"Sommaren med släkten"

Långt efter alla andra började jag nyligen se den här serien. Jag får väl förklara med att den första säsongen kom precis när vi var mitt i att flytta och helt och hållet slutade se på linjär-TV. Men nu är jag där. Innehållet fick mig egentligen att tveka men efter att ha sett Peter Magnusson åka ut ur Race across the world blev jag lite sugen på att fortsätta se saker med honom och då även denna låg på MAX så blev det så. Men grundidén skapade viss tveksamhet. Paret Jens och Åsa ska ta över sommarstugan i skärgården efter Åsas föräldrar. Men de sistnämnda släpper inte taget, inga papper skrivs, föräldrarna fortsätter ockupera gästrummet och lägger sig i hur saker och ting ska göras. Låter det bekant? En hel del är det faktiskt också. Men turligt nog finns det rent absurda dråpligheter som är på en helt annan nivå. Men att jag inte bara ser serien utan också finner den underhållande får väl ses som någon slags framgångsfaktor. Eller så börjar jag bli tillräckligt avtrubbad av mitt eget liv att jag kan skratta åt eländet vi alltjämt befinner oss i.

När alla väljer bort en

Det har snart gått ett år sedan Alice skred in allra först i Frödinge kyrka som lill-Lucia. Hur stolt jag än var över henne då så kunde jag inte låta bli att tänka på hur ingen annan brydde sig om oss. Hur ingen annan än jag och Johan var där enbart för våra barns skull. Johans ord efteråt gjorde det dessutom ännu värre, när han sa att han faktiskt inte trodde hans mamma skulle ha kommit ens om vi hade berättat att Alice skulle vara Lucia. Det är trots allt där vi befinner oss och har befunnit oss under många år nu.

Igår kom lappen med tiderna för årets Lucia-tåg och vi fick prata med tjejerna om huruvida de vill vara med eller ej i år igen.

Jag (inte ens vi utan jag) har fått skulden för att ha valt bort alla och vi (jag) har därför oss själva att skylla för att vi är ensamma. Det är inte sant. Det har aldrig varit sant. Det som stämmer är istället detta. Jag bad svärmor om en paus från henne när det var som rörigast med renoveringen. Då hade hon dessutom redan svikit oss hårt. Först var hon tydlig med att hon var för sjuk för att kunna hjälpa oss med något, sedan anklagade hon oss för att inte ha bett om hjälp när vi respekterade att hon inte orkade. Dessutom anklagade hon mig för att vara ett dåligt stöd för Johan, en dålig förälder, otrevlig mot hantverkarna som förstört vårt kök (vår sida ville hon aldrig lyssna på utan tog all information skvallervägen från Johans kusin som gladeligen bröt mot GDPR om och om igen) och utöver det fullständigt kört över oss med en julklapp vi uttryckligen sagt att vi inte ville ha (vi blev alltså tillfrågade en månad före jul och sa nej vi är inte intresserade).

Så allt jag bad om var en paus. Men det var fullständigt obegripligt så det vägrade hon acceptera. Samtidigt ville hon inte delta i Alices födelsedagsfirande trots att jag ändå bjöd in henne. Hon smög hit när jag var på jobbet istället. Hon lyckades övertyga Johan om att få hämta upp barnen från förskolan en fredag och ha dem över natten. Då "glömde" hon alla deras ytterkläder på förskolan vilket gjorde att vi inte kunde genomföra den familjeutflykt vi hade planerat under helgen. Fick vi ens en ursäkt för detta? Nej, vi fick istället höra att det "var väl inte så farligt". Respekten för oss saknades och det bidrog till att vi (inte bara jag) inte längre orkade med henne. Både jag och Johan litade inte på henne helt enkelt.

Jag försökte ändå förklara. Jag skrev mail där jag förklarade hur jag upplevt de olika situationerna och dubbla budskapen. Jag fick aldrig någon förståelse tillbaka utan fler anklagelser om hur hemsk och otacksam jag var och i slutändan beskedet att hon inte längre ville höra av mig. Något jag respekterat sedan dess. Det var i mars 2021. Ett år senare bröt hon själv tystnaden. Hon hade tydligen ångrat sig. Problemet? Hon försökte fortfarande inte förklara någon av sina handlingar. Hon försökte släta över alltihopa med en allmän ursäkt. Jag hänvisade tillbaka till mailet från ett år tidigare och sedan dess har det varit tyst. Trodde jag i alla fall. Jag hade oturen att springa på henne på stan ihop med Alice tidigare i år. Hon hälsade och jag avstod från att skälla ut henne på plats för hennes falskhet (tacka mig gärna för det någon gång för det hade verkligen kunnat bli något för dina väninnor att skvallra vidare om) och bara ignorerade henne. Alice kände inte ens igen henne. Farmor är en främling.

Precis som farfar. Det var juni 2018. Jag jobbade mina sista veckor på min näst sista skola. Farfar meddelade att han skulle komma förbi med husbilen när de var i Sverige för att förnya hans svenska pass. De stannade inte ens ett dygn. Han åt EN middag med oss. Hans fru var kvar i husbilen hela tiden trots att vi erbjöd att duka ute i trädgården för att bistå hennes benbrott och fysiska begränsning. Det var första, enda (och antagligen sista) gången Alice träffat sin farfar. Emmas andra gång. Emma pratade länge om hur hennes farfar bodde i en husbil. Hon var inte ens fyra år då. Alice knappt 15 månader. En av mina dåvarande kollegor hade förlorat sin pappa ett knappt år tidigare, hon hade barn i samma ålder som mina och hon blev otroligt upprörd och provocerad över att de inte ens stannade ett dygn. Hon kunde för allt i världen inte begripa hur man kunde välja bort sina barnbarn på det sättet då hennes pappa skulle gjort vad som helst för att få mera tid. Jag kunde inte göra mer än rycka på axlarna. Så var livet för oss.

Sedan förlorade barnen sin relation med mormor och morfar med. Efter flera år av stök fram och tillbaka så blev vi svikna på nytt och då ställde jag ett ultimatum. Ge oss en riktig förklaring till ert agerande ELLER lämna oss ifred. De valde det sistnämnda. Senare har dock min pappa vid flera tillfällen gett mig skulden för hur han inte kunnat förklara sig för att jag sagt åt honom att lämna oss ifred och han faktiskt bara har respekterat det. Jag vet inte hur många gånger jag påmint om att jag faktiskt gav dem ett val men de föredrog att aldrig träffa oss igen framför att förklara lögner och svek. Jag har försökt förklara så många gånger hur vi har mått av deras handlingar, jag har ställt frågor, jag har bett om svar. Men vi kontaktas bara när det är viktigt för dem. När jag däremot har sträckt ut en hand och bett om ett svar. Ja då har det varit otroligt viktigt att "respektera" att vi inte vill ha kontakt. Då har man inte sett det som chansen att ordna upp saker och kunna bygga en relation igen. Nu är det för sent. Det finns ingen återvändo längre. Efter att ha utsatts för en så grov verbal kränkning beslutade jag och Johan gemensamt att det här går inte att rädda. Det finns gränser för vad man kan ta från en annan person. Det finns gränser för andra chanser och den gränsen eliminerades tidigare i höstas.

För till skillnad från vad svärmor påstått så är det INTE jag som bestämmer i den här familjen. Tro mig, om jag bestämde allt helt själv och allting var bara upp till mig. Då skulle mycket se annorlunda ut. Johan och jag har kallat oss för ett team ända från starten. För det har varit vårt uttalade mål att vara. Har vi alltid lyckats? Så klart inte. Men det är vår ambition. Vi var överens om att vi inte längre litade på svärmor. Det är därför hon inte fått träffa barnen ensam. Utöver det tillkommer det praktiska. Vi är en familj mitt i den mest hektiska tiden i våra liv. Vi balanserar jobb, studier, skola och fritidsaktiviteter. Vår tid är begränsad. Många aktiva och engagerade mor- och farföräldrar har förståelse för detta och försöker därför träffa sina barnbarn på de aktuella villkoren. De erbjuder sig att skjutsa till aktiviteter, de kommer på tävlingar, uppvisningar etc, inte bara för att visa att de bryr sig och är intresserade utan också för det är ett bra tillfälle att träffa barnbarnen på. Svärmor har istället hånat våra intressen. När vi flyttade hit så erbjöd hon sig att passa barnen när vi skulle på orientering "så de slipper åka". Så beskrevs ett av vår familjs största intresse, som något plågsamt barnen borde få slippa. Jag tänkte på det igen i somras när barnen sprang sitt allra första O-ringen - på hemmaplan. Hur ingen av deras släktingar brydde sig. Hur ingen ens försöker närma sig oss genom att visa intresse för det som är viktigt för oss. Våra tjejer är de enda aktiva orienteringsbarnen i hela sabla kommunen! De blev omskrivna i tidningen i somras men när de sprang i mål efter att ha fullföljt sitt första O-ringen någonsin så var det bara jag och Johan som hejade på dem.

För vi saknar faktiskt värde. Våra hobbyer är ointressanta och tråkiga. Vi frågade nämligen om det också i början. Om barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren båda två. Vi erbjöd sovplats om det kändes för sent att åka hem. Vi fick såklart nej, det var för jobbigt. Återigen respekterade vi det och tog aldrig upp det igen. Vi har aldrig tjatat på någon och krävt hjälp. Då har vi istället bara släppt det och försökt lösa det på egen hand. Barnen har suttit med på flera rep. Med hörselkåpor och ritpapper. Vänner har ställt upp och hållit ett öga på dem medan vi spelat. För ett par gånger om året spelar vi ihop, i någon av våra musikkårer. Flera gånger har barnen fått sköta sig själva under tiden och de har gjort det med bravur. För om man fortsätter fråga om barnvakt trots att man fått nej tidigare så upplevs man som förälder tjatig och krävande. Så vi slutade fråga. Vi har löst det ändå. På egen hand. En del av vår förhoppning med att flytta hit var ett tätare umgänge med släktingar men vi har aldrig krävt barnvakt. När vi insåg att barnvakt skulle ske helt och hållit på farmors villkor och bygga på hennes intressen så accepterade vi det. Vi försökte också anpassa oss kring hennes infall och planera aktiviteter för oss själva då men i längden var det ohållbart. Vi har trots allt en del eget som vi vill göra och då kan vi inte förlita oss på någon som är helt luststyrd.

Vi (eller då specifikt jag) har ändå så många gånger anklagats för att vara hemska, otacksamma och förbjuda våra barn att träffa sina släktingar. Men det är ingen som har haft självinsikt nog att reflektera över varför vi inte orkat ta tid ur vår hektiska vardag för att träffa folk som behandlat oss illa? Det är ingen som har självinsikt nog att inse att de kanske behöver bjuda till och visa intresse. Som sagt, Johan är inte säker på att hans mamma skulle ha kommit på Luciatåget ens om han hade berättat för henne om det. Huruvida det stämmer eller ej är faktiskt irrelevant. Bara det faktumet att det är hans känsla säger det mesta.

"Men varför flyttar ni inte bara?"

Det där har vi fått höra många gånger. Som om flytta är det allra enklaste i världen. Efter att vi fick Emma så började tankarna också vandra, borde vi flytta? Vi kände många som uppfostrade sina barn i lägenhet men vi visste också att de hyrde externa förråd för att få allt att fungera med de många friluftshobbyerna som vi också delade. Så klart vi ville ha något annat än att stå och fixa skidor uppe inne i hallen där ett litet barn for runt.

I fredagens avsnitt av Svenska nyheter var det ett inslag om oseriösa hyresvärdar och frågan som ställdes var också den, varför flyttar de inte bara? Men det är inte alltid så bara att flytta.

Tillbaka till oss i Luleå. Året har hunnit gå över till 2015. Vi kollar på hus i Luleå och går faktiskt på en del visningar. Hällbacken exploateras för fullt så vi beställer även hem huskataloger och kollar på olika modeller. Men bostadsmarknaden är het i Luleå, det kostar mer än vi känner oss bekväma att betala (då hade vi det ändå bättre än vi har det nu i och med att Johan hade fast jobb). Johan söker olika IT-jobb, går på en del intervjuer och var riktigt nära när en planerad satsning sedan läggs ner i sista minuten. Han får även en intervju här nere. Så vi reser ned allihopa över en helg. Vi meddelar mamma att om Johan får jobbet så måste vi flytta in här i huset vare sig hon är redo för det eller ej för vi behöver någonstans att bo. Hon är INTE road. Företaget ändrar inriktning för den tänkta tjänsten. Så vi åker hem till Luleå, gör en fullständig rockad i lägenheten och mitt gamla kontor blir Emmas egna rum. Vi valde att avvakta med att göra i ordning hennes rum tills vi visste säkert att vi skulle bo kvar på obestämd tid.

Emma firar sin första födelsedag i Luleå, livet går in i en ny vardagslunk och jag börjar jobba som lärare med planen att skola om mig. Universitetet visar sig dock vara extremt ohjälpsamma på den punkten vilket får mig att ifrågasätta om det ens existerar någon lärarbrist.

Men tanken på att flytta har inte lämnat oss. Lägenheten känns alltjämt trång, särskilt när allt fler leksaker tar plats och Emma är ett barn som verkligen, verkligen gillar att fara runt. Vi är utomhus så mycket vi kan - oavsett väderlek.

Det går dock mer och mer upp för oss att vill vi ha ett hus så måste vi antagligen lämna Norrbotten. Huspriserna matchar helt enkelt inte vår önskade husbudget. Alternativet är att flytta ut i en by. Det är STOR skillnad med att bo på landet i Norrbotten och bo på landet här nere i Småland. Drygt en meter snöskillnad och 3-4 ggr så lång vinter för att nämna några. Vi tvekar.

När sommaren 2016 kommer åker vi återigen ner till Småland. Vi planerar en längre resa, under vilken bland annat Emmas andra födelsedag ska firas och vi ska åka via inlandet hem och springa orientering i Lycksele. Johan har också bokat in en husvisning i Vena. Så ett par dagar före Emmas födelsedag kollar på vi ett hus som ett äldre tyskt par vill sälja. Huset ligger i samhället men alldeles i utkanten med skogen runt knuten. Hörntomt, gästhus, lagom stort, lite omodernt men egentligen inget större fel på det. Där och då kommer vi ändå till insikt att ska vi bo här nere så finns det bara ett hus för oss. Det är släktgården. Samtidigt har Vimmerby kommun nu slaktat kulturskolan och vi börjar tveka på om det faktiskt finns en vettig framtid här nere för oss. Men vi vill ändå tro på de löften om att samarbete med Hultsfred ska utredas. Vi trodde fel.

Mamma är fortfarande motvillig. Fastän vi förklarar att vi vill flytta NU SNART och får vi inte flytta till gården så är det över, vi kommer INTE flytta dit senare. Vi vill inte bryta upp Emmas liv igen. För i Luleå går Emma på en förskola hon trivs, hon har kompisar och fritidsaktiviteter. Vi tänker ändå att nästa sommar kan vara en bra tid för en flytt. Vi hoppas på ett barn till och vi vill hellre föda i Norrbotten där vi har närmare till sjukhuset än här nere i Småland. Det skulle också ge oss tid att renovera upp en del och förbereda en flytt i god tid samt avsluta vårt liv i Luleå ordentligt.

Jag vill bli delägare från början. Vi är tydliga med att vi inte vill knuffa ut mamma men vi vill trygga vårt medbestämmande samt så klart kunna göra egna ROT- och RUT-avdrag. Mamma säger nej, hon är inte redo för att släppa kontrollen så mycket. Där begår vi vårt första stora misstag. Vi skulle aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli delägare. Det är ett oförlåtligt misstag från vår sida och det kommer få stor betydelse i framtiden.

Men initialt ser det ändå bra ut. När vi firar julen och Johans 40-årsdag nere i Småland så är den nya hörnsoffan på plats, vi har möte med mammas hantverkare om badrumsrenoveringen och under våren börjar det hända grejer. Dessutom föds Alice med buller och bång sex veckor för tidigt och vi hamnar i ett kaos under en veckas tid där vi inser vikten av att ha ett nätverk och tolkar det som bekräftat att det är bra att bo nära familjen när man har småbarn. I efterhand har vi förstått att det riktiga nätverket hade vi såklart i Luleå. Med fantastiska vänner som släppte det mesta för att hjälpa oss, som ställde upp och tog hand om Emma med mycket kort varsel. Dessutom var Emma världens tryggaste unge som hängt med oss på allsköns aktiviteter och därmed kände sig bekväm med i praktiken vem som helst i vårt vänskapsnätverk.

När vi i maj reser ner med siktet inställt på ett franskt bröllop blir det ändrade planer på grund av att hela familjen utom jag blir förkyld. Istället blir vi kvar i Småland, bestämmer inflyttningsdatum och säger upp lägenhet och elavtal i Luleå. Flytten ska bli av! Följer gör två kaotiska månader med hoppackning samtidigt som vi försöker njuta så mycket som möjligt av vår sista tid i Norrbotten. Vi gör utflykter, träffar vänner. Återigen ställer vännerna så klart upp och passar Emma så vi kan packa ihop mer effektivt.

Flyttlasset går iväg en måndag och samma fredag lämnar vi ett regnigt Luleå efter avslutad lägenhetsbesiktning. Det känns naturligt. Regnet vräkte ner den dagen i augusti nästan 19 år tidigare när jag landade på Kallax för första gången och skulle påbörja mitt nya liv som student vid Luleå Tekniska Universitet.

Kvällen innan vi flyttar in är det byfest. Det har inte varit någon byfest sedan dess. Man kan läsa in vad man vill i det om man känner för det. Mamma är på plats och tog emot flyttlasset och har försökt packa upp några av Emmas saker för att hon ska bli glad och känna sig trygg. Redan första natten får vi dock problem. Emma vill inte sova i sin säng utan springer ner och lägger sig i den gamla träsängen som hon sovit i när vi varit här på besök. Jag och Johan kånkar upp den till sovrummet och hon sover i den hela första veckan. Efter några dagar frågar hon också, omgiven av alla sina saker, när vi ska åka hem igen.

Annars är det full rulle, inom tre veckor från flytten ska Emmas födelsedag firas och Alice ska döpas. Veckan efter börjar jag på mitt nya jobb. Vi åker också förbi Emmas nya förskola för att introducera henne för den nya miljön. Den biten fungerar dock som alltid perfekt. Några äldre barn visar henne gladeligen runt och Emma som helst är kompis med alla springer iväg. Förskolan visar sig senare bli ett eget kaos. Tidigare under året var det nämligen intagningsstopp till förskolan (olagligt att göra så) och vi var tveksamma om att få plats. Dessutom har de andra regler för 15-timmarsbarn här nere. I Luleå hade hon efter att Alice föddes fått gå tis-torsdag 9-14. I Vimmerby gällde mån-fre 8.15-11.15. Johan som är hemma med Alice stressas sönder, vi väljer att skippa måndagar och fredagar vilket innebär att Emmas tider med andra barn blir extremt begränsad. Samtidigt finns det inte lika mycket daglediga aktiviteter som vi var vana vid från Luleå. Efter pandemin ordnade dessa saker upp sig i Luleå. Kyrkan har nu aktiviteter på alla orter, det finns babysång och den öppna förskolan kom till slut igång när familjecentralen öppnades - lagom till Alice började skolan. Vistelsetiden på förskolan för deltidsbarn har också uppdaterats och matchar nu det vi hade i Luleå. Alice fick dock inte särskilt mycket glädje av det då hon på grund av pandemin, Johans arbetstider etc i bästa fall var i förskolan två dagar i veckan på slutet.

Vi märker också att det är svårt att få kontakt med andra föräldrar. Särskilt som vi har så udda tider och Johan sällan möter andra vuxna. Jag har i alla fall hittat en simskola för barnen i stan och det blir ett första möte med en del andra föräldrar. Dessutom suger mitt jobb. Arbetsmiljön är horribel och rektorerna och facket totalt döva när jag slår larm. Jag blir sjukskriven redan efter en månad. Vi försöker dock hålla humöret uppe. Vi fortsätter renovera rum efter rum, mamma och pappa är här och hjälper till, vi bygger en gungställning. Svärmor är entusiastisk över att ha oss nära (även om allt fler oombedda "råd" poppar upp). Den första julen i vårt nya hem och allt känns ändå rätt så bra. Vi gjorde det, vi hittade ett nytt hem.

Men det är inte vårt. Vi äger det inte. Det märks när saker ska göras. Mamma drar i handbromsen. Våra drömmar trycks tillbaka. Slutligen händer då det som inte får hända. Köksrenoveringen. Vi blir lurade från dag ett. Mamma tvekar till byte av panna. Vi försöker jämka och styra upp, det kompromissas och i slutändan så faller allt som ett korthus och vi står mitt i skiten. Vi äger inte. Vi kan inte bestämma själva. Dessutom lurade av hantverkare, inklusive Johans kusin, och nu vänder sig släkten oss ryggen på riktigt. Vi hade redan märkt av att nyhetens behag av att oss nära hade försvunnit. Svärmor verkade inte vara så intresserade av att vara en närvarande farmor trots allt. Våra intressen och aktiviteter hånas och nedvärderas. Allt umgänge är uteslutande efter hennes bekvämlighet - aldrig vad som passar oss. Vi slutar be om hjälp. Eftersom mamma ändå vi åka ner hit ibland så styrs många av våra aktiviteter efter henne istället. Hon är ju ändå här, så klart hon kan passa barnen en del. Men där börjar orken också tryta. När drömmen om En svensk klassiker går under på grund av sjukdom och allmän skit är hon mest lättad över att slippa vara själv med barnen över natten när vi skulle ha åkt iväg. Vi förstår. Vi anpassar oss.

Men köket blir ju aldrig klart. Bråken trissas upp, lögnerna, kaoset. Allting bara växer. Mitt i det står vi. Nu dessutom i en pandemi där människor uppmanas att sluta resa bort och stanna hemma. Vi vill inte vara hemma! Vårt hem är i kaos! Jag flyttar till och med ut i ett tält i skogen när det är som värst. Ingenting kan dock få människor att sluta ljuga för oss. Vi kan dessutom inte lösa situationen själva för att vi äger inte. Men flytta då om det är så hemskt säger folk. De som säger det är idioter och borde onekligen läsa på mer. För det är ändå vad vi undersöker igen. Trots att vi inte ville bryta upp barnen på nytt, trots att hela planen med att flytta när vi gjorde var att vi skulle vara rotade ordentligt innan de började skolan. Nu går redan Emma i skolan och det visar sig samtidigt vara det bästa. Alices förskoleplats är däremot en huvudvärk utan dess like. En kommun har nämligen hela FYRA MÅNADER på sig att skaka fram en förskoleplats. Så att flytta med småbarn är en logistiskt mardröm.

När vi börjar prata om att flytta igen så blir reaktionerna blandade. Min pappa blir orimligt entusiastisk och börjar genast föreslå Västerås som ett bra ställe (lagom nära dem antog vi). Svärmor däremot är noga med att påtala att det finns ingen garanti med att något blir bättre bara för att man flyttar. Med det resonemanget så finns det aldrig en poäng med att försöka förändra sitt liv om man inte trivs med det. Muntergök deluxe. När jag så blir kallad på intervju i Dalarna bokar jag in tre husvisningar under en och samma helg, mamma och pappa går med på att passa barnen och vi kör norrut. Vi går ALL-IN den helgen. Jag har marknadsfört Borlänge kommun tidigare utan att egentligen ha koll så jag vet precis alla ställen vi ska kolla på. Och det gör vi. Mellan husvisningarna åker vi runt och kollar på precis ALLT. I samband med varje visning undersöker vi noga skolor och förskolor, kollar på resväg. Vi står även utanför det helgstängda biblioteket jag har sökt jobb på. Vi är extremt grundliga. Men inget av husen vi kollar på känns rätt. Det är för mycket som behöver fixas och vi är dränerade efter köksrenoveringskaoset. Vi är inte villiga att ta oss an det just nu. Vi kollar på nätet efter lägenheter men inser att det finns inget större än en tvåa ledigt. Mamma upplyser oss dessutom om att Borlänges skolranking är bland den sämsta i landet. Vi har istället konstaterat att kulturskolan erbjuder betydligt bättre utbud än Vimmerby.

Jag erbjuds jobbet. De till och med erbjuder mig att jobba deltid på distans de första månaderna så jag kan komma på plats ordentligt. Men jag tackar nej. Det går inte. Det blir för stökigt. Så ni idioter som säger "men varför flyttar ni inte bara?", det är inte så himla bara att flytta med barn. Dessutom har vi nu också en katt som vi bryr oss om.

Vi har flera gånger försökt ta nya tag kring vårt elände men litet har förändrats. Det står still. När man inte äger är man begränsad. Och varför äger vi inte? Vi har blivit erbjudna. Först när livet var riktigt kört i botten här, DÅ blev vi erbjudna att få ta över på riktigt. Vi ställde följdfrågor ändå, vi ville veta villkoren. Då har diskussionen stannat upp igen och tiden har fortsatt gå. Nu har vi två barn i skolan. Vilket dock är en fördel om man ska flytta. Skolplikt råder i Sverige så skolplats kan de få direkt och fritidsplats erbjuder i stort sett alla kommuner inom en vecka från att man söker. Nackdelen är såklart att barnen är mer rotade och har kompisar nu. På riktigt kompisar. Det har inte hindrat oss. Vi har fortsatt kolla på hus. Och varit på husvisningar. Med barnen. Vi är lika grundliga som tidigare. Vi kollar på skolor, kulturskolor/musikskolor, orienteringsklubbar, simhallar med mera. Ska vi flytta så ska barnen självklart få allting som är begränsat som vi bor nu. Det senaste huset vi kollade på var en total katastrof. Så mycket de hade mörkat i annonsen. Det hade fantastiskt potential - för den som har lust att lägga ner tid och pengar på det. Men ingen av renoveringarna de hade påbörjat var klara. Garaget behövde inte renoveras utan snarare rivas. Elen var inte korrekt gjord. Efter mitt uppföljningssamtal med mäklaren så plockades annonsen ned. Jag sa som det var, det där huset går inte att säljas för det priset och jag antar att säljarna inte ville gå ner i pris så mycket som behövdes med tanke på arbetet.

Under alla de här åren har vi levt två parallella liv. Dels försöker vi göra minsta möjliga här för att vardagen ska flyta på, vi fixar det vi känner vi måste i trädgården för OM vi är kvar så skulle vi vilja njuta av det och det. Samtidigt som vi hela tiden spanar efter ett annat hem. Det är otroligt tärande för dessutom ska det vanliga livet rulla på. Aktiviteter, skola, arbete, högtider. Samtidigt som vi bara ser tiden gå och allt vi en gång drömt om, all potential vi såg innan vi ens hade flyttat hit tynar bort. Allt bara dör. Tiden bara går.

Jag lägger inte skulden på någon annan längre. Skulden är min. Jag skulle ha satt hårt mot hårt. Vi borde aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli åtminstone delägare. Det är mitt fel. Jag orsakade det här. Allting som hänt därefter är på grund av mitt idiotiska beslut, att jag trodde att det skulle lösa sig med tiden. Det är min skuld att bära och jag kommer ta med mig den så länge jag lever.

Men sak ska ni veta, det finns inget "bara" med att flytta. Dessutom råder det bostadsbrist i Sverige. Bara så ni vet. Vi lider inte av vår situation för att vi inte orkar göra något åt den. Vi har ägnat hela Emmas 10-åriga liv åt att försöka hitta det bästa hemmet för vår familj. Nu är vi trötta och desillusionerade. Samtidigt måste vardagen fungera. Det är fan inte så jävla enkelt som att bara packa ihop och dra och allt löser sig!

Den sista sommaren...

Jag gjorde en sådan sommar som verkligen kändes som den sista sommaren med gänget. Efter att jag hade tagit studenten så började en sommar hemmavid. Hela kompisgänget jobbade (eller avslutade lumpen) så vi sågs mest på kvällar och helger. Det var klassiska aktiviteter såsom bad, grillning, lekar, bio och så lite Gröna Lund.

Trots att vi skiljde i ålder skulle faktiskt alla (utom syrran som också var med på ett hörn den sommaren men egentligen redan flyttat hemifrån) påbörja nästa steg i livet till hösten. Utbytesår och annat hade lett till att vi var ett gäng som nu alla skulle börja högre utbildningar till hösten och flertalet av oss flytta till ny ort. Det var en klassisk sista sommar med gänget.

Den här sommaren har känts som en sista sommar. Jag har ansträngt mig för fullt för att fylla den med minnen och aktiviteter för att vi nu har satt en deadline inför framtiden. Sju år har gått sedan vi flyttade hit ner och ganska exakt ingenting har gått som vi hade tänkt oss. Om en månad är det FEM ÅR sedan vi packade ner husgeråd och vårt gamla kök revs. Husgerådet ligger fortfarande nedpackat. De nya köksmöblerna står alltjämt ouppackade ute i boden. Vi har hamnat i ett limbo och har inte lyckats komma ur det. Så vi satte en deadline. När ett definitivt beslut inför framtiden MÅSTE tas. Problemet är att det ligger inte i våra egna händer. Vi är utelämnade till andra personer. Men det var också det som motiverade deadlinen. Deras beslut måste komma in så vi vet exakt vad vi har att göra med och faktiskt har allt underlag som behövs för att kunna besluta om vår framtid.

Därmed finns det en överhängande risk att det här har varit vår sista sommar i Småland. Så vi har försökt maxa den. Vi har haft dubbla kalas. Varit på älgsafari. Sett Pappa Kapsyl. Besökt A World of Dinosaurs. Orienterat. Barnen sprang sitt första O-ringen. Nyttjat våra årskort på Astrid Lindgrens värld och Astrid Lindgrens Näs så mycket vi kunnat. Våfflor i Brantestad. Skogens honungscafé. Tältat på Öland. Besökt International Food Market. Åkt smalspåret (tjejerna fick faktiskt köra tåg med). Vi har till och med deltagit i en filminspelning. Vi har också plockat jordgubbar, körsbär, krusbär, vinbär, blåbär, lingon med mera. Badat såklart. Massor. Allt detta samtidigt som Johan jobbat nästan hela sommaren för semester är en lyx när man är arbetssökande och måste ta varje vikariat som erbjuds.

Det där med jobb är alltjämt ett dilemma. Vi är inte rotade här. Efter sju år står vi fortfarande vid sidan av samhället. Vi ingår inte i gemenskapen på riktigt. Vi har verkligen försökt. Vi har engagerat oss i aktiviteter och föreningsliv ända sedan vi flyttade hit. Men efter sju år kan vi konstatera två saker:

1. Vi är inte önskvärda på arbetsmarknaden här. Vi har försökt. Vi har anpassat oss, utbildat oss, vi har försökt men det tycks inte finnas någon permanent plats för oss här.
2. Vi fattar inte hur man faktiskt lever här. Vi klarar inte av att passa in. Vi tänker inte på samma sätt som lokalbefolkningen (vilket uppenbart inte är vi - trots den långa tiden vi ändå bott här OCH att Johan är uppvuxen här).

Ibland blir det extra tydligt. Ett slumpartat möte på stranden vid sjön. Till att börja så hörde de mig prata och utgick ifrån att vi var stockholmare på sommarbete. Efter nitton år i Norrbotten och sju år i Småland så är det fortfarande tydligen den jag är - stockholmaren. När vi sedan började prata lite och det visade sig att vi hade musiken gemensamt, när de hörde mer om vilka vi var och vad vi kunde så kom det:
"Oj, ni bor inte på rätt ställe."

Det blir tyvärr tydligare för varje år att personer med våra intressen, med våra prioritet, borde kanske inte ens försöka bo i Vimmerby. Det var en spontan reaktion men den bekräftar trots allt vad vi så ofta själva känner. Att vi kanske inte är på rätt ställe. Men vi har verkligen försökt. Framför allt för barnens skull. Vi hade trots allt en plan när vi flyttade hit. En viktig del av den var att flytta INNAN barnen var rotade. INNAN de började skolan. Nu minns Emma knappt hur det var att bo i Luleå. Det är oklart hur mycket hon faktiskt kände igen när vi var tillbaka upp förra sommaren. Men nu är det som det är. Barnen är rotade. Hade det inte varit för dem så hade vi kunnat agera annorlunda. Det är för deras skull vi har fortsatt försöka överhuvudtaget. För att de blir så ledsna varje gång det kommer upp att vi kanske måste flytta. Men nu känner vi att det måste få ett slut. Vi MÅSTE välja en riktning i livet. Så vi har satt en deadline. Den närmar sig.

Oron och ovissheten. Allt sliter på oss. Det är därför beslutet måste tas. Man kan inte leva år ut och år in i limbo. Jag vet själv hur det är att växa upp med en förälder som hela tiden pratar om att flytta. Jag vet inte hur många husvisningar jag var på som barn. Det blev ju aldrig något av det men det låg alltid där över oss. Hur tydligt det var att mamma inte ville bo där vi bodde men ändå blev vi kvar. Jag HATAR att jag utsätter mina barn för samma sak. Därför väljer man vad som gäller och sedan jobbar man med fokus på det.

Själv VILLE jag flytta hit. Jag trodde inte utmaningarna skulle vara så många som de är. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att komma in i samhället och jag hade jobb klart redan innan vi flyttade (tyvärr gick det inte att fortsätta på lärarbanan här nere). Nära till släkten. Släkten är ju numera ett helt eget kapitel. Där det är tydligt att vi inte är önskvärda.

Jag har inte flyttat mycket. Det här är blott min fjärde adress i livet. Jag är en rotare. Jag har mycket saker. Jag slår rot. Jag bor in mig. Jag VILL långtidsplanera. Jag är den sortens person som planterar träd och växter som kanske inte bär frukt eller bär på flera år. För jag investerar långsiktigt i mitt hem. Så förstå hur illa jag far av att leva i limbo. Under flera års tid har jag tvingats leva ett parallellt liv. Där jag å ena sidan försöker göra det bästa här där vi är men å andra sidan hänger på Hemnet och letar efter alternativ. Det är det limbot vi nu gör slut på en gång för alla. Vi vill ha ett hem som vi vet är vårt utan stoppdatum. Som vi vet att vi kan planera för en framtid. Sedan kan så klart alltid saker hända som gör att man måste ändra på allt. Men vi vill ha ett liv där vi ändå vet att för nu är det här vi ska vara. Är det verkligen för mycket begärt?

När man faktiskt aldrig lurat någon utan bara litat på fel personer.

När jag fyllde i anmälningarna till ARN så stötte jag på patrull direkt. ARN ville nämligen inte acceptera mig som anmälare för de ansåg inte att jag var part i konflikten. Nu ska jag reda ut varför.

ARN noterade nämligen att mitt namn och min underskrift inte fanns på några officiella handlingar. Jag stod inte med på ett enda avtal och inga fakturor var riktade till mig. Det här stämmer. Den enda faktura som ställdes ut till mig var de nya vitvarorna men dessa beställde jag också själv direkt av butiken och de hämtades sedan upp av Allvin. Men vår tvist med hantverkarna gällde ju inte vitvarorna så den fakturan var irrelevant i den uppkomna situationen.

För att överhuvudtaget kunna gå vidare med ARN fick jag därför ange mig själv som ombud istället.

Men varför stod inte mitt namn på något avtal? Det gällde ändå en beställning av nytt kök i huset jag bor i och jag var delaktig i valet av inredningen och utformandet.

1. Johan skötte kontakten med Allvin efter att vi fick honom rekommenderad för oss av Johans kusin. Förutom fysiskt planeringsmöte (som jag verkligen har velat få Allvin att förklara för mig hur han kunde begå så stora misstag då om han nu är en så kallad "köksexpert") så skedde deras kommunikation huvudsakligen via mail och det var också den vägen vi fick det slutgiltiga förslaget som vi godkände (och trodde de strax skulle börja med - INTE ett halvår senare). Men något avtal med Allvin skrevs aldrig och inte heller med Bälters som Allvin tog in för att genomföra själva renoveringen. Det här innebär att inte heller Johans namn finns på några avtal.
2. Mamma ville betala för renoveringen eftersom det var hennes hus och hon bestämmer så när Bälters frågade om faktureringsuppgifter fick de hennes uppgifter.
3. När allt hade börjat skita sig och pappa klev in för att få klart (eftersom mamma inte orkade längre) skrev hon en fullmakt så han kunde företräda henne.

En av sakerna som VI anklagats för är nämligen att bryta avtal. Det är särskilt med i hatet jag fått ta emot från Allvin. Men jag har aldrig brutit något avtal för jag har inte lovat något (inte muntligt heller) och jag har inte skrivit på något.

Jag är en van distanshandlare och jag föredrar att ta mina köp på faktura när det är möjligt för att det alltid är lättare att hålla inne med pengar än att få ersättning i efterhand. Det var därför jag ställde mig bakom när vi valde att hålla inne en (laglig) summa pengar av betalningen till Bälters tills dess att ersättningsfrågan kring sotskadorna var utredda. Det togs INTE väl emot och det var efter detta vi bad Bälters att byta ut Johans kusin som ansvarig arbetsledare för vi ville ha maximal distans till släkten nu när det började bli stökigt. Innan sotskadorna hann utredas klart upptäckte vi flertalet fel i köket och tog därför in en extern besiktningsman för att få klartecken på om det verkligen var fel eller om vi var överdrivet noga. Bälters och Allvin var inte närvarande vid denna besiktning just för att det var för oss. Men åtskilliga fel upptäcktes och vi lämnade därför över kopior av besiktningsprotokollet till hantverkarna och reklamerade renoveringen. De godkände givetvis inte detta då de inte fått närvara vid besiktningen och Allvin tog det dessutom personligt (det sägs att han sjukskrev sig i samband med detta, jag vet inte). En ny besiktning bokades in som alla involverade parter bjöds in till.

Det är efter den som det blev jobbigt på riktigt. Bälters krävde nämligen ett avtal, alltså att vi gjorde en beställning för att de skulle komma tillbaka in och åtgärda felen. Man ska aldrig behöva BESTÄLLA åtgärder av fel som hantverkaren har gjort. Nu började det muttras om att det faktiskt inte fanns något avtal till att börja med och det är helt sant. Det skrevs aldrig något avtal innan Bälters kom in och jobbade och vi hade egentligen bara e-mailkonversationen med Allvin som allt byggde på. Besiktningsmannen påpekade faktiskt detta att vi inte borde ha betalat fakturan från Bälters alls utan bara lämnat över den till Allvin då det var han som tog in dem. Men i och med att den betalades så accepterade vi ett avtal med Bälters. Eller mer exakt, mamma gjorde. Hon stod på fakturan. Detta var något som ARN också noterade när vi senare anmälde.

Mamma skrev också på det nya avtalet, beställningen av åtgärderna av köket. Det är där det fanns med en punkt som jag och Johan motsatte oss. Nämligen att hela det innestående beloppet skulle betalas när bristerna var åtgärdade. I och med att sotskadorna och kompensationen ännu inte var utredd så ville vi inte det och vi ville absolut inte ha det med på avtalet. Dessutom hade besiktningsmannen sagt till oss att vi inte borde betala de pengarna. Han var dock den som formulerade avtalet så hur den punkten kom med vet jag inte. Ingen har brytt sig om att förklara detta för oss trots att jag ställt frågan många gånger.

Avtalet skrevs på men inte av mig eller Johan, vi har inte lovat något alls och därför inte heller brutit några avtal.

Nästa skavande punkt var bytet av diskbänken. Måtten på den stämde inte eftersom köksritningen var tvungen att göras om en bit in i arbetet på grund av att Allvin begick ett misstag när han var här och mätte för inredningen. Hade han bara dragit ut spisen och sett rördragningen där bakom hade han förstått att hans initiala plan inte skulle fungera men det gjorde han inte. Inte heller insisterade han på att vi borde byta kökspanna i samband med renoveringen (något mamma tyckte var onödigt och det är ju hennes hus). Det här är vad man får när man anlitar en "köksexpert". Jag och Johan har hela tiden hävdat att Allvin borde stå för den nya diskbänken i och med att det var hans initiala misstog som ledde till att den inte passade och behövde bytas ut. Men tyvärr så lovades det muntligen att Allvin skulle beställa en ny diskbänk och vi skulle betala för den. Jag och Johan lovade dock inte detta. Muntliga avtal är hur eller hur ett elände, de kan inte bevisas. Såvida inte klåparen man anlitat bekräftar det i ett sms. Men Allvin bröt sin del av avtalet och beställde aldrig diskbänken och orsakade därför med flit ytterligare försening av köket. Dessutom gjorde han sig okontaktbar, svarade inte på telefonsamtal eller sms innan vi slutligen nådde honom och han då glatt meddelade (skriftligt) att det inte längre gällde några muntliga avtal med vår familj. Ett solklart avtalsbrott och vi hade bevis på det. Han försökte skylla på att allt var så osäkert så han ville inte beställa utan att få det skriftligt. Med tanke på vår ovilja att vi skulle betala för något som vi ansåg att han orsakat så köper jag det resonemanget fullt ut. Situationen var galet känslig då. Problemet? Allvin kontaktade oss aldrig och bad om att få ett skriftligt avtal, däremot påstod han i efterhand att "det var svårt att få till", ja det brukar ju vara det när man inte ens försöker! Han bara sket i sitt löfte, gjorde sig okontaktbar och till och med tyckte vi kunde köpa ny diskbänk från annat håll. Han hade alltså ingen avsikt att fullfölja det arbete han påbörjat.

Samtidigt hade Bälters påbörjat åtgärderna av de tidigare bristerna och med det följde bland det mest löjliga jag någonsin har stött på. Efter varje avslutat moment så skulle vi inspektera deras arbete och skriva på ett papper att vi godkände det. Detta har alltså ingen som helst juridisk bäring då man har 10(!) år på sig att upptäcka fel i samband med en renovering så det där var bara en idiotisk fånighet de höll på med. Men pappa skrev på varje papper de tog fram. En dag hade de även med sig avtalet från Allvin som han krävde skulle skrivas under och återlämnas om vi ville ha en diskbänk. Jag sa återigen ifrån att jag inte tyckte vi skulle skriva på, vi hade bevis på att det fanns ett muntlig avtal (som jag förvisso också ogillade) och dessutom borde han byta diskbänken oavsett eftersom det var hans fel att den inte passade. Pappa åkte iväg för att prata med honom men lovade innan att inte skriva på. Allvin var inte hemma. Han skrev på och lämnade i brevlådan.

Dessa fåniga lappar från Bälters fortsatte längre fram när vi upptäckte ännu fler fel (Bälters förhalade och bråkade varje gång vi upptäckte brister istället för att bara åtgärda dem, värt att notera att SAMTLIGA brister vi upptäckt har varit rimliga så det har inte funnit någon anledning från deras sida att bråka, det är de som gjort ett dåligt jobb). Men när jag fick en sådan lapp i min hand så sa jag ifrån att jag tänker inte skriva på något (dessutom var jag inte nöjd med utförande och de erkände själva att det här är det bästa som går att göra så här i efterhand). Där slutade de fåniga lapparna åtminstone komma.

Men till saken hör är att jag och Johan aldrig har brutit något avtal. Vi har fått ta emot så otroligt mycket skit (särskilt jag) men vi har inte brutit något avtal. Vi har inte lurat någon. Det jag har gjort är att skriva recensioner. Tydliga, sakliga och framför allt korrekta recensioner. Länge höll jag helt tyst om precis allting samtidigt som vi baktalades åt höger och vänster av hantverkarna och blev paria hos Johans släktingar. Detta för att mina föräldrar sa till mig att inte stöta mig med någon i onödan. Jag tog skit men fick inte försvara mig. När jag förstod att vi blivit lurade så brast det. Det var då jag flyttade ut i tältet och det var då jag valde att skriva ner min version. Det var då jag skrev recensionerna (och Allvin började rikta sitt öppna hat mot mig).

Det viktigaste för mig och Johan var att förutom att få ett bra kök klart att allt skulle slutföras på ett sätt som vi kunde leva med, som vi kunde gå rakryggat ifrån eftersom vi bor på en mindre ort, där alla känner alla och dessutom hade vi nu också fått Johans släktingar emot oss. Det behövde avslutas bra. Detta respekterades inte och nu var vi utpekade som personer som lurat hantverkare och inte håller vad vi lovar. Helt felaktigt.

Det här är vad som fortfarande skaver. Dessutom för att köket inte är klart. För att vi fått ta all skit. För att vi fått utstå allt hat. För att vi blivit utfrusna av Johans släktingar. För att INGEN vill förklara varför vi också blev lurade. Det här är den huvudsakliga anledningen till att vi i flera års tid lever med parallella planer. Dels hur vi ska ha en så anständig tillvaro som möjligt här och vad som behöver göras om vi ska bo kvar. Men också vart ska vi ta vägen om vi måste flytta. Vi har fortsatt hänga på Hemnet, vi har gått på husvisningar. Vi läser på om skolor, fritidsutbud, arbetsmarknad, etc. Vi kan inte slappna av och bara njuta av livet utan måste hela tiden ha en alternativ plan under uppbyggnad. Det är otroligt slitsamt. Dessutom ifrågasätts vi öppet, varför renoverar vi inte bara klart köket? Varför gör vi inte bara om det? Vart ska man börja där? Dels vill vi inte utsätta oss för stressen av en ny renovering om vi ändå inte ska bo här. Dels så har vi ingen hantverkare längre, eller målare för den delen. Det här är en liten ort där alla känner alla och många hantverkare håller varandra om ryggen, det blev vi tidigt varse när vi märkte hur snacket och baktalandet gick på orten. I allt detta ska vi hitta några vi känner vi kan lita på? 

Ovanpå så är det personerna som skulle kunna öka trivseln för oss men som väljer aktivt att inte göra det utan snarare bekräftar att det andra alternativet är vad vi borde välja. Men det här är också det enda hem som barnen minns, det är här de har sin skola och sina vänner. Vi slits bokstavligt talat sönder i hur vi borde gå vidare. 

Samtidigt som det enda felet vi gjorde var att lita på Johans kusin och välja fel hantverkare. Vi har betalat ett riktigt högt pris för det misstaget.

Idag är det exakt sju år sedan vi flyttade hit

Vi kom körande i regnet till vårt totala kaos av flyttlådor och möbler. Åtskilliga flyttlådor står ännu kvar lite varstans. En del är ompackade för att komprimera det som inte behövdes akut. Flertalet packades på nytt när vi skulle börja renovera köket och blivit lovade att det skulle ta ungefär sex veckor innan det blev klart. Så hade det nog också kunnat bli - om förarbetet gjorts ordentligt så vi kunde ha planerat för det. Ovanpå det sotlådorna från arbetsrummet.

Det är en hel del saker jag ännu inte hittat efter flytten, flertalet skönlitterära böcker som jag faktiskt inte har en aning om vars de har tagit vägen. Det gör mig ledsen för det är bland annat flera böcker av Astrid Lindgren inköpta på Boa. Jag tror inte någon flyttlåda kommit bort (jag märkte ju allt så himla noga med vårt namn) utan de ligger väl någonstans i en låda som ännu inte packats upp helt.

Köket är alltjämt den stora sorgen som lägger sordin på hela vår tillvaro. Även trapptornet (som också agerar hall). Vi har haft stora problem med belysningen över köksbänken. Det är en nedsänkt LED-list sedan renoveringen men av någon outgrundlig anledning valde Allvin att skarva den. Det är alltså 105 cm lång armatur vi pratar om. En snabb googling visar att man utan vidare kan köpa upp till två meter sammanhängande och 1,20 meter är en vanlig längd. Men vår skarvades. ALLT skarvades. Metallskåran den ligger i, själva fronten över LED-slingan och initialt även LED-slingan själv. Det sistnämnda ledde till att det var en mörk fläck vid skarven och efter bara ett par månader slutade halva slingan att fungera och den byttes ut. Allt detta skarvande gör dessutom att listen inte sitter kvar i nedsänkningen.

Vi har för länge sedan tappat räkningen över hur många gånger den rasat ner och vi fått sätta tillbaka den. Slutligen vände vi på den för en månad sedan (och blev då av med all form av bänkbelysning) bara för att den stannade kvar bättre åt det hållet. Exakt varför det skarvades på detta sätt vet vi inte, som hantverkare kan du alltid bara köpa nya grejer till kunden och fakturera för alltihopa - även om det blir delar över. Så varför skarva vad som måste varit överblivna bitar från andra projekt? Vi lutar åt att det är ett medvetet sätt att lura oss på mer pengar. Fakturan vi fick saknade nämligen kostnadsspecifikation, allt som ingick i den är prydligt listat men sedan bara en totalsumma. Perfekt för den hantverkare som vill fuska med någon del att inte tydligt visa vad de olika sakerna har kostat.

När jag själv skrivit fakturor så har jag klargjort vad varje del har kostat så det ska vara tydligt för kunden, då har jag ändå aldrig fakturerat för mer än några tusen. Köksinredningen kostade över 60 000 kr och vi fick det angett som en klumpsumma.

Trappen är nästa huvudvärk, golvmattor och halklister har ett bäst före-datum. Jag vet, för jag försökte få sådant åtgärdat i vår trapp/hall i Luleå men nekades. Hall och trapp omfattades inte av bofonden utan det var upp till hyresvärden att avgöra när en renovering behövde göras. Det enda de gjorde var att byta ut trasiga halklister och limma fast lösa. Alltså bara byta den som var trasig. Det är så det kom sig att nedersta trappsteget hade en grå halklist medan övriga var bruna (ljuva 70-talsinredning). Exakt samma bruna nyans finns i vårt trapptorn här. Antagligen var det väl också på 70-talet morfar fixade med det senast, i samma veva som han gjorde om köket. Livslängden är mer än väl passerad och vi hade ju tänkt renovera trappen. När vi byggde till en hall. Efter att köket var klart. Det är nu man blir ledsen igen. Idag har jag köpt lim för att för återigen limma fast halklister i trappen. Så trappen inte är livsfarlig att gå i. Det måste ju hålla "tills vidare".

Jag försökte också limma den sabla köksbänksbelysningen. Den samarbetade inte. En del frågar oss (eller rakt ut ifrågasätter oss) varför vi fortsätter leva så här. Varför vi inte gör klart eller gör om. Men vi äger inte. Vi bestämmer inte. Kommunikationsvägarna är trasiga. Sveken är många. Dessutom en bygd där alla känner alla inom branschen och håller ihop? Vilken hantverkare kan man egentligen lita på? Vilka har faktiskt RIKTIG yrkesstolthet? Vi vet inte längre. När man blir lurad av en släkting så är frågan vem man kan lita på då. Dessutom så är inte livet här guld och gröna skogar direkt. Ingen av oss har fast jobb. Jag får inte ens komma på intervjuer trots att jag bor här OCH utbildar mig till bibliotekarie. Släktingarna som bor här vill inte träffa oss. Fritidsutbudet lämnar en hel del att önska. Hade det inte varit för barnen så skulle vi inte ha någon anknytning alls till samhället. Så hur mycket ska vi utsätta oss för ännu en plågsam renovering så länge vi inte vet om vi har en framtid här?

Det här med temperatur.

Tidigare idag upptäckte jag hur reportern på P4 Kalmar kallade helgens stundande väder för "köldsmocka". Jag gick, som varje sund människa, i taket över denna absurda överdrift. Vi förutspås få -15 vilket inte ens räknas som köldgräns för t ex skidtävlingar eller skidorienteringstävlingar. -15 är helt vanlig vinter, inget annat. Sedan blåser det förstås en del vilket gör att det kan kännas kallare. Att många fryser handlar snarare om att de klär sig fel när de ska bege sig ut.

Naturligtvis är vi inte oberörda av den stundande temperaturen (särskilt inte BLÅSTEN då vi bor på en kulle omgivna av åkermark) men jag har aldrig lidit av kyla utomhus. Vintern 98/99 med den ökända -42 (även kallat myggfritt) i slutet av januari var min första vinter i Luleå. Jag bodde i Porsögården vars charmiga träbaracker var chanslösa mot kylan. När det passerade -35 började vi tappa inomhusvärme. Mitt studentrum hade under ett par dagar knappt 14 grader varmt och ute i allrum och det gemensamma köket var det inte mer än sex grader (alltså kylskåpstemperatur). Då är det INTE roligt. Det är en sak när det är kallt ute men att inte kunna bli varm när man är inomhus. DET är vad som är knäckande.

På grund av vår kökssituation (utan lösning i sikte) så har vi under några års tid ätit samtliga måltider på glasverandan. Den har tack och lov dubbla glas i alla fall och erbjuder en svag isolering. Men det är också ett nyckelhål som går rakt igenom dörren ut i kalla luften. Det enda elementet går på högvarv och vi har sedan lite drygt två år tillbaka ett förrådselement där ute som vi slår på när vi ska äta. Tyvärr har fläkten dött i det så det tar lång tid att få upp värmen. Sådant element har jag för övrigt varit beroende av tidigare. En kompis tröttnade på att jag så ofta frös om vintrarna i mitt studentrum så vi åkte och köpte ett element till mig (el ingick i hyran).

Sedan är det vår hall. Eller snarare avsaknad av den. Det var vad som stod på tur att bli byggt efter att köket var klart (så alltså aldrig). Att bygga till en riktig hall och tilläggsisolera samt renovera trapptornet. Men dit har vi som sagt vad aldrig kommit. Så vad vi har är ett oisolerat trapptorn. Barnens kläder är givetvis inte där ute så här års. I gamla köket hade vi en skobricka innanför dörren för deras skor. Nu har vi bara allt i den inre hallen istället. Så kläder bärs genom två rum varje gång de ska användas eller har använts. Det är också där vi torkar all tvätt. Ett av de vattenburna elementen som är knutet till värmepannan finns där så vi eldar på när det är tvättdags.

Termometern i trapptornet.

Nu flyttade Johan sina kängor bort från trapptornet med. Snön har nämligen slutat smälta där. Dörrhandtaget har en rejäl frosthinna på insidan. Jag blir återigen påmind om det faktum att vi ännu inte har fått ordning på en ordentlig hall. Hur livet alltjämt står still här. Hur vi hålls gisslan av den här hopplösa situationen. Strömavbrottet i Älvsbyn har dock fått oss att tänka till. Om vi ska flytta tillbaka norrut och köpa oss ett hus så MÅSTE det gå att elda i minst ett rum i alla fall. Man måste ha en plan för strömavbrott.

Elda kan vi i alla fall här. Det är det som värmer upp huset på riktigt nu under vintern. Även om vi alla tog på oss tjocktröjor när vi åt middag så behöver vi överlag inte frysa inomhus i alla fall. Jag vägrar dock gå med på att en köldsmocka är på väg in över Kalmar län (liksom på allvar?!?!??!). Jag vet vad riktigt kyla är. Jag hoppas mest att snön ska re till sig (lite väl mycket puder just nu) så det går att åka skidor i helgen. -15 är den köldgräns jag brukar förhålla mig till (man vill ju inte irritera ansträngningsastman i onödan), det här blir perfekt.