Det är namnet jag gett den diagnos jag satt på mig själv. Jag är extremt riskmedveten, så där som man kan bli när man levt en del av sitt liv i storstadsmiljö. När man inte myst på landet där alla känner alla och frid och fröjd råder.
När jag är själv i parkeringshuset med Liten så sätter jag alltid in handväskan i bilen först. Sedan lyfter jag in Emma i bilen och spänner fast henne. Inte för att jag är mer rädd om handväskan utan för att den är mer stöldbegärlig än min dotter och för att jag är grymt medveten om att en förälder som står lutad in i en bil över ett barn är ett idealiskt rånoffer.
Samma sak när jag lastar in matvaror efter storhandlingen, handväskan först, matkassar sedan.
Jag är den där personen som släpar med jacka och väska in precis överallt för jag litar inte på att lämna kvar de i kapprum.
Varje gång jag kommer till en ny miljö så riskbedömer jag den. Öppna förskolan var horribel ur den synvinkeln. Centralt belägen precis vid ett stadsdelscentrum, man kliver rakt in i ett kapprum som det sedan är en dörr till innan man kommer in till lokalerna. Massa människor från hela Luleå som kommer och går, ingen riktigt koll på vilka som hör hemma. Busenkelt för någon att bara kliva in genom dörren och börja gå igenom jackor, väskor och barnvagnar. Eller för den delen försvinna ut med desamma. Andrahandsmarknaden är enorm just nu och hur många frågar efter originalkvitto när de köper ett par skor på Facebook för en 50-lapp?
På sjukhuset fick jag anstränga mig för att koppla bort risktänket för att fokusera på Emma. För att komma in på förlossningen så måste man ringa på och bli insläppt. Men BB och 56:an som vi bodde på första veckan var det en helt annan sak. Öppen olåst dörr, vem som helst kunde bara knata rakt in. När Johan kom tillbaka till sjukhuset sent på kvällen så blev han utan frågor insläppt via akuten. Vikarierna hade handskrivna namnskyltar.
Vi läser om hur barn kidnappas från sjukhus i andra länder men är så övertygade om att ingenting kan hända trygga Sverige så här släpps alla in. Allt som krävs för att ta ett barn är att komma dit i personalkläder, en namnskylt och ett svepskäl om provtagning. Tryggt? Inte som jag upplevde det.
Jag hoppas de hade mer koll än vad det gavs sken av men jag kände mig inte övertygad i alla fall.
Det är inte fel av att vilja tro att vi i Sverige är så mycket snällare än alla andra, att vi inte behöver bygga murar och stängsel. Men det måste finnas gränser för hur naiv man får vara.
Eller tydligen inte, såg en diskussion i en av köp/sälj-grupperna jag är med i häromdagen där någon var upprörd över att killarna hon köpt en telefon inte hade beskrivit den ärligt. Att telefonen var i sämre skick än hon trodde. Kontentan verkade vara att det helt enkelt var taskigt! Man borde kunna lita på folk, visst att hon borde kontrollerat telefonen bättre innan hon betalade men ändå. Och hon fick medhåll från flera personer för tänk om det hade varit ett distansköp, då skulle hon ju inte haft möjlighet att kolla telefonen förrän hon fick hem den. Och man måste ju kunna lita på folk!
Vi måste dessvärre vakna upp och inse att riktigt så snäll och gullig är inte världen. Även i Sverige finns det de som luras, även här finns det folk som vill andra illa. Vi behöver kanske inte spärra in oss fullständigt men lite mer riskbedömning är nog ändå på sin plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar