Den senaste månaden har präglats av många och långa arbetsdagar och arbetskvällar med lite tid över för annat. Samtidigt har samma krasslighet jag led av i våras återkommit, en irriterande och påfrestande nästan-förkylning som såg ut att vilja bryta ut till en riktig förkylning efter 12 raka arbetsdagar men icke. Antagligen har jag drabbats av samma slags infektion som i våras som jag redan nu vet att det läker ut med lång tid under vilken vården misslyckas med att hitta felet. Har inte bestämt mig än om jag ska ringa vårdcentralen och försöka mygla till mig den provtagning de tog först efter flera månader i våras och se om jag kan få bekräftat infektionen och få behandling - eller om jag bara ska uthärda.
Under tiden har jag försökt nöta på med min rehabilitering, krassligheten har hållit mig borta från gymmet men jag skaffade både elastiskt band och ännu en balansplatta så jag kan köra större delen av mitt träningspass här hemma. Det har gått ungefär så bra som väntat. Efter två veckor upplevde jag att jag blev sämre för att det sedan försiktigt skulle vända lite till det bättre. Det är segt, trist, jobbigt och går otroligt långsamt.
Återbesöket hos sjukgymnasten bekräftade vad jag redan visste, springförbudet ligger kvar. Jag får dock gå och cykla och göra allt annat så länge det inte börjar göra ont. Men det hårda nedslag som ett löpsteg innebär för en fot är big no-no. Så säsongsavslutningen som jag såg fram emot är nu förvandlad till en skogspromenad med kontroller.. som sagt vad, han sa ju att jag fick gå så länge det inte gjorde ont.
Nytt besked nästa månad. Förhoppningsvis är jag så pass bra till vintersäsongen börjar att jag kan åka skidor ordentligt då i alla fall.
Samtidigt så skjuts min Korpen-debut upp, för tanken var ju att jag skulle spela innebandy i det nybildade lag som dragits ihop på kontoret. Jag som faktiskt var helt okej innebandy-spelare en gång i tiden. Nåväl, matcherna pågår i flera månader till, förhoppningsvis kan jag hoppa in i laget i november.
Mer spännande än så är det inte just nu. Vem vill egentligen blogga om en supertrist rehabilitering som emellanåt endast känns totalt hopplös?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar