När förutsättningarna för att vara sjuk förändras

I lånebilen hem från verkstaden så började jag tänka på det föränderliga i livet.

När man är sjuk som barn så är allting enkelt. Mamma (på min tid var det oftast mamman) tar hand om en, meddelar skolan och eventuella ledare för fritidsaktiviteter, maten kommer magiskt på bordet utan att man behöver anstränga sig och hela dagen kan tillbringas i sängen med att läsa serietidningar.

Sedan blir man vuxen.. Det smyger sig på redan under gymnasiet men när man flyttar hemifrån blir det gravallvarligt. Helt plötsligt gapar kylskåpet oroväckande tomt. ALLA kläder är smutsiga. Det är 40 minusgrader ute och närmaste apotek ligger en bussresa bort. Och när man bryter armen så sitter inte mamma bredvid och väntar på akuten med en utan man får vara tacksam att polaren kunde skjutsa en TILL sjukhuset i alla fall så man bara behöver ta bussen hem sedan - nygipsad och allt.

När man sedan lämnar det semi-trygga studentlivet när det mesta ändå kunde lösa sig med hjälp av sjysta grannar och studiekamrater och kommer ut i det riktigt vuxenlivet så blir det ännu tuffare. Och sedan blir man förälder.. Att vara sjuk som förälder är en alldeles särskild utmaning.

Som nu senast. I onsdags morse vaknar jag och inser att den där halsen som började ömma redan innan jag åkte från jobbet faktiskt är en fullfjädrad förkylning. Varit frisk i drygt tre veckor så det verkar rimligt. Vaknar är nog förresten fel ord. Bredvid mig står femåringen och drar i mig och ropar och skriker:

"-Vakna mamma, VAKNA! Det är dags att gå upp nu!"
"-Mamma orkar inte, hon är sjuk."

"-Nej du är INTE sjuk, du ska till jobbet och sedan åka och hämta Marie!"

Ni som bara träffar oss föräldrar på jobbet skulle bara veta vilka som är våra egentliga chefer..

"-Mamma kan inte jobba idag."

"-Men min katt...."

"-Vi löser det, Marie ska hem till oss idag."

Innan man blev förälder kunde man sova bort hela dagen eller ligga i soffan och se på TV. Nu får man i alla fall klä på sig på eftermiddagen, låta mannen krypköra så inte bilen skakar i onödan, hämta ungarna på förskolan och sedan hämta hem katten. Ett löfte är ett löfte. Både gentemot barnen och de vi köpte katten av.

Nu har jag ändå tur som delar föräldraskapet, ni hjältar som av olika skäl gör det själva ni har det verkligen inte lätt när barnen är friska och man själv sjuk. Det här är tufft nog. För livet stannar som sagt vad inte upp. Sjuk eller ej, mat måste fortfarande planeras, inhandlas och tillagas. Barnen måste ha kläder och gärna aktiveras. Men eller hur att det går bra. Nalle Puh-maraton är inte direkt versionen av gott föräldraskap.

Barnen har också aktiviteter.

"-Jag vill att mamma ska åka skridskor med mig!" Femåringen vill absolut inte åka skridskor med pappa.

"-Mamma kan inte idag, men nästa helg, då går det bra!" Hoppas innerligt att minsta tillstymmelse till förkylning ska vara borta då och att anledningen till att skridskoåkningen avbröts förra vintern (hälseneinflammation) inte tänker komma tillbaka.

Veckans stora aktivitet närmar sig också med stormsteg. ALLA ska nämligen gå. Mommo, mossen, farmor, mamma, pappa och barnen. Barnen är laddade. Försöker lyfta ämnet redan på fredagen.

"-Mamma är nog för sjuk för att följa med på Pappa Kapsyl..." Möts av STORA ögon.

"-Nej!" Svarar 2,5-åringen som hela veckan rabblat alla som ska gå på Pappa Kapsyl med henne.

För sina barn gör man det mesta. Försöker piggna till med hjälp av dusch, rena kläder och te. Det är trots allt en kort föreställning och barnen är överlyckliga. Mannen får köra, har inte suttit bakom ratten själv sedan hem från jobbet på tisdagen. Det är utmattande att vara ute ur huset. Men frisk luft ska vara hälsosamt.

Halsen blir lite bättre men nu sitter förkylningen stadigt på öronen och näsan mest rinner.

Söndag är det simskola. Vi har förberett den lilla, pappa ska simma med henne så mamma får mer vila.

"Nej! Simma med mamma!"

Det här går fortsatt bra, lovar dyrt och heligt att nästa vecka kan BÅDE mamma och pappa simma medan storasyster och mommo tittar på. Inte övertygat barnet. Hela simskolan klänger hon på pappan och vill inte simma. Lyckat. Tur att simskolan inte är den dyraste aktiviteten just nu - men vänta! Just så är det!

Testar att lämna huset på söndagen med. Snörvlig och dan och blir alltjämt trött! Rastlösheten gör sitt nu. Det är så fasansfullt tråkigt att vara sjuk!

Men när jag vaknade i morse, fortsatt täppt, fortfarande ont i örat så nej, inget jobb idag heller. Men så tänker man. "Winter is coming!" Det var därför jag bokat tid för däckbyte innan jobbet. Ett däckbyte går snabbt och sedan hem och sova igen så jag äntligen kan bli frisk.

Det är där verkstaden och lånebilen kommer in.. För direkt efter däckbytet släppte det bakre bromsbelägget. Däckverkstadskillarna kollade vad det var som var fel, fixade att närmaste verkstaden kunde ta emot mig och fixa en lånebil åt mig och nästan bäst av allt, referera till mig som "tjej" trots att han var minst 10 år yngre. Så bara att snörvla vidare till verkstaden med en trasig bil och sedan köra hem i en lånad skåpbil. Inget snabbt och effektivt däckbyte alltså. De skulle ha hört av sig för en timma sedan. Bilen borde vara klar vid det här laget.

Det var så mycket lättare att vara sjuk när man var barn. Innan man fick en massa ansvar här i livet.