Kring jul finns det många så kallade måsten. Det kommer därför också radvis med krönikor från förstå-sig-på:are som gladeligen påtalar att ingen kommer klaga om pepparkakorna är köpta, syltan saknas, det är ostädat och så vidare. Det är minsann inte ett dugg synd om mammorna som "tar på sig" en massa för inget de gör är egentligen nödvändigt. De kunde lika gärna strunta i alltihopa och alla skulle vara lika nöjda ändå. Det är inte sant. Vi som vet vi vet. Barnen blir visst ledsna om en tradition försvinner. De kommer visst sakna julgranen om ingen orkat fixa en. Saknas julklappar så kunde man lika gärna ställa in helt. Fast det kan man inte heller för hur kul är det att komma tillbaka efter jullovet och alla andra har firat jul? Det är ur det som olika julklappshjälpar är sprungna, för att bistå de som inte har råd. För att alla barn ska få en jul.
Redan första året efter att jag flyttat hemifrån så julbakade jag. Då skulle jag ändå "hem" över julen och hade väl inte egentligen tänkt fixa så mycket. Men en kompis bjöd hem mig för att baka. Det är liksom det som är grejen. Jag älskar julbaket. Ända sedan jag var barn. Det var jag som under tonåren tog över ansvaret för pepparkakshuset. Jag gjorde ritning och jag bakade ut delarna, dekorerade och monterade. Det var ingen som tvingade mig. Den traditionen dog när jag flyttade hemifrån. Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag kom ner några dagar före jul. Det fanns tid. Jag var inställd på att baka som vanligt. Men utan att fråga mig om jag ville göra det så köpte mamma en färdig byggsats. Jag blev arg för att hon bara tog ifrån mig min grej utan att ens fråga mig om det. Den blev aldrig monterad. Det blev inget pepparkakshus det året. Om det har blivit några sedan dess hos mina föräldrar vet jag inte. För det där var sista julen jag kom "hem". För att förstå hur mycket jag älskar att julbaka så ska man veta att till och med det året jag hade bruten arm, skulle fira jul ensam i mitt studentrum julbakade. Jag tvingade min dåvarande idiot till kille att hjälpa (han övergav mig för fan över jul ju!). Totalt inkompetent på bakning visade det sig men lussebullar, pepparkakor och pepparkakshus blev det faktiskt.
Mycket kring min barndoms jular älskade jag och flera saker har jag kopierat rakt av till hur vi firar jul som familj. Men jag AVSKYDDE stressen och hoten som hela tiden haglade fram till jul och sedan den påtvingade "glädjen" på julafton för då skulle vi minsann vara sams och tycka om varandra. Den bästa julen vi hade var det året vi åkte bort till Sälen. Allt julstök var avklarat innan, skidåkning och familjemys hela veckan.
Jag visste att jag inte ville göra jul på det stökiga viset. Jag ville inte ha hot hängande över julen. Så jag börjar tidigt. Jag har en presentlåda i garderoben som fylls på under hela året, vid reor och kampanjer. Sedan är det bara att plocka ihop. Jag bytte ut sena nätter med paketinslagning till återanvändningsbara julsäckar. Jag försöker börja med julbaket i november för att slippa stressen. Men det blir så klart inte alltid som man tänkt sig. De senaste FEM åren utan fullt fungerande kök sabbar min julglädje rejält. Det blir stressigt. För det är stökigt. Ett stök som sprider sig till övriga huset. Det är tjat och elände för att vi saknar energi att hålla efter och det är grejer överallt. Det sistnämnda för att rätt förvaring saknas på grund av att huset faktiskt inte är vårt. Det finns massa saker här sedan innan vi flyttade in. Saker vi inte får röra. Vi får inte gå igenom, vi får inte rensa. Men de tar plats och försvårar vårt liv. Det är möbler vi inte har valt som hindrar oss från att skaffa egna mer funktionella möbler. Så har vi levt nu i 7,5 år.
Jag ville inte ha den här julen. Fem jular utan kök var mer än tillräckligt. Jag sa det till familjen redan i januari men ändå hamnade vi här. Alternativen är tre:
- Jag lämnar familjen över jul. Jag låter Johan och barnen få fira själva och sedan återkommer jag i mellandagarna.
- Vi firar helt enkelt inte jul. Vi låtsas inte om att det existerar.
- Jag biter ihop, är olycklig men fejkar det så att barnen åtminstone kan få en jul.
Ni fattar själva. Det finns inget bra alternativ. Det är pest, kolera eller tyfus som gäller. Så det är där vi befinner oss. Jag är ständigt frustrerad över hur gladeligen alla vill göra detta sköra läge värre. Oönskad kontakt från våra föräldrar har vi redan drabbats av. Det kostade ett par dagar av aktivitet och energi som jag kunde lagt på att fixa för barnens skull. Men det skiter de fullständigt i.
Lussebullarna skaver. Av någon anledning så är det just dem som blir kvar till sist när det är mycket med allt. Det tar mig 10 år bakåt i tiden. Till Emmas första jul. Vi gick tidigt ut med att vi inte tänkte åka någonstans med en bebis men de som ville var välkomna att fira jul med oss i Luleå. Svärmor och pappa nappade. Mamma ville inte komma för det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa och hans snarkningar. Vi styrde upp en jul bäst vi kunde. Jag och Emma blev till och med tillfrågade att vara med i julspelet vilket jag tyckte var kul så vi åkte på repetitioner. Jag skulle även spela klarinett. Vi var dock på minus från början. Johan bröt som bekant armen samma dag som Emma döptes och inledde därför första halvan av december med gips. Detta innebar att det mesta hushållsarbete och bebisansvar föll på mig och jag hann inte med. Avgipsningen kom inte heller med någon omedelbar lättnad för Johan mådde fortsatt inte bra. Det var sex dagar före julafton det riktigt slogs omkull. Alltså 10 år sedan idag. Johan gick slutligen till läkaren, skickades till sjukhuset och innan kvällen kom var han inlagd som nyinsjuknad i diabetes. Så där stod jag, med en 4,5 månader gammal bebis, julen mindre än en vecka bort och gäster på ingång.
När mamma ringde var det första hon sa "du vet att du kan säga till dem att inte komma". Ställa in var faktiskt det sista jag hade i åtanke. Jag ville inte vara själv. Hjälpen och stödet var på väg. Trodde jag i alla fall. Med facit i hand så borde vi nog ställt in. Stoppat dem från att komma. Men där och då gjorde jag vad jag gjort så många gånger förr och så många gånger sedan dess, jag samlade ihop mig och tog nya tag. Jag visste inte om jag skulle få hem min man till jul men jag tog min bebis och åkte till affären för att julhandla det sista. Nästföljande dag stod jag med kokboken i ena handen, bebis i den andra och försökte räkna ut hur man griljerar en julskinka. Det är första, enda (och sista?) gången jag själv griljerat skinka. Vi hade inte julskinka när jag var liten. Johan har gjort alla skinkor före och efter den. Sedan fick jag hämta hem en trött Johan på permission. Tack vare stabila värden och att de ville få hem så många som möjligt till jul så fick han komma hem till oss med planerade återbesök istället. Vanligtvis blir det uppemot några dagars inläggning för att ställa in insulinbehandling och försäkra sig om att den insjuknade kan hantera allt.
Hjälpen dock? Det vete fan. Jodå, svärmor åkte så gärna och handlade det sista som "saknades" med Johan. Hon köpte ohyggliga mängder choklad och godis (i sällskap med sin son som precis blivit diagnosticerad med diabetes och som hon nyss följt med till sjukhuset för återbesök). När jag stressade runt för att få klart var hon allmänt ointresserad av att hjälpa till och när jag suckade över obakade lussebullar så kom den: "Ingen vill ändå ha några lussebullar." Ett tips så här i juletider. Om någon stressar inför julen och nämner något specifikt så försök INTE "lätta upp" genom att påtala att just den saken är oviktig och bara kan struntas i. Den är uppenbarligen viktig för personen som säger det så fundera istället på hur du kan möjliggöra det. Erbjud dig att hjälpa till, passa den klängiga bebisen, gör något annat som behöver göras. Men nedvärdera inte någon annans viktiga sak. Det blev inga lussebullar. Inte för att de ville ha något fika ens på julafton. När jag började prata om de kakor som faktiskt fanns gick svärmor och hämtade det köpta godiset istället. Faktum är att hon smååt så mycket av godiset så jag och Johan ledsnades och gömde det. När hon frågade efter det och jag sa att jag inte visste var det var så började hon riva runt i våra skåp och gick slutligen och väckte Johan som vilade och tvingade honom att ta fram godiset. På juldagen föreslog hon att vi kunde ta av det fika jag bakat bara för att sedan återgå till godiset sedan "men vi har ju ätit av dina kakor nu". Jo men tack så mycket att du fick det att låta som en gigantisk uppoffring att äta av mitt hembakade julfika.
Först senare lärde jag mig att hon avskyr russin i bröd och bullar. Jag tar dubbelt så mycket russin i lussedegen och låter gladeligen barnen hamra in så mycket russin de bara vill i bullarna. Detta gjorde jag redan innan vi tog avstånd från svärmor. Jag vet att jag aldrig riktigt kommit över Emmas första jul och allt som hände då. Lussebullskommentaren har etsat sig fast i mitt minne.
Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har fortfarande inte bakat några lussebullar. Men så har jag fortfarande inte heller ett fullt fungerade kök. Sjätte julen nu. Ingen bryr sig. Folk tycker vi får skylla oss själva vid det här laget. Vi kunde väl bara ha flyttat om vi velat. Ingen bryr sig om några av de omständigheterna som försvårat en flytt. Men så klart vi kollar efter hus. Räknar på vad som är rimligt att lägga på ett nytt hus med tanke på att ingen av oss har fast jobb (särskilt inte som väntar på annan ort). Jul blir det väl likförbannat. Jag är dock glad att jag inte sett några fåniga krönikor i år om hur man bara kan strunta i allt för ingen ändå bryr sig. Vem försöker de lura? Så klart någon bryr sig. Har du människor i ditt liv så bryr de sig vad som sker kring jul. Vad som finns och vad som inte finns.
Imorgon får i alla fall Johan griljera skinkan. Resten av julstöket faller på mig. Jag som egentligen inte ville den här julen men gör den för barnens skull.