Börjar med lite kuriosa.. jag försökte få Sverker Tirén att signera mitt exemplar av hans bok på O-Ringen men vi lyckades gå om varandra på fredagen och när han väl ringde upp fram emot kvällen så var vi redan åter hemma i Luleå. Orienterare är trots den ensamma tävlingsformen väldigt sociala människor så det blev faktiskt ett längre telefonsamtal där på kvällen. När han hörde att jag skadat mig under andra etappen så utbrast han: "Du tänker väl inte sluta med vår förbannade idrott?"
Så klart inte, hur skulle jag kunna? Jag har ju precis fått Johan att börja!
I alla fall, efter O-Ringen väntade en veckas semester för vår del nere i Småland, en chans att varva ner, vila kropparna och umgås med släkt och vänner samt bara njuta av lugnet på landet. Det visade sig också bli en chans att slippa solen några dagar då vi inledningsvis fick endast regn..
Jag fattade med viss tveksamhet beslutet att resa utan kryckorna, fram emot lördagen kunde jag gå hjälpligt för egen maskin och det är så himla stökigt att flyga med tillhyggen såsom kryckor. Dessutom så visste jag att morfars gamla käppar fanns tillgängliga i Småland om jag skulle behöva lite extra stöd. Så blev också fallet... jag tog faktiskt morfars vardagskäpp en dag efter att ha böjt till foten illa när jag skulle kliva ur bilen.
Det såg alltså fortsatt mörkt ut för höstsäsongen. Under tiden anmälde sig Johan till DM i medeldistans - det som var anledningen till att vi skulle åka hem redan på fredagen för vad passar bättre att avsluta semestern med än DM? Jag tvekade och velade, mailade tävlingsledningen för att höra mig för om banlängder och terräng. Så i torsdags, sista dagen att efteranmäla sig, vågade jag mig slutligen ut utan lindad fot. Vi tog oss till och med ut på en skogspromenad (jag åt av skogens alla bär och Johan yrade fram och tillbaka drömmande om vilken fin karta man skulle kunna rita där). Så sent på kvällen anmälde jag mig!
Efter en seg hemresa (dumt försenat flyg) så bar det i alla fall av mot Seskarö på lördagmorgonen, den utlovade solen var för stunden ersatt av dimma men till slut kröp den fram. Innan tävling tejpade jag upp båda fötterna och knäna. Tiden som skadad har gjort min kropp stel. Jag hyste inga större förhoppningar inför tävlingen utan hade siktet inställt på att mest gå och kanske jogga lite försiktigt om det kändes bra.
Men ibland händer det grejer.. Eller mer exakt, vid kolbottnen som var andra kontrollen. Jag gick som väntat långsamt ut, försiktigt kännande vad foten klarar av. Kompenserade så gott jag kunde genom att orientera säkert i den ganska kluriga terrängen ute på Seskarön. Precis när jag tagit andra kontrollen (som jag kom rakt på) så märkte jag att det var många löpare som irrade fram och tillbaka - inklusive min klubbkamrat som startat fyra minuter före mig och som jag pratat med innan start och vi båda konstaterat att hon borde inte se mig alls under banan.
Jag tänkte inte mer på det utan fortsatte i sakta mak. Överlag gick det bra - om än lite långsamt. Men det var ju förstås väntat. I mål upptäckte jag att den där kolbotten spökat för många och det hade varit en hel del bommande. Redan i skogen hade jag insett att Johan nog skulle ha lite problem med orienterandet med men inget att tänka på just för tillfället.
Jag dominerade andra kontrollen! Inte nog med att jag tokvann sträckan, just då ledde jag faktiskt klassen (okej att det snabbt gick över). Hur som haver.. jag fick med mig en DM-plakett hem! Min allra första. Ett litet DM-brons till lilla jag!
Min käre äkte man då? Jo han älskade skogen länge och sjunde kontrollen alldeles speciellt mycket. Så han var borta i skogen.. och borta i skogen.. och borta i skogen.. Stabilt fortsatte han med traditionen mamma startade med när jag för många år sedan vann KM i min gamla klubb. Det är enda gången jag vunnit ett KM och jag belönades på plats på tävlingen med en liten statyett (medaljen fick jag senare vid årsavslutningen). Men var någon i min familj där och hurrade fram mig? Nä! För mamma var kvar ute i skogen och syrran satt och kurade i en lada för att prata vägval med en klubbkompis. Så inte fanns Johan på plats för att se mig ta emot mitt DM-brons, nejdå! Han var förstås kvar ute i skogen.
Så jag fick plågas i solen ännu en gång i väntan på Johan.
Lite humor från duschen förresten, en av damerna (från någon annan klubb, svårt att veta vem, hon var ju naken, ingen klubbdress i sikte där inte) såg lite frågande på mig och undrade: "Gick inte du på kryckor alldeles nyligen?"
Den omedelbara läkningen av foten har gått mycket snabbare än väntat och jag är glad att veta att jag med omsorgsfull tejpning faktiskt kan "springa" några fler tävlingar innan säsongen är över. Men snart börjar jag med sjukgymnastik och en alldeles för lång rehabilitering. Dumma fötter!
I alla fall, jag vet att vi var en liten klass, men jag gjorde ett bra lopp så jag tänker ändå vara glad över att jag igår kväll fick maka plats i mitt prisskåp för mitt DM-brons i medeldistans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar