När man faktiskt aldrig lurat någon utan bara litat på fel personer.

När jag fyllde i anmälningarna till ARN så stötte jag på patrull direkt. ARN ville nämligen inte acceptera mig som anmälare för de ansåg inte att jag var part i konflikten. Nu ska jag reda ut varför.

ARN noterade nämligen att mitt namn och min underskrift inte fanns på några officiella handlingar. Jag stod inte med på ett enda avtal och inga fakturor var riktade till mig. Det här stämmer. Den enda faktura som ställdes ut till mig var de nya vitvarorna men dessa beställde jag också själv direkt av butiken och de hämtades sedan upp av Allvin. Men vår tvist med hantverkarna gällde ju inte vitvarorna så den fakturan var irrelevant i den uppkomna situationen.

För att överhuvudtaget kunna gå vidare med ARN fick jag därför ange mig själv som ombud istället.

Men varför stod inte mitt namn på något avtal? Det gällde ändå en beställning av nytt kök i huset jag bor i och jag var delaktig i valet av inredningen och utformandet.

1. Johan skötte kontakten med Allvin efter att vi fick honom rekommenderad för oss av Johans kusin. Förutom fysiskt planeringsmöte (som jag verkligen har velat få Allvin att förklara för mig hur han kunde begå så stora misstag då om han nu är en så kallad "köksexpert") så skedde deras kommunikation huvudsakligen via mail och det var också den vägen vi fick det slutgiltiga förslaget som vi godkände (och trodde de strax skulle börja med - INTE ett halvår senare). Men något avtal med Allvin skrevs aldrig och inte heller med Bälters som Allvin tog in för att genomföra själva renoveringen. Det här innebär att inte heller Johans namn finns på några avtal.
2. Mamma ville betala för renoveringen eftersom det var hennes hus och hon bestämmer så när Bälters frågade om faktureringsuppgifter fick de hennes uppgifter.
3. När allt hade börjat skita sig och pappa klev in för att få klart (eftersom mamma inte orkade längre) skrev hon en fullmakt så han kunde företräda henne.

En av sakerna som VI anklagats för är nämligen att bryta avtal. Det är särskilt med i hatet jag fått ta emot från Allvin. Men jag har aldrig brutit något avtal för jag har inte lovat något (inte muntligt heller) och jag har inte skrivit på något.

Jag är en van distanshandlare och jag föredrar att ta mina köp på faktura när det är möjligt för att det alltid är lättare att hålla inne med pengar än att få ersättning i efterhand. Det var därför jag ställde mig bakom när vi valde att hålla inne en (laglig) summa pengar av betalningen till Bälters tills dess att ersättningsfrågan kring sotskadorna var utredda. Det togs INTE väl emot och det var efter detta vi bad Bälters att byta ut Johans kusin som ansvarig arbetsledare för vi ville ha maximal distans till släkten nu när det började bli stökigt. Innan sotskadorna hann utredas klart upptäckte vi flertalet fel i köket och tog därför in en extern besiktningsman för att få klartecken på om det verkligen var fel eller om vi var överdrivet noga. Bälters och Allvin var inte närvarande vid denna besiktning just för att det var för oss. Men åtskilliga fel upptäcktes och vi lämnade därför över kopior av besiktningsprotokollet till hantverkarna och reklamerade renoveringen. De godkände givetvis inte detta då de inte fått närvara vid besiktningen och Allvin tog det dessutom personligt (det sägs att han sjukskrev sig i samband med detta, jag vet inte). En ny besiktning bokades in som alla involverade parter bjöds in till.

Det är efter den som det blev jobbigt på riktigt. Bälters krävde nämligen ett avtal, alltså att vi gjorde en beställning för att de skulle komma tillbaka in och åtgärda felen. Man ska aldrig behöva BESTÄLLA åtgärder av fel som hantverkaren har gjort. Nu började det muttras om att det faktiskt inte fanns något avtal till att börja med och det är helt sant. Det skrevs aldrig något avtal innan Bälters kom in och jobbade och vi hade egentligen bara e-mailkonversationen med Allvin som allt byggde på. Besiktningsmannen påpekade faktiskt detta att vi inte borde ha betalat fakturan från Bälters alls utan bara lämnat över den till Allvin då det var han som tog in dem. Men i och med att den betalades så accepterade vi ett avtal med Bälters. Eller mer exakt, mamma gjorde. Hon stod på fakturan. Detta var något som ARN också noterade när vi senare anmälde.

Mamma skrev också på det nya avtalet, beställningen av åtgärderna av köket. Det är där det fanns med en punkt som jag och Johan motsatte oss. Nämligen att hela det innestående beloppet skulle betalas när bristerna var åtgärdade. I och med att sotskadorna och kompensationen ännu inte var utredd så ville vi inte det och vi ville absolut inte ha det med på avtalet. Dessutom hade besiktningsmannen sagt till oss att vi inte borde betala de pengarna. Han var dock den som formulerade avtalet så hur den punkten kom med vet jag inte. Ingen har brytt sig om att förklara detta för oss trots att jag ställt frågan många gånger.

Avtalet skrevs på men inte av mig eller Johan, vi har inte lovat något alls och därför inte heller brutit några avtal.

Nästa skavande punkt var bytet av diskbänken. Måtten på den stämde inte eftersom köksritningen var tvungen att göras om en bit in i arbetet på grund av att Allvin begick ett misstag när han var här och mätte för inredningen. Hade han bara dragit ut spisen och sett rördragningen där bakom hade han förstått att hans initiala plan inte skulle fungera men det gjorde han inte. Inte heller insisterade han på att vi borde byta kökspanna i samband med renoveringen (något mamma tyckte var onödigt och det är ju hennes hus). Det här är vad man får när man anlitar en "köksexpert". Jag och Johan har hela tiden hävdat att Allvin borde stå för den nya diskbänken i och med att det var hans initiala misstog som ledde till att den inte passade och behövde bytas ut. Men tyvärr så lovades det muntligen att Allvin skulle beställa en ny diskbänk och vi skulle betala för den. Jag och Johan lovade dock inte detta. Muntliga avtal är hur eller hur ett elände, de kan inte bevisas. Såvida inte klåparen man anlitat bekräftar det i ett sms. Men Allvin bröt sin del av avtalet och beställde aldrig diskbänken och orsakade därför med flit ytterligare försening av köket. Dessutom gjorde han sig okontaktbar, svarade inte på telefonsamtal eller sms innan vi slutligen nådde honom och han då glatt meddelade (skriftligt) att det inte längre gällde några muntliga avtal med vår familj. Ett solklart avtalsbrott och vi hade bevis på det. Han försökte skylla på att allt var så osäkert så han ville inte beställa utan att få det skriftligt. Med tanke på vår ovilja att vi skulle betala för något som vi ansåg att han orsakat så köper jag det resonemanget fullt ut. Situationen var galet känslig då. Problemet? Allvin kontaktade oss aldrig och bad om att få ett skriftligt avtal, däremot påstod han i efterhand att "det var svårt att få till", ja det brukar ju vara det när man inte ens försöker! Han bara sket i sitt löfte, gjorde sig okontaktbar och till och med tyckte vi kunde köpa ny diskbänk från annat håll. Han hade alltså ingen avsikt att fullfölja det arbete han påbörjat.

Samtidigt hade Bälters påbörjat åtgärderna av de tidigare bristerna och med det följde bland det mest löjliga jag någonsin har stött på. Efter varje avslutat moment så skulle vi inspektera deras arbete och skriva på ett papper att vi godkände det. Detta har alltså ingen som helst juridisk bäring då man har 10(!) år på sig att upptäcka fel i samband med en renovering så det där var bara en idiotisk fånighet de höll på med. Men pappa skrev på varje papper de tog fram. En dag hade de även med sig avtalet från Allvin som han krävde skulle skrivas under och återlämnas om vi ville ha en diskbänk. Jag sa återigen ifrån att jag inte tyckte vi skulle skriva på, vi hade bevis på att det fanns ett muntlig avtal (som jag förvisso också ogillade) och dessutom borde han byta diskbänken oavsett eftersom det var hans fel att den inte passade. Pappa åkte iväg för att prata med honom men lovade innan att inte skriva på. Allvin var inte hemma. Han skrev på och lämnade i brevlådan.

Dessa fåniga lappar från Bälters fortsatte längre fram när vi upptäckte ännu fler fel (Bälters förhalade och bråkade varje gång vi upptäckte brister istället för att bara åtgärda dem, värt att notera att SAMTLIGA brister vi upptäckt har varit rimliga så det har inte funnit någon anledning från deras sida att bråka, det är de som gjort ett dåligt jobb). Men när jag fick en sådan lapp i min hand så sa jag ifrån att jag tänker inte skriva på något (dessutom var jag inte nöjd med utförande och de erkände själva att det här är det bästa som går att göra så här i efterhand). Där slutade de fåniga lapparna åtminstone komma.

Men till saken hör är att jag och Johan aldrig har brutit något avtal. Vi har fått ta emot så otroligt mycket skit (särskilt jag) men vi har inte brutit något avtal. Vi har inte lurat någon. Det jag har gjort är att skriva recensioner. Tydliga, sakliga och framför allt korrekta recensioner. Länge höll jag helt tyst om precis allting samtidigt som vi baktalades åt höger och vänster av hantverkarna och blev paria hos Johans släktingar. Detta för att mina föräldrar sa till mig att inte stöta mig med någon i onödan. Jag tog skit men fick inte försvara mig. När jag förstod att vi blivit lurade så brast det. Det var då jag flyttade ut i tältet och det var då jag valde att skriva ner min version. Det var då jag skrev recensionerna (och Allvin började rikta sitt öppna hat mot mig).

Det viktigaste för mig och Johan var att förutom att få ett bra kök klart att allt skulle slutföras på ett sätt som vi kunde leva med, som vi kunde gå rakryggat ifrån eftersom vi bor på en mindre ort, där alla känner alla och dessutom hade vi nu också fått Johans släktingar emot oss. Det behövde avslutas bra. Detta respekterades inte och nu var vi utpekade som personer som lurat hantverkare och inte håller vad vi lovar. Helt felaktigt.

Det här är vad som fortfarande skaver. Dessutom för att köket inte är klart. För att vi fått ta all skit. För att vi fått utstå allt hat. För att vi blivit utfrusna av Johans släktingar. För att INGEN vill förklara varför vi också blev lurade. Det här är den huvudsakliga anledningen till att vi i flera års tid lever med parallella planer. Dels hur vi ska ha en så anständig tillvaro som möjligt här och vad som behöver göras om vi ska bo kvar. Men också vart ska vi ta vägen om vi måste flytta. Vi har fortsatt hänga på Hemnet, vi har gått på husvisningar. Vi läser på om skolor, fritidsutbud, arbetsmarknad, etc. Vi kan inte slappna av och bara njuta av livet utan måste hela tiden ha en alternativ plan under uppbyggnad. Det är otroligt slitsamt. Dessutom ifrågasätts vi öppet, varför renoverar vi inte bara klart köket? Varför gör vi inte bara om det? Vart ska man börja där? Dels vill vi inte utsätta oss för stressen av en ny renovering om vi ändå inte ska bo här. Dels så har vi ingen hantverkare längre, eller målare för den delen. Det här är en liten ort där alla känner alla och många hantverkare håller varandra om ryggen, det blev vi tidigt varse när vi märkte hur snacket och baktalandet gick på orten. I allt detta ska vi hitta några vi känner vi kan lita på? 

Ovanpå så är det personerna som skulle kunna öka trivseln för oss men som väljer aktivt att inte göra det utan snarare bekräftar att det andra alternativet är vad vi borde välja. Men det här är också det enda hem som barnen minns, det är här de har sin skola och sina vänner. Vi slits bokstavligt talat sönder i hur vi borde gå vidare. 

Samtidigt som det enda felet vi gjorde var att lita på Johans kusin och välja fel hantverkare. Vi har betalat ett riktigt högt pris för det misstaget.

Idag är det exakt sju år sedan vi flyttade hit

Vi kom körande i regnet till vårt totala kaos av flyttlådor och möbler. Åtskilliga flyttlådor står ännu kvar lite varstans. En del är ompackade för att komprimera det som inte behövdes akut. Flertalet packades på nytt när vi skulle börja renovera köket och blivit lovade att det skulle ta ungefär sex veckor innan det blev klart. Så hade det nog också kunnat bli - om förarbetet gjorts ordentligt så vi kunde ha planerat för det. Ovanpå det sotlådorna från arbetsrummet.

Det är en hel del saker jag ännu inte hittat efter flytten, flertalet skönlitterära böcker som jag faktiskt inte har en aning om vars de har tagit vägen. Det gör mig ledsen för det är bland annat flera böcker av Astrid Lindgren inköpta på Boa. Jag tror inte någon flyttlåda kommit bort (jag märkte ju allt så himla noga med vårt namn) utan de ligger väl någonstans i en låda som ännu inte packats upp helt.

Köket är alltjämt den stora sorgen som lägger sordin på hela vår tillvaro. Även trapptornet (som också agerar hall). Vi har haft stora problem med belysningen över köksbänken. Det är en nedsänkt LED-list sedan renoveringen men av någon outgrundlig anledning valde Allvin att skarva den. Det är alltså 105 cm lång armatur vi pratar om. En snabb googling visar att man utan vidare kan köpa upp till två meter sammanhängande och 1,20 meter är en vanlig längd. Men vår skarvades. ALLT skarvades. Metallskåran den ligger i, själva fronten över LED-slingan och initialt även LED-slingan själv. Det sistnämnda ledde till att det var en mörk fläck vid skarven och efter bara ett par månader slutade halva slingan att fungera och den byttes ut. Allt detta skarvande gör dessutom att listen inte sitter kvar i nedsänkningen.

Vi har för länge sedan tappat räkningen över hur många gånger den rasat ner och vi fått sätta tillbaka den. Slutligen vände vi på den för en månad sedan (och blev då av med all form av bänkbelysning) bara för att den stannade kvar bättre åt det hållet. Exakt varför det skarvades på detta sätt vet vi inte, som hantverkare kan du alltid bara köpa nya grejer till kunden och fakturera för alltihopa - även om det blir delar över. Så varför skarva vad som måste varit överblivna bitar från andra projekt? Vi lutar åt att det är ett medvetet sätt att lura oss på mer pengar. Fakturan vi fick saknade nämligen kostnadsspecifikation, allt som ingick i den är prydligt listat men sedan bara en totalsumma. Perfekt för den hantverkare som vill fuska med någon del att inte tydligt visa vad de olika sakerna har kostat.

När jag själv skrivit fakturor så har jag klargjort vad varje del har kostat så det ska vara tydligt för kunden, då har jag ändå aldrig fakturerat för mer än några tusen. Köksinredningen kostade över 60 000 kr och vi fick det angett som en klumpsumma.

Trappen är nästa huvudvärk, golvmattor och halklister har ett bäst före-datum. Jag vet, för jag försökte få sådant åtgärdat i vår trapp/hall i Luleå men nekades. Hall och trapp omfattades inte av bofonden utan det var upp till hyresvärden att avgöra när en renovering behövde göras. Det enda de gjorde var att byta ut trasiga halklister och limma fast lösa. Alltså bara byta den som var trasig. Det är så det kom sig att nedersta trappsteget hade en grå halklist medan övriga var bruna (ljuva 70-talsinredning). Exakt samma bruna nyans finns i vårt trapptorn här. Antagligen var det väl också på 70-talet morfar fixade med det senast, i samma veva som han gjorde om köket. Livslängden är mer än väl passerad och vi hade ju tänkt renovera trappen. När vi byggde till en hall. Efter att köket var klart. Det är nu man blir ledsen igen. Idag har jag köpt lim för att för återigen limma fast halklister i trappen. Så trappen inte är livsfarlig att gå i. Det måste ju hålla "tills vidare".

Jag försökte också limma den sabla köksbänksbelysningen. Den samarbetade inte. En del frågar oss (eller rakt ut ifrågasätter oss) varför vi fortsätter leva så här. Varför vi inte gör klart eller gör om. Men vi äger inte. Vi bestämmer inte. Kommunikationsvägarna är trasiga. Sveken är många. Dessutom en bygd där alla känner alla inom branschen och håller ihop? Vilken hantverkare kan man egentligen lita på? Vilka har faktiskt RIKTIG yrkesstolthet? Vi vet inte längre. När man blir lurad av en släkting så är frågan vem man kan lita på då. Dessutom så är inte livet här guld och gröna skogar direkt. Ingen av oss har fast jobb. Jag får inte ens komma på intervjuer trots att jag bor här OCH utbildar mig till bibliotekarie. Släktingarna som bor här vill inte träffa oss. Fritidsutbudet lämnar en hel del att önska. Hade det inte varit för barnen så skulle vi inte ha någon anknytning alls till samhället. Så hur mycket ska vi utsätta oss för ännu en plågsam renovering så länge vi inte vet om vi har en framtid här?

Det här med temperatur.

Tidigare idag upptäckte jag hur reportern på P4 Kalmar kallade helgens stundande väder för "köldsmocka". Jag gick, som varje sund människa, i taket över denna absurda överdrift. Vi förutspås få -15 vilket inte ens räknas som köldgräns för t ex skidtävlingar eller skidorienteringstävlingar. -15 är helt vanlig vinter, inget annat. Sedan blåser det förstås en del vilket gör att det kan kännas kallare. Att många fryser handlar snarare om att de klär sig fel när de ska bege sig ut.

Naturligtvis är vi inte oberörda av den stundande temperaturen (särskilt inte BLÅSTEN då vi bor på en kulle omgivna av åkermark) men jag har aldrig lidit av kyla utomhus. Vintern 98/99 med den ökända -42 (även kallat myggfritt) i slutet av januari var min första vinter i Luleå. Jag bodde i Porsögården vars charmiga träbaracker var chanslösa mot kylan. När det passerade -35 började vi tappa inomhusvärme. Mitt studentrum hade under ett par dagar knappt 14 grader varmt och ute i allrum och det gemensamma köket var det inte mer än sex grader (alltså kylskåpstemperatur). Då är det INTE roligt. Det är en sak när det är kallt ute men att inte kunna bli varm när man är inomhus. DET är vad som är knäckande.

På grund av vår kökssituation (utan lösning i sikte) så har vi under några års tid ätit samtliga måltider på glasverandan. Den har tack och lov dubbla glas i alla fall och erbjuder en svag isolering. Men det är också ett nyckelhål som går rakt igenom dörren ut i kalla luften. Det enda elementet går på högvarv och vi har sedan lite drygt två år tillbaka ett förrådselement där ute som vi slår på när vi ska äta. Tyvärr har fläkten dött i det så det tar lång tid att få upp värmen. Sådant element har jag för övrigt varit beroende av tidigare. En kompis tröttnade på att jag så ofta frös om vintrarna i mitt studentrum så vi åkte och köpte ett element till mig (el ingick i hyran).

Sedan är det vår hall. Eller snarare avsaknad av den. Det var vad som stod på tur att bli byggt efter att köket var klart (så alltså aldrig). Att bygga till en riktig hall och tilläggsisolera samt renovera trapptornet. Men dit har vi som sagt vad aldrig kommit. Så vad vi har är ett oisolerat trapptorn. Barnens kläder är givetvis inte där ute så här års. I gamla köket hade vi en skobricka innanför dörren för deras skor. Nu har vi bara allt i den inre hallen istället. Så kläder bärs genom två rum varje gång de ska användas eller har använts. Det är också där vi torkar all tvätt. Ett av de vattenburna elementen som är knutet till värmepannan finns där så vi eldar på när det är tvättdags.

Termometern i trapptornet.

Nu flyttade Johan sina kängor bort från trapptornet med. Snön har nämligen slutat smälta där. Dörrhandtaget har en rejäl frosthinna på insidan. Jag blir återigen påmind om det faktum att vi ännu inte har fått ordning på en ordentlig hall. Hur livet alltjämt står still här. Hur vi hålls gisslan av den här hopplösa situationen. Strömavbrottet i Älvsbyn har dock fått oss att tänka till. Om vi ska flytta tillbaka norrut och köpa oss ett hus så MÅSTE det gå att elda i minst ett rum i alla fall. Man måste ha en plan för strömavbrott.

Elda kan vi i alla fall här. Det är det som värmer upp huset på riktigt nu under vintern. Även om vi alla tog på oss tjocktröjor när vi åt middag så behöver vi överlag inte frysa inomhus i alla fall. Jag vägrar dock gå med på att en köldsmocka är på väg in över Kalmar län (liksom på allvar?!?!??!). Jag vet vad riktigt kyla är. Jag hoppas mest att snön ska re till sig (lite väl mycket puder just nu) så det går att åka skidor i helgen. -15 är den köldgräns jag brukar förhålla mig till (man vill ju inte irritera ansträngningsastman i onödan), det här blir perfekt.

Who framed Roger Rabbit

Johan och jag försöker umgås mera och som del i det ser vi ibland filmer på kvällarna när barnen har lagt sig (ja, våra barn som stiger upp hiskeligt tidigt går alltså också att lägga så pass tidigt att vi kan se film själva utan att klockan hinner passera midnatt). Vi började innan jul med de sedvanliga julfilmerna, ni vet, klassiker såsom Die Hard, Jul för jämnan (brasiliansk), Tomten är far till alla barnen, Love actually, A Naija Christmas (nigeriansk) och Gremlins. Den sistnämnda fick Johan att leta sig vidare bland våra streamingtjänster efter andra klassiska 80-talsfilmer. Där kom Roger Rabbit in. Det ÄR en bra film och jag har alltid gillat den. Men sedan hantverkarna saboterade vårt kök och spred sot över hela vårt arbetsrum så är mina känslor mer kluvna och jag har faktiskt inte sett den sedan dess. Förrän ikväll.

I arbetsrummet fanns nämligen Benny i min hylla. Av någon anledning råkade han ligga i en flyttlåda som faktiskt blev uppackad. Benny, som jag behållit i gott skick i 30 år (sedan jag köpte han och Roger Rabbit HÄR i Vimmerby som barn). Men Benny var av kartong. Papper och kartong är bland det jävligaste att sotsanera. Den inkompetenta firman Ocab som Bälters insisterade på skulle sanera (efter att jag redan gjort hälften men då ville Bälters inte kompensera oss för den summan vi angav, spoiler alert, vi har sett fakturorna till Ocab, de hade lika gärna kunnat kompensera oss direkt, det hade kostat Bälters exakt lika mycket men med skillnaden att VI faktiskt hade varit nöjda med resultatet) hade i alla fall rätt där. Vanligtvis sotsaneras inte papper. Det ska förstås tilläggas att sotskador är vanligast efter brand och därmed är papper oftast redan illa åtgånget. Men papper är det allra svåraste att få helt rent. Det visste jag redan innan Ocab kom in i bilden. Det visste jag redan när jag själv började sanera. För till skillnad från vad de där klåparna på Bälters trodde så hade jag stenkoll på sotsanering. Jag köpte exakt samma produkter som Ocab kom med (men till skillnad från deras städare visste jag att man kunde tvätta och återbruka svamparna men det är klart, de fakturerar ju bara kunden för allting så varför skulle de bry sig om att göra något sådant?).

När jag städade så sanerade jag alla viktiga papper (allt Ocab "rengjorde" ligger fortfarande kvar i flyttlådor i väntan på att jag ska orka gå igenom det samt sanera om det, ingenting är nämligen rent, redan första dagen de varit här och jag kom hem och öppnade en låda märkt "rengjort" så kunde jag med blotta ögat SE sotresterna, de kunde helt enkelt inte sotsanera papper för att de inte är vana vid att det görs) men allting annat tvingades jag kasta för att det helt enkelt inte var rimligt att lägga tid på något som kanske inte skulle kunna bli helt rent ändå. Benny, med sina skrymslen och vrår, skulle jag ändå aldrig våga sätta Roger Rabbit i igen för att jag skulle aldrig kunna lita på att han var helt rengjord. Så jag tvingades kasta honom.

Ikväll efter filmen så googlade Johan lite snabbt och såg vad en Roger Rabbit sittande i sin Benny faktiskt går för på samlarmarknaden. Jag var rädd om min Roger Rabbit och jag var rädd om Benny. Båda två var i mycket gott skick (Roger Rabbit är det såklart fortfarande). Även om jag aldrig skulle ha sålt dem så kom fortfarande Bälters jäkligt billigt i vårt ekonomiska krav (som de såklart vägrade möta, gjorde sig okontaktbara och till och med struntade i att hämta ut rekommenderat brev). För jag la aldrig på extra för det eventuella samlarvärdet för Benny.

Roger Rabbit själv låg ännu i en flyttlåda och packades inte upp förrän efter filmen ikväll.

Who framed Roger Rabbit ÄR en bra film, men kommer jag någonsin kunna se den igen utan att känna ett sting i hjärtat? Det handlar inte om Benny egentligen. Det handlar om minnet. Benny kommer alltid vara en del av symboliken för vad vi satte på spel för 5,5 år sedan när vi gjorde misstaget att anlita Allvin Design till att renovera vårt kök. Ett misstag som vi fortfarande betalar för då köket ännu inte är klart. Det finns ingen utsikt kring om det någonsin kommer bli klart. Vet ni förresten vem jag såg på parkeringen utanför ICA dagen före nyårsafton? Allvin i egen hög person. Som en definitiv smärtsam påminnelse om att så länge vi bor här, i ett hus som aldrig blir klart, på en ort där inga släktingar vill ha oss, där han som förstörde vårt kök, bröt avtal, publicerade bilder mot vår vilja på sociala medier och vägrade ta ner dessa bor och verkar. Ja så länge vi stannar här kommer vi antagligen aldrig bli fria att leva det liv vi vill ha. Vi flyttade hit för att vi ville ha makt över vårt hem, för att vi ville ha mer av livet än vi kände att vår lägenhet i Luleå gav oss. Men vi fick mindre. Vi är helt maktlösa och dessutom så fullständigt, totalt oönskade.

Det är trevligt att se på filmer tillsammans. Men just Roger Rabbit var kanske lite för tidigt. Vi borde ha väntat tills vi har ett fint kök - om det någonsin kommer ske.

Ännu en årsdag

Idag för nio år sedan började dagen med ett läkarbesök för Johan och slutade med en inläggning på sjukhuset. Det var då som nu sex dagar kvar till julafton. Då vår första jul som föräldrar efter en ganska turbulent höst. Samma dag som Emma döptes halkade Johan och bröt armen så i en hel månad kunde han inte vara själv med henne och jag fick ansvara 100% för bebis och hushåll. Under sjukskrivningen blev han symptomatisk och idag är det således nio år sedan han fick sin diabetesdiagnos. När han blev inlagd visste vi inte ens när han skulle skrivas ut igen och om han skulle få komma hem till jul.

Det var dagen jag ammade på akuten och slutligen tog vår bebis, storhandlade inför jul och åkte hem. Nästa dag gav jag mig i kast med att griljera julskinka (för första och enda gången). Mamma ringde och jag berättade kort vad som hänt. Hon svarade direkt med: "Du vet att du kan säga till dem att inte komma." Vi hade bestämt att vi ville fira Emmas första jul hemma i lägenheten i Luleå, inte åka bort någonstans. Den som ville var välkommen att göra oss sällskap. Pappa och svärmor hade tackat ja (mamma hade någon ursäkt om att det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa).

Jag tyckte kommentaren var konstig. Jag skulle eventuellt bli själv över julen med vårt barn, självklart ville jag ha andra vuxna hos mig som kunde vara ett stöd. Men det hände saker den julen. Det var sådant som sades och som gjordes som sådde ett tvivel i mig. Ett tvivel som blev bekräftat några år senare när allt gick åt helvete med renoveringen. De personerna jag trodde ville vara med oss och ville hjälpa till. Nej, de brydde sig faktiskt inte om oss. Inte på riktigt.

Lussebullarna blev en del av symboliken här. Jag hade redan skött hushållet själv i över en månad på grund av Johans brutna arm. Trots det hade jag ändå styrt upp en hel del julbakning, julstädning, julpyntning med mera. Men jag hade inte hunnit allt. Jag hade inte bakat lussebullarna än. Något jag också beklagade mig över när svärmor kom. Här kan man kanske förvänta sig lite stöd eller så. Hjälpa till med bullar, erbjuda sig att göra något annat så jag kunde få tid till att baka? Eller så kan man göra som svärmor, säga rakt ut att ingen ändå vill ha några lussebullar så det gjorde ingenting. Tacka fan för den käftsmällen. Att jag ville ha dem räknades alltså inte?

Nåväl, vi fick hem Johan från sjukhuset på permission efter en natt på och efter ett återbesök (som svärmor faktiskt erbjöd sig att ta honom på) blev han också utskriven då värdena var under kontroll. Sedan åkte de och handlade det sista inför jul - och hon köpte massivt med julgodis och julchoklad. Johan har precis insjuknat i diabetes och hon VRÄKTE på med godis!

På julafton åt vi inte ens av det fika jag faktiskt hade hunnit baka. För hon och pappa ville bara äta av det godis som svärmor köpt. Johan blev så irriterad på godiset att han gömde allt. När han sedan tog en tupplur började hon fråga efter godiset och jag sa att Johan hade lagt undan det. Då började hon rota i våra skåp efter godiset och gick slutligen in och VÄCKTE Johan för att han skulle tala om var det var.

På juldagen fick jag ändå höra: "Vi kan väl äta av dina kakor då." Senare skulle godiset fram igen, det var tydligen "belöningen" för att ha "offrat" sig att äta av pepparkakor, lingonkaka, ischoklad och chokladkaka som jag hade bakat. Lussebullarna hann jag som sagt vad inte till men men "ingen ville ju ha några ändå".

Vi serverade givetvis julgröt på det sättet jag är van vid. Johans släkt äter inte julgröt. Inte hörde vi några klagomål om det men tydligen avskydde hon den. Fick vi veta typ ett år senare när hon var uppe över nyår och vi lagade det igen för att det är snabb och enkel mat. Då blev vi anklagade för att med flit laga mat vi visste att hon avskydde. Även Johan blev förvånad över den reaktionen för hon hade inte ens sagt det till honom.

Allt det här skavde hos mig men jag lät det passera för att inte bråka i onödan. Men sedan när renoveringen gick åt skogen. När vi blev så himla illa behandlade, när våra åsikter, våra känslor, allting blev överkört och ignorerat. Då mindes jag igen. Hur respektlöst jag blev behandlad Emmas första jul. Hur respektlöst Johan blev behandlad.

Någonstans hade jag kanske redan börjat ge igen. När jag förstod att svärmor avskydde russin i bröd och bullar så lät jag gladeligen ungarna hamra in så mycket russin att det faktiskt var mer russin än deg. 

De senaste åren har jag istället förstått att svärmor aldrig gillat mig, att allt var ett spel. Jag visste att hon ogillade att Johan flyttade till Luleå för att vara med mig. Jag har förstått att hon lurade oss för att få oss närmare. Hon mörkade medvetet att hon VISSTE att det i stort sett är omöjligt att få vänner här som inflyttade föräldrar för alla blir tydligen bästisar inom sin föräldragrupp och det är dem man sedan håller ihop med. Hon slutade nästan omedelbart att anstränga sig för vår skull. Visst var hon gärna barnvakt, men bara hemma hos sig. Att vi fick slita upp barnen en timma tidigare på söndag morgnar bara för att åka hem till henne först och simskola sedan, det var väl ingenting. Hon förväntade sig att vi skulle anpassa oss fullt ut till hennes grejer och visade inget intresse för oss. Jodå, hon var gärna barnvakt när vi åkte på orienteringen "så barnen skulle slippa följa med". Allt vi gjorde var hemskt och tråkigt och något barnen inte borde behöva utsättas för.

Hon har knappt gått på några av våra spelningar här. När jag skulle spela på midsommarafton i Brunnsparken och vi först var ute på släktens stora midsommarfirande så tyckte hon att barnen kunde väl stanna där så de slapp åka till Brunnsparken. Att vi ville vara tillsammans på midsommarafton gick inte hem. Att barnen uppskattar musik, dans, lotterier med mera gick inte hem. För HON kunde inte tänka sig att åka dit, alltså måste det vara hemskt och barnen borde slippa.

Just denna formulering hela tiden. Att det VI ville göra var något som barnen borde få slippa.

Desto sämre vi blev behandlade under renoveringen, desto mer utstötta vi blev. Desto mer gick det inte att blunda för sanningen. Svärmor har aldrig tyckt om mig, hon har aldrig respekterat mig. Hon tolererade mig (knappt) för att jag var viktig för Johan.

I mitten hamnade Johan. Som å ena sidan märkte hur föraktet mot mig blev alltmer tydligt. Å andra sidan så var det hans mamma och den familj som han alltid hade haft. Men till slut gick det inte att blunda för det. De sista presenterna (innan Johan bad dem sluta köpa saker) var så usla att det var omöjligt att få barnen att förstå att man ska vara glad för "det är tanken som räknas". Vilken tanke? Kläder de aldrig skulle använda för att det var helt fel och spel de redan hade (och slutat spela sedan över ett år tillbaka)? När det dessutom kom en gliring till oss föräldrar skriven I Emmas födelsedagskort så brände det slutligen till hos Johan och han sa ifrån.

Det är sex dagar till julafton. Jag har inte hunnit baka lussebullarna än i år heller. Pepparkakslandet stod klart igår. Lingonkaka och chokladkaka finns i frysen. Det blir vår femte jul utan ett riktigt kök. Fuktskadorna på den nya panelen växer sig större för varje dag. Diskbänksbelysningen trillade ner i helgen igen (en dag kommer den nog knuffa ner något som går sönder). Vi är trötta och ledsna att aldrig få fira jul ordentligt. Vi är trötta på att ingen av dem som gjort att vi hamnat här bryr sig det allra minsta. Men det kommer nog bli lussebullar i år i alla fall. Proppfulla med russin. Precis som vi älskar och svärmor hatar. Det kommer bli gröt precis som vi vill ha den (och svärmor hatar).

Vi kommer skapa så mycket glädje vi kan, trots att vi är utstötta och ensamma här. Oönskade av släkten. Det enda positiva i det hela är väl ändå att hade jag förstått på en gång. För 15 år sedan, den där första julen med Johans släkt. Hur mycket de faktiskt inte ville ha mig. Då hade det inte blivit några härliga tjejer. För jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag sa det rakt ut till Johan. Att han faktiskt var tvungen att välja. Mig eller hans mamma. Trots hennes manipulationer (hon propagerade alltså aktivt för skilsmässa och hade till och med börjat formulera en plan för hur Johan kunde bo hemma hos henne i hennes tvåa(!) och ha barnen där varannan vecka) så värderade han ändå oss högre.

Så när jag säger att jag känner mig avskydd och ovälkommen häromkring. Det här är vad jag har. Det här är mitt liv. Jag såg det inte tidigare för att jag inte ville se det.

Då, för nio år sedan, hade vi i alla fall fantastiska vänner omkring oss som slöt upp. Både när Johan bröt armen och även sedan när han insjuknade i diabetes. En del är kvar, andra har flyttat. Men jag kommer alltid minnas den kärlek och omtanke ni visade oss.

Stilstudie i inomhustemperatur.

Min första vinter i Luleå blev ovanligt kall, i slutet av januari slog temperaturen till med ett stabilt -42 (lokala avvikelser fanns, om minnet inte sviker helt så kan vi ha haft hela -43 ute på Porsön). Mitt dilemma uppstod redan ett par dagar tidigare när vi passerade -35 för då började vi förlora inomhusvärmen i Porsögårdarna. De så kallade tillfälliga barackerna (som vid det laget hade ganska många år på nacken) klarade helt enkelt inte av att stå emot kylan längre. Att golvet var kallt i mitt studentrum på markplan blev jag ganska tidigt varse, jag löste det mest akuta med en matta så jag åtminstone slapp köldchocken för fötterna varje morgon. Men nu kröp kylan på från alla håll. Helt plötsligt var inomhusvärmen i studentrummet nere på 14 grader. Efter att ha huttrat ute i korridorsköket när jag lagat mat så tog jag ut min termometer där och dubbelkollade, 6 grader, alltså kallare än maxtemperaturen för ett kylskåp.

Jag frös! Så enkelt var det. Jag tillbringade större delen av den där kalla veckan fullt påklädd nerbäddad i sängen. Provianteringen löstes genom en kompis grannhuset som skulle handla och frågade om jag behövde något. Jag skippade några föreläsningar för att jag helt enkelt frös för mycket redan inomhus och inte ville gå ut och bli ännu kallare.

Så var kommer stilstudien in? Jag skickade ut Johan på glasverandan nu ikväll, där vi äter våra måltider sedan ett par år tillbaka på grund av renoveringseländet. Det är 13,8 grader där just nu. Ungefär vad jag hade i mitt studentrum. Sedan stängde jag ut honom i trapptornet = vår hall då tillbyggnaden av en ny hall samt tilläggsisolering skulle göras när köket var klart vilket det ju aldrig blir. Där är det nu fantastiska 6 grader. Givetvis förvarar vi ytterst sällan barnens ytterkläder där på vintern, de skulle helt enkelt bli för kalla när de ska klä på sig och gå ut. Det blir därför ett släpande genom två rum = extra grus hamnar lite varstans.

Johan frös redan innan. Min stilstudie gjorde det inte bättre.

När köldknäppen i Luleå gick över bjöd jag hem några kursare på förfest. Deras enda syfte var egentligen att få upp värmen i rummet igen (vilket var tur för ingen av dem var något vidare som festare). Men så nu kan jag vandra tillbaka genom minnenas allé. Lösningen i studentrummet fixade en kompis senare. Vi ställde helt enkelt in ett extra element (elen ingick i hyran). Lösningen på glasverandan är identisk. Vi kör ett extra element innan vi ska äta. Tyvärr har fläkten gått sönder i det så det tar lång tid innan rummet är behagligt. Vi försöker komma ihåg att slå på det en bra stund innan vi ska äta. Det lyckas ibland. Barnen fryser ofta när vi äter frukost trots att de klär på sig. Det är inte ens december än. Det kan bli mycket kallare än så här.

Så har det gått fyra år..

..sedan hantverkarna rev ut vårt gamla kök för att renovera och sätta in det nya. Fyra år och det är fortfarande inte klart. Det finns inte ens en tidsplan längre. Ingenting. Det finns ingen framtid för det. Det har varit ett enda långt limbo i över två år nu. Ja förutom strider med hantverkarna om bilder på sociala medier, bråk om personuppgifter och att vi är fullständigt övergivna av de flesta släktingar. Så här befinner vi oss, fyra år senare, vi har inget kök och är ensammare än någonsin. Det är då man verkligen undrar vad vi gör här nere, ett av de tungt vägande skälen för att flytta ner hit var ju för att komma närmare släkten. De fick oss att tro att det var uppskattat att komma närmare. Nu vet vi bättre.

Det blir ännu en jul utan kök. Snart har vi renoverat kök i Emmas halva liv och för Alice är det två tredjedelar som har hunnit passera. Det är en smärta utan dess like. Jag saknar mina saker. Jag saknar att ha ett fungerande kök.

Vi nyttjade faktiskt bofonden i Luleå till att just piffa upp köket. Bytte golv och lackade om skåpluckor, allt fixat snabbt och smidigt precis innan jul för 14 år sedan. Under några dagar fick vi ha kyl- och frys i hallen och micron i vardagsrummet men det var verkligen tillfälligt och absolut överlevnadsbart. Det här är fyra år. Det här är renoveringen som aldrig tar slut. Det här är inte ett liv. Det här är limbo. Självklart tittar vi på andra hus. I dryg 2,5 år har vi levt med den parallella planen att det bästa kanske vore att flytta och börja om någon annanstans igen. Vi lever i parallella spår. Utan att veta vad vi borde lägga vår energi på, utan att kunna fokusera på EN framtidsplan.

Fyra år sedan ett utslitet, illa planerat 70-talskök revs ut och vi har det värre nu. Det är aldrig för sent att ge upp.