Jag förstår precis. För jag har varit över 30 år, sambo (och sedan gift) och barnlös. Jag har blivit ifrågasatt för hur jag kan leva livet utan barn och jag har blivit stämplad som barnhatare. Den bakgrunden påverkade vårt beslut att inte tala om för omvärlden att vi skulle bli föräldrar, för jag ville få fortsätta vara jag och inte "bärare av Barnet" som alla anser sig ha sin fulla naturliga rättighet att bestämma över vad hon får och inte får göra.
Men vår tid utan barn och nu med barn hade inget alls att göra med omgivningens ifrågasättande eller påminnelser om hur gammal jag var. Vi hade våra helt egna personliga skäl till varför vi var samboende i flera år utan barn och även varför vi nu har vår dotter. Det är våra liv och vi borde få ha det för oss själva om vi inte vill berätta för alla andra om dessa mycket personliga beslut.
Tyvärr respekteras det inte och ännu en frustrerad krönikör suckar över ämnet i den här artikeln. Det behövs. För ämnet är ständigt högaktuellt.
Är vi fria från frågor nu när vi är föräldrar? Så klart inte! Vi var knappt hemkomna från BB innan följdfrågorna ställdes:
"-Hur många barn ska ni ha?"
"-Hur blir det med syskon?"
"-Ni vill väl inte att hon ska bli alldeles ensam?"
"Listiga" som vi var så sa vi då att de frågorna tänker vi avvakta med tills vi har firat ettårsdagen, fram tills dess är allt fokus på Liten. Himla smart av oss.. nu är ettårsdagen snart här så risken är väl stor att vi dränks i frågor på nytt då..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar