Det där har vi fått höra många gånger. Som om flytta är det allra enklaste i världen. Efter att vi fick Emma så började tankarna också vandra, borde vi flytta? Vi kände många som uppfostrade sina barn i lägenhet men vi visste också att de hyrde externa förråd för att få allt att fungera med de många friluftshobbyerna som vi också delade. Så klart vi ville ha något annat än att stå och fixa skidor uppe inne i hallen där ett litet barn for runt.
I fredagens avsnitt av Svenska nyheter var det ett inslag om oseriösa hyresvärdar och frågan som ställdes var också den, varför flyttar de inte bara? Men det är inte alltid så bara att flytta.
Tillbaka till oss i Luleå. Året har hunnit gå över till 2015. Vi kollar på hus i Luleå och går faktiskt på en del visningar. Hällbacken exploateras för fullt så vi beställer även hem huskataloger och kollar på olika modeller. Men bostadsmarknaden är het i Luleå, det kostar mer än vi känner oss bekväma att betala (då hade vi det ändå bättre än vi har det nu i och med att Johan hade fast jobb). Johan söker olika IT-jobb, går på en del intervjuer och var riktigt nära när en planerad satsning sedan läggs ner i sista minuten. Han får även en intervju här nere. Så vi reser ned allihopa över en helg. Vi meddelar mamma att om Johan får jobbet så måste vi flytta in här i huset vare sig hon är redo för det eller ej för vi behöver någonstans att bo. Hon är INTE road. Företaget ändrar inriktning för den tänkta tjänsten. Så vi åker hem till Luleå, gör en fullständig rockad i lägenheten och mitt gamla kontor blir Emmas egna rum. Vi valde att avvakta med att göra i ordning hennes rum tills vi visste säkert att vi skulle bo kvar på obestämd tid.
Emma firar sin första födelsedag i Luleå, livet går in i en ny vardagslunk och jag börjar jobba som lärare med planen att skola om mig. Universitetet visar sig dock vara extremt ohjälpsamma på den punkten vilket får mig att ifrågasätta om det ens existerar någon lärarbrist.
Men tanken på att flytta har inte lämnat oss. Lägenheten känns alltjämt trång, särskilt när allt fler leksaker tar plats och Emma är ett barn som verkligen, verkligen gillar att fara runt. Vi är utomhus så mycket vi kan - oavsett väderlek.
Det går dock mer och mer upp för oss att vill vi ha ett hus så måste vi antagligen lämna Norrbotten. Huspriserna matchar helt enkelt inte vår önskade husbudget. Alternativet är att flytta ut i en by. Det är STOR skillnad med att bo på landet i Norrbotten och bo på landet här nere i Småland. Drygt en meter snöskillnad och 3-4 ggr så lång vinter för att nämna några. Vi tvekar.
När sommaren 2016 kommer åker vi återigen ner till Småland. Vi planerar en längre resa, under vilken bland annat Emmas andra födelsedag ska firas och vi ska åka via inlandet hem och springa orientering i Lycksele. Johan har också bokat in en husvisning i Vena. Så ett par dagar före Emmas födelsedag kollar på vi ett hus som ett äldre tyskt par vill sälja. Huset ligger i samhället men alldeles i utkanten med skogen runt knuten. Hörntomt, gästhus, lagom stort, lite omodernt men egentligen inget större fel på det. Där och då kommer vi ändå till insikt att ska vi bo här nere så finns det bara ett hus för oss. Det är släktgården. Samtidigt har Vimmerby kommun nu slaktat kulturskolan och vi börjar tveka på om det faktiskt finns en vettig framtid här nere för oss. Men vi vill ändå tro på de löften om att samarbete med Hultsfred ska utredas. Vi trodde fel.
Mamma är fortfarande motvillig. Fastän vi förklarar att vi vill flytta NU SNART och får vi inte flytta till gården så är det över, vi kommer INTE flytta dit senare. Vi vill inte bryta upp Emmas liv igen. För i Luleå går Emma på en förskola hon trivs, hon har kompisar och fritidsaktiviteter. Vi tänker ändå att nästa sommar kan vara en bra tid för en flytt. Vi hoppas på ett barn till och vi vill hellre föda i Norrbotten där vi har närmare till sjukhuset än här nere i Småland. Det skulle också ge oss tid att renovera upp en del och förbereda en flytt i god tid samt avsluta vårt liv i Luleå ordentligt.
Jag vill bli delägare från början. Vi är tydliga med att vi inte vill knuffa ut mamma men vi vill trygga vårt medbestämmande samt så klart kunna göra egna ROT- och RUT-avdrag. Mamma säger nej, hon är inte redo för att släppa kontrollen så mycket. Där begår vi vårt första stora misstag. Vi skulle aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli delägare. Det är ett oförlåtligt misstag från vår sida och det kommer få stor betydelse i framtiden.
Men initialt ser det ändå bra ut. När vi firar julen och Johans 40-årsdag nere i Småland så är den nya hörnsoffan på plats, vi har möte med mammas hantverkare om badrumsrenoveringen och under våren börjar det hända grejer. Dessutom föds Alice med buller och bång sex veckor för tidigt och vi hamnar i ett kaos under en veckas tid där vi inser vikten av att ha ett nätverk och tolkar det som bekräftat att det är bra att bo nära familjen när man har småbarn. I efterhand har vi förstått att det riktiga nätverket hade vi såklart i Luleå. Med fantastiska vänner som släppte det mesta för att hjälpa oss, som ställde upp och tog hand om Emma med mycket kort varsel. Dessutom var Emma världens tryggaste unge som hängt med oss på allsköns aktiviteter och därmed kände sig bekväm med i praktiken vem som helst i vårt vänskapsnätverk.
När vi i maj reser ner med siktet inställt på ett franskt bröllop blir det ändrade planer på grund av att hela familjen utom jag blir förkyld. Istället blir vi kvar i Småland, bestämmer inflyttningsdatum och säger upp lägenhet och elavtal i Luleå. Flytten ska bli av! Följer gör två kaotiska månader med hoppackning samtidigt som vi försöker njuta så mycket som möjligt av vår sista tid i Norrbotten. Vi gör utflykter, träffar vänner. Återigen ställer vännerna så klart upp och passar Emma så vi kan packa ihop mer effektivt.
Flyttlasset går iväg en måndag och samma fredag lämnar vi ett regnigt Luleå efter avslutad lägenhetsbesiktning. Det känns naturligt. Regnet vräkte ner den dagen i augusti nästan 19 år tidigare när jag landade på Kallax för första gången och skulle påbörja mitt nya liv som student vid Luleå Tekniska Universitet.
Kvällen innan vi flyttar in är det byfest. Det har inte varit någon byfest sedan dess. Man kan läsa in vad man vill i det om man känner för det. Mamma är på plats och tog emot flyttlasset och har försökt packa upp några av Emmas saker för att hon ska bli glad och känna sig trygg. Redan första natten får vi dock problem. Emma vill inte sova i sin säng utan springer ner och lägger sig i den gamla träsängen som hon sovit i när vi varit här på besök. Jag och Johan kånkar upp den till sovrummet och hon sover i den hela första veckan. Efter några dagar frågar hon också, omgiven av alla sina saker, när vi ska åka hem igen.
Annars är det full rulle, inom tre veckor från flytten ska Emmas födelsedag firas och Alice ska döpas. Veckan efter börjar jag på mitt nya jobb. Vi åker också förbi Emmas nya förskola för att introducera henne för den nya miljön. Den biten fungerar dock som alltid perfekt. Några äldre barn visar henne gladeligen runt och Emma som helst är kompis med alla springer iväg. Förskolan visar sig senare bli ett eget kaos. Tidigare under året var det nämligen intagningsstopp till förskolan (olagligt att göra så) och vi var tveksamma om att få plats. Dessutom har de andra regler för 15-timmarsbarn här nere. I Luleå hade hon efter att Alice föddes fått gå tis-torsdag 9-14. I Vimmerby gällde mån-fre 8.15-11.15. Johan som är hemma med Alice stressas sönder, vi väljer att skippa måndagar och fredagar vilket innebär att Emmas tider med andra barn blir extremt begränsad. Samtidigt finns det inte lika mycket daglediga aktiviteter som vi var vana vid från Luleå. Efter pandemin ordnade dessa saker upp sig i Luleå. Kyrkan har nu aktiviteter på alla orter, det finns babysång och den öppna förskolan kom till slut igång när familjecentralen öppnades - lagom till Alice började skolan. Vistelsetiden på förskolan för deltidsbarn har också uppdaterats och matchar nu det vi hade i Luleå. Alice fick dock inte särskilt mycket glädje av det då hon på grund av pandemin, Johans arbetstider etc i bästa fall var i förskolan två dagar i veckan på slutet.
Vi märker också att det är svårt att få kontakt med andra föräldrar. Särskilt som vi har så udda tider och Johan sällan möter andra vuxna. Jag har i alla fall hittat en simskola för barnen i stan och det blir ett första möte med en del andra föräldrar. Dessutom suger mitt jobb. Arbetsmiljön är horribel och rektorerna och facket totalt döva när jag slår larm. Jag blir sjukskriven redan efter en månad. Vi försöker dock hålla humöret uppe. Vi fortsätter renovera rum efter rum, mamma och pappa är här och hjälper till, vi bygger en gungställning. Svärmor är entusiastisk över att ha oss nära (även om allt fler oombedda "råd" poppar upp). Den första julen i vårt nya hem och allt känns ändå rätt så bra. Vi gjorde det, vi hittade ett nytt hem.
Men det är inte vårt. Vi äger det inte. Det märks när saker ska göras. Mamma drar i handbromsen. Våra drömmar trycks tillbaka. Slutligen händer då det som inte får hända. Köksrenoveringen. Vi blir lurade från dag ett. Mamma tvekar till byte av panna. Vi försöker jämka och styra upp, det kompromissas och i slutändan så faller allt som ett korthus och vi står mitt i skiten. Vi äger inte. Vi kan inte bestämma själva. Dessutom lurade av hantverkare, inklusive Johans kusin, och nu vänder sig släkten oss ryggen på riktigt. Vi hade redan märkt av att nyhetens behag av att oss nära hade försvunnit. Svärmor verkade inte vara så intresserade av att vara en närvarande farmor trots allt. Våra intressen och aktiviteter hånas och nedvärderas. Allt umgänge är uteslutande efter hennes bekvämlighet - aldrig vad som passar oss. Vi slutar be om hjälp. Eftersom mamma ändå vi åka ner hit ibland så styrs många av våra aktiviteter efter henne istället. Hon är ju ändå här, så klart hon kan passa barnen en del. Men där börjar orken också tryta. När drömmen om En svensk klassiker går under på grund av sjukdom och allmän skit är hon mest lättad över att slippa vara själv med barnen över natten när vi skulle ha åkt iväg. Vi förstår. Vi anpassar oss.
Men köket blir ju aldrig klart. Bråken trissas upp, lögnerna, kaoset. Allting bara växer. Mitt i det står vi. Nu dessutom i en pandemi där människor uppmanas att sluta resa bort och stanna hemma. Vi vill inte vara hemma! Vårt hem är i kaos! Jag flyttar till och med ut i ett tält i skogen när det är som värst. Ingenting kan dock få människor att sluta ljuga för oss. Vi kan dessutom inte lösa situationen själva för att vi äger inte. Men flytta då om det är så hemskt säger folk. De som säger det är idioter och borde onekligen läsa på mer. För det är ändå vad vi undersöker igen. Trots att vi inte ville bryta upp barnen på nytt, trots att hela planen med att flytta när vi gjorde var att vi skulle vara rotade ordentligt innan de började skolan. Nu går redan Emma i skolan och det visar sig samtidigt vara det bästa. Alices förskoleplats är däremot en huvudvärk utan dess like. En kommun har nämligen hela FYRA MÅNADER på sig att skaka fram en förskoleplats. Så att flytta med småbarn är en logistiskt mardröm.
När vi börjar prata om att flytta igen så blir reaktionerna blandade. Min pappa blir orimligt entusiastisk och börjar genast föreslå Västerås som ett bra ställe (lagom nära dem antog vi). Svärmor däremot är noga med att påtala att det finns ingen garanti med att något blir bättre bara för att man flyttar. Med det resonemanget så finns det aldrig en poäng med att försöka förändra sitt liv om man inte trivs med det. Muntergök deluxe. När jag så blir kallad på intervju i Dalarna bokar jag in tre husvisningar under en och samma helg, mamma och pappa går med på att passa barnen och vi kör norrut. Vi går ALL-IN den helgen. Jag har marknadsfört Borlänge kommun tidigare utan att egentligen ha koll så jag vet precis alla ställen vi ska kolla på. Och det gör vi. Mellan husvisningarna åker vi runt och kollar på precis ALLT. I samband med varje visning undersöker vi noga skolor och förskolor, kollar på resväg. Vi står även utanför det helgstängda biblioteket jag har sökt jobb på. Vi är extremt grundliga. Men inget av husen vi kollar på känns rätt. Det är för mycket som behöver fixas och vi är dränerade efter köksrenoveringskaoset. Vi är inte villiga att ta oss an det just nu. Vi kollar på nätet efter lägenheter men inser att det finns inget större än en tvåa ledigt. Mamma upplyser oss dessutom om att Borlänges skolranking är bland den sämsta i landet. Vi har istället konstaterat att kulturskolan erbjuder betydligt bättre utbud än Vimmerby.
Jag erbjuds jobbet. De till och med erbjuder mig att jobba deltid på distans de första månaderna så jag kan komma på plats ordentligt. Men jag tackar nej. Det går inte. Det blir för stökigt. Så ni idioter som säger "men varför flyttar ni inte bara?", det är inte så himla bara att flytta med barn. Dessutom har vi nu också en katt som vi bryr oss om.
Vi har flera gånger försökt ta nya tag kring vårt elände men litet har förändrats. Det står still. När man inte äger är man begränsad. Och varför äger vi inte? Vi har blivit erbjudna. Först när livet var riktigt kört i botten här, DÅ blev vi erbjudna att få ta över på riktigt. Vi ställde följdfrågor ändå, vi ville veta villkoren. Då har diskussionen stannat upp igen och tiden har fortsatt gå. Nu har vi två barn i skolan. Vilket dock är en fördel om man ska flytta. Skolplikt råder i Sverige så skolplats kan de få direkt och fritidsplats erbjuder i stort sett alla kommuner inom en vecka från att man söker. Nackdelen är såklart att barnen är mer rotade och har kompisar nu. På riktigt kompisar. Det har inte hindrat oss. Vi har fortsatt kolla på hus. Och varit på husvisningar. Med barnen. Vi är lika grundliga som tidigare. Vi kollar på skolor, kulturskolor/musikskolor, orienteringsklubbar, simhallar med mera. Ska vi flytta så ska barnen självklart få allting som är begränsat som vi bor nu. Det senaste huset vi kollade på var en total katastrof. Så mycket de hade mörkat i annonsen. Det hade fantastiskt potential - för den som har lust att lägga ner tid och pengar på det. Men ingen av renoveringarna de hade påbörjat var klara. Garaget behövde inte renoveras utan snarare rivas. Elen var inte korrekt gjord. Efter mitt uppföljningssamtal med mäklaren så plockades annonsen ned. Jag sa som det var, det där huset går inte att säljas för det priset och jag antar att säljarna inte ville gå ner i pris så mycket som behövdes med tanke på arbetet.
Under alla de här åren har vi levt två parallella liv. Dels försöker vi göra minsta möjliga här för att vardagen ska flyta på, vi fixar det vi känner vi måste i trädgården för OM vi är kvar så skulle vi vilja njuta av det och det. Samtidigt som vi hela tiden spanar efter ett annat hem. Det är otroligt tärande för dessutom ska det vanliga livet rulla på. Aktiviteter, skola, arbete, högtider. Samtidigt som vi bara ser tiden gå och allt vi en gång drömt om, all potential vi såg innan vi ens hade flyttat hit tynar bort. Allt bara dör. Tiden bara går.
Jag lägger inte skulden på någon annan längre. Skulden är min. Jag skulle ha satt hårt mot hårt. Vi borde aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli åtminstone delägare. Det är mitt fel. Jag orsakade det här. Allting som hänt därefter är på grund av mitt idiotiska beslut, att jag trodde att det skulle lösa sig med tiden. Det är min skuld att bära och jag kommer ta med mig den så länge jag lever.
Men sak ska ni veta, det finns inget "bara" med att flytta. Dessutom råder det bostadsbrist i Sverige. Bara så ni vet. Vi lider inte av vår situation för att vi inte orkar göra något åt den. Vi har ägnat hela Emmas 10-åriga liv åt att försöka hitta det bästa hemmet för vår familj. Nu är vi trötta och desillusionerade. Samtidigt måste vardagen fungera. Det är fan inte så jävla enkelt som att bara packa ihop och dra och allt löser sig!
