Jag vet att svaret på det till mångt och mycket är nej. Sociala medier har egentligen bara synliggjort extra tydligt att vi väljer vilken sida av oss vi vill dela med oss av. Jag vet att jag numera är avsevärt mera svår att få något ur mot vad det brukade vara. När jag ännu festade. Då var jag pratglad. Då var spärrarna lägre. Men även då. Det fanns mycket jag höll inne med då också. Som aldrig fick komma ut.
Redan som tonåring började jag bygga på min fasad. Det är en överlevnadsstrategi mer än något annat. Jag var helt enkelt tvungen att stänga av vissa delar av mitt ordinarie känsloregister för att kunna vinna, för att kunna få det övertag jag så desperat behövde. Det var rädslan jag stängde. När man inte längre är rädd för att någon ska göra en illa så har man all makt. Jag rekommenderar inte den metoden. Det är fruktansvärt att en person ens känner att sådana känslor behövs stängas av. Men så förbannad jag blev varje gång någon lyckades bryta sig igenom.
Man kan inte leva så. Inte i längden. Så jag tillät att fasaden successivt fick plockas ned. Det möjliggjorde för mig att bygga relationer, att kunna leva ut. Men helt inpå mig släpper jag sällan in folk ändå. Några får komma nära men allt får ingen veta om mig. Jag har blivit sviken för mycket. Jag känner inte den 100 procentiga tilliten till andra personer.
När jag insåg att det ändå en gång för alla inte går att leva med spärrar och fasader var slutligen när jag blev förälder. Ska man älska ett barn fullt ut så måste man tillåta att hela känsloregistret får plats. Så problemet som uppstår är när man råkat ut för så mycket elände som jag gjort de senaste åren. Jag måste fortsätta orka för så gör man bara. Fast det börjar gå upp för mig att det faktiskt inte är ett allmänt vedertaget beteende. Allt oftare möter jag reaktionen där jag inser att de flesta hade nog faktiskt bara gett upp för länge sedan. Ge upp ligger inte fullt ut för mig. Att ge upp är att erkänna ett nederlag. Att acceptera ett misslyckande. Trots att jag hunnit lägga några sådana under bältet så bär det fortfarande emot.
Men jag har förlorat platsen jag brukade hämta kraft ifrån för att orka tillvaron. Nu måste den orken hämtas någon annanstans ifrån och jag vet inte riktigt vars. För även när allting suger. Tro mig, min hjärna fortsätter gå på högvarv i jakt på lösningen. Nu finns det inte så många att prata med ens om jag var mitt gamla pratglada jag. Tillräckligt mycket alkohol kan jag trolla fram dock! Det står två lådor nedpackade i väntan på bättre tider. Där får de fortsätta stå. De tiderna är inte nu. De kanske aldrig kommer igen. Jag får hoppas att en eller annan studentorkester kan komma förbi någon gång och vilja festa upp lite alkohol.
Under tiden går jag bara vidare till nästa sak som måste göras. Stanna upp är inte ett alternativ. Det finns arbete att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar