Katastroferna som präglat mitt liv

Olof Palmes mord

Jag var nyss sju år fyllda när Olof Palme blev skjuten vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, det mordet och den efterföljande rättegången skulle prägla stor del av mitt liv under lågstadiet. Faktum är att när vi hade besök av en teaterpedagog i trean och i grupper om fyra skulle skapa småpjäser innehållande en skurk och en hjälte så valde vår grupp att välja makarna Palme, Christer Pettersson och en polis. Det var precis i den vevan som rättegången mot Christer Pettersson hölls. Den var stor för oss Sollentuna-barn då Christer Pettersson är en i raden av "kända" personer från vår kommun.

När jag började på gymnasiet så kom tvivlet att Christer Pettersson kunde vara mördaren. Skulle denne livsstilsknarkare ha sprungit uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan? Det finns en anledning till att det finns en rulltrappa bredvid. De trapporna är asdryga. Jag borde veta, jag skulle uppför där varje dag under gymnasiet. Inte ens med adrenalin ser jag framför en missbrukare orka springa uppför. Turerna har varit många och jag låter det vara osagt vem som mördade Olof Palme men jag tror inte på Christer Pettersson i alla fall.

Tjernobyl exploderar

Knappt hade chocken efter mordet på Olof Palme lagt sig innan det var dags igen. Jag är dessutom uppväxt i ett hem där man aktivt ogillar kärnkraft. Som fysiker, vetenskapskvinna och ett intresse av stabilt elnät så är jag betydligt mer öppen kring vilka kraftkällor vi behöver använda. Dessutom, de experiment och metoder som användes i Tjernobyl tillämpas inte i svenska kärnkraftsverk. Men jag minns den sommaren. Vi fick inte plocka bär. Vi fick inte äta viltkött (vi brukade alltid få kött från jaktlaget som en del i jaktarrendet). I övrigt var jag inte så begränsad.

Men det var det året, 1986, som jag på allvar kom i kontakt med vuxenvärlden. För mina barn så är det kriget i Ukraina. Det är deras första stora händelsen som de bär med sig. Pandemin tror jag inte kommer ge ett lika bestående intryck då vi verkligen ansträngde oss för att ta till vara på tiden och fylla den med aktiviteten inom ramen för vad som var möjligt.

Jugoslavien-kriget

Min första flyktingvåg. Vi kände inte av den direkt i vårt bostadsområde. Men min bästa kompis på mellanstadiet, hennes pappa var från Jugoslavien. De åkte "hem" till släkten på loven. Hon berättade om stridsvagnar i trädgården när min häftigaste upplevelse var att bo i husvagn på O-ringen. Men de hade inte flytt, hennes pappa hade kommit till Norden redan innan kriget. Men kriget var där. Löpsedlarna fanns där. Dessutom var det en äldre klubbkamrat som åkte iväg som FN-soldat.

Estonia förliser

För oss i Stockholms-området så är livet tätt knutet till färjorna över Östersjön. Det var ett så billigt och enkelt sätt att resa. Förutom att man fysiskt såg färjorna i Stockholm hela tiden så hade vi nästan alla åkt med en färja. Dock var det främst Finlandsfärjorna vi reste med. Inte så konstigt att TV-serien Rederiet var stor. Jag hade själv rest på Östersjön under ganska dåligt väder med, dock bara till Åland. Osmakligt så det förslår så kallas hytterna under bildäck (tror inte de finns kvar på nyare färjor) för drunkningshytt.

Det var en helt vanlig onsdagsmorgon för de flesta av oss. Vi skulle till skola och arbete. Jag hade kort skoldag. Solen sken så jag tog cykeln istället för bussen. Men allt var inte som vanligt. Nyheten surrade men då vi inte hade mobiltelefoner och så var det mesta rykten. Direkt efter skolan cyklade jag hem och slog på TV:n, där rullade namnlistorna över räddade. En oroväckande kort lista. Men för egen del gick livet vidare. Redan samma kväll var jag på repetition med orkestern och vi skämtade med en av klarinettisterna då han hette samma sak som en räddad. Det hade nog inte till fullo sjunkit in vad som hade hänt. Den kommande tiden så var medierna översållade av artiklar om människorna som hade drunknat - och även en del om de som hade räddats. Det var så klart stort fokus på de svenska passagerarna men för några år sedan kom jag över det som anses vara det mest tillförlitliga resemanifestet över personer ombord på Estonia. Vi pratade om svenskarna. Men det var en vardagstur. Det var främst vuxna som reste, barn har skola. Det fanns ju undantag. Som den norske pojken som överlevde men förlorade sin familj. Men bland andra nationaliteter fanns det bäbisar. Två månader gammal tror jag det yngsta offret var. Lika gammal som Emma var när vi tog med henne till Åbo och åkte färja över.

11 september

Vid det här laget hade jag flyttat hemifrån och bodde i ett studentrum i Luleå. Jag var hemma när en kompis skickade mig ett meddelande och sa till mig att slå på TV:n. Liksom stora delar av världen såg jag därför när det andra flygplanet flög in i World Trade Center och jag såg tornen kollapsa. Mycket mer än så gjorde jag inte. Min brorsa ringde mig och sa att han hade pratat med vår svåger i USA (det fanns ju en oro för fler attentat på andra håll) och allt var lugnt för deras del. Så precis som sju år tidigare, när jag åkte och repade på kvällen så cyklade jag därför några timmar senare bort till årets upptakt av Studentidrottens årliga mini-femdagar, ut och orientera av det som gällde. Alla utom en av oss kom, han satt kvar hemma och såg på TV.

Tsunamin

Även i min studentvärld så hade Thailand-resorna blivit ett faktum. En sista-minuten-resa dit var möjligt även på en studentbudget. Den morgonen vaknade jag upp på en madrass i "biblioteket" hos min dåvarande killes föräldrar i Halmstad. Nyheterna började berätta om en katastrof nere i Sydostasien. Om svenskar som var drabbade. Liksom 10 år tidigare så fylldes löpsedlarna med personliga berättelser men skillnaden var att flera tidningar vid det här laget hade börjat lägga ut artiklar digitalt - och allt var fritt. Betalsajter var inte igång än för ingen såg den digitala läsningen som ett hot mot de fysiska tidskrifterna. Vi studenter var redan vana internetanvändare, det var vårt sätt att kommunicera, det var en del av vår vardag. När jag hörde talas om att det skulle finnas Luleå-studenter med bland offren så kunde jag snabbt identifiera vilka (långt innan namnen släpptes och minnesstunder hölls). Jag var redan van vid att söka fram information och kände till en hel del knep.

***

Här stannar jag upp. Under de 20 år som har gått sedan tsunamin har det hänt mycket. Mer våld har blivit vardag. Att köra in fordon i folkmassor har blivit en grej. Dödsskjutningar åt höger och vänster. Mer stridigheter. Vi har fått krig i Europa igen. Jag var inte på något vis "färdigformad" som människa vid 25 när tsunamin slog till. Men det är ändå de katastroferna jag tar med mig, där någonstans måste jag ändå få anse att blivit vuxen och det som händer under vår uppväxt påverkar oss annorlunda än det som kommer senare.

Ibland grottar jag ner mig i katastroferna. Jag lägger all min fritid på att få veta mer. Som när jag hittade och läste listorna från Estonia. Såg namnen på de små barnen som ingen i Sverige brytt sig om för att vi förlorade så många egna medborgare. Tsunamin har jag också kastat mig över i omgångar. Försökt identifiera vilka de 15 som ännu saknas är. De irriterar mig att vissa familjer som dog då inte är omskrivna alls, någon måste väl ändå sakna dem? Men det är också en intressant studie i hur olika människor är. Det är dem som haft "behovet" av att lufta sin sorg offentligt och de som enbart sörjt privat. Tsunamin kan ses som ett genombrott för den personliga bloggen här i Sverige, allt fler började skriva av sig offentligt. Men återigen låg vi unga i framkant. På Lunarstorm hade det redan funnits dagböcker att skriva i som kompisar (eller vem som helst) kunde läsa. Flera jag kände skrev dagbok på sina vanliga hemsidor.

Hela websidor skapas ändå kring katastrofer. Encyclopedia Titanica är en fantastiskt källa för den som vill lära sig mer om Titanic och människorna ombord. Det har skrivits allt från skolarbeten till gjorts vetenskapliga undersökningar gällande Estonia. Faktum är att den första rena faktasidan om Estonia som jag hittade var från en kille som publicerade sitt specialarbete som en hemsida. Att grotta ner sig i katastrofer kan vara ett sätt att tillfälligt lämna sin egna värld. Jag har alltid upplevt att "ond bråd död" är ett fantastiskt bra sätt att "koppla bort" mig själv ibland. Jag slappnar av. Jag tänker på annat. Mitt egna liv hamnar i ett nytt perspektiv.

Det finns en minnesplatta i marken där Olof Palme blev skjuten. De flesta dagar under gymnasiet passerade jag den till och från skolan. Inte varje, på grund av arbete med gröna linjen så valde jag ibland att kliva av vid Östermalmstorg istället och gå upp till skolan från andra hållet. Eller faktiskt också cykla in till stan mot slutet av vårterminen. Men jag är väl bekant med minnesplattan.

Man ska inte fastna i det förflutna men det är viktigt att bära med sig det för att ta lärdom inför framtiden. Jag flög ofta under mina studentår så konsekvenserna av 11 september blev märkbara då flygsäkerheten höjdes rejält. Våra populära och smidiga standby-biljetter påbörjade därefter sin resa mot utrotning. Estonia innebar att biljettkontrollen höjdes rejält och man kunde inte längre bara köpa en biljett kontant i avresehallen och gå ombord utan att bli registrerad. Tsunamin medförde förhöjd säkerhet och varningssystem togs fram. Det är så världen fungerar. I efterhand kan det ses som naivt men efter en katastrof så "vaknar vi upp" och skärper oss. Men det finns en gräns med allt. Säkerhet är viktigt men blir det för stora inskränkningar i människors privatliv så tappar vi lusten. Allt måste vara rimligt. Att du ska vara registrerad på en resa och ha en giltig biljett är acceptabelt. Att din väska kontrolleras i säkerhetskontroll kan vi också köpa. Men fullständig övervakning i allt vi gör på internet? Är ni från vettet? INGEN har tid att kontrollera allt och AI kommer få falska träffar. Där är det fortsatt rimligt att en misstanke ska krävas innan en persons aktiviteter börjar registreras.

I omgångar har också politiker velat förbjuda anonymitet på nätet. Man har helt missförstått vad anonymiteten ändå bidrar med, när den är en livräddare för personer som söker information eller kontakt med likasinnade. Nej, vi ska vårda möjligheten att vara anonym. Men återigen. Vid misstankar måste det göras mer. Det är det som är det verkliga problemet. Det går att ta reda på vem som ligger bakom olika hemsidor och annat men det görs inte. Vi är många som har polisanmält grova saker, vi har lämnat över förteckningar till polisen, namn, datum, tidpunkt, webaddresser, skärmdumpar etc bara för att få se allt nedlagt med hänvisning till "spaningsunderlag saknas". Innan man börjar övervaka mer så kanske man ska börja att utreda det som redan finns. Kunskapen borde också finnas. Som sagt, för 20 år sedan kunde jag genom endast öppna och tillgängliga sökkällor identifiera dödsoffren på mitt universitet. Hur kan polisen 20 år senare (som dessutom har tillgång till MER register än jag) följa upp exakta uppgifter? Det verkligen problemet är alltså inte att vi inte övervakar medborgarna tillräckligt, utan snarare att varningssignaler inte tas på allvar, inte utreds och inte följs upp.

Ännu ett år har gått

Igår såg jag dem, flera av mina tidigare Top Nine från Instagram, ihop med kommentarer om hur det gångna året inte blivit som vi hade tänkt det och hur vi hoppades/inte vågade hoppas på ett bättre kommande år. Det hackade värre än en trasig grammofonskiva. Vårt liv har uppenbarligen totalt havererat. Det blir aldrig bättre. Vi har tagit nya tag om och om igen. Vi har hoppats på att det ska vända. Vi har försökt få det att vända. Vi vågar inte tro på att det ska vända för det vänder just aldrig. Så ännu ett år och exakt samma sak igen. Vi har FORTFARANDE inte ett fungerande kök. Vi har FORTFARANDE inte kontroll över vårt liv och vårt hem. Vi är nu mer definitivt än någonsin paria. För under året som gick så ställde jag för första gången på många år ett ultimatum. Det visade sig att det är viktigare att inte förklara, inte ta ansvar eller be om ursäkt än det är att någonsin träffa oss igen. Min lilla familj är för alltid bortvald. Vi är inte önskvärda. Punkt. 

Det är därför vi börjar 2025 lika osäkert som de senaste åren. Eller kanske inte. Nu vet vi att hoppet är ute. Nu vet vi att det är kört. Det kan aldrig vända. Vi kommer få tillbaka några av de släktingar som vi har förlorat för de vill bara veta av oss om de får fortsätta att behandla oss illa. För det är faktiskt vad det handlar om. Jag har nämligen fått höra det så många gånger genom livet, åtskilliga gånger så sent som i höstas mellan att jag kallades för det ena öknamnet efter det andra och blev verbalt misshandlad. "Varför släpper ni det inte bara?" Ja, varför gör vi inte det? Varför släpper vi inte bara skitbeteendet från släktingar och "går vidare"? Varför låter vi inte udda vara jämnt? Varför måste vi "kräva" svar, eftertanke och ursäkter? 

För att vi har testat att "släppa det". Jag gjorde det även själv redan innan Johan fanns i mitt liv och han gjorde det också på egen hand. Vi har svalt skiten. Vi har låtit udda vara jämnt. Vi har också båda kommit fram till insikten att det då bara fortsätter. Det dåliga beteendet, det otäcka mönstret. Det slutar inte. Det bara fortsätter om man inte försöker bryta det. Jag insåg tidigt att jag inte ville leva så. Jag blev arg när jag blev anklagad för att "älta" det förflutna (ja, min släkt verkligen ÄLSKAR att kasta fram ordet älta så fort det är något man inte vill tala om mera). Men det var just det som var problemet. Det låg inte bara i det förflutna. Det blev ett beteendemönster som hela tiden kom tillbaka. Det var det jag ville bryta. Det var det jag ville stoppa. Men det var det jag inte fick gehör för. För ingen annan ville se att det var något som fortfarande pågick. Men jag som blev utsatt märkte det hela tiden. 

Johan upplevde något liknande, hur han bara förväntades vara tyst om ett destruktivt beteendemönster. Och det var han också. Han är snällare än jag. Han var mer indoktrinerad i att man faktiskt inte kan välja bort familj - hur illa de än beter sig. Så där har hans släktingar rätt. Det ÄR mitt fel att han började protestera. Han lärde sig av mig att man faktiskt inte måste ta skiten. Att det finns en annan väg. Men det är en lärdom som är svår att glömma så ni borde inte räkna med att han kommer tillbaka även om jag försvinner (ja, jag är väl medveten om hur hårt det har propagerats för att vi ska skilja oss för det skulle tydligen lösa "allt"). 

Så många gånger har vi försökt släppa hur illa vi blivit behandlade under renoveringshelvetet, hur folk har lurat och ljugit för oss. Men vad har hänt då? Jo, då FORTSÄTTER lögnerna! För de kom undan med det tidigare utan konsekvenser så varför sluta då? Allt jag ville var att bryta mönstret. Allt jag ville var att vi skulle bli behandlade med respekt. Att någon faktiskt skulle tycka att vi var värda det. Men jag fick istället veta det motsatta. Vi är INTE berättigade till respekt. Vi förtjänar INTE några svar. Och slutligen, får man ett val, att val att antingen ta ansvar för sina handlingar mot oss ELLER att aldrig träffa oss igen. Ja, då väljer man det sistnämnda. Så enkelt är det. Vi är inte värda att slåss för. Vi är helt enkelt inte önskvärda. Inte om vi kräver respekt. Vill vi däremot låta oss köras över och bli behandlade som skit, ja då är vi förstås mer än välkomna tillbaka in i släktens gemenskap. Allt det kostar oss är vårt välmående och all vår självrespekt. Det är vår lärdom från 2024, det är vad vi tar med oss in i 2025. Vilken framtid, eller vad säger ni?

"Ingen vill ändå ha några lussebullar" - En julkrönika

Kring jul finns det många så kallade måsten. Det kommer därför också radvis med krönikor från förstå-sig-på:are som gladeligen påtalar att ingen kommer klaga om pepparkakorna är köpta, syltan saknas, det är ostädat och så vidare. Det är minsann inte ett dugg synd om mammorna som "tar på sig" en massa för inget de gör är egentligen nödvändigt. De kunde lika gärna strunta i alltihopa och alla skulle vara lika nöjda ändå. Det är inte sant. Vi som vet vi vet. Barnen blir visst ledsna om en tradition försvinner. De kommer visst sakna julgranen om ingen orkat fixa en. Saknas julklappar så kunde man lika gärna ställa in helt. Fast det kan man inte heller för hur kul är det att komma tillbaka efter jullovet och alla andra har firat jul? Det är ur det som olika julklappshjälpar är sprungna, för att bistå de som inte har råd. För att alla barn ska få en jul.

Redan första året efter att jag flyttat hemifrån så julbakade jag. Då skulle jag ändå "hem" över julen och hade väl inte egentligen tänkt fixa så mycket. Men en kompis bjöd hem mig för att baka. Det är liksom det som är grejen. Jag älskar julbaket. Ända sedan jag var barn. Det var jag som under tonåren tog över ansvaret för pepparkakshuset. Jag gjorde ritning och jag bakade ut delarna, dekorerade och monterade. Det var ingen som tvingade mig. Den traditionen dog när jag flyttade hemifrån. Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag kom ner några dagar före jul. Det fanns tid. Jag var inställd på att baka som vanligt. Men utan att fråga mig om jag ville göra det så köpte mamma en färdig byggsats. Jag blev arg för att hon bara tog ifrån mig min grej utan att ens fråga mig om det. Den blev aldrig monterad. Det blev inget pepparkakshus det året. Om det har blivit några sedan dess hos mina föräldrar vet jag inte. För det där var sista julen jag kom "hem". För att förstå hur mycket jag älskar att julbaka så ska man veta att till och med det året jag hade bruten arm, skulle fira jul ensam i mitt studentrum julbakade. Jag tvingade min dåvarande idiot till kille att hjälpa (han övergav mig för fan över jul ju!). Totalt inkompetent på bakning visade det sig men lussebullar, pepparkakor och pepparkakshus blev det faktiskt.

Mycket kring min barndoms jular älskade jag och flera saker har jag kopierat rakt av till hur vi firar jul som familj. Men jag AVSKYDDE stressen och hoten som hela tiden haglade fram till jul och sedan den påtvingade "glädjen" på julafton för då skulle vi minsann vara sams och tycka om varandra. Den bästa julen vi hade var det året vi åkte bort till Sälen. Allt julstök var avklarat innan, skidåkning och familjemys hela veckan.

Jag visste att jag inte ville göra jul på det stökiga viset. Jag ville inte ha hot hängande över julen. Så jag börjar tidigt. Jag har en presentlåda i garderoben som fylls på under hela året, vid reor och kampanjer. Sedan är det bara att plocka ihop. Jag bytte ut sena nätter med paketinslagning till återanvändningsbara julsäckar. Jag försöker börja med julbaket i november för att slippa stressen. Men det blir så klart inte alltid som man tänkt sig. De senaste FEM åren utan fullt fungerande kök sabbar min julglädje rejält. Det blir stressigt. För det är stökigt. Ett stök som sprider sig till övriga huset. Det är tjat och elände för att vi saknar energi att hålla efter och det är grejer överallt. Det sistnämnda för att rätt förvaring saknas på grund av att huset faktiskt inte är vårt. Det finns massa saker här sedan innan vi flyttade in. Saker vi inte får röra. Vi får inte gå igenom, vi får inte rensa. Men de tar plats och försvårar vårt liv. Det är möbler vi inte har valt som hindrar oss från att skaffa egna mer funktionella möbler. Så har vi levt nu i 7,5 år.

Jag ville inte ha den här julen. Fem jular utan kök var mer än tillräckligt. Jag sa det till familjen redan i januari men ändå hamnade vi här. Alternativen är tre: 

1. Jag lämnar familjen över jul. Jag låter Johan och barnen få fira själva och sedan återkommer jag i mellandagarna.
2. Vi firar helt enkelt inte jul. Vi låtsas inte om att det existerar.
3. Jag biter ihop, är olycklig men fejkar det så att barnen åtminstone kan få en jul. 

Ni fattar själva. Det finns inget bra alternativ. Det är pest, kolera eller tyfus som gäller. Så det är där vi befinner oss. Jag är ständigt frustrerad över hur gladeligen alla vill göra detta sköra läge värre. Oönskad kontakt från våra föräldrar har vi redan drabbats av. Det kostade ett par dagar av aktivitet och energi som jag kunde lagt på att fixa för barnens skull. Men det skiter de fullständigt i.

Lussebullarna skaver. Av någon anledning så är det just dem som blir kvar till sist när det är mycket med allt. Det tar mig 10 år bakåt i tiden. Till Emmas första jul. Vi gick tidigt ut med att vi inte tänkte åka någonstans med en bebis men de som ville var välkomna att fira jul med oss i Luleå. Svärmor och pappa nappade. Mamma ville inte komma för det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa och hans snarkningar. Vi styrde upp en jul bäst vi kunde. Jag och Emma blev till och med tillfrågade att vara med i julspelet vilket jag tyckte var kul så vi åkte på repetitioner. Jag skulle även spela klarinett. Vi var dock på minus från början. Johan bröt som bekant armen samma dag som Emma döptes och inledde därför första halvan av december med gips. Detta innebar att det mesta hushållsarbete och bebisansvar föll på mig och jag hann inte med. Avgipsningen kom inte heller med någon omedelbar lättnad för Johan mådde fortsatt inte bra. Det var sex dagar före julafton det riktigt slogs omkull. Alltså 10 år sedan idag. Johan gick slutligen till läkaren, skickades till sjukhuset och innan kvällen kom var han inlagd som nyinsjuknad i diabetes. Så där stod jag, med en 4,5 månader gammal bebis, julen mindre än en vecka bort och gäster på ingång.

När mamma ringde var det första hon sa "du vet att du kan säga till dem att inte komma". Ställa in var faktiskt det sista jag hade i åtanke. Jag ville inte vara själv. Hjälpen och stödet var på väg. Trodde jag i alla fall. Med facit i hand så borde vi nog ställt in. Stoppat dem från att komma. Men där och då gjorde jag vad jag gjort så många gånger förr och så många gånger sedan dess, jag samlade ihop mig och tog nya tag. Jag visste inte om jag skulle få hem min man till jul men jag tog min bebis och åkte till affären för att julhandla det sista. Nästföljande dag stod jag med kokboken i ena handen, bebis i den andra och försökte räkna ut hur man griljerar en julskinka. Det är första, enda (och sista?) gången jag själv griljerat skinka. Vi hade inte julskinka när jag var liten. Johan har gjort alla skinkor före och efter den. Sedan fick jag hämta hem en trött Johan på permission. Tack vare stabila värden och att de ville få hem så många som möjligt till jul så fick han komma hem till oss med planerade återbesök istället. Vanligtvis blir det uppemot några dagars inläggning för att ställa in insulinbehandling och försäkra sig om att den insjuknade kan hantera allt.

Hjälpen dock? Det vete fan. Jodå, svärmor åkte så gärna och handlade det sista som "saknades" med Johan. Hon köpte ohyggliga mängder choklad och godis (i sällskap med sin son som precis blivit diagnosticerad med diabetes och som hon nyss följt med till sjukhuset för återbesök). När jag stressade runt för att få klart var hon allmänt ointresserad av att hjälpa till och när jag suckade över obakade lussebullar så kom den: "Ingen vill ändå ha några lussebullar." Ett tips så här i juletider. Om någon stressar inför julen och nämner något specifikt så försök INTE "lätta upp" genom att påtala att just den saken är oviktig och bara kan struntas i. Den är uppenbarligen viktig för personen som säger det så fundera istället på hur du kan möjliggöra det. Erbjud dig att hjälpa till, passa den klängiga bebisen, gör något annat som behöver göras. Men nedvärdera inte någon annans viktiga sak. Det blev inga lussebullar. Inte för att de ville ha något fika ens på julafton. När jag började prata om de kakor som faktiskt fanns gick svärmor och hämtade det köpta godiset istället. Faktum är att hon smååt så mycket av godiset så jag och Johan ledsnades och gömde det. När hon frågade efter det och jag sa att jag inte visste var det var så började hon riva runt i våra skåp och gick slutligen och väckte Johan som vilade och tvingade honom att ta fram godiset. På juldagen föreslog hon att vi kunde ta av det fika jag bakat bara för att sedan återgå till godiset sedan "men vi har ju ätit av dina kakor nu". Jo men tack så mycket att du fick det att låta som en gigantisk uppoffring att äta av mitt hembakade julfika. 

Först senare lärde jag mig att hon avskyr russin i bröd och bullar. Jag tar dubbelt så mycket russin i lussedegen och låter gladeligen barnen hamra in så mycket russin de bara vill i bullarna. Detta gjorde jag redan innan vi tog avstånd från svärmor. Jag vet att jag aldrig riktigt kommit över Emmas första jul och allt som hände då. Lussebullskommentaren har etsat sig fast i mitt minne.

Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har fortfarande inte bakat några lussebullar. Men så har jag fortfarande inte heller ett fullt fungerade kök. Sjätte julen nu. Ingen bryr sig. Folk tycker vi får skylla oss själva vid det här laget. Vi kunde väl bara ha flyttat om vi velat. Ingen bryr sig om några av de omständigheterna som försvårat en flytt. Men så klart vi kollar efter hus. Räknar på vad som är rimligt att lägga på ett nytt hus med tanke på att ingen av oss har fast jobb (särskilt inte som väntar på annan ort). Jul blir det väl likförbannat. Jag är dock glad att jag inte sett några fåniga krönikor i år om hur man bara kan strunta i allt för ingen ändå bryr sig. Vem försöker de lura? Så klart någon bryr sig. Har du människor i ditt liv så bryr de sig vad som sker kring jul. Vad som finns och vad som inte finns.

Imorgon får i alla fall Johan griljera skinkan. Resten av julstöket faller på mig. Jag som egentligen inte ville den här julen men gör den för barnens skull.

"Sommaren med släkten"

Långt efter alla andra började jag nyligen se den här serien. Jag får väl förklara med att den första säsongen kom precis när vi var mitt i att flytta och helt och hållet slutade se på linjär-TV. Men nu är jag där. Innehållet fick mig egentligen att tveka men efter att ha sett Peter Magnusson åka ut ur Race across the world blev jag lite sugen på att fortsätta se saker med honom och då även denna låg på MAX så blev det så. Men grundidén skapade viss tveksamhet. Paret Jens och Åsa ska ta över sommarstugan i skärgården efter Åsas föräldrar. Men de sistnämnda släpper inte taget, inga papper skrivs, föräldrarna fortsätter ockupera gästrummet och lägger sig i hur saker och ting ska göras. Låter det bekant? En hel del är det faktiskt också. Men turligt nog finns det rent absurda dråpligheter som är på en helt annan nivå. Men att jag inte bara ser serien utan också finner den underhållande får väl ses som någon slags framgångsfaktor. Eller så börjar jag bli tillräckligt avtrubbad av mitt eget liv att jag kan skratta åt eländet vi alltjämt befinner oss i.

När alla väljer bort en

Det har snart gått ett år sedan Alice skred in allra först i Frödinge kyrka som lill-Lucia. Hur stolt jag än var över henne då så kunde jag inte låta bli att tänka på hur ingen annan brydde sig om oss. Hur ingen annan än jag och Johan var där enbart för våra barns skull. Johans ord efteråt gjorde det dessutom ännu värre, när han sa att han faktiskt inte trodde hans mamma skulle ha kommit ens om vi hade berättat att Alice skulle vara Lucia. Det är trots allt där vi befinner oss och har befunnit oss under många år nu.

Igår kom lappen med tiderna för årets Lucia-tåg och vi fick prata med tjejerna om huruvida de vill vara med eller ej i år igen.

Jag (inte ens vi utan jag) har fått skulden för att ha valt bort alla och vi (jag) har därför oss själva att skylla för att vi är ensamma. Det är inte sant. Det har aldrig varit sant. Det som stämmer är istället detta. Jag bad svärmor om en paus från henne när det var som rörigast med renoveringen. Då hade hon dessutom redan svikit oss hårt. Först var hon tydlig med att hon var för sjuk för att kunna hjälpa oss med något, sedan anklagade hon oss för att inte ha bett om hjälp när vi respekterade att hon inte orkade. Dessutom anklagade hon mig för att vara ett dåligt stöd för Johan, en dålig förälder, otrevlig mot hantverkarna som förstört vårt kök (vår sida ville hon aldrig lyssna på utan tog all information skvallervägen från Johans kusin som gladeligen bröt mot GDPR om och om igen) och utöver det fullständigt kört över oss med en julklapp vi uttryckligen sagt att vi inte ville ha (vi blev alltså tillfrågade en månad före jul och sa nej vi är inte intresserade).

Så allt jag bad om var en paus. Men det var fullständigt obegripligt så det vägrade hon acceptera. Samtidigt ville hon inte delta i Alices födelsedagsfirande trots att jag ändå bjöd in henne. Hon smög hit när jag var på jobbet istället. Hon lyckades övertyga Johan om att få hämta upp barnen från förskolan en fredag och ha dem över natten. Då "glömde" hon alla deras ytterkläder på förskolan vilket gjorde att vi inte kunde genomföra den familjeutflykt vi hade planerat under helgen. Fick vi ens en ursäkt för detta? Nej, vi fick istället höra att det "var väl inte så farligt". Respekten för oss saknades och det bidrog till att vi (inte bara jag) inte längre orkade med henne. Både jag och Johan litade inte på henne helt enkelt.

Jag försökte ändå förklara. Jag skrev mail där jag förklarade hur jag upplevt de olika situationerna och dubbla budskapen. Jag fick aldrig någon förståelse tillbaka utan fler anklagelser om hur hemsk och otacksam jag var och i slutändan beskedet att hon inte längre ville höra av mig. Något jag respekterat sedan dess. Det var i mars 2021. Ett år senare bröt hon själv tystnaden. Hon hade tydligen ångrat sig. Problemet? Hon försökte fortfarande inte förklara någon av sina handlingar. Hon försökte släta över alltihopa med en allmän ursäkt. Jag hänvisade tillbaka till mailet från ett år tidigare och sedan dess har det varit tyst. Trodde jag i alla fall. Jag hade oturen att springa på henne på stan ihop med Alice tidigare i år. Hon hälsade och jag avstod från att skälla ut henne på plats för hennes falskhet (tacka mig gärna för det någon gång för det hade verkligen kunnat bli något för dina väninnor att skvallra vidare om) och bara ignorerade henne. Alice kände inte ens igen henne. Farmor är en främling.

Precis som farfar. Det var juni 2018. Jag jobbade mina sista veckor på min näst sista skola. Farfar meddelade att han skulle komma förbi med husbilen när de var i Sverige för att förnya hans svenska pass. De stannade inte ens ett dygn. Han åt EN middag med oss. Hans fru var kvar i husbilen hela tiden trots att vi erbjöd att duka ute i trädgården för att bistå hennes benbrott och fysiska begränsning. Det var första, enda (och antagligen sista) gången Alice träffat sin farfar. Emmas andra gång. Emma pratade länge om hur hennes farfar bodde i en husbil. Hon var inte ens fyra år då. Alice knappt 15 månader. En av mina dåvarande kollegor hade förlorat sin pappa ett knappt år tidigare, hon hade barn i samma ålder som mina och hon blev otroligt upprörd och provocerad över att de inte ens stannade ett dygn. Hon kunde för allt i världen inte begripa hur man kunde välja bort sina barnbarn på det sättet då hennes pappa skulle gjort vad som helst för att få mera tid. Jag kunde inte göra mer än rycka på axlarna. Så var livet för oss.

Sedan förlorade barnen sin relation med mormor och morfar med. Efter flera år av stök fram och tillbaka så blev vi svikna på nytt och då ställde jag ett ultimatum. Ge oss en riktig förklaring till ert agerande ELLER lämna oss ifred. De valde det sistnämnda. Senare har dock min pappa vid flera tillfällen gett mig skulden för hur han inte kunnat förklara sig för att jag sagt åt honom att lämna oss ifred och han faktiskt bara har respekterat det. Jag vet inte hur många gånger jag påmint om att jag faktiskt gav dem ett val men de föredrog att aldrig träffa oss igen framför att förklara lögner och svek. Jag har försökt förklara så många gånger hur vi har mått av deras handlingar, jag har ställt frågor, jag har bett om svar. Men vi kontaktas bara när det är viktigt för dem. När jag däremot har sträckt ut en hand och bett om ett svar. Ja då har det varit otroligt viktigt att "respektera" att vi inte vill ha kontakt. Då har man inte sett det som chansen att ordna upp saker och kunna bygga en relation igen. Nu är det för sent. Det finns ingen återvändo längre. Efter att ha utsatts för en så grov verbal kränkning beslutade jag och Johan gemensamt att det här går inte att rädda. Det finns gränser för vad man kan ta från en annan person. Det finns gränser för andra chanser och den gränsen eliminerades tidigare i höstas.

För till skillnad från vad svärmor påstått så är det INTE jag som bestämmer i den här familjen. Tro mig, om jag bestämde allt helt själv och allting var bara upp till mig. Då skulle mycket se annorlunda ut. Johan och jag har kallat oss för ett team ända från starten. För det har varit vårt uttalade mål att vara. Har vi alltid lyckats? Så klart inte. Men det är vår ambition. Vi var överens om att vi inte längre litade på svärmor. Det är därför hon inte fått träffa barnen ensam. Utöver det tillkommer det praktiska. Vi är en familj mitt i den mest hektiska tiden i våra liv. Vi balanserar jobb, studier, skola och fritidsaktiviteter. Vår tid är begränsad. Många aktiva och engagerade mor- och farföräldrar har förståelse för detta och försöker därför träffa sina barnbarn på de aktuella villkoren. De erbjuder sig att skjutsa till aktiviteter, de kommer på tävlingar, uppvisningar etc, inte bara för att visa att de bryr sig och är intresserade utan också för det är ett bra tillfälle att träffa barnbarnen på. Svärmor har istället hånat våra intressen. När vi flyttade hit så erbjöd hon sig att passa barnen när vi skulle på orientering "så de slipper åka". Så beskrevs ett av vår familjs största intresse, som något plågsamt barnen borde få slippa. Jag tänkte på det igen i somras när barnen sprang sitt allra första O-ringen - på hemmaplan. Hur ingen av deras släktingar brydde sig. Hur ingen ens försöker närma sig oss genom att visa intresse för det som är viktigt för oss. Våra tjejer är de enda aktiva orienteringsbarnen i hela sabla kommunen! De blev omskrivna i tidningen i somras men när de sprang i mål efter att ha fullföljt sitt första O-ringen någonsin så var det bara jag och Johan som hejade på dem.

För vi saknar faktiskt värde. Våra hobbyer är ointressanta och tråkiga. Vi frågade nämligen om det också i början. Om barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren båda två. Vi erbjöd sovplats om det kändes för sent att åka hem. Vi fick såklart nej, det var för jobbigt. Återigen respekterade vi det och tog aldrig upp det igen. Vi har aldrig tjatat på någon och krävt hjälp. Då har vi istället bara släppt det och försökt lösa det på egen hand. Barnen har suttit med på flera rep. Med hörselkåpor och ritpapper. Vänner har ställt upp och hållit ett öga på dem medan vi spelat. För ett par gånger om året spelar vi ihop, i någon av våra musikkårer. Flera gånger har barnen fått sköta sig själva under tiden och de har gjort det med bravur. För om man fortsätter fråga om barnvakt trots att man fått nej tidigare så upplevs man som förälder tjatig och krävande. Så vi slutade fråga. Vi har löst det ändå. På egen hand. En del av vår förhoppning med att flytta hit var ett tätare umgänge med släktingar men vi har aldrig krävt barnvakt. När vi insåg att barnvakt skulle ske helt och hållit på farmors villkor och bygga på hennes intressen så accepterade vi det. Vi försökte också anpassa oss kring hennes infall och planera aktiviteter för oss själva då men i längden var det ohållbart. Vi har trots allt en del eget som vi vill göra och då kan vi inte förlita oss på någon som är helt luststyrd.

Vi (eller då specifikt jag) har ändå så många gånger anklagats för att vara hemska, otacksamma och förbjuda våra barn att träffa sina släktingar. Men det är ingen som har haft självinsikt nog att reflektera över varför vi inte orkat ta tid ur vår hektiska vardag för att träffa folk som behandlat oss illa? Det är ingen som har självinsikt nog att inse att de kanske behöver bjuda till och visa intresse. Som sagt, Johan är inte säker på att hans mamma skulle ha kommit på Luciatåget ens om han hade berättat för henne om det. Huruvida det stämmer eller ej är faktiskt irrelevant. Bara det faktumet att det är hans känsla säger det mesta.

"Men varför flyttar ni inte bara?"

Det där har vi fått höra många gånger. Som om flytta är det allra enklaste i världen. Efter att vi fick Emma så började tankarna också vandra, borde vi flytta? Vi kände många som uppfostrade sina barn i lägenhet men vi visste också att de hyrde externa förråd för att få allt att fungera med de många friluftshobbyerna som vi också delade. Så klart vi ville ha något annat än att stå och fixa skidor uppe inne i hallen där ett litet barn for runt.

I fredagens avsnitt av Svenska nyheter var det ett inslag om oseriösa hyresvärdar och frågan som ställdes var också den, varför flyttar de inte bara? Men det är inte alltid så bara att flytta.

Tillbaka till oss i Luleå. Året har hunnit gå över till 2015. Vi kollar på hus i Luleå och går faktiskt på en del visningar. Hällbacken exploateras för fullt så vi beställer även hem huskataloger och kollar på olika modeller. Men bostadsmarknaden är het i Luleå, det kostar mer än vi känner oss bekväma att betala (då hade vi det ändå bättre än vi har det nu i och med att Johan hade fast jobb). Johan söker olika IT-jobb, går på en del intervjuer och var riktigt nära när en planerad satsning sedan läggs ner i sista minuten. Han får även en intervju här nere. Så vi reser ned allihopa över en helg. Vi meddelar mamma att om Johan får jobbet så måste vi flytta in här i huset vare sig hon är redo för det eller ej för vi behöver någonstans att bo. Hon är INTE road. Företaget ändrar inriktning för den tänkta tjänsten. Så vi åker hem till Luleå, gör en fullständig rockad i lägenheten och mitt gamla kontor blir Emmas egna rum. Vi valde att avvakta med att göra i ordning hennes rum tills vi visste säkert att vi skulle bo kvar på obestämd tid.

Emma firar sin första födelsedag i Luleå, livet går in i en ny vardagslunk och jag börjar jobba som lärare med planen att skola om mig. Universitetet visar sig dock vara extremt ohjälpsamma på den punkten vilket får mig att ifrågasätta om det ens existerar någon lärarbrist.

Men tanken på att flytta har inte lämnat oss. Lägenheten känns alltjämt trång, särskilt när allt fler leksaker tar plats och Emma är ett barn som verkligen, verkligen gillar att fara runt. Vi är utomhus så mycket vi kan - oavsett väderlek.

Det går dock mer och mer upp för oss att vill vi ha ett hus så måste vi antagligen lämna Norrbotten. Huspriserna matchar helt enkelt inte vår önskade husbudget. Alternativet är att flytta ut i en by. Det är STOR skillnad med att bo på landet i Norrbotten och bo på landet här nere i Småland. Drygt en meter snöskillnad och 3-4 ggr så lång vinter för att nämna några. Vi tvekar.

När sommaren 2016 kommer åker vi återigen ner till Småland. Vi planerar en längre resa, under vilken bland annat Emmas andra födelsedag ska firas och vi ska åka via inlandet hem och springa orientering i Lycksele. Johan har också bokat in en husvisning i Vena. Så ett par dagar före Emmas födelsedag kollar på vi ett hus som ett äldre tyskt par vill sälja. Huset ligger i samhället men alldeles i utkanten med skogen runt knuten. Hörntomt, gästhus, lagom stort, lite omodernt men egentligen inget större fel på det. Där och då kommer vi ändå till insikt att ska vi bo här nere så finns det bara ett hus för oss. Det är släktgården. Samtidigt har Vimmerby kommun nu slaktat kulturskolan och vi börjar tveka på om det faktiskt finns en vettig framtid här nere för oss. Men vi vill ändå tro på de löften om att samarbete med Hultsfred ska utredas. Vi trodde fel.

Mamma är fortfarande motvillig. Fastän vi förklarar att vi vill flytta NU SNART och får vi inte flytta till gården så är det över, vi kommer INTE flytta dit senare. Vi vill inte bryta upp Emmas liv igen. För i Luleå går Emma på en förskola hon trivs, hon har kompisar och fritidsaktiviteter. Vi tänker ändå att nästa sommar kan vara en bra tid för en flytt. Vi hoppas på ett barn till och vi vill hellre föda i Norrbotten där vi har närmare till sjukhuset än här nere i Småland. Det skulle också ge oss tid att renovera upp en del och förbereda en flytt i god tid samt avsluta vårt liv i Luleå ordentligt.

Jag vill bli delägare från början. Vi är tydliga med att vi inte vill knuffa ut mamma men vi vill trygga vårt medbestämmande samt så klart kunna göra egna ROT- och RUT-avdrag. Mamma säger nej, hon är inte redo för att släppa kontrollen så mycket. Där begår vi vårt första stora misstag. Vi skulle aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli delägare. Det är ett oförlåtligt misstag från vår sida och det kommer få stor betydelse i framtiden.

Men initialt ser det ändå bra ut. När vi firar julen och Johans 40-årsdag nere i Småland så är den nya hörnsoffan på plats, vi har möte med mammas hantverkare om badrumsrenoveringen och under våren börjar det hända grejer. Dessutom föds Alice med buller och bång sex veckor för tidigt och vi hamnar i ett kaos under en veckas tid där vi inser vikten av att ha ett nätverk och tolkar det som bekräftat att det är bra att bo nära familjen när man har småbarn. I efterhand har vi förstått att det riktiga nätverket hade vi såklart i Luleå. Med fantastiska vänner som släppte det mesta för att hjälpa oss, som ställde upp och tog hand om Emma med mycket kort varsel. Dessutom var Emma världens tryggaste unge som hängt med oss på allsköns aktiviteter och därmed kände sig bekväm med i praktiken vem som helst i vårt vänskapsnätverk.

När vi i maj reser ner med siktet inställt på ett franskt bröllop blir det ändrade planer på grund av att hela familjen utom jag blir förkyld. Istället blir vi kvar i Småland, bestämmer inflyttningsdatum och säger upp lägenhet och elavtal i Luleå. Flytten ska bli av! Följer gör två kaotiska månader med hoppackning samtidigt som vi försöker njuta så mycket som möjligt av vår sista tid i Norrbotten. Vi gör utflykter, träffar vänner. Återigen ställer vännerna så klart upp och passar Emma så vi kan packa ihop mer effektivt.

Flyttlasset går iväg en måndag och samma fredag lämnar vi ett regnigt Luleå efter avslutad lägenhetsbesiktning. Det känns naturligt. Regnet vräkte ner den dagen i augusti nästan 19 år tidigare när jag landade på Kallax för första gången och skulle påbörja mitt nya liv som student vid Luleå Tekniska Universitet.

Kvällen innan vi flyttar in är det byfest. Det har inte varit någon byfest sedan dess. Man kan läsa in vad man vill i det om man känner för det. Mamma är på plats och tog emot flyttlasset och har försökt packa upp några av Emmas saker för att hon ska bli glad och känna sig trygg. Redan första natten får vi dock problem. Emma vill inte sova i sin säng utan springer ner och lägger sig i den gamla träsängen som hon sovit i när vi varit här på besök. Jag och Johan kånkar upp den till sovrummet och hon sover i den hela första veckan. Efter några dagar frågar hon också, omgiven av alla sina saker, när vi ska åka hem igen.

Annars är det full rulle, inom tre veckor från flytten ska Emmas födelsedag firas och Alice ska döpas. Veckan efter börjar jag på mitt nya jobb. Vi åker också förbi Emmas nya förskola för att introducera henne för den nya miljön. Den biten fungerar dock som alltid perfekt. Några äldre barn visar henne gladeligen runt och Emma som helst är kompis med alla springer iväg. Förskolan visar sig senare bli ett eget kaos. Tidigare under året var det nämligen intagningsstopp till förskolan (olagligt att göra så) och vi var tveksamma om att få plats. Dessutom har de andra regler för 15-timmarsbarn här nere. I Luleå hade hon efter att Alice föddes fått gå tis-torsdag 9-14. I Vimmerby gällde mån-fre 8.15-11.15. Johan som är hemma med Alice stressas sönder, vi väljer att skippa måndagar och fredagar vilket innebär att Emmas tider med andra barn blir extremt begränsad. Samtidigt finns det inte lika mycket daglediga aktiviteter som vi var vana vid från Luleå. Efter pandemin ordnade dessa saker upp sig i Luleå. Kyrkan har nu aktiviteter på alla orter, det finns babysång och den öppna förskolan kom till slut igång när familjecentralen öppnades - lagom till Alice började skolan. Vistelsetiden på förskolan för deltidsbarn har också uppdaterats och matchar nu det vi hade i Luleå. Alice fick dock inte särskilt mycket glädje av det då hon på grund av pandemin, Johans arbetstider etc i bästa fall var i förskolan två dagar i veckan på slutet.

Vi märker också att det är svårt att få kontakt med andra föräldrar. Särskilt som vi har så udda tider och Johan sällan möter andra vuxna. Jag har i alla fall hittat en simskola för barnen i stan och det blir ett första möte med en del andra föräldrar. Dessutom suger mitt jobb. Arbetsmiljön är horribel och rektorerna och facket totalt döva när jag slår larm. Jag blir sjukskriven redan efter en månad. Vi försöker dock hålla humöret uppe. Vi fortsätter renovera rum efter rum, mamma och pappa är här och hjälper till, vi bygger en gungställning. Svärmor är entusiastisk över att ha oss nära (även om allt fler oombedda "råd" poppar upp). Den första julen i vårt nya hem och allt känns ändå rätt så bra. Vi gjorde det, vi hittade ett nytt hem.

Men det är inte vårt. Vi äger det inte. Det märks när saker ska göras. Mamma drar i handbromsen. Våra drömmar trycks tillbaka. Slutligen händer då det som inte får hända. Köksrenoveringen. Vi blir lurade från dag ett. Mamma tvekar till byte av panna. Vi försöker jämka och styra upp, det kompromissas och i slutändan så faller allt som ett korthus och vi står mitt i skiten. Vi äger inte. Vi kan inte bestämma själva. Dessutom lurade av hantverkare, inklusive Johans kusin, och nu vänder sig släkten oss ryggen på riktigt. Vi hade redan märkt av att nyhetens behag av att oss nära hade försvunnit. Svärmor verkade inte vara så intresserade av att vara en närvarande farmor trots allt. Våra intressen och aktiviteter hånas och nedvärderas. Allt umgänge är uteslutande efter hennes bekvämlighet - aldrig vad som passar oss. Vi slutar be om hjälp. Eftersom mamma ändå vi åka ner hit ibland så styrs många av våra aktiviteter efter henne istället. Hon är ju ändå här, så klart hon kan passa barnen en del. Men där börjar orken också tryta. När drömmen om En svensk klassiker går under på grund av sjukdom och allmän skit är hon mest lättad över att slippa vara själv med barnen över natten när vi skulle ha åkt iväg. Vi förstår. Vi anpassar oss.

Men köket blir ju aldrig klart. Bråken trissas upp, lögnerna, kaoset. Allting bara växer. Mitt i det står vi. Nu dessutom i en pandemi där människor uppmanas att sluta resa bort och stanna hemma. Vi vill inte vara hemma! Vårt hem är i kaos! Jag flyttar till och med ut i ett tält i skogen när det är som värst. Ingenting kan dock få människor att sluta ljuga för oss. Vi kan dessutom inte lösa situationen själva för att vi äger inte. Men flytta då om det är så hemskt säger folk. De som säger det är idioter och borde onekligen läsa på mer. För det är ändå vad vi undersöker igen. Trots att vi inte ville bryta upp barnen på nytt, trots att hela planen med att flytta när vi gjorde var att vi skulle vara rotade ordentligt innan de började skolan. Nu går redan Emma i skolan och det visar sig samtidigt vara det bästa. Alices förskoleplats är däremot en huvudvärk utan dess like. En kommun har nämligen hela FYRA MÅNADER på sig att skaka fram en förskoleplats. Så att flytta med småbarn är en logistiskt mardröm.

När vi börjar prata om att flytta igen så blir reaktionerna blandade. Min pappa blir orimligt entusiastisk och börjar genast föreslå Västerås som ett bra ställe (lagom nära dem antog vi). Svärmor däremot är noga med att påtala att det finns ingen garanti med att något blir bättre bara för att man flyttar. Med det resonemanget så finns det aldrig en poäng med att försöka förändra sitt liv om man inte trivs med det. Muntergök deluxe. När jag så blir kallad på intervju i Dalarna bokar jag in tre husvisningar under en och samma helg, mamma och pappa går med på att passa barnen och vi kör norrut. Vi går ALL-IN den helgen. Jag har marknadsfört Borlänge kommun tidigare utan att egentligen ha koll så jag vet precis alla ställen vi ska kolla på. Och det gör vi. Mellan husvisningarna åker vi runt och kollar på precis ALLT. I samband med varje visning undersöker vi noga skolor och förskolor, kollar på resväg. Vi står även utanför det helgstängda biblioteket jag har sökt jobb på. Vi är extremt grundliga. Men inget av husen vi kollar på känns rätt. Det är för mycket som behöver fixas och vi är dränerade efter köksrenoveringskaoset. Vi är inte villiga att ta oss an det just nu. Vi kollar på nätet efter lägenheter men inser att det finns inget större än en tvåa ledigt. Mamma upplyser oss dessutom om att Borlänges skolranking är bland den sämsta i landet. Vi har istället konstaterat att kulturskolan erbjuder betydligt bättre utbud än Vimmerby.

Jag erbjuds jobbet. De till och med erbjuder mig att jobba deltid på distans de första månaderna så jag kan komma på plats ordentligt. Men jag tackar nej. Det går inte. Det blir för stökigt. Så ni idioter som säger "men varför flyttar ni inte bara?", det är inte så himla bara att flytta med barn. Dessutom har vi nu också en katt som vi bryr oss om.

Vi har flera gånger försökt ta nya tag kring vårt elände men litet har förändrats. Det står still. När man inte äger är man begränsad. Och varför äger vi inte? Vi har blivit erbjudna. Först när livet var riktigt kört i botten här, DÅ blev vi erbjudna att få ta över på riktigt. Vi ställde följdfrågor ändå, vi ville veta villkoren. Då har diskussionen stannat upp igen och tiden har fortsatt gå. Nu har vi två barn i skolan. Vilket dock är en fördel om man ska flytta. Skolplikt råder i Sverige så skolplats kan de få direkt och fritidsplats erbjuder i stort sett alla kommuner inom en vecka från att man söker. Nackdelen är såklart att barnen är mer rotade och har kompisar nu. På riktigt kompisar. Det har inte hindrat oss. Vi har fortsatt kolla på hus. Och varit på husvisningar. Med barnen. Vi är lika grundliga som tidigare. Vi kollar på skolor, kulturskolor/musikskolor, orienteringsklubbar, simhallar med mera. Ska vi flytta så ska barnen självklart få allting som är begränsat som vi bor nu. Det senaste huset vi kollade på var en total katastrof. Så mycket de hade mörkat i annonsen. Det hade fantastiskt potential - för den som har lust att lägga ner tid och pengar på det. Men ingen av renoveringarna de hade påbörjat var klara. Garaget behövde inte renoveras utan snarare rivas. Elen var inte korrekt gjord. Efter mitt uppföljningssamtal med mäklaren så plockades annonsen ned. Jag sa som det var, det där huset går inte att säljas för det priset och jag antar att säljarna inte ville gå ner i pris så mycket som behövdes med tanke på arbetet.

Under alla de här åren har vi levt två parallella liv. Dels försöker vi göra minsta möjliga här för att vardagen ska flyta på, vi fixar det vi känner vi måste i trädgården för OM vi är kvar så skulle vi vilja njuta av det och det. Samtidigt som vi hela tiden spanar efter ett annat hem. Det är otroligt tärande för dessutom ska det vanliga livet rulla på. Aktiviteter, skola, arbete, högtider. Samtidigt som vi bara ser tiden gå och allt vi en gång drömt om, all potential vi såg innan vi ens hade flyttat hit tynar bort. Allt bara dör. Tiden bara går.

Jag lägger inte skulden på någon annan längre. Skulden är min. Jag skulle ha satt hårt mot hårt. Vi borde aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli åtminstone delägare. Det är mitt fel. Jag orsakade det här. Allting som hänt därefter är på grund av mitt idiotiska beslut, att jag trodde att det skulle lösa sig med tiden. Det är min skuld att bära och jag kommer ta med mig den så länge jag lever.

Men sak ska ni veta, det finns inget "bara" med att flytta. Dessutom råder det bostadsbrist i Sverige. Bara så ni vet. Vi lider inte av vår situation för att vi inte orkar göra något åt den. Vi har ägnat hela Emmas 10-åriga liv åt att försöka hitta det bästa hemmet för vår familj. Nu är vi trötta och desillusionerade. Samtidigt måste vardagen fungera. Det är fan inte så jävla enkelt som att bara packa ihop och dra och allt löser sig!

Den sista sommaren...

Jag gjorde en sådan sommar som verkligen kändes som den sista sommaren med gänget. Efter att jag hade tagit studenten så började en sommar hemmavid. Hela kompisgänget jobbade (eller avslutade lumpen) så vi sågs mest på kvällar och helger. Det var klassiska aktiviteter såsom bad, grillning, lekar, bio och så lite Gröna Lund.

Trots att vi skiljde i ålder skulle faktiskt alla (utom syrran som också var med på ett hörn den sommaren men egentligen redan flyttat hemifrån) påbörja nästa steg i livet till hösten. Utbytesår och annat hade lett till att vi var ett gäng som nu alla skulle börja högre utbildningar till hösten och flertalet av oss flytta till ny ort. Det var en klassisk sista sommar med gänget.

Den här sommaren har känts som en sista sommar. Jag har ansträngt mig för fullt för att fylla den med minnen och aktiviteter för att vi nu har satt en deadline inför framtiden. Sju år har gått sedan vi flyttade hit ner och ganska exakt ingenting har gått som vi hade tänkt oss. Om en månad är det FEM ÅR sedan vi packade ner husgeråd och vårt gamla kök revs. Husgerådet ligger fortfarande nedpackat. De nya köksmöblerna står alltjämt ouppackade ute i boden. Vi har hamnat i ett limbo och har inte lyckats komma ur det. Så vi satte en deadline. När ett definitivt beslut inför framtiden MÅSTE tas. Problemet är att det ligger inte i våra egna händer. Vi är utelämnade till andra personer. Men det var också det som motiverade deadlinen. Deras beslut måste komma in så vi vet exakt vad vi har att göra med och faktiskt har allt underlag som behövs för att kunna besluta om vår framtid.

Därmed finns det en överhängande risk att det här har varit vår sista sommar i Småland. Så vi har försökt maxa den. Vi har haft dubbla kalas. Varit på älgsafari. Sett Pappa Kapsyl. Besökt A World of Dinosaurs. Orienterat. Barnen sprang sitt första O-ringen. Nyttjat våra årskort på Astrid Lindgrens värld och Astrid Lindgrens Näs så mycket vi kunnat. Våfflor i Brantestad. Skogens honungscafé. Tältat på Öland. Besökt International Food Market. Åkt smalspåret (tjejerna fick faktiskt köra tåg med). Vi har till och med deltagit i en filminspelning. Vi har också plockat jordgubbar, körsbär, krusbär, vinbär, blåbär, lingon med mera. Badat såklart. Massor. Allt detta samtidigt som Johan jobbat nästan hela sommaren för semester är en lyx när man är arbetssökande och måste ta varje vikariat som erbjuds.

Det där med jobb är alltjämt ett dilemma. Vi är inte rotade här. Efter sju år står vi fortfarande vid sidan av samhället. Vi ingår inte i gemenskapen på riktigt. Vi har verkligen försökt. Vi har engagerat oss i aktiviteter och föreningsliv ända sedan vi flyttade hit. Men efter sju år kan vi konstatera två saker:

1. Vi är inte önskvärda på arbetsmarknaden här. Vi har försökt. Vi har anpassat oss, utbildat oss, vi har försökt men det tycks inte finnas någon permanent plats för oss här.
2. Vi fattar inte hur man faktiskt lever här. Vi klarar inte av att passa in. Vi tänker inte på samma sätt som lokalbefolkningen (vilket uppenbart inte är vi - trots den långa tiden vi ändå bott här OCH att Johan är uppvuxen här).

Ibland blir det extra tydligt. Ett slumpartat möte på stranden vid sjön. Till att börja så hörde de mig prata och utgick ifrån att vi var stockholmare på sommarbete. Efter nitton år i Norrbotten och sju år i Småland så är det fortfarande tydligen den jag är - stockholmaren. När vi sedan började prata lite och det visade sig att vi hade musiken gemensamt, när de hörde mer om vilka vi var och vad vi kunde så kom det:
"Oj, ni bor inte på rätt ställe."

Det blir tyvärr tydligare för varje år att personer med våra intressen, med våra prioritet, borde kanske inte ens försöka bo i Vimmerby. Det var en spontan reaktion men den bekräftar trots allt vad vi så ofta själva känner. Att vi kanske inte är på rätt ställe. Men vi har verkligen försökt. Framför allt för barnens skull. Vi hade trots allt en plan när vi flyttade hit. En viktig del av den var att flytta INNAN barnen var rotade. INNAN de började skolan. Nu minns Emma knappt hur det var att bo i Luleå. Det är oklart hur mycket hon faktiskt kände igen när vi var tillbaka upp förra sommaren. Men nu är det som det är. Barnen är rotade. Hade det inte varit för dem så hade vi kunnat agera annorlunda. Det är för deras skull vi har fortsatt försöka överhuvudtaget. För att de blir så ledsna varje gång det kommer upp att vi kanske måste flytta. Men nu känner vi att det måste få ett slut. Vi MÅSTE välja en riktning i livet. Så vi har satt en deadline. Den närmar sig.

Oron och ovissheten. Allt sliter på oss. Det är därför beslutet måste tas. Man kan inte leva år ut och år in i limbo. Jag vet själv hur det är att växa upp med en förälder som hela tiden pratar om att flytta. Jag vet inte hur många husvisningar jag var på som barn. Det blev ju aldrig något av det men det låg alltid där över oss. Hur tydligt det var att mamma inte ville bo där vi bodde men ändå blev vi kvar. Jag HATAR att jag utsätter mina barn för samma sak. Därför väljer man vad som gäller och sedan jobbar man med fokus på det.

Själv VILLE jag flytta hit. Jag trodde inte utmaningarna skulle vara så många som de är. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att komma in i samhället och jag hade jobb klart redan innan vi flyttade (tyvärr gick det inte att fortsätta på lärarbanan här nere). Nära till släkten. Släkten är ju numera ett helt eget kapitel. Där det är tydligt att vi inte är önskvärda.

Jag har inte flyttat mycket. Det här är blott min fjärde adress i livet. Jag är en rotare. Jag har mycket saker. Jag slår rot. Jag bor in mig. Jag VILL långtidsplanera. Jag är den sortens person som planterar träd och växter som kanske inte bär frukt eller bär på flera år. För jag investerar långsiktigt i mitt hem. Så förstå hur illa jag far av att leva i limbo. Under flera års tid har jag tvingats leva ett parallellt liv. Där jag å ena sidan försöker göra det bästa här där vi är men å andra sidan hänger på Hemnet och letar efter alternativ. Det är det limbot vi nu gör slut på en gång för alla. Vi vill ha ett hem som vi vet är vårt utan stoppdatum. Som vi vet att vi kan planera för en framtid. Sedan kan så klart alltid saker hända som gör att man måste ändra på allt. Men vi vill ha ett liv där vi ändå vet att för nu är det här vi ska vara. Är det verkligen för mycket begärt?