Ännu ett år, ännu ett decennium faktiskt.

Det var några år sedan jag faktiskt skrev en årskrönika. Bloggen har varit en av sakerna jag har prioriterat ner under en tid. Skrivandet överlag faktiskt. Vilket är synd.

Men nu är alltså 2019 snart slut. Det som jag på förhand hade bestämt skulle bli mitt fantastiska år med stora bedrifter. Det blev det inte. Det blev ett år i sjukdomens tecken. Min evighetsförkylning gav visserligen med sig till slut med endast fyra återfall under hösten. Men övriga familjen. Herregud alltså. Har barnen ens varit i förskolan? Ibland kan man undra.

Renoveringshelvetet. Som jag hatar det. På riktigt, riktigt, äkta maniskt vansinneshat. Jag vet inte ens om jag kan komma över det. Så jag gör det enda jag kan och planerar nästa renovering. Annan hantverkare dock. Hoppas han kan. Jag behöver något som går min väg. Det nya året kommer jag få inleda med att sanera sot i arbetsrummet. Det får bara mitt glödgade hat av renoveringen att bli värre men rummet är i praktiken obrukbart just nu och vi behöver hålla barnen och katten ute ifrån det jämt.

Katten ja, med renoveringen kom råttan in. Råttan med stort R (vars kompis jag misstänker bor i vår långgarderob). Det är visst råttår i år. De snodde de sista av mina äpplen och päron också. Jag reagerade med att slutligen skaffa katt. Hon är helt galen i både mat och ja just det, helt galen. Passar in perfekt i familjen alltså. Lite sur över att inte få röra sig fritt i hela huset men vi har som sagt vad ett rum under renovering och ett annat i akut behov av sotsanering. Vårt hus är extremt olämpligt för små barn och små djur just nu. Jag nämnde hur mycket jag hatade renoveringen, inte sant?

Nytt jobb igen.. men där går det bra väl? Jag har ju inte slutat än. Lite blandat om man säger så. Men jag har åtminstone fantastiska kollegor och känner för första gången sedan flytten att jag börjar ha riktiga vänner på nära håll igen. Som jag till och med träffat utanför arbetstid! Med flit! Helt makalöst. De inger hopp inför framtiden.

Min svenska klassiker, min stora dröm. Den fortsätter att blekna. Drygt med en dröm som inte stöttas dessutom, som man bara får höra att man inte kan göra. Att det är lika så gott att strunta i det. Och EN orienteringstävling blev det i år - om jag inte räknar skuggningarna i inskolning. På riktigt. Det är helt värdelöst. Men det har varit kul att springa med barnen. De utvecklas, de växer upp. Så därför svider det extra mycket att jag måste ta av deras tid för att sanera huset. Jag hatar verkligen renoveringen.

Ett decennium, 10 år. Det är alltså det här man har sin blog till, kommer ihåg vad man gjorde för 10 år sedan på den nyårsaftonen. För jag mindes inte, jag fick bläddra tillbaka och kolla. Men jag var med Johan. Vi är inne på vårt 12:e år tillsammans. Det känns både vansinnigt men helt rimligt. Så mycket som vi fått uppleva ihop. Men också så tungt slutet på det här året har varit. Jag är trött, så trött.

Måtte nästa år bli friskare. Måtte vi kunna ta tillbaka lite drömmar igen. Och måtte jag kunna förlika med mig renoveringen. Jag hatar verkligen, verkligen den här köksrenoveringen.

Vem hjälper vem?

Jag har funderat över det mycket på sistone, vad ligger egentligen i att hjälpa en annan person? Jag kom faktiskt fram till något. Att hjälpa en annan person kan delas upp i två olika sätt:

1) Du hjälper utifrån dina egna intressen, vad du vill och har lust med att erbjuda.

2) Du hjälper utifrån mottagarens behov, vad den faktiskt behöver ha hjälp med - oavsett om du egentligen ville göra just det.

Det första är rent egoistiskt och handlar mer om att du vill känna att du har hjälpt. Att du har bidragit - även som så faktiskt kanske inte var fallet. I det andra fallet är du lyhörd och lyssnar in vad den andra personen faktiskt behöver och hjälpen blir också bättre.

Är du sur och tycker du fått ett dåligt tack och inte blivit tillräckligt uppmärksammad när du har hjälpt till? Rannsaka dig själv. På vilket sätt hjälpte du? Var det enligt det första eller det andra sättet? Jag har noterat att de flesta människor hellre hjälper enligt den första metoden. Man vill känna sig duktig och erbjuder därför sin hjälp - men bara saker som man verkligen, verkligen vill göra. Man mer eller mindre kräver uppskattning för ett jobb man inte blivit ombedd att göra, kanske har genomförts dåligt eller på ett så galet sätt att det ändå måste göras om. Men förväntar sig fortfarande ett tack för att man hade goda avsikter. Jag avskyr faktiskt sådant. När jag förväntas säga tack till något som har gett mig merarbete eller är så respektlöst genomfört därför att mitt sätt att göra saker på har totalt ignorerats och den enda reaktionen jag får på det är någon fnysning som antyder att jag är löjlig och oflexibel i mitt sätt att göra saker.

Vill du hjälpa till på riktigt så måste du faktiskt vara lyhörd gentemot hur andra personer vill ha saker genomförda. Att hjälpa innebär inte bara att få något gjort utan också att respektera att vi är olika och olika saker är olika viktiga för oss. Du själv kanske inte bryr dig i vilket fönster en viss krukväxt ställs tillbaka efter en fönstertvätt. Men för den som verkligen tycker om växter och har lärt sig vilket solljus om passar bäst så har det självklart stor betydelse. Det handlar om så lite, att fråga innan man sätter igång. Att inte bara gissa i vilket köksskåp olika porslin ska stå utan låta det stå kvar framme om du är osäker. Det är då man får ett äkta tack, för att man har varit lyhörd inför hjälpbehovet och också respekterat att saker och ting är annorlunda än hemma hos dig själv.

Tänk på saken. Tänk efter på riktigt. Erbjud sedan riktig hjälp. Eller bara låt bli helt och hållet.

När förutsättningarna för att vara sjuk förändras

I lånebilen hem från verkstaden så började jag tänka på det föränderliga i livet.

När man är sjuk som barn så är allting enkelt. Mamma (på min tid var det oftast mamman) tar hand om en, meddelar skolan och eventuella ledare för fritidsaktiviteter, maten kommer magiskt på bordet utan att man behöver anstränga sig och hela dagen kan tillbringas i sängen med att läsa serietidningar.

Sedan blir man vuxen.. Det smyger sig på redan under gymnasiet men när man flyttar hemifrån blir det gravallvarligt. Helt plötsligt gapar kylskåpet oroväckande tomt. ALLA kläder är smutsiga. Det är 40 minusgrader ute och närmaste apotek ligger en bussresa bort. Och när man bryter armen så sitter inte mamma bredvid och väntar på akuten med en utan man får vara tacksam att polaren kunde skjutsa en TILL sjukhuset i alla fall så man bara behöver ta bussen hem sedan - nygipsad och allt.

När man sedan lämnar det semi-trygga studentlivet när det mesta ändå kunde lösa sig med hjälp av sjysta grannar och studiekamrater och kommer ut i det riktigt vuxenlivet så blir det ännu tuffare. Och sedan blir man förälder.. Att vara sjuk som förälder är en alldeles särskild utmaning.

Som nu senast. I onsdags morse vaknar jag och inser att den där halsen som började ömma redan innan jag åkte från jobbet faktiskt är en fullfjädrad förkylning. Varit frisk i drygt tre veckor så det verkar rimligt. Vaknar är nog förresten fel ord. Bredvid mig står femåringen och drar i mig och ropar och skriker:

"-Vakna mamma, VAKNA! Det är dags att gå upp nu!"
"-Mamma orkar inte, hon är sjuk."

"-Nej du är INTE sjuk, du ska till jobbet och sedan åka och hämta Marie!"

Ni som bara träffar oss föräldrar på jobbet skulle bara veta vilka som är våra egentliga chefer..

"-Mamma kan inte jobba idag."

"-Men min katt...."

"-Vi löser det, Marie ska hem till oss idag."

Innan man blev förälder kunde man sova bort hela dagen eller ligga i soffan och se på TV. Nu får man i alla fall klä på sig på eftermiddagen, låta mannen krypköra så inte bilen skakar i onödan, hämta ungarna på förskolan och sedan hämta hem katten. Ett löfte är ett löfte. Både gentemot barnen och de vi köpte katten av.

Nu har jag ändå tur som delar föräldraskapet, ni hjältar som av olika skäl gör det själva ni har det verkligen inte lätt när barnen är friska och man själv sjuk. Det här är tufft nog. För livet stannar som sagt vad inte upp. Sjuk eller ej, mat måste fortfarande planeras, inhandlas och tillagas. Barnen måste ha kläder och gärna aktiveras. Men eller hur att det går bra. Nalle Puh-maraton är inte direkt versionen av gott föräldraskap.

Barnen har också aktiviteter.

"-Jag vill att mamma ska åka skridskor med mig!" Femåringen vill absolut inte åka skridskor med pappa.

"-Mamma kan inte idag, men nästa helg, då går det bra!" Hoppas innerligt att minsta tillstymmelse till förkylning ska vara borta då och att anledningen till att skridskoåkningen avbröts förra vintern (hälseneinflammation) inte tänker komma tillbaka.

Veckans stora aktivitet närmar sig också med stormsteg. ALLA ska nämligen gå. Mommo, mossen, farmor, mamma, pappa och barnen. Barnen är laddade. Försöker lyfta ämnet redan på fredagen.

"-Mamma är nog för sjuk för att följa med på Pappa Kapsyl..." Möts av STORA ögon.

"-Nej!" Svarar 2,5-åringen som hela veckan rabblat alla som ska gå på Pappa Kapsyl med henne.

För sina barn gör man det mesta. Försöker piggna till med hjälp av dusch, rena kläder och te. Det är trots allt en kort föreställning och barnen är överlyckliga. Mannen får köra, har inte suttit bakom ratten själv sedan hem från jobbet på tisdagen. Det är utmattande att vara ute ur huset. Men frisk luft ska vara hälsosamt.

Halsen blir lite bättre men nu sitter förkylningen stadigt på öronen och näsan mest rinner.

Söndag är det simskola. Vi har förberett den lilla, pappa ska simma med henne så mamma får mer vila.

"Nej! Simma med mamma!"

Det här går fortsatt bra, lovar dyrt och heligt att nästa vecka kan BÅDE mamma och pappa simma medan storasyster och mommo tittar på. Inte övertygat barnet. Hela simskolan klänger hon på pappan och vill inte simma. Lyckat. Tur att simskolan inte är den dyraste aktiviteten just nu - men vänta! Just så är det!

Testar att lämna huset på söndagen med. Snörvlig och dan och blir alltjämt trött! Rastlösheten gör sitt nu. Det är så fasansfullt tråkigt att vara sjuk!

Men när jag vaknade i morse, fortsatt täppt, fortfarande ont i örat så nej, inget jobb idag heller. Men så tänker man. "Winter is coming!" Det var därför jag bokat tid för däckbyte innan jobbet. Ett däckbyte går snabbt och sedan hem och sova igen så jag äntligen kan bli frisk.

Det är där verkstaden och lånebilen kommer in.. För direkt efter däckbytet släppte det bakre bromsbelägget. Däckverkstadskillarna kollade vad det var som var fel, fixade att närmaste verkstaden kunde ta emot mig och fixa en lånebil åt mig och nästan bäst av allt, referera till mig som "tjej" trots att han var minst 10 år yngre. Så bara att snörvla vidare till verkstaden med en trasig bil och sedan köra hem i en lånad skåpbil. Inget snabbt och effektivt däckbyte alltså. De skulle ha hört av sig för en timma sedan. Bilen borde vara klar vid det här laget.

Det var så mycket lättare att vara sjuk när man var barn. Innan man fick en massa ansvar här i livet.

Bucket list

Jag såg filmen för några veckor sedan. Eller rättare sagt såg den igen. Det är en bra och tänkvärd film. Sedan tänker jag förstås på min egen Bucket list. Som jag filat på under många år. Jag hade en plan. I år skulle en av de stora sakerna bockas bort. Jag skulle göra En svensk klassiker! Jag hade slipat på det här i flera år, i år skulle jag vara i mitt livs form. Förkylningen jag drog på mig i oktober förra året saboterade hela vinterträningen. Ingen läkare hittade någon förklaring till min ständiga dödshosta så jag lärde mig leva med den. Så det blev inget Vasalopp. 

Lite piggare fram emot våren så kanske det går att cykla i alla fall. Dödshostan, sjuka barn, tidsbristen, pessimistiska släktingar slaktade gemensamt den ambitionen. 

Men simma då? Simma är trots allt min fantastiska paradgren! Jag är vattuman, ett blötdjur, flyter som en kork! Så jag beställde våtdräkter på nätet efter att ha försökt tolka storleksguiderna (tyvärr har jag aldrig trots min kärlek till vatten utvecklat en riktigt bra simmarkropp) och vi simmade i sjön. Sjön var egentligen på tog för varm för denna träning men den var åtminstone ström och bra. Det såg faktiskt riktigt lovande ut, vi hade bokat hotellrum och allting. Men i sista minuten så fick jag kollegans förkylning. Ingen simning.

Lidingöloppet! Jag fixade ju trots allt minst 10 000 steg om dagen hela semestern samt de två veckorna efter den. Jag höll fanan högt, god grundkondis och det handlar trots allt bara om att springa! Jag kan väl i nödfall gå bitvis om det behövs. Jag fixade extra semesterdagar för att faktiskt kunna njuta lite av Stockholm efteråt också. Då får bebisen feber - IGEN! Samtidigt har Johan redan kastat in handduken kring sin egna träning.

Så ingen klassiker. Endast en orienteringstävling i år som inte varit skuggning i inskolning eller miniknat. Visserligen testade jag äntligen MTBO men mitt magiska superår som jag hade siktat in mig på kom jag inte i närheten av.

Nu känner jag mest en trötthet. Luften har gått ur mig. För jag är utmattad. Ända sedan familjen växte till fyra medlemmar så har jag fått slåss. Jag har bråkat med Försäkringskassan om föräldrapenning, jag har bråkat med Försäkringskassan om sjukpenning. Jag är inne på mitt fjärde jobb på två år och har stadigvarande fått kämpa för att få mer eller mindre kompetenta chefer att lyssna (borde kanske läsa min julklappsbok alltså..).

Nu är vi mitt i en renovering som helt har stannat upp vilket betyder att sannolikheten för ett färdigt kök innan jul minskar radikalt för varje dag som går. Och här sitter jag vid datorn, precis där en råtta sprang förbi för en vecka sedan.

Kanske är det mest magiska av allt att jag ändå fortsätter drömma. Jag har inte gett upp tanken på En svensk klassiker. Jag har sett till att få in barnen i både simskola och skridskoskola. Jag försöker pyssla och fixa. Jag har precis avslutat en kurs i trädbeskärning. Jag grävde upp mig ett jordgubbsland i somras och förra sommaren planterade jag björnbär. Jag bakar fantastiska tårtor åt barnen. Jag vill fortfarande så otroligt mycket. Men just nu är jag ganska så trött. Vill bara ha hit en katt. Så kanske jag kan sluta oroa mig för råttorna i alla fall.