Vad är ett barndomshem egentligen?

Det här är något av det svåraste jag har försökt skriva. Det är väl då man också bör fundera på om det ens borde skrivas. Det finns åtta A4-sidor på min dator där jag reder ut hela händelseförloppet utförligt. De kommer antagligen ingen någonsin få läsa. Inte ens de i min ursprungsfamilj som borde göra det.

"Du gör alla ledsna." Jo, det har jag fått höra mer än en gång. Men det är aldrig någon som riktigt tänker på hur jag mår. Varför jag blir ledsen.

I alla fall. Tre dagar före julafton upptäckte jag av en slump att mitt barndomshem var sålt. I september. På det som en gång var min farfars födelsedag för att vara exakt. Jag visste att det rimligen borde ske eftersom föräldrarna köpt ett nytt hus men deras tidslinje har alltid varit lite speciell och framför allt utdragen. Jag hade faktiskt inte räknat med att någon skulle informera mig om när annonsen lades ut och det är en av anledningarna till att jag regelbundet kollar Hemnet. Den andra är för att kolla på hus till oss. Eftersom jag inte litar på att det här är vår slutstation.

Men just när annonsen slutligen kom ut, i början av hösten. Då var vår tillvaro extra kaotisk. Vi har aldrig haft en så rörig skolstart någonsin. Så jag missade det. Jag vet fortfarande inte riktigt hur annonsen såg ut eftersom jag bara kan se den information som är tillgänglig efter att ett objekt är sålt.

Jag fick ett meddelande från brorsan i november att huset var helt tömt. Det hade tydligen skett veckan efter jag var i Stockholm på ledarutbildning. Det var efter det jag började kolla runt mera efter annonsen för att jag förstod att det var på riktigt nu. Jag har ingen aning om vart alla saker har tagit vägen. Inte ens de jag själv betalat för som fanns där. Jag fick en fråga från mamma strax efter de hade köpt det nya huset om det var något jag ville ha från det gamla och jag svarade att jag inte tänkte välja och önska innan de bestämt sig vad de skulle ta med sig. Jag avslutade med "återkom när era favoritbarn har valt". Det var aldrig någon som återkom till mig.

Varför jag sa så? För att det är meningslöst att fråga efter saker som de inte har bestämt sig kring. Jag bor redan i ett hus jag inte kan färdigställa på grund av massa lösöre som det saknas beslut kring. "Jag vet inte om jag ska ha den senare men ni kan använda så länge." Jag har hört det om för mycket möbler och saker bara för att senare se dem försvinna senare när vi och barnen har vant oss vid dem. Jag är trött på att behöva förklara för barnen när de upptäcker att något är borta att "mormor måste ha tagit den, den var ändå hennes". Jag får inte göra någonting här. För det är inte mitt. Det är den huvudsakliga anledningen till att jag inte äger. För varje gång ett övertagande har kommit upp så frågar jag om lösöret, tystnad uppstår, inga svar och allt fortsätter i limbo.

Men lösöret i mitt barndomshem. Det kan tydligen sparas, skänkas, säljas eller slängas utan att jag ens tillfrågas. Ironin är svår att ignorera.

Nu hade jag inte varit där på fyra år. Systematiskt har jag nötts bort ur gemenskapen ända sedan jag packade mina väskor och flyttade hemifrån som tonåring. En enda gång har min närvaro där aktivt efterfrågats och det var lillebror som ville att jag skulle lova att komma på hans student. Jag lovade och jag kom. Det är illa nog att han trodde att det fanns en risk att jag inte skulle komma tillbaka ens för något så stort. I efter hand kanske inte. Vi tackar trots allt numera nej till det lilla vi faktiskt blir bjudna på. Vi gör det för att våra barn ska slippa smärta och för att undvika bråk. För vi vill inte förstöra någon annans fest. För att vi förstår att det är bättre för alla att vi inte kommer.

Ni som känner mig vet. Jag går inte runt och tiger och lider under tystnad. Jag har pratat med dem om att jag aldrig blivit hembjuden. Jag har berättat att jag inte känt mig välkommen. Hur det inte funnits plats för mig där (det sista har dessutom vid flera tillfällen varit extremt sant - till förmån för andra familjemedlemmar har jag fått höra att jag inte varit välkommen trots att det varit en familjesammankomst). Så jag är inte förvånad att jag inte informerades om försäljningen. Eller att jag inte tillfrågades om lösöret. Jag har accepterat att allt annat från min barndom än de saker jag redan fått med mig varit förlorat.

Nu gör jag andra arga och ledsna igen. Man får inte vara öppen med "familjehemligheter". Mamma sa det redan när jag var tonåring, att jag behövde vänta tills hon var död med att skriva mina memoarer. Men det här är min historia. Den äger jag. Det här är min sorg. Den äger jag. Det här är min smärta. Den äger jag.

Det finns mycket mer som borde sägas men inte nu. Det får stanna på de åtta A4-sidorna på min dator.

"Men varför fixar ni det inte bara själva?"

Den där mycket irriterande frasen har vi fått höra många gånger under den här miserabla tiden som ska föreställas vara vår köksrenovering. Från vänner, från alla möjliga. "Men ni är ju så händiga, ni fixar det säkert själva." Vi bara känner, är folk verkligen allvarliga?!?! Är det så ni gör? På riktigt? Ni betalar för en tjänst eller en vara men det levereras inte och då bara biter ni ihop och gör det själva istället?

Däckverkstaden byter inte däcken trots att ni betalat för det? Gör det själv!
Städfirman tog betalt men struntade i att städa? Gör det själv!
Tandläkaren fixade inte den trasiga tanden men tog furstlig betalt? Gör det själv eller gå och betala någon annan för att göra klart det?

Menar ni verkligen allvar? I så fall förstår jag varför så många företagare fuskar och skiter i att göra rätt för sig för de vet att de kommer undan med det.

Vi har betalat flera hundratusen för ett nytt kök och vi har fått ett vattenskadat fuskbygge istället och folks lösning på vår situation är på fullaste allvar "men gör det själva då" eller möjligtvis "men anlita någon annan".

Tycker ni själva det är en rimlig variant? Att betala två gånger för att få ett fungerande kök? Dessutom har vi den försvårande faktorn att vi inte äger det här huset. Varje steg som behövde åtgärdas var tvunget att bollas flera gånger fram och tillbaka. Från början fick jag inte ens öppet klaga för jag kunde riskera att "förvärra situationen". Samtidigt som varenda människa ljög för mig och gick bakom ryggen på mig men jag skulle bara le stillatigande när jag baktalades på stan av både hantverkare och Johans släktingar. Men vi äger inte. Ägande har varit en återkommande fråga och jag investerar inte längre en enda egen krona i något som inte är mitt. Något jag inte kan lita på kommer bli mitt. Jag har försökt reda ut ägandefrågan. Jag har tagit upp fullkomligt rimliga frågor om och om igen men de ignoreras. Jag får inte bestämma över det här huset. Jag kan inte möblera det som jag vill, jag kan inte nyttja det som jag vill för det är belamrat av en massa prylar och möbler som inte är mina och som jag inte får göra mig av med - men som ingen hämtar.

Begick vi ett misstag när vi flyttade hit? Självklart. Vi borde aldrig ha satt vår fot här. Det var rätt att lämna Luleå då, det var inte tryggt på Porsön längre. Det brann hela jävla tiden. Hade vi bott kvar så hade vi fått uppleva att Emmas förskola brunnit och ersättningsförskola nere i stan. Bibliotek och skolor som berört oss hade också brunnit. Men vi genomförde den här flytten fel och renoveringen blottade fiaskot. Den visade oss att våra släktingar inte respekterar oss och struntar fullständigt i vårt välmående. De bryr sig inte om hur våra barn har det. Hur de mår. Allting stannade upp på grund av renoveringen och kvar står vi, med ett fuskbygge som dessutom blivit vattenskadat och vi kommer aldrig få ersättning för det. Mitt i allt det tycker folk alltså på fullaste allvar att vi har oss själva att skylla, att vi bara borde fixa det själva. Skulle ni verkligen själva göra det? Bli lurade på flera hundra tusen kronor och bara svälja det och betala för allt en gång till? "Tänk på barnen." Det har vi också fått höra. Ja? Vad menar ni med det? Det kostar fortfarande. Vi har fortfarande ingen trygghet. Barnen litar dessutom inte på hantverkare. När de var yngre var de till och med rädda för dem. De såg hantverkare som onda personer som bara förstör. Skulle vi då bara släppa in nya hantverkare? Dessutom litar vi inte på någon lokal firma längre. De håller ihop. De håller varandra om ryggen. Vår renoveringen blottade även en attitydfråga, hur man ser på kunden och avsaknaden av yrkesstolthet. Lokala firmor samarbetar vid större projekt, hur stor spridning har den här attityden? De tvekade inte att öppet baktala oss. Varför skulle någon annan lokal hantverkare respektera oss och vilja göra ett bra jobb för oss?

Det här handlar inte heller om vad vi kan göra. Det här handlar om ett val. Vi valde att köpa tjänsten nytt kök för att vi hade småbarn och inte ville lägga vår tid på att renovera själva. Så klart vi kunde ha gjort det, men vi prioriterade annorlunda. Det är inget konstigare att någon väljer att köpa städtjänst eller byter däcken på en verkstad. Ändå kommer det där hånfulla tillbaka till oss, att vi har oss själva att skylla för att vi lever så här. För vi borde ha fixat det för länge sedan. Men vi kan inte. För vi äger inte. Vi har ingen rätt att göra det. Den enda makten vi har är att flytta. Det är också den möjlighet vi har undersökt vid flera tillfällen. Det var det som var anledningen till att vi för två år sedan tog en spontan roadtrip 120 mil norrut för att kolla på ett hus (som visade sig vara ett ännu mer bedrövligt fuskrenoverat ruckel). Vi läser husannonser. Vi kollar på skolor och utbudet av fritidsaktiviteter. Vi spanar in jobbmarknaden. Vi lever konstant två parallella liv. Ett här där vardagen måste fungera och vara så givande som möjligt för barnen och ett annat där vi hela tiden söker efter var vi egentligen borde vara så vi äntligen kan få ett fungerande hem och en vettig vardag igen. Det är väldigt slitigt att leva två liv samtidigt.

Men tack alla ni som så hånfullt påminner oss om att vi bara borde fixa det själva.

Betydelsen av en eltandborste

Vi hade eltandborste redan när jag var barn, jag minns inte exakt när vi köpte den. Jag tror jag gick på mellanstadiet för jag vet att vi hade den när jag fick tandställning under högstadiet. Det var en stor grej med färgerna på ringarna till borsthuvuden så alla visste vilken tandborste som var sin. Då utgick man ifrån att en eltandborste delades i hemmet så i de första laddarna fanns det utrymme för en hållare av tandborsthuvuden med utrymme för fyra tandborstar. Exakt hur vi löste detta praktiskt minns jag dock inte. Vi var ju som bekant fem personer i familjen. Mamma hade nog sin i sin vanliga tandborstmugg, hon var alltid motvillig till ny teknik ändå.

När jag flyttade hemifrån till universitetet så fick jag en egen eltandborste av pappa. En praktiskt present och särskilt bra för den som tyvärr inte vann genlotteriet när det gäller tänder. Den gick sönder strax innan jag flyttade från studentrummet till lägenheten. Pappa köpte en ny eltandborste åt mig. Den var riktigt tålig. Höll länge. Ända tills vi planerade flytten från lägenheten och ner hit faktiskt. Så den fick åka till återvinningen istället för att få följa med.

Traditionen fortsatte och jag fick en ny eltandborste. Jag tror faktiskt den här är mindre avancerad än min förra och batteriet sjunger helt klart på sista versen. Ska man då läsa in något i det? När mina eltandborstar ger upp så flyttar jag. Några nya gåvor i form av eltandborstar kommer det inte bli. Jag köpte dessutom en egen till barnen redan för fem år sedan. Alice gick all in med tandolycksfall i tidig ålder så när missfärgningarna kom trodde vi först att det var tandskador men efter röntgen så konstaterades det att det troligaste rörde sig just om missfärgningar och de rekommenderade eltandborste. Så jag köpte en egen till barnen, de marknadsförde den som barntandborste men förutom färgen så tycks den helt identisk med min. Även där börjar batteriet ta slut men så används den också av flera personer. Idag är det för övrigt mycket lättare att hålla isär tandborsthuvuden, de kommer i massa olika karaktärer så barnen har såklart olika. Det hjälpte helt klart att sälja in eltandborste till barnen - och att vi kallade den för robottandborste (alla vet att robotar är häftiga).

Men att min eltandborste börjar ge upp väcker ändå tankar. Det är då jag bryter upp.

Varför jag hatar när det inte var meningen..

Jag är väl förtrogen med att folk gör mig illa. Jag har behandlats illa så otroligt mycket i mitt liv att det är rent absurt hur vanligt förekommande det är. Därför har jag också fått en del ursäkter genom åren. Inte så många som jag borde fått eftersom en del personer som har för vana att göra mig illa också helt saknar förmågan att be om ursäkt. De klarar helt enkelt inte av att erkänna att de har gjort fel, ta ansvar för sina handlingar och slutligen be om ursäkt.

En sak som jag fått höra fler gånger än jag vill är ändå att det inte var meningen. Jag HATAR den förklaringen/ursäkten/kalla det vad fan du vill. För det är otroligt svårt för personer att ändra sitt beteende och göra rätt i framtiden om de inte är medvetna om vad de gör som blir fel. Det är nämligen så att jag har märkt tendensen att när det inte var meningen så är ursäkterna mindre ärliga, de är lättsammare och man tar det hela med en klackspark - för att senare göra samma sak igen. Då är det heller så klart inte meningen. Men det slutar ju aldrig! Och jag HATAR det. Djupt och innerligt. Jag föredrar när folk gör mig illa medvetet. Med flit! När det är en aktiv handling av avsky gentemot mig. För då vet de om att de gör fel. De skulle kunna välja att låta bli att göra det. Då finns det en framtid. Då finns det en möjlighet att ändra sig. För man kan bara bestämma sig för att sluta vara en skitstövel som gör skitstövel-saker.

Men nej, det vanligaste är att göra mig illa oavsiktligt. Och sedan upprepa det om och om igen i evinnerlighet. Det finns inget intresse av att ändra sig för det var ju ändå inte avsiktligt. Då får jag dessutom skulden för att jag tar illa vid. Jag borde inte ta det så hårt, det var ju trots allt inte med flit. Men det gör ont i hela min kropp och själ att tänka på hur det går på slentrian att göra mig illa. Att ansträngningen och viljan helt saknas för att ändra något. Det hjälper inte heller hur mycket jag än förklarar vad som blir fel. För jag förklarar. Flertalet personer som har gjort mig illa i mitt liv har i praktiken checklistor att följa. De kan bara gå igenom i punktform hur saker har uppfattats för mig, de kan reflektera över det och de kan anstränga sig för att behandla mig bättre - om de bara vill.

Där är den brinnande punkten. De vill inte. Jag är i deras ögon inte värd att må bra. Jag förtjänar inte att behandlas med respekt. Jag borde bara acceptera min roll som den man bara oavsiktligt gör illa om och om och om och om igen. Det är vad de anser är mitt livs lott. Jag borde inte kräva mer. Eftersom jag inte kan acceptera detta. Eftersom jag faktiskt tycker att jag förtjänar bättre. Så är dessa personer inte längre i mitt liv. Det är också ett val de själva gjort. Jag har varit tydlig med att jag behöver mer för att en relation ska kunna fortsätta. Jag har gett orimligt många chanser. Ingen har tagits. Både jag och min familj är därför bortvalda. Hellre än att försöka respektera oss så har det aktiva valet gjorts att inte längre ha oss i sina liv. Vi förtjänar nämligen inte att anstränga sig för.

Så inte nog med att jag har tvingats lära mig leva med detta. Att jag är så pass lite värd. Mina barn har också tvingats acceptera detsamma. Att hellre än att förklara sina handlingar, ta ansvar för dem, försöka bättra sig och be om ursäkt så föredrar personer som borde stå dem nära att aldrig mer träffa dem. Det är en tung lärdom i ung ålder.

Vän eller fiende?

Jag läser Knasen för Alice. Det är hon som vill det och tja, vissa skämt går väl över huvudet på henne men på det stora hela så gör det inget. Jag läste också serier med vuxenskämt som barn. Man förstår dem längre fram. En del förklarar jag och en del inte. I tidningen finns också Hagbard med. Både hon och Emma och gillar Hagbard för att ha är viking.

Ibland blir det extra träffande. Som igår kväll.

Skrattet fastnar lite i halsen dock. Barnen vet det med. De borde inte behöva växa upp så här.

Grand Designs - renoveringar

Innan vi flyttade till hus så brukade vi kolla på Grand Designs. Faktum är att jag såg programmet redan innan Johan. Det var ett sätt för mig att drömma och inspireras inför min framtid i hus. Jag satt där i lägenheten och tänkte på vad som skulle komma sedan.

Sedan flyttade vi till hus. Drömmarna gick i kras. Allting stannade upp. Tiden bara går och ingenting händer. Jag slutade se på Grand Designs. Jag ville inte se andra lyckas. Jag ville inte se andra nå sina mål. Av samma anledning sa jag nej till att fortsätta prenumerera på Land. Det var alldeles för många otäckt positiva reportage om människor som renoverade hela torp och hade halva släkten och en miljon vänner till hands som gladeligen arbetade på deras drömhus om kvällar och helger. Vi har aldrig haft något av det.

Men så snubblade jag över Grand Designs - renoveringar. Jag älskade trots allt programmet en gång i tiden. Många mötte ändå motgångar så det var ju inte bara guld vid regnbågens slut. Kanske ge det en chans igen. Det här var en riktig jackpot! De inte bara byggde sina stora drömmar utan allt byggde på att renovera något befintligt. Det här kändes mer relaterbart. Jag hade ju ändå aldrig tänkt bygga eget hus. Jag ville bara renovera och kanske bygga till lite (jag kommer aldrig få se den där hallen).

Det var en jackpot på riktigt, redan i första avsnittet så blev de lurade av sin hantverkare och en mångårig vänskap gick under. Nu snackade vi ett riktigt program! "Bra-att-ha"-samlaren i andra avsnittet fick till och med vår bodenvind att framstå som organiserad.

Okej, förutom de vars outredda tvist hängde kvar i slutet av programmet så slutar det väl ändå rätt okej för deltagarna i programmet. Men det är kaoset, strulet, stöket som ger mig hopp. Det är precis så eländigt jag behöver se det. Han som hade ett nedmonterat härbre liggande ute på gården i nästan tio år. Emmas lekstuga har då faktiskt "bara" varit en byggsats i sex år. Visserligen lite skillnad då tiden ändras olika för en vuxen karl som för ett barn. Men ändå. Kanske läker det mig lite.

För den som vill se. Det ligger på TV4 play och går att se gratis bara man registrerar ett användarkonto.

Ännu en kluven dag

Idag är det Alices pseudofödelsedag, dagen hon egentligen skulle ha fötts om hon inte haft så sabla bråttom. Den känns lika konstig varje år för det är så LÄNGE sedan hon faktiskt fyllde år. Det är det väl egentligen inte men det känns länge för den här tiden på året är så händelserik. Det faktum att vi nu är mitt i påsken tar mig också åtta år tillbaka i tiden när jag fick viss panik över att jag inte planerat för att min bebis skulle vara med under påsken. Det är det som är anledningen till att Alice har ett gigantiskt påskägg för jag totalt glömde bort storleken på det vi köpte till Emma när hon firade sin första påsk två år tidigare. Jag letade efter en bra påskpresent till en bebis och jag satt uppe halva natten och skruvade ihop en springcykel åt Emma för att jag var så mån om att hon skulle bli SEDD efter att ha "övergett" henne när jag låg på sjukhus innan och efter Alice föddes. Ja, övriga närvarande vuxna sov så klart. Johan och svärmor som var på plats. Men den ammande modern fick montera cykel istället för att sova.

Alice skrevs ut från barnintensiven ett par dagar innan påsk och därmed också innan hon egentligen skulle ha varit född. Så vid det här laget var vi en "vanlig" familj igen.

Vi brukar ändå uppmärksamma den här dagen lite. Emma frågade en gång om när hennes "riktiga" födelsedag var. Det ironiska? Hon har verkligen bara en födelsedag. Hon tillhör den där lilla klicken barn som faktiskt är född på exakt den dagen de var beräknade.

Tyvärr förknippas den här dagen också med något annat. För fem år sedan kunde jag inte förhala leveransen längre. Jag försökte in i det sista men de ville köra ut. Därför anlände våra nya köksmöbler också den här dagen. Kartongerna står ännu ouppackade ute i boden. Planerade utifrån att Alice fortfarande skulle sitta i trappstol. Vi tänkte att vi kan köpa till två stolar senare om vi kommer på att det behövs. Iläggsskiva köpte vi i alla fall direkt. Nu vet jag inte ens om möblerna går att köpa längre. Jag har inte kollat upp det. Min tro för att vi någonsin kommer packa upp möblerna och få sitta och äta i ett fungerande kök har för länge sedan sjunkit till noll.

Tiden bara går för oss. Vi har försökt anpassa oss. Vi har kollat på andra hus. Vi har skolat om oss. Vi söker jobb. Men vi är faktiskt inte önskvärda. Samhällets krafter slår också till för fullt. Ålderism. Det hjälper inte att skola om sig, efter 40 förlorar man sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Vi lever helt enkelt i det land i Norden som är sämst på att anställa äldre. Jämfört med övriga världen står vi oss också slätt.

Så när jag säger till folk att jag funderar på om vi borde lämna landet bara för att inte kunna bli hittade av de som inte respekterar oss och de som vill oss illa så kanske det är så att det faktiskt är vår enda utväg att hitta ett fungerande liv. Kanske är det faktiskt så att vi helt enkelt inte har en framtid i Sverige.