När alla väljer bort en

Det har snart gått ett år sedan Alice skred in allra först i Frödinge kyrka som lill-Lucia. Hur stolt jag än var över henne då så kunde jag inte låta bli att tänka på hur ingen annan brydde sig om oss. Hur ingen annan än jag och Johan var där enbart för våra barns skull. Johans ord efteråt gjorde det dessutom ännu värre, när han sa att han faktiskt inte trodde hans mamma skulle ha kommit ens om vi hade berättat att Alice skulle vara Lucia. Det är trots allt där vi befinner oss och har befunnit oss under många år nu.

Igår kom lappen med tiderna för årets Lucia-tåg och vi fick prata med tjejerna om huruvida de vill vara med eller ej i år igen.

Jag (inte ens vi utan jag) har fått skulden för att ha valt bort alla och vi (jag) har därför oss själva att skylla för att vi är ensamma. Det är inte sant. Det har aldrig varit sant. Det som stämmer är istället detta. Jag bad svärmor om en paus från henne när det var som rörigast med renoveringen. Då hade hon dessutom redan svikit oss hårt. Först var hon tydlig med att hon var för sjuk för att kunna hjälpa oss med något, sedan anklagade hon oss för att inte ha bett om hjälp när vi respekterade att hon inte orkade. Dessutom anklagade hon mig för att vara ett dåligt stöd för Johan, en dålig förälder, otrevlig mot hantverkarna som förstört vårt kök (vår sida ville hon aldrig lyssna på utan tog all information skvallervägen från Johans kusin som gladeligen bröt mot GDPR om och om igen) och utöver det fullständigt kört över oss med en julklapp vi uttryckligen sagt att vi inte ville ha (vi blev alltså tillfrågade en månad före jul och sa nej vi är inte intresserade).

Så allt jag bad om var en paus. Men det var fullständigt obegripligt så det vägrade hon acceptera. Samtidigt ville hon inte delta i Alices födelsedagsfirande trots att jag ändå bjöd in henne. Hon smög hit när jag var på jobbet istället. Hon lyckades övertyga Johan om att få hämta upp barnen från förskolan en fredag och ha dem över natten. Då "glömde" hon alla deras ytterkläder på förskolan vilket gjorde att vi inte kunde genomföra den familjeutflykt vi hade planerat under helgen. Fick vi ens en ursäkt för detta? Nej, vi fick istället höra att det "var väl inte så farligt". Respekten för oss saknades och det bidrog till att vi (inte bara jag) inte längre orkade med henne. Både jag och Johan litade inte på henne helt enkelt.

Jag försökte ändå förklara. Jag skrev mail där jag förklarade hur jag upplevt de olika situationerna och dubbla budskapen. Jag fick aldrig någon förståelse tillbaka utan fler anklagelser om hur hemsk och otacksam jag var och i slutändan beskedet att hon inte längre ville höra av mig. Något jag respekterat sedan dess. Det var i mars 2021. Ett år senare bröt hon själv tystnaden. Hon hade tydligen ångrat sig. Problemet? Hon försökte fortfarande inte förklara någon av sina handlingar. Hon försökte släta över alltihopa med en allmän ursäkt. Jag hänvisade tillbaka till mailet från ett år tidigare och sedan dess har det varit tyst. Trodde jag i alla fall. Jag hade oturen att springa på henne på stan ihop med Alice tidigare i år. Hon hälsade och jag avstod från att skälla ut henne på plats för hennes falskhet (tacka mig gärna för det någon gång för det hade verkligen kunnat bli något för dina väninnor att skvallra vidare om) och bara ignorerade henne. Alice kände inte ens igen henne. Farmor är en främling.

Precis som farfar. Det var juni 2018. Jag jobbade mina sista veckor på min näst sista skola. Farfar meddelade att han skulle komma förbi med husbilen när de var i Sverige för att förnya hans svenska pass. De stannade inte ens ett dygn. Han åt EN middag med oss. Hans fru var kvar i husbilen hela tiden trots att vi erbjöd att duka ute i trädgården för att bistå hennes benbrott och fysiska begränsning. Det var första, enda (och antagligen sista) gången Alice träffat sin farfar. Emmas andra gång. Emma pratade länge om hur hennes farfar bodde i en husbil. Hon var inte ens fyra år då. Alice knappt 15 månader. En av mina dåvarande kollegor hade förlorat sin pappa ett knappt år tidigare, hon hade barn i samma ålder som mina och hon blev otroligt upprörd och provocerad över att de inte ens stannade ett dygn. Hon kunde för allt i världen inte begripa hur man kunde välja bort sina barnbarn på det sättet då hennes pappa skulle gjort vad som helst för att få mera tid. Jag kunde inte göra mer än rycka på axlarna. Så var livet för oss.

Sedan förlorade barnen sin relation med mormor och morfar med. Efter flera år av stök fram och tillbaka så blev vi svikna på nytt och då ställde jag ett ultimatum. Ge oss en riktig förklaring till ert agerande ELLER lämna oss ifred. De valde det sistnämnda. Senare har dock min pappa vid flera tillfällen gett mig skulden för hur han inte kunnat förklara sig för att jag sagt åt honom att lämna oss ifred och han faktiskt bara har respekterat det. Jag vet inte hur många gånger jag påmint om att jag faktiskt gav dem ett val men de föredrog att aldrig träffa oss igen framför att förklara lögner och svek. Jag har försökt förklara så många gånger hur vi har mått av deras handlingar, jag har ställt frågor, jag har bett om svar. Men vi kontaktas bara när det är viktigt för dem. När jag däremot har sträckt ut en hand och bett om ett svar. Ja då har det varit otroligt viktigt att "respektera" att vi inte vill ha kontakt. Då har man inte sett det som chansen att ordna upp saker och kunna bygga en relation igen. Nu är det för sent. Det finns ingen återvändo längre. Efter att ha utsatts för en så grov verbal kränkning beslutade jag och Johan gemensamt att det här går inte att rädda. Det finns gränser för vad man kan ta från en annan person. Det finns gränser för andra chanser och den gränsen eliminerades tidigare i höstas.

För till skillnad från vad svärmor påstått så är det INTE jag som bestämmer i den här familjen. Tro mig, om jag bestämde allt helt själv och allting var bara upp till mig. Då skulle mycket se annorlunda ut. Johan och jag har kallat oss för ett team ända från starten. För det har varit vårt uttalade mål att vara. Har vi alltid lyckats? Så klart inte. Men det är vår ambition. Vi var överens om att vi inte längre litade på svärmor. Det är därför hon inte fått träffa barnen ensam. Utöver det tillkommer det praktiska. Vi är en familj mitt i den mest hektiska tiden i våra liv. Vi balanserar jobb, studier, skola och fritidsaktiviteter. Vår tid är begränsad. Många aktiva och engagerade mor- och farföräldrar har förståelse för detta och försöker därför träffa sina barnbarn på de aktuella villkoren. De erbjuder sig att skjutsa till aktiviteter, de kommer på tävlingar, uppvisningar etc, inte bara för att visa att de bryr sig och är intresserade utan också för det är ett bra tillfälle att träffa barnbarnen på. Svärmor har istället hånat våra intressen. När vi flyttade hit så erbjöd hon sig att passa barnen när vi skulle på orientering "så de slipper åka". Så beskrevs ett av vår familjs största intresse, som något plågsamt barnen borde få slippa. Jag tänkte på det igen i somras när barnen sprang sitt allra första O-ringen - på hemmaplan. Hur ingen av deras släktingar brydde sig. Hur ingen ens försöker närma sig oss genom att visa intresse för det som är viktigt för oss. Våra tjejer är de enda aktiva orienteringsbarnen i hela sabla kommunen! De blev omskrivna i tidningen i somras men när de sprang i mål efter att ha fullföljt sitt första O-ringen någonsin så var det bara jag och Johan som hejade på dem.

För vi saknar faktiskt värde. Våra hobbyer är ointressanta och tråkiga. Vi frågade nämligen om det också i början. Om barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren båda två. Vi erbjöd sovplats om det kändes för sent att åka hem. Vi fick såklart nej, det var för jobbigt. Återigen respekterade vi det och tog aldrig upp det igen. Vi har aldrig tjatat på någon och krävt hjälp. Då har vi istället bara släppt det och försökt lösa det på egen hand. Barnen har suttit med på flera rep. Med hörselkåpor och ritpapper. Vänner har ställt upp och hållit ett öga på dem medan vi spelat. För ett par gånger om året spelar vi ihop, i någon av våra musikkårer. Flera gånger har barnen fått sköta sig själva under tiden och de har gjort det med bravur. För om man fortsätter fråga om barnvakt trots att man fått nej tidigare så upplevs man som förälder tjatig och krävande. Så vi slutade fråga. Vi har löst det ändå. På egen hand. En del av vår förhoppning med att flytta hit var ett tätare umgänge med släktingar men vi har aldrig krävt barnvakt. När vi insåg att barnvakt skulle ske helt och hållit på farmors villkor och bygga på hennes intressen så accepterade vi det. Vi försökte också anpassa oss kring hennes infall och planera aktiviteter för oss själva då men i längden var det ohållbart. Vi har trots allt en del eget som vi vill göra och då kan vi inte förlita oss på någon som är helt luststyrd.

Vi (eller då specifikt jag) har ändå så många gånger anklagats för att vara hemska, otacksamma och förbjuda våra barn att träffa sina släktingar. Men det är ingen som har haft självinsikt nog att reflektera över varför vi inte orkat ta tid ur vår hektiska vardag för att träffa folk som behandlat oss illa? Det är ingen som har självinsikt nog att inse att de kanske behöver bjuda till och visa intresse. Som sagt, Johan är inte säker på att hans mamma skulle ha kommit på Luciatåget ens om han hade berättat för henne om det. Huruvida det stämmer eller ej är faktiskt irrelevant. Bara det faktumet att det är hans känsla säger det mesta.