Två helger med skidorientering

Det här har varit en väldigt konstig vinter, ovanligt mycket varma temperaturer och med det mer eller mindre dåligt med snö. Kombinera sedan det med plötsliga köldknäppar och det har varit något klurigt att försöka planera utomhusaktiviteter. Framför allt för oss som dels behöver ta hänsyn till min ansträngningsastma och så det faktumet att Johans skidkunskaper inte är de mest välutvecklade. Vi behöver helt enkelt bra förhållanden för att det ska vara roligt att bege sig ut.

Dessutom har många skidorienteringar varit på lördagar och startat så tidigt att Johan knappt hunnit hem från jobbet när man borde ha åkt..

Men de två senaste helgerna har vi i alla fall kommit iväg på tävling. Vid båda tävlingarna har det erbjudits dubbeltävling, det vill säga två tävlingar samma dag med en vilotid emellan. För vår del har det dock bara blivit en tävling per dag - av två helt olika skäl! För de två senaste helgerna har varit upplevelser som minst sagt stått väldigt långt ifrån varandra.

Förra helgen åkte vi till Sunderbyn, fullt taggade för att äntligen pröva våra sprillans nya kartställ! Temperaturen hade landat kring nollan och jag försökte valla mina gamla skidor (för den som är ovan skidorienterare så rekommenderas man att undvika finskidorna.. det finns ju träd och gropar och allt möjligt man kan fastna i) efter temperaturen och kunde krasst konstatera att mitt vallateam hade gett mig ungefär samma förutsättningar för skidåkning som norska skidlandslaget hade på OS.. Den nyfallna kramsnön packades på under skidorna och jag hade absolut noll glid! Inte ens i fina utförslut gick det att glida på skidorna. Vanligtvis så ägnar jag mig inte efter tävlingar åt att påstå att jag förlorade si och så mycket tid på olika ställen men den här gången var jag faktiskt övertygad om att varje utförsbacke kostat mig 2-3 minuter i tid och att mitt nötande på plana spår tröttade ut mig i förtid. För att göra saken ännu roligare så fastnade ju stavarna i titt som tätt med så axlarna kunde utan förvarning ryckas bakåt.

Det var helt inte den mest lyckade skidorienteringen för min del, även om själva orienterandet överlag gick bra, jag kom lite snett till fjärde kontrollen men överlag så var det inget snack om saken - jag visste vad jag höll på med. Men totalt utmattad kom jag i mål och jag och Johan beslöt oss för att det skulle bli för mycket att köra nattskidorientering på kvällen även om det förstås hade varit en häftig upplevelse (jag vet, jag publicerade skräckbilderna här i våras från Grymnatta men det betyder inte att jag skulle råka ut för samma sak under en nattskidorientering..). Nåväl, förhoppningsvis kommer fler chanser.

Sunderbysvängen

Så i söndags var det dags igen, denna gång ute på Bergnäset. Vädret under veckan hade legat oroväckande mycket kring noll eller strax över men det hade ändå kommit lite mera snö. Dock talade PM:et sitt tydliga språk, när det skrivs ut en varning och uppmaning om att vara rädda om sig så kanske man ska fundera vad man egentligen har för hobby..

Det var IS! Närmast start och mål så går det inte att beskriva det som något annat, spårig, hackig is! Nu försökte jag aktivt valla med samma resultat som förra helgen för jag ville ha klister och motstånd, totalt lönlöst! På väg till första kontrollen så hade ju isen redan slipat loss all valla jag lagt på. Det där var utan tvekan det läskigaste jag gjort på väldigt, väldigt, väldigt många år! Jag var på flera ställen livrädd för att krascha omkull i något utförslut och krocka med ett eller flera träd - alternativt bara slå mig allmänt fördärvad mot isen. Banan var annars väldigt trevlig och lagom utmanande men som sagt vad, isen var en tuff motståndare. Nu är jag visserligen inte lika bra skidåkare som jag brukade vara men jag är inte säker på att det hjälpt så där överdrivet mycket ändå. Så jag knegade på otroligt lugnt och försiktigt för att verkligen försäkra mig om att inte ramla och gå sönder. På flera ställen kunde jag konstatera att "här var nog Johan i backen" och jo.. mycket riktigt, alla ställena jag misstänkte att Johan vurpat på så hade han också gjort det.

På slutet passerade banan nära sjön och där var det tydligt att solen gått hårt åt snöläget, där var det någon centimeter tjock ojämn isbeläggning man försökte skida sig fram över, alternativt ta valet bredvid spåret där det låg ungefär lika mycket nysnö direkt på bar mark.. Vet inte riktigt hur bra uppkörda några av de sista spåren blivit heller men det verkar som om fler än jag missade spåret in till sista kontrollen. Nåväl, jag tog mig runt i alla fall..

Johan och jag kom sedan gemensamt fram till att det inte var värt risken att köra eftermiddagstävlingen, Johan ville inte skada sig så han inte kunde jobba och jag ville bara inte skada mig alls - en krasch i det där spåret och hela jag hade blivit ett blåmärke från topp till tå..

Bergnäset

Så det blev ingen lång skidorienteringssäsong för oss två i år, men lite kom vi ut i alla fall och förhoppningsvis kan vi plocka några tävlingar till nästa säsong - vi håller tummarna för en bättre vinter med minusgrader! För mitt vallateam är verkligen inge bra på att valla för nollgradigt.