Som jag redan gjort klart flertalet gånger för min omgivning så har jag slutat med födelsedagar, jag firar inte min egen och jag firar inte andras. Det är inte en taktik för att få folk att uppmärksamma mig och jag blir inte glad av att "överraskas". I år gjorde jag ett tillfälligt undantag från min icke-firar-policy för att min bror fyllde 30 år och jag ansåg att han förtjänade en fin present. Det var vad han fick också, en present helt i stil med en 30-årspresent. Handgjord, graverad jaktkniv.
Men för egen del.. min födelsedag innebär på något vansinnigt vis fortfarande en besvikelse för mig. Jag fick min familj att förstå! Slutligen.. Jag ska erkänna, jag litade inte på fem öre på dem att de skulle sköta sig så jag blev faktiskt en kombination av positivt överraskad och snopen. Positivt överraskad att min vilja respekterad och samtidigt snopen för att jag var inställd på att de skulle misslyckas och jag därför skulle legitimt kunna bli arg.
Övriga personer är en annan fråga.. en gång i tiden umgicks jag regelbundet med en hel del personer, hade storslagna födelsedagsfester med hembakad tårta etc. De dagarna är förbi, jag har inte haft tårta-gäster på åratal, alltså, jag slutade med det redan innan jag bestämde mig för att helt sluta med födelsedagar. Av olika anledningar har folk jag brukade fira med försvunnit ur min umgängeskrets och nog med det.
Sedan så har vi ju den här fina moderna världen, folk kommer inte ihåg något längre utan att facebook, msn, icq, ja vad fan som helst påminner de om det. Det har jag utnyttjat till min fördel, jag har eliminerat mitt födelsedatum från alla communities jag har konton på. Inga påminnelser = inga ovälkomna lyckönskningar. Och det fungerade! Ingen blev påmind och ingen grattade mig.
Så vad har då föranlett detta inlägg? Jo, av någon anledning så var det faktiskt personer som inte gratulerat mig på flera år som nu fick för sig att göra det i år ändå. Som helt plötsligt utan elektroniska påminnelser ändå yttrade de där ovälkomna orden. Min enda tanke var faktiskt, varför just i år? Varför helt plötsligt börja komma ihåg mig igen? Nu när jag inte längre vill?
Det var trots allt inte det enda mörka molnet på min så kallade stora dag. För så här ligger det till, svart på vitt: Det vilar en förbannelse över min födelsedag! Dagen är förföljd! De födelsedagar jag minns (vilket är de allra flesta) är inte direkt överösta med ljusa minnen. Den senaste tillbringade jag de sista fyra timmarna av strandad på ett stillastående tåg vid Bodens centralstation. Under dessa timmar (förutom att föra minutiös dagbok över alla SJ's lögner) så fattade jag ett väldigt viktigt beslut.
Jag tänker inte längre försöka lura förbannelsen, kom igen! Jag försökte åka bort och det blev ett jävla vansinnesfiasko! Så jag böjer mig för förbannelsen, så länge jag lever så kommer jag låsa in mig varje år på min födelsedag, jag tänker inte prata med någon, jag tänker inte träffa någon, jag tänker inte lämna hemmets trygga (nu lär väl taket rasa in eller nåt då förstås) vrå!
Så en gång för alla. Sluta göra årets värsta dag värre! Sluta påminna mig om den dag jag önskar inte fanns kommit ännu ett år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar