt varför. Hon visste ingenting om mig, hon visste inte vad jag skulle göra när jag slutade, hon visste ingenting om mina intressen, utan det där korta samtalet skulle hon inte haft någonting alls att säga om mig. Så mycket falskhet bor det här. Och min klass fick gå på jullov utan att veta vem deras nya lärare skulle vara. Ibland är ändå en obehörig lärare med erfarenhet bättre än ingen lärare alls. Men tydligen inte enligt kollegorna där.

Det var där jag slutade som lärare. Två månader senare (efter att ha blivit avstängd från a-kassan då jag orsakat min egen uppsägning och tydligen saknade giltiga skäl att säga upp mig, hade jag fått ett vanligt en-termins-avtal så hade jag däremot fått a-kassa) började jag på mitt nuvarande jobb på biblioteket istället. Också en hel del kaos men tydligare arbetsuppgifter och överlag trivsamt. Jag fick gå över i mitt projekt som tyvärr saboterats till stor del av covid-19. Men nu närmar sig inlasningsdatumet och därmed så ska jag bort. Fler fast anställda är inte önskvärt.

Tre år, fyra jobb, så otroligt mycket kaos och lidande. Jag blir mörkrädd när jag läser mina egna anteckningar. Samtidigt imponerad, hur har jag orkat ta all den här skiten om och om igen? Men det är väl just det som är grejen. Nu är orken faktiskt slut.

Om två dagar fyller bebisen 3,5 år. Lika länge har jag befunnit mig i konstant strid. Försäkringskassan, Hälsocentralen, arbetsgivare, facket, a-kassan och nu senaste året även hantverkare. Samtidigt som svek från nära och kära effektivt har minskat antalet personer jag har att luta mig mot. Jag är bara väldigt, väldigt trött.