Trycket kommer från alla håll när man är förälder, hur vi ska tänka på vem som gör vad där hemma så barnen ska få bra förebilder och inte tro att deras kön begränsar dem. Det går liksom inte att värja sig.
Denna sommar har vi som så många andra svenskar i sann semesteranda fixat och donat med vårt hem. Få saker är mer typiskt svenska än att när semestern kommer börja jobba på hemmaplan. Hos oss har det handlat om den stora ommöbleringsrokaden! Ett arbetsrum har flyttat in i ett hobbyrum/arbetsrum och blivit ett arbetsrum för två personer. Några prylar har flyttat hem till nya människor och ett före detta arbetsrum har förvandlats till ett barnrum (med mycket avancerad barnlitteratur då mina kurspärmar ännu står kvar där inne och Liten tydligen tycker att elkretsteoripärmen verkar himla spännande).
Det har varit ett himla stökande helt enkelt och dessutom har vi felanmält varenda litet fel i det nya barnrummet vilket innebar att vi under en och samma dag hade besök inte mindre än tre gånger av samme hantverkare.
Här och nu borde vi kanske ha reflekterat mer över vilka signaler vi sänder ut. Ur Emmas synvinkel så skulle det lätt kunna se ut som så att pappor står i köket och lagar mat och passar barn medan mammor far runt i snickarkilt och skruvar, borrar och bygger möbler. Det slog mig nämligen idag när Johan återigen blev kvar inne i köket med Emma för att fixa lunch och jag testkörde nya borrmaskinen och skruvdragaren när jag monterade brytskydd på förrådsdörren.
Så för allas bästa borde jag kanske ibland fundera på att lämna ifrån mig verktygen och låta Johan bygga något..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar