Att försöka läka sin kropp

Min kropp samarbetar inte, det blir mer och mer klart. Jag blir alltmer övertygad om att den revolterar mot att efter alla dessa år få korrekt behandling mot värken att den söker uppmärksamhet genom att skada sig själv. Det gångna året har bestått av envisa förkylningar, skumma infektioner och mer eller mindre begripliga skador.

Som motionär i en icke-prioriterad idrott så är man dessutom extra utsatt, vi förväntas ha så pass stora kunskaper och klara oss själva just för att vi har inget val. Ingen bryr sig om oss ordentligt. Snabba vårdinsatser kunde förändra mycket men det kommer aldrig vara aktuellt om du inte befinner dig på elitnivå och tillhör en klubb som har de resurser som krävs för det.

Det här är inte min första skada och jag har lärt mig mycket genom åren - mest om hur olika smarta läkare är när det gäller att hantera orienterare. När jag fick min första hälseneinflammation uppsökte jag läkarmottagningen på O-ringen och fick beskedet att inga problem att fortsätta springa så länge jag värmde upp ordentligt. Vem vet vilken skada jag gjorde där genom att inte sluta springa på stört? Tur i oturen så stukade jag sönder den andra foten på tredje etappen det året och fick se mig besegrad när jag faktiskt inte längre kunde gå alls. Så min hälsena fick den vila den behövde i alla fall - men inte tack vare läkaren.

Fyra år senare var det dags igen, en nytt O-ringen, ny hälsmärta och en ny läkare. Denne läkare nöp åt om min häl, jag skrek rakt ut, han skrev ut antiinflammatorisk medicin och gav mig strikt springförbud. Han visste hur en envis orienterare ska tas. Väl hemma i Luleå försökte jag få hjälp med rehabilitering som jag fått tidigare för mina fotproblem när jag ännu bodde nere i Stockholm. Jag fick till ett besök där sjukgymnasten knappt såg åt min fot, visade mig någon övning att göra i trappa (jag bodde då på bottenplan där den enda trappan var två steg upp på farstubron) och sedan var det nog med det. Sjukgymnastik i Luleå verkade vara något som endast gällde för "riktiga" idrottsmän.

Så jag räknade inte med att bli bra behandlad den här gången heller. Även om jag sökte mig dit jag blivit rekommenderad. Skillnaderna mot när jag gick på Idrottskliniken på Råsunda var enorma. Dit åkte jag två gånger i veckan och även om det var mycket enskilt arbete så fanns ändå min sjukgymnast till hands hela tiden. I Luleå har jag varit på tre besök, för det är så det går till, jag får en tid, blir undersökt, får övningar att jobba med och sedan syns vi inte igen förrän en månad senare. Nu senast fick jag inte ens en ny tid utan ska höra av mig när jag jobbat med mitt program "15-20" gånger.

Samtidigt verkar det som att min prognos blir sämre för varje besök. Första gången jag var dit skakade han visserligen på  huvudet åt mig och mitt försök att hålla mig rörlig, absolut inget springa. Men jag borde kunna vara tillbaka i "normal" aktivitet inom sex veckor. Vid andra besöket så fick jag vet att det största problemet var att min skada inte blivit omlagd i tid (det visste ju jag med, jag hade trots allt fortsatt banan gåendes mot mål istället för att bryta och ta mig till vårdtältet ute på tävling). Med i tid menade han tydligen inom en minut. En skada som jag drabbats av ska lindas och kylas inom en minut för att man ska kunna stoppa de långtgående problemen. En minut efter fallet satt jag ännu kvar på marken och försökte desperat andas genom smärtan. Jag tror inte jag var på fötterna förrän efter minst fem minuter. Så där var jag körd oavsett.

Nu vid tredje besöket så var det tydligen läge att sänka mitt humör ytterligare. Inte nog med att jag läker enormt långsamt, nu är det inte längre säkert att jag någonsin kommer kunna ta mig tillbaka. Det inre ligament som är skadat är svårt att komma åt och det orsakar det "glapp" i högerfoten som jag har just nu. Mina nedslag blir ojämna vilket faktiskt går att höra när jag går. För högerfoten faller fram i slutskedet av steget och det är då givetvis inte bra. Så gällande rehabilitering då? Jag är redan så pass bra så jag klarar mig i vardagen och där tar många gånger den svenska vårdens ansvar slut. Den ska hjälpa oss att fungera i vardagen och det uppdraget är slutfört. Men om jag vill fortsätta idrotta? Ja det är en helt annan sak. Tydligen är det inte säkert att jag någonsin kommer bli så pass bra att det är vettigt att orientera igen. Visst, jag kan vara en glad (?) motionär och gå runt och få ta del av livsstilen men tävla? Springa? Räkna inte för mycket med det. Jag kommer få underhållsträna min fot i stort sett så länge som jag vill vara rörlig.

 Så jag som nu precis tagit mig tillbaka till orienteringen igen, hittat åter till en saknad värld, lurat dit min man, jag kanske inte kan fortsätta springa själv.

Den positiva informationen fortsätter. Jag stukade min första fot på mellanstadiet, jag minns inte om jag var elva eller tolv men där i krokarna. Barn får ingen rehab alls för "småskador". Jag fick ett par kryckor och direktiv om att ta det lugnt i 2-3 veckor. Efter en och en halv vecka var jag rastlös och på höstlov så kryckorna rykte all världens väg. Där lades antagligen grunden till mina fortsatta fotskador, uttöjda ledband som aldrig fick vettig uppföljning. Först när jag var 17 år kom jag i kontakt med riktig sjukgymnastik. Då var jag en skadad junior och det var då det började gå utför, framför allt som jag följde upp med en ny fotskada året därpå. Där försvann mina sista hopp om elitorientering. Ett år senare flyttade jag hemifrån med svårt sargade fotleder och hittade aldrig riktigt tillbaka till orienteringen på allvar förrän för ett år sedan.

Jag minns hur ont jag kunde få utan förvarning, hur fotlederna helt plötsligt kunde "låsa" sig. Jag slutade kliva upp på stegar och pallar av rädsla för att inte komma ned igen på grund av intensiv smärta. Men det gick ju över till slut, det blev bättre. Orientering lockade igen, världen jag saknat passade mig på nytt. Johan hakade på. Jag är inte redo för att det kanske ska ta slut igen.

Är det något jag lärt mig under mina många år som smärtpatient så är det att väldigt många som jobbar inom vården är urusla på att bemöta patienter vettigt. Det är tungt att rehabträna, det går långsamt och det är tröttsamt. Att då ta bort hoppet om att kunna fortsätta med sin idrott är knappast något som gör det lättare. För jag vill inte sluta med min förbannade idrott, jag har fortfarande drömmar kvar. Eller nästan i alla fall. För det börjar sjunka in på allvar att drömmar är det sista jag borde ägna mig åt. De blir bara krossade en efter en. Då är det bättre att inte drömma alls, för då slipper man åtminstone bli besviken.