"Men varför fixar ni det inte bara själva?"

Den där mycket irriterande frasen har vi fått höra många gånger under den här miserabla tiden som ska föreställas vara vår köksrenovering. Från vänner, från alla möjliga. "Men ni är ju så händiga, ni fixar det säkert själva." Vi bara känner, är folk verkligen allvarliga?!?! Är det så ni gör? På riktigt? Ni betalar för en tjänst eller en vara men det levereras inte och då bara biter ni ihop och gör det själva istället?

Däckverkstaden byter inte däcken trots att ni betalat för det? Gör det själv!
Städfirman tog betalt men struntade i att städa? Gör det själv!
Tandläkaren fixade inte den trasiga tanden men tog furstlig betalt? Gör det själv eller gå och betala någon annan för att göra klart det?

Menar ni verkligen allvar? I så fall förstår jag varför så många företagare fuskar och skiter i att göra rätt för sig för de vet att de kommer undan med det.

Vi har betalat flera hundratusen för ett nytt kök och vi har fått ett vattenskadat fuskbygge istället och folks lösning på vår situation är på fullaste allvar "men gör det själva då" eller möjligtvis "men anlita någon annan".

Tycker ni själva det är en rimlig variant? Att betala två gånger för att få ett fungerande kök? Dessutom har vi den försvårande faktorn att vi inte äger det här huset. Varje steg som behövde åtgärdas var tvunget att bollas flera gånger fram och tillbaka. Från början fick jag inte ens öppet klaga för jag kunde riskera att "förvärra situationen". Samtidigt som varenda människa ljög för mig och gick bakom ryggen på mig men jag skulle bara le stillatigande när jag baktalades på stan av både hantverkare och Johans släktingar. Men vi äger inte. Ägande har varit en återkommande fråga och jag investerar inte längre en enda egen krona i något som inte är mitt. Något jag inte kan lita på kommer bli mitt. Jag har försökt reda ut ägandefrågan. Jag har tagit upp fullkomligt rimliga frågor om och om igen men de ignoreras. Jag får inte bestämma över det här huset. Jag kan inte möblera det som jag vill, jag kan inte nyttja det som jag vill för det är belamrat av en massa prylar och möbler som inte är mina och som jag inte får göra mig av med - men som ingen hämtar.

Begick vi ett misstag när vi flyttade hit? Självklart. Vi borde aldrig ha satt vår fot här. Det var rätt att lämna Luleå då, det var inte tryggt på Porsön längre. Det brann hela jävla tiden. Hade vi bott kvar så hade vi fått uppleva att Emmas förskola brunnit och ersättningsförskola nere i stan. Bibliotek och skolor som berört oss hade också brunnit. Men vi genomförde den här flytten fel och renoveringen blottade fiaskot. Den visade oss att våra släktingar inte respekterar oss och struntar fullständigt i vårt välmående. De bryr sig inte om hur våra barn har det. Hur de mår. Allting stannade upp på grund av renoveringen och kvar står vi, med ett fuskbygge som dessutom blivit vattenskadat och vi kommer aldrig få ersättning för det. Mitt i allt det tycker folk alltså på fullaste allvar att vi har oss själva att skylla, att vi bara borde fixa det själva. Skulle ni verkligen själva göra det? Bli lurade på flera hundra tusen kronor och bara svälja det och betala för allt en gång till? "Tänk på barnen." Det har vi också fått höra. Ja? Vad menar ni med det? Det kostar fortfarande. Vi har fortfarande ingen trygghet. Barnen litar dessutom inte på hantverkare. När de var yngre var de till och med rädda för dem. De såg hantverkare som onda personer som bara förstör. Skulle vi då bara släppa in nya hantverkare? Dessutom litar vi inte på någon lokal firma längre. De håller ihop. De håller varandra om ryggen. Vår renoveringen blottade även en attitydfråga, hur man ser på kunden och avsaknaden av yrkesstolthet. Lokala firmor samarbetar vid större projekt, hur stor spridning har den här attityden? De tvekade inte att öppet baktala oss. Varför skulle någon annan lokal hantverkare respektera oss och vilja göra ett bra jobb för oss?

Det här handlar inte heller om vad vi kan göra. Det här handlar om ett val. Vi valde att köpa tjänsten nytt kök för att vi hade småbarn och inte ville lägga vår tid på att renovera själva. Så klart vi kunde ha gjort det, men vi prioriterade annorlunda. Det är inget konstigare att någon väljer att köpa städtjänst eller byter däcken på en verkstad. Ändå kommer det där hånfulla tillbaka till oss, att vi har oss själva att skylla för att vi lever så här. För vi borde ha fixat det för länge sedan. Men vi kan inte. För vi äger inte. Vi har ingen rätt att göra det. Den enda makten vi har är att flytta. Det är också den möjlighet vi har undersökt vid flera tillfällen. Det var det som var anledningen till att vi för två år sedan tog en spontan roadtrip 120 mil norrut för att kolla på ett hus (som visade sig vara ett ännu mer bedrövligt fuskrenoverat ruckel). Vi läser husannonser. Vi kollar på skolor och utbudet av fritidsaktiviteter. Vi spanar in jobbmarknaden. Vi lever konstant två parallella liv. Ett här där vardagen måste fungera och vara så givande som möjligt för barnen och ett annat där vi hela tiden söker efter var vi egentligen borde vara så vi äntligen kan få ett fungerande hem och en vettig vardag igen. Det är väldigt slitigt att leva två liv samtidigt.

Men tack alla ni som så hånfullt påminner oss om att vi bara borde fixa det själva.

Betydelsen av en eltandborste

Vi hade eltandborste redan när jag var barn, jag minns inte exakt när vi köpte den. Jag tror jag gick på mellanstadiet för jag vet att vi hade den när jag fick tandställning under högstadiet. Det var en stor grej med färgerna på ringarna till borsthuvuden så alla visste vilken tandborste som var sin. Då utgick man ifrån att en eltandborste delades i hemmet så i de första laddarna fanns det utrymme för en hållare av tandborsthuvuden med utrymme för fyra tandborstar. Exakt hur vi löste detta praktiskt minns jag dock inte. Vi var ju som bekant fem personer i familjen. Mamma hade nog sin i sin vanliga tandborstmugg, hon var alltid motvillig till ny teknik ändå.

När jag flyttade hemifrån till universitetet så fick jag en egen eltandborste av pappa. En praktiskt present och särskilt bra för den som tyvärr inte vann genlotteriet när det gäller tänder. Den gick sönder strax innan jag flyttade från studentrummet till lägenheten. Pappa köpte en ny eltandborste åt mig. Den var riktigt tålig. Höll länge. Ända tills vi planerade flytten från lägenheten och ner hit faktiskt. Så den fick åka till återvinningen istället för att få följa med.

Traditionen fortsatte och jag fick en ny eltandborste. Jag tror faktiskt den här är mindre avancerad än min förra och batteriet sjunger helt klart på sista versen. Ska man då läsa in något i det? När mina eltandborstar ger upp så flyttar jag. Några nya gåvor i form av eltandborstar kommer det inte bli. Jag köpte dessutom en egen till barnen redan för fem år sedan. Alice gick all in med tandolycksfall i tidig ålder så när missfärgningarna kom trodde vi först att det var tandskador men efter röntgen så konstaterades det att det troligaste rörde sig just om missfärgningar och de rekommenderade eltandborste. Så jag köpte en egen till barnen, de marknadsförde den som barntandborste men förutom färgen så tycks den helt identisk med min. Även där börjar batteriet ta slut men så används den också av flera personer. Idag är det för övrigt mycket lättare att hålla isär tandborsthuvuden, de kommer i massa olika karaktärer så barnen har såklart olika. Det hjälpte helt klart att sälja in eltandborste till barnen - och att vi kallade den för robottandborste (alla vet att robotar är häftiga).

Men att min eltandborste börjar ge upp väcker ändå tankar. Det är då jag bryter upp.

Varför jag hatar när det inte var meningen..

Jag är väl förtrogen med att folk gör mig illa. Jag har behandlats illa så otroligt mycket i mitt liv att det är rent absurt hur vanligt förekommande det är. Därför har jag också fått en del ursäkter genom åren. Inte så många som jag borde fått eftersom en del personer som har för vana att göra mig illa också helt saknar förmågan att be om ursäkt. De klarar helt enkelt inte av att erkänna att de har gjort fel, ta ansvar för sina handlingar och slutligen be om ursäkt.

En sak som jag fått höra fler gånger än jag vill är ändå att det inte var meningen. Jag HATAR den förklaringen/ursäkten/kalla det vad fan du vill. För det är otroligt svårt för personer att ändra sitt beteende och göra rätt i framtiden om de inte är medvetna om vad de gör som blir fel. Det är nämligen så att jag har märkt tendensen att när det inte var meningen så är ursäkterna mindre ärliga, de är lättsammare och man tar det hela med en klackspark - för att senare göra samma sak igen. Då är det heller så klart inte meningen. Men det slutar ju aldrig! Och jag HATAR det. Djupt och innerligt. Jag föredrar när folk gör mig illa medvetet. Med flit! När det är en aktiv handling av avsky gentemot mig. För då vet de om att de gör fel. De skulle kunna välja att låta bli att göra det. Då finns det en framtid. Då finns det en möjlighet att ändra sig. För man kan bara bestämma sig för att sluta vara en skitstövel som gör skitstövel-saker.

Men nej, det vanligaste är att göra mig illa oavsiktligt. Och sedan upprepa det om och om igen i evinnerlighet. Det finns inget intresse av att ändra sig för det var ju ändå inte avsiktligt. Då får jag dessutom skulden för att jag tar illa vid. Jag borde inte ta det så hårt, det var ju trots allt inte med flit. Men det gör ont i hela min kropp och själ att tänka på hur det går på slentrian att göra mig illa. Att ansträngningen och viljan helt saknas för att ändra något. Det hjälper inte heller hur mycket jag än förklarar vad som blir fel. För jag förklarar. Flertalet personer som har gjort mig illa i mitt liv har i praktiken checklistor att följa. De kan bara gå igenom i punktform hur saker har uppfattats för mig, de kan reflektera över det och de kan anstränga sig för att behandla mig bättre - om de bara vill.

Där är den brinnande punkten. De vill inte. Jag är i deras ögon inte värd att må bra. Jag förtjänar inte att behandlas med respekt. Jag borde bara acceptera min roll som den man bara oavsiktligt gör illa om och om och om och om igen. Det är vad de anser är mitt livs lott. Jag borde inte kräva mer. Eftersom jag inte kan acceptera detta. Eftersom jag faktiskt tycker att jag förtjänar bättre. Så är dessa personer inte längre i mitt liv. Det är också ett val de själva gjort. Jag har varit tydlig med att jag behöver mer för att en relation ska kunna fortsätta. Jag har gett orimligt många chanser. Ingen har tagits. Både jag och min familj är därför bortvalda. Hellre än att försöka respektera oss så har det aktiva valet gjorts att inte längre ha oss i sina liv. Vi förtjänar nämligen inte att anstränga sig för.

Så inte nog med att jag har tvingats lära mig leva med detta. Att jag är så pass lite värd. Mina barn har också tvingats acceptera detsamma. Att hellre än att förklara sina handlingar, ta ansvar för dem, försöka bättra sig och be om ursäkt så föredrar personer som borde stå dem nära att aldrig mer träffa dem. Det är en tung lärdom i ung ålder.

Vän eller fiende?

Jag läser Knasen för Alice. Det är hon som vill det och tja, vissa skämt går väl över huvudet på henne men på det stora hela så gör det inget. Jag läste också serier med vuxenskämt som barn. Man förstår dem längre fram. En del förklarar jag och en del inte. I tidningen finns också Hagbard med. Både hon och Emma och gillar Hagbard för att ha är viking.

Ibland blir det extra träffande. Som igår kväll.

Skrattet fastnar lite i halsen dock. Barnen vet det med. De borde inte behöva växa upp så här.

Grand Designs - renoveringar

Innan vi flyttade till hus så brukade vi kolla på Grand Designs. Faktum är att jag såg programmet redan innan Johan. Det var ett sätt för mig att drömma och inspireras inför min framtid i hus. Jag satt där i lägenheten och tänkte på vad som skulle komma sedan.

Sedan flyttade vi till hus. Drömmarna gick i kras. Allting stannade upp. Tiden bara går och ingenting händer. Jag slutade se på Grand Designs. Jag ville inte se andra lyckas. Jag ville inte se andra nå sina mål. Av samma anledning sa jag nej till att fortsätta prenumerera på Land. Det var alldeles för många otäckt positiva reportage om människor som renoverade hela torp och hade halva släkten och en miljon vänner till hands som gladeligen arbetade på deras drömhus om kvällar och helger. Vi har aldrig haft något av det.

Men så snubblade jag över Grand Designs - renoveringar. Jag älskade trots allt programmet en gång i tiden. Många mötte ändå motgångar så det var ju inte bara guld vid regnbågens slut. Kanske ge det en chans igen. Det här var en riktig jackpot! De inte bara byggde sina stora drömmar utan allt byggde på att renovera något befintligt. Det här kändes mer relaterbart. Jag hade ju ändå aldrig tänkt bygga eget hus. Jag ville bara renovera och kanske bygga till lite (jag kommer aldrig få se den där hallen).

Det var en jackpot på riktigt, redan i första avsnittet så blev de lurade av sin hantverkare och en mångårig vänskap gick under. Nu snackade vi ett riktigt program! "Bra-att-ha"-samlaren i andra avsnittet fick till och med vår bodenvind att framstå som organiserad.

Okej, förutom de vars outredda tvist hängde kvar i slutet av programmet så slutar det väl ändå rätt okej för deltagarna i programmet. Men det är kaoset, strulet, stöket som ger mig hopp. Det är precis så eländigt jag behöver se det. Han som hade ett nedmonterat härbre liggande ute på gården i nästan tio år. Emmas lekstuga har då faktiskt "bara" varit en byggsats i sex år. Visserligen lite skillnad då tiden ändras olika för en vuxen karl som för ett barn. Men ändå. Kanske läker det mig lite.

För den som vill se. Det ligger på TV4 play och går att se gratis bara man registrerar ett användarkonto.

Ännu en kluven dag

Idag är det Alices pseudofödelsedag, dagen hon egentligen skulle ha fötts om hon inte haft så sabla bråttom. Den känns lika konstig varje år för det är så LÄNGE sedan hon faktiskt fyllde år. Det är det väl egentligen inte men det känns länge för den här tiden på året är så händelserik. Det faktum att vi nu är mitt i påsken tar mig också åtta år tillbaka i tiden när jag fick viss panik över att jag inte planerat för att min bebis skulle vara med under påsken. Det är det som är anledningen till att Alice har ett gigantiskt påskägg för jag totalt glömde bort storleken på det vi köpte till Emma när hon firade sin första påsk två år tidigare. Jag letade efter en bra påskpresent till en bebis och jag satt uppe halva natten och skruvade ihop en springcykel åt Emma för att jag var så mån om att hon skulle bli SEDD efter att ha "övergett" henne när jag låg på sjukhus innan och efter Alice föddes. Ja, övriga närvarande vuxna sov så klart. Johan och svärmor som var på plats. Men den ammande modern fick montera cykel istället för att sova.

Alice skrevs ut från barnintensiven ett par dagar innan påsk och därmed också innan hon egentligen skulle ha varit född. Så vid det här laget var vi en "vanlig" familj igen.

Vi brukar ändå uppmärksamma den här dagen lite. Emma frågade en gång om när hennes "riktiga" födelsedag var. Det ironiska? Hon har verkligen bara en födelsedag. Hon tillhör den där lilla klicken barn som faktiskt är född på exakt den dagen de var beräknade.

Tyvärr förknippas den här dagen också med något annat. För fem år sedan kunde jag inte förhala leveransen längre. Jag försökte in i det sista men de ville köra ut. Därför anlände våra nya köksmöbler också den här dagen. Kartongerna står ännu ouppackade ute i boden. Planerade utifrån att Alice fortfarande skulle sitta i trappstol. Vi tänkte att vi kan köpa till två stolar senare om vi kommer på att det behövs. Iläggsskiva köpte vi i alla fall direkt. Nu vet jag inte ens om möblerna går att köpa längre. Jag har inte kollat upp det. Min tro för att vi någonsin kommer packa upp möblerna och få sitta och äta i ett fungerande kök har för länge sedan sjunkit till noll.

Tiden bara går för oss. Vi har försökt anpassa oss. Vi har kollat på andra hus. Vi har skolat om oss. Vi söker jobb. Men vi är faktiskt inte önskvärda. Samhällets krafter slår också till för fullt. Ålderism. Det hjälper inte att skola om sig, efter 40 förlorar man sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Vi lever helt enkelt i det land i Norden som är sämst på att anställa äldre. Jämfört med övriga världen står vi oss också slätt.

Så när jag säger till folk att jag funderar på om vi borde lämna landet bara för att inte kunna bli hittade av de som inte respekterar oss och de som vill oss illa så kanske det är så att det faktiskt är vår enda utväg att hitta ett fungerande liv. Kanske är det faktiskt så att vi helt enkelt inte har en framtid i Sverige.

Katastroferna som präglat mitt liv

Olof Palmes mord

Jag var nyss sju år fyllda när Olof Palme blev skjuten vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, det mordet och den efterföljande rättegången skulle prägla stor del av mitt liv under lågstadiet. Faktum är att när vi hade besök av en teaterpedagog i trean och i grupper om fyra skulle skapa småpjäser innehållande en skurk och en hjälte så valde vår grupp att välja makarna Palme, Christer Pettersson och en polis. Det var precis i den vevan som rättegången mot Christer Pettersson hölls. Den var stor för oss Sollentuna-barn då Christer Pettersson är en i raden av "kända" personer från vår kommun.

När jag började på gymnasiet så kom tvivlet att Christer Pettersson kunde vara mördaren. Skulle denne livsstilsknarkare ha sprungit uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan? Det finns en anledning till att det finns en rulltrappa bredvid. De trapporna är asdryga. Jag borde veta, jag skulle uppför där varje dag under gymnasiet. Inte ens med adrenalin ser jag framför en missbrukare orka springa uppför. Turerna har varit många och jag låter det vara osagt vem som mördade Olof Palme men jag tror inte på Christer Pettersson i alla fall.

Tjernobyl exploderar

Knappt hade chocken efter mordet på Olof Palme lagt sig innan det var dags igen. Jag är dessutom uppväxt i ett hem där man aktivt ogillar kärnkraft. Som fysiker, vetenskapskvinna och ett intresse av stabilt elnät så är jag betydligt mer öppen kring vilka kraftkällor vi behöver använda. Dessutom, de experiment och metoder som användes i Tjernobyl tillämpas inte i svenska kärnkraftsverk. Men jag minns den sommaren. Vi fick inte plocka bär. Vi fick inte äta viltkött (vi brukade alltid få kött från jaktlaget som en del i jaktarrendet). I övrigt var jag inte så begränsad.

Men det var det året, 1986, som jag på allvar kom i kontakt med vuxenvärlden. För mina barn så är det kriget i Ukraina. Det är deras första stora händelsen som de bär med sig. Pandemin tror jag inte kommer ge ett lika bestående intryck då vi verkligen ansträngde oss för att ta till vara på tiden och fylla den med aktiviteten inom ramen för vad som var möjligt.

Jugoslavien-kriget

Min första flyktingvåg. Vi kände inte av den direkt i vårt bostadsområde. Men min bästa kompis på mellanstadiet, hennes pappa var från Jugoslavien. De åkte "hem" till släkten på loven. Hon berättade om stridsvagnar i trädgården när min häftigaste upplevelse var att bo i husvagn på O-ringen. Men de hade inte flytt, hennes pappa hade kommit till Norden redan innan kriget. Men kriget var där. Löpsedlarna fanns där. Dessutom var det en äldre klubbkamrat som åkte iväg som FN-soldat.

Estonia förliser

För oss i Stockholms-området så är livet tätt knutet till färjorna över Östersjön. Det var ett så billigt och enkelt sätt att resa. Förutom att man fysiskt såg färjorna i Stockholm hela tiden så hade vi nästan alla åkt med en färja. Dock var det främst Finlandsfärjorna vi reste med. Inte så konstigt att TV-serien Rederiet var stor. Jag hade själv rest på Östersjön under ganska dåligt väder med, dock bara till Åland. Osmakligt så det förslår så kallas hytterna under bildäck (tror inte de finns kvar på nyare färjor) för drunkningshytt.

Det var en helt vanlig onsdagsmorgon för de flesta av oss. Vi skulle till skola och arbete. Jag hade kort skoldag. Solen sken så jag tog cykeln istället för bussen. Men allt var inte som vanligt. Nyheten surrade men då vi inte hade mobiltelefoner och så var det mesta rykten. Direkt efter skolan cyklade jag hem och slog på TV:n, där rullade namnlistorna över räddade. En oroväckande kort lista. Men för egen del gick livet vidare. Redan samma kväll var jag på repetition med orkestern och vi skämtade med en av klarinettisterna då han hette samma sak som en räddad. Det hade nog inte till fullo sjunkit in vad som hade hänt. Den kommande tiden så var medierna översållade av artiklar om människorna som hade drunknat - och även en del om de som hade räddats. Det var så klart stort fokus på de svenska passagerarna men för några år sedan kom jag över det som anses vara det mest tillförlitliga resemanifestet över personer ombord på Estonia. Vi pratade om svenskarna. Men det var en vardagstur. Det var främst vuxna som reste, barn har skola. Det fanns ju undantag. Som den norske pojken som överlevde men förlorade sin familj. Men bland andra nationaliteter fanns det bäbisar. Två månader gammal tror jag det yngsta offret var. Lika gammal som Emma var när vi tog med henne till Åbo och åkte färja över.

11 september

Vid det här laget hade jag flyttat hemifrån och bodde i ett studentrum i Luleå. Jag var hemma när en kompis skickade mig ett meddelande och sa till mig att slå på TV:n. Liksom stora delar av världen såg jag därför när det andra flygplanet flög in i World Trade Center och jag såg tornen kollapsa. Mycket mer än så gjorde jag inte. Min brorsa ringde mig och sa att han hade pratat med vår svåger i USA (det fanns ju en oro för fler attentat på andra håll) och allt var lugnt för deras del. Så precis som sju år tidigare, när jag åkte och repade på kvällen så cyklade jag därför några timmar senare bort till årets upptakt av Studentidrottens årliga mini-femdagar, ut och orientera av det som gällde. Alla utom en av oss kom, han satt kvar hemma och såg på TV.

Tsunamin

Även i min studentvärld så hade Thailand-resorna blivit ett faktum. En sista-minuten-resa dit var möjligt även på en studentbudget. Den morgonen vaknade jag upp på en madrass i "biblioteket" hos min dåvarande killes föräldrar i Halmstad. Nyheterna började berätta om en katastrof nere i Sydostasien. Om svenskar som var drabbade. Liksom 10 år tidigare så fylldes löpsedlarna med personliga berättelser men skillnaden var att flera tidningar vid det här laget hade börjat lägga ut artiklar digitalt - och allt var fritt. Betalsajter var inte igång än för ingen såg den digitala läsningen som ett hot mot de fysiska tidskrifterna. Vi studenter var redan vana internetanvändare, det var vårt sätt att kommunicera, det var en del av vår vardag. När jag hörde talas om att det skulle finnas Luleå-studenter med bland offren så kunde jag snabbt identifiera vilka (långt innan namnen släpptes och minnesstunder hölls). Jag var redan van vid att söka fram information och kände till en hel del knep.

***

Här stannar jag upp. Under de 20 år som har gått sedan tsunamin har det hänt mycket. Mer våld har blivit vardag. Att köra in fordon i folkmassor har blivit en grej. Dödsskjutningar åt höger och vänster. Mer stridigheter. Vi har fått krig i Europa igen. Jag var inte på något vis "färdigformad" som människa vid 25 när tsunamin slog till. Men det är ändå de katastroferna jag tar med mig, där någonstans måste jag ändå få anse att blivit vuxen och det som händer under vår uppväxt påverkar oss annorlunda än det som kommer senare.

Ibland grottar jag ner mig i katastroferna. Jag lägger all min fritid på att få veta mer. Som när jag hittade och läste listorna från Estonia. Såg namnen på de små barnen som ingen i Sverige brytt sig om för att vi förlorade så många egna medborgare. Tsunamin har jag också kastat mig över i omgångar. Försökt identifiera vilka de 15 som ännu saknas är. De irriterar mig att vissa familjer som dog då inte är omskrivna alls, någon måste väl ändå sakna dem? Men det är också en intressant studie i hur olika människor är. Det är dem som haft "behovet" av att lufta sin sorg offentligt och de som enbart sörjt privat. Tsunamin kan ses som ett genombrott för den personliga bloggen här i Sverige, allt fler började skriva av sig offentligt. Men återigen låg vi unga i framkant. På Lunarstorm hade det redan funnits dagböcker att skriva i som kompisar (eller vem som helst) kunde läsa. Flera jag kände skrev dagbok på sina vanliga hemsidor.

Hela websidor skapas ändå kring katastrofer. Encyclopedia Titanica är en fantastiskt källa för den som vill lära sig mer om Titanic och människorna ombord. Det har skrivits allt från skolarbeten till gjorts vetenskapliga undersökningar gällande Estonia. Faktum är att den första rena faktasidan om Estonia som jag hittade var från en kille som publicerade sitt specialarbete som en hemsida. Att grotta ner sig i katastrofer kan vara ett sätt att tillfälligt lämna sin egna värld. Jag har alltid upplevt att "ond bråd död" är ett fantastiskt bra sätt att "koppla bort" mig själv ibland. Jag slappnar av. Jag tänker på annat. Mitt egna liv hamnar i ett nytt perspektiv.

Det finns en minnesplatta i marken där Olof Palme blev skjuten. De flesta dagar under gymnasiet passerade jag den till och från skolan. Inte varje, på grund av arbete med gröna linjen så valde jag ibland att kliva av vid Östermalmstorg istället och gå upp till skolan från andra hållet. Eller faktiskt också cykla in till stan mot slutet av vårterminen. Men jag är väl bekant med minnesplattan.

Man ska inte fastna i det förflutna men det är viktigt att bära med sig det för att ta lärdom inför framtiden. Jag flög ofta under mina studentår så konsekvenserna av 11 september blev märkbara då flygsäkerheten höjdes rejält. Våra populära och smidiga standby-biljetter påbörjade därefter sin resa mot utrotning. Estonia innebar att biljettkontrollen höjdes rejält och man kunde inte längre bara köpa en biljett kontant i avresehallen och gå ombord utan att bli registrerad. Tsunamin medförde förhöjd säkerhet och varningssystem togs fram. Det är så världen fungerar. I efterhand kan det ses som naivt men efter en katastrof så "vaknar vi upp" och skärper oss. Men det finns en gräns med allt. Säkerhet är viktigt men blir det för stora inskränkningar i människors privatliv så tappar vi lusten. Allt måste vara rimligt. Att du ska vara registrerad på en resa och ha en giltig biljett är acceptabelt. Att din väska kontrolleras i säkerhetskontroll kan vi också köpa. Men fullständig övervakning i allt vi gör på internet? Är ni från vettet? INGEN har tid att kontrollera allt och AI kommer få falska träffar. Där är det fortsatt rimligt att en misstanke ska krävas innan en persons aktiviteter börjar registreras.

I omgångar har också politiker velat förbjuda anonymitet på nätet. Man har helt missförstått vad anonymiteten ändå bidrar med, när den är en livräddare för personer som söker information eller kontakt med likasinnade. Nej, vi ska vårda möjligheten att vara anonym. Men återigen. Vid misstankar måste det göras mer. Det är det som är det verkliga problemet. Det går att ta reda på vem som ligger bakom olika hemsidor och annat men det görs inte. Vi är många som har polisanmält grova saker, vi har lämnat över förteckningar till polisen, namn, datum, tidpunkt, webaddresser, skärmdumpar etc bara för att få se allt nedlagt med hänvisning till "spaningsunderlag saknas". Innan man börjar övervaka mer så kanske man ska börja att utreda det som redan finns. Kunskapen borde också finnas. Som sagt, för 20 år sedan kunde jag genom endast öppna och tillgängliga sökkällor identifiera dödsoffren på mitt universitet. Hur kan polisen 20 år senare (som dessutom har tillgång till MER register än jag) följa upp exakta uppgifter? Det verkligen problemet är alltså inte att vi inte övervakar medborgarna tillräckligt, utan snarare att varningssignaler inte tas på allvar, inte utreds och inte följs upp.

Ännu ett år har gått

Igår såg jag dem, flera av mina tidigare Top Nine från Instagram, ihop med kommentarer om hur det gångna året inte blivit som vi hade tänkt det och hur vi hoppades/inte vågade hoppas på ett bättre kommande år. Det hackade värre än en trasig grammofonskiva. Vårt liv har uppenbarligen totalt havererat. Det blir aldrig bättre. Vi har tagit nya tag om och om igen. Vi har hoppats på att det ska vända. Vi har försökt få det att vända. Vi vågar inte tro på att det ska vända för det vänder just aldrig. Så ännu ett år och exakt samma sak igen. Vi har FORTFARANDE inte ett fungerande kök. Vi har FORTFARANDE inte kontroll över vårt liv och vårt hem. Vi är nu mer definitivt än någonsin paria. För under året som gick så ställde jag för första gången på många år ett ultimatum. Det visade sig att det är viktigare att inte förklara, inte ta ansvar eller be om ursäkt än det är att någonsin träffa oss igen. Min lilla familj är för alltid bortvald. Vi är inte önskvärda. Punkt. 

Det är därför vi börjar 2025 lika osäkert som de senaste åren. Eller kanske inte. Nu vet vi att hoppet är ute. Nu vet vi att det är kört. Det kan aldrig vända. Vi kommer aldrig få tillbaka några av de släktingar som vi har förlorat för de vill bara veta av oss om de får fortsätta att behandla oss illa. För det är faktiskt vad det handlar om. Jag har nämligen fått höra det så många gånger genom livet, åtskilliga gånger så sent som i höstas mellan att jag kallades för det ena öknamnet efter det andra och blev verbalt misshandlad. "Varför släpper ni det inte bara?" Ja, varför gör vi inte det? Varför släpper vi inte bara skitbeteendet från släktingar och "går vidare"? Varför låter vi inte udda vara jämnt? Varför måste vi "kräva" svar, eftertanke och ursäkter? 

För att vi har testat att "släppa det". Jag gjorde det även själv redan innan Johan fanns i mitt liv och han gjorde det också på egen hand. Vi har svalt skiten. Vi har låtit udda vara jämnt. Vi har också båda kommit fram till insikten att det då bara fortsätter. Det dåliga beteendet, det otäcka mönstret. Det slutar inte. Det bara fortsätter om man inte försöker bryta det. Jag insåg tidigt att jag inte ville leva så. Jag blev arg när jag blev anklagad för att "älta" det förflutna (ja, min släkt verkligen ÄLSKAR att kasta fram ordet älta så fort det är något man inte vill tala om mera). Men det var just det som var problemet. Det låg inte bara i det förflutna. Det blev ett beteendemönster som hela tiden kom tillbaka. Det var det jag ville bryta. Det var det jag ville stoppa. Men det var det jag inte fick gehör för. För ingen annan ville se att det var något som fortfarande pågick. Men jag som blev utsatt märkte det hela tiden. 

Johan upplevde något liknande, hur han bara förväntades vara tyst om ett destruktivt beteendemönster. Och det var han också. Han är snällare än jag. Han var mer indoktrinerad i att man faktiskt inte kan välja bort familj - hur illa de än beter sig. Så där har hans släktingar rätt. Det ÄR mitt fel att han började protestera. Han lärde sig av mig att man faktiskt inte måste ta skiten. Att det finns en annan väg. Men det är en lärdom som är svår att glömma så ni borde inte räkna med att han kommer tillbaka även om jag försvinner (ja, jag är väl medveten om hur hårt det har propagerats för att vi ska skilja oss för det skulle tydligen lösa "allt"). 

Så många gånger har vi försökt släppa hur illa vi blivit behandlade under renoveringshelvetet, hur folk har lurat och ljugit för oss. Men vad har hänt då? Jo, då FORTSÄTTER lögnerna! För de kom undan med det tidigare utan konsekvenser så varför sluta då? Allt jag ville var att bryta mönstret. Allt jag ville var att vi skulle bli behandlade med respekt. Att någon faktiskt skulle tycka att vi var värda det. Men jag fick istället veta det motsatta. Vi är INTE berättigade till respekt. Vi förtjänar INTE några svar. Och slutligen, får man ett val, att val att antingen ta ansvar för sina handlingar mot oss ELLER att aldrig träffa oss igen. Ja, då väljer man det sistnämnda. Så enkelt är det. Vi är inte värda att slåss för. Vi är helt enkelt inte önskvärda. Inte om vi kräver respekt. Vill vi däremot låta oss köras över och bli behandlade som skit, ja då är vi förstås mer än välkomna tillbaka in i släktens gemenskap. Allt det kostar oss är vårt välmående och all vår självrespekt. Det är vår lärdom från 2024, det är vad vi tar med oss in i 2025. Vilken framtid, eller vad säger ni?