Porsön brinner..

..bokstavligt talat. Det går knappt en dag utan nya rapporter om bränder eller skadegörelse om nätterna, jag har alltid känt mig trygg på Porsön, till och med när det var den där oroliga tiden under mina tidiga studieår så behöll jag min känsla för trygghet. Polisen reagerade då snabbt, de höll informationsmöten på universitetet, medierna var här och jag som aldrig missar en chans att göra min röst hörd blev intervjuad på radio. Det lugnade ner sig igen. Fast det är klart, en del av trygghetskänslan kanske försvann redan där. Vi började höra av oss till varandra om att vi kommit hem ordentligt. Det rådde det ingen tvekan om tidigare att man skulle göra.

Nu är det ett annat läge. Johan jobbar nätter och Emmas förskola ligger mitt i det utsatta centrumområdet. Hitintills har skadegörelsen där visserligen varit mest riktad mot skolan och hälsocentralen och de enda problemen förskolan har är att det är folk som hänger inne på området om kvällarna och lämnar skräp efter sig. Som personalen förstås måste städa upp på morgonen för annars kan man inte släppa barnen lösa där.

Vilket tar mig till nästa problem. Jag hatar nedskräpningslagen. Det är den mest meningslösa lag som någonsin införts, inte bara för att nästan ingen får några böter utan för att den undantog det mest avskyvärda skräpet! Oavsett om målet var att bötfälla folk så är det bra om lagen ändå talar om vad som är tillåtet eller ej, jag menar, ett brott är ett brott, oavsett om någon ser dig och kan straffa dig för det. Jag talar förstås om fimparna. Jag vet inte hur många fimpar jag slitit ur händerna på Emma som så gladeligen plockar upp skräp från marken. Fimpar är något jag verkligen önskar hade ingått i nedskräpningsförbudet. För den delen tycker jag det borde vara pant på fimpar för då kanske de faktiskt hade samlats in istället och vi hade sluppit skiten.

Annars är det förstås glas jag ogillar rejält. Glas kan man göra sig riktigt illa på. Så Emma får inte gå själv genom Porsö centrum just nu, endast åka vagn. Det är för mycket glasskärvor, stora som små, överallt till följd av alla krossade fönster. Tyvärr städas de inte upp ordentligt vilket borde ske. Glas har jag också fått stoppa små duktiga och miljömedvetna förskoleklassbarn från att plocka upp på skolgården. "Ja, vi vet att det ligger glas där. Ja, vi vuxna ska ta hand om det. Snälla, sluta ta upp glasbitar med bara händerna, ni kan skära er." Nästa sekund står de där med mer glas igen, så stolta och så glada över att de städar upp och gör fint.

Då är det lätt att tänka att det ska bli så himla skönt att flytta härifrån. Men sedan kommer nästa tanke in, när man har bokat dubbla tvättstugor samtidigt och kan få undan hela tvättberget på några få timmar för man har tillgång till åtta tvättmaskiner. Det är faktiskt en himla lyx att kunna ha det så med.

Men fortfarande.. det brinner på Porsön om nätterna, de slår sönder rutor. Kommer vår bil verkligen stå säker i sitt garage? Och Johan jobbar fortfarande nätter, samtidigt som galningarna springer runt på stan. Och måste jag kratta sanden vid lekplatsen varje gång innan vi låter Emma leka där? De hittade faktiskt sprutor borta vid en av de andra förskolorna.

Ingen kan anklaga oss för att skydda Emma överdrivet mycket från världens fasor, i detta nu har hon två synliga sår på huvudet efter två olika fall. Vi släpar ut henne på allt möjligt. Hon får klättra runt. Hon får upptäcka världen. Men jag vill helst inte att hon ska behöva upptäcka att världen består av bränder, krossat glas och sprutor med tvivelaktigt innehåll riktigt än.

"Mossen!"

Vår resa ner till Stockholm förra helgen innebar förstås att Liten charmade folk i vanlig ordning men också att hon återigen visade varför små barn är grymt underhållande.

En återkommande höjdpunkt är titlarna mina föräldrar fick. Nu kommer talet mer och mer, nya ord dyker upp hela tiden. Så visst kan väl en tvååring få grepp på så enkla ord som "mormor" och "morfar" under en långhelg. Riktigt så enkelt skulle det förstås inte bli. Mormor blev snabbt "mommo", Emma använder inte r ännu i någon större utsträckning så inte så konstigt. Morfar däremot blev av någon anledning "mossen". Detta ledde till många, långa och utdragna samtal mellan den stora tjurskallen (alltså min pappa) och den lilla tjurskallen (vår solstråle).

"-Säg morfar."

"-Mossen."

"-Morrrrrrrfar."

"-Mosssssssen."

Så där höll de på. Om och om igen.

Bäst av allt var förstås denna lilla dialog.

"-Säg godnatt morfar."

"-Hejdå mossen."

Hela tiden när planet var på väg upp under hemresan satt Liten och vinkade mot fönstret och upprepade "hejdå mossen". Hon ger sig inte. Det är mossen och inget annat som gäller.

Sedan är jag ledsen, men det är faktiskt otroligt underhållande med en tvååring som lyckas ringa upp senast uppringda nummer på sina morföräldrars bärbara telefon. Klockan sju på morgonen. En söndag. När mottagaren hade planerat lång sovmorgon då det varit en jobbig lördag. Ännu bättre att ingen av oss märkte det förrän offret hörde av sig senare under dagen och tydligen hade varit måttligt road. Det är faktiskt den ultimata busringningen. En morgontrött person med inplanerad sovmorgon. Vem bättre att ringa till? 

Vi får se hur det utvecklar sig nu framöver med stora tjurskallens kamp för att få bli kallad morfar. Det verkar onekligen som om den lilla tjurskallen har bestämt sig: "mossen!"

När man nått vägs ände.

Jag fick mycket att tänka på igår vilket slutade med två saker. Det ena är att jag skrev den här texten:

Idag är dagen jag slutade kämpa. Det är faktiskt inte värt det. Motgångarna och motarbetet är för mycket för att jag ska orka.

Jag vill bli lärare. Det har snart gått ett år sedan jag kom till den insikten efter att jag blivit antagen till Luleå kommuns vikariepool och började jobba som korttidsvikarie i grundskola och gymnasium. Jag hade äntligen hittat rätt. Efter många år med brokiga studier varvade med ett brokigt arbetsliv så hade jag slutligen kommit på vad som passade mig. Jag fick bra respons med. Både elever och lärarkollegor jag mött ute på arbetsplatser verkade tycka att jag passade in.

Det har blivit många misstag under mitt år som vikarie. Till skillnad från den som kommer ut på praktik under sina lärarstudier så har jag blivit inkastad i ett klassrum helt på egen hand. Jag har hållit välplanerade lektioner utifrån prydliga instruktioner men också undervisat baserat på information i ett sms eller från en post-it. Jag har fått improvisera mycket, jag har använt mitt sunda förnuft, mina kunskaper tillsammans med att luta mig mot lärarkollegor och i bästa fall också haft en hjälplärare med i klassrummet. Jag har alltid arbetat efter grundtanken att ingen elev ska behöva lämna en av mina lektioner utan att känna att det här var en meningsfull lektion. Jag har växt med rollen och under våren och sommaren fick jag också chansen att få eget ansvar för en klass och därmed få göra lektionsplaneringar, rätta prov, planera läxor och också få en insyn i skolans arbete i stort. Allt en lärare gör när lektionerna är slut.

Jag har stortrivts och det har drivit mig till att ta reda på vad jag behöver komplettera av mina studier för att kunna få lärarexamen och bli behörig lärare. Jag har försökt göra upp planer, jag har varit i kontakt med studievägledare, jag har varvat mina vikarieuppdrag med att plugga på egen hand då det inte riktigt finns en plats för mig på mitt universitet längre. För jag befinner mig i studentvärldens ingenmansland. Mitt civilingenjörsprogram har upphört att existera och går inte längre att ta examen ifrån. Det fick jag veta när jag för andra gången sedan den nya regeln trätt i kraft försökte terminsregistrera mig. En terminsregistrering är nödvändig för att jag ska få skriva omtentor och kunna samla ihop de sista poängen jag behöver. Men som sagt, först vid andra terminen efter att mitt program upphört att kunna ge examen tog det stopp. Beslutet var för övrigt fyra år gammalt men hur jag än sökte efter information om det så kunde jag bara hitta den när jag aktivt googlade efter det. Att hitta information om beslutet endast genom klicklänkar gick inte. Så jag missade det och nu var det kört och fanns ingen återvändo.

Men jag kunde fortsätta terminsregistrera mig på mitt icke-existerande program för att få skriva omtentor. Fast det är ingen riktig terminsregistrering för enligt systemet är jag inte programstudent utan räknas som fristående student. Det betyder att jag inte kan söka och läsa några av de kurser som ligger inom programmen. Mitt hopp för att få ihop de sista poängen står alltså uteslutande att finna hos kurser jag en gång läst men inte klarat där min gamla kurs är kopplad till den nya kursens tentamen. Fast det visade sig inte heller vara på riktigt. När jag skrev en tentamen som var kopplad på just det sättet så upptäcktes tydligen ett systemfel, min kurs motsvarande inte alls den nya så det fungerar inte egentligen. Den informationen nådde inte mig. Ibland fungerar inte universitetets server ordentligt och meddelanden försvinner då. Det varnas man för när man fyller i formuläret för att ta kontakt med Studenttorget. Det gäller tydligen också mail till studenter. Jag trodde min förfrågan om en tentamensanmälan försvunnit och skickade en ny och blev registrerad. I själva verket så hade det sex dagar tidigare skickats ett mail till mig (som försvann) där det förklarades att jag inte fick skriva tentan utan måste registrera mig på den nya kursen och jag uppmanades ta kontakt med min studievägledare. Det fick jag reda på nu fyra månader sedan när jag gjorde samma procedur igen.

Det går inte alltid att skriva tenta som man tänkt sig när man kombinerar studier med både arbete och familjeliv. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Problemet är att min studievägledare redan har sagt att jag inte kan få hjälp där, jag får inte söka programkurser på universitetet. Vi upptäckte det med en annan kurs jag behövde varpå jag fick rekommendationen att söka den på ett annat lärosäte. Så några nya programkurser är alltså inte möjligt.

Samtidigt behöver jag jobba. För det svenska trygghetssystemet bygger på att man har en förvärvsinkomst. Utan den ingen SGI som är livsnödvändig för att jag ska få ut några pengar överhuvudtaget när jag är föräldraledig, vabbar eller för den delen blir sjuk. Fast jag blir inte sjuk längre. Det visade sig att blir man sjuk så spelar det ingen roll om man redan är inbokad på ett uppdrag eller ej. Det krävdes att man redan har påbörjat ett vikariat på arbetsplatsen och arbetat i minst 14 kalenderdagar bakåt i tiden på just den arbetsplatsen för att få någon ersättning om man blir sjuk. Inte så generösa villkor för de som är korttidsvikarie, jobbar sällan mer än någon dag i sträck på en skola och utsätts hela tiden av bakterier från de små smitthärdarna till elever. Jag har slutat vara sjuk. Behöver jag vara hemma så vabbar jag istället för det betalar Försäkringskassan. Fast jag vabbar inte heller. Det gör min man. För jag behöver varje jobbdag för att bygga upp SGI, är jag inte inbokad måste jag plugga för att komma närmare mitt mål att bli lärare. Så min man lämnar och hämtar på förskolan, han tar vabdagar och han tar ut vårt barn på utflykter och lekar så jag ska få plugga i lugn och ro hemma. Det är därför det är tårar och misär när han går hemifrån och jag bara får en vinkning. Mamma försvinner hela tiden men pappa umgås man med, han får inte gå iväg.

Så jag har inget studiemedel kvar att ta ut. Inte för att det hade varit möjligt då jag försöker läsa in omtentor parallellt med att jag flackar fram och tillbaka som vikarie på olika skolor och för omtentor får man ändå inget studiemedel. Fast nu verkar det som att jag inte får skriva omtentorna i alla fall då mina kurser är för gamla. Jag får inte heller läsa de nya kurserna då de är öronmärkta för programstudenter och jag räknas inte som programstudent trots att jag kan fortsätta att terminsregistrera mig på ett program som inte längre finns.

Samhället skriker efter fler lärare, lärarbristen växer i alla landets kommuner. Jag försöker verkligen bli lärare och jag gör det helt utan stöd från några andra än just min lilla familj. I övrigt så verkar alla bara vilja motarbeta mig. Så då får det väl bli så. Jag lägger ner. För det är faktiskt inte värt det. Att kämpa samtidigt som man möts av negativa besked hela tiden. Jag har en familj jag vill vara med.

Så jag förstår nu, det här är priset jag får betala för att jag en gång valde att försöka bli civilingenjör, att jag under alla mina år med svår värk förstod att jag var tvungen att fortsätta försöka kämpa för ett yrkesliv där jag kunde verka i lugn miljö och där det var okej att jag åt tunga mediciner. Att jag sedan hittade en läkare som kunde bota min värk, som gav mig nytt hopp och möjliggjorde ett yrkesliv i en avsevärt livfullare miljö. Det spelar ingen roll för nu är det tydligen för sent. Jag vill fortfarande bli lärare men jag måste tänka på min familj, på min framtida pension, på mitt eget välmående och att fortsätta kämpa i motvind går inte längre.

Jag är en smart person, jag har breda kunskaper och bred arbetslivserfarenhet. Jag kan hitta något annat att göra. Fast helst av allt hade jag velat ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt att undervisa vår framtid i matematik och fysik, eller för den delen franska, för att inte tala om hur härligt det varit att få jobba med nyanlända i svenska som andraspråk. Men det var väl inte egentligen så stor brist inom de ämnena när allt kommer kring så ingen kommer sakna att jag inte blir lärare. Jag har trots allt bara 30 yrkesverksamma år kvar att ge.

Det andra att jag ansökte om F-skattsedel och registrerade mitt företag. Jag har fortfarande planer. Men lärare? Den dörren stänger jag tills vidare och kommer inte öppna igen förrän någon är villig att öppna plånboken och ge mig studielön för det som behövs för mig att komplettera mina studier till en lärarexamen. Ödets ironi? De ringde igår från en av "mina" skolor, där jag brukar jobba, där de verkligen, verkligen uppskattar mig och mer än gärna bokar in mig som vikarie.

Äntligen!

Så var vi igår på vårt första föräldramöte. Jag har faktiskt väntat och längtat. Då Emma fick börja en månad in på terminen och det var lite rörigt i våras så blev det inga möten och ingen förfrågan till föräldraråd, det var redan tillsatt av de första barnens föräldrar.

Jag vill veta allt, jag vill ha koll, jag vill lägga mig i! Nu har vi dessutom redan fått gå igenom både personal- och lokalbyten vilket har känts lite sisådär. Det verkar fungera för barnen dock så man borde väl vara nöjd. Men jag vill som sagt vad ha mer koll! Jag vill egentligen ha mest koll!

Så när frågan i slutet av mötet på avdelningen gällde just föräldrarådet så anmälde jag mig på en gång. Det är typ ett möte per termin så ingen större arbetsbörda och vill man som jag veta allt så är det inget snack om saken. Johan stod beredd som god tvåa att ta plats i rådet om det hade behövts. Men det räcker kanske med att representera familjen en gång..