Jag är väl förtrogen med att folk gör mig illa. Jag har behandlats illa så otroligt mycket i mitt liv att det är rent absurt hur vanligt förekommande det är. Därför har jag också fått en del ursäkter genom åren. Inte så många som jag borde fått eftersom en del personer som har för vana att göra mig illa också helt saknar förmågan att be om ursäkt. De klarar helt enkelt inte av att erkänna att de har gjort fel, ta ansvar för sina handlingar och slutligen be om ursäkt.
En sak som jag fått höra fler gånger än jag vill är ändå att det inte var meningen. Jag HATAR den förklaringen/ursäkten/kalla det vad fan du vill. För det är otroligt svårt för personer att ändra sitt beteende och göra rätt i framtiden om de inte är medvetna om vad de gör som blir fel. Det är nämligen så att jag har märkt tendensen att när det inte var meningen så är ursäkterna mindre ärliga, de är lättsammare och man tar det hela med en klackspark - för att senare göra samma sak igen. Då är det heller så klart inte meningen. Men det slutar ju aldrig! Och jag HATAR det. Djupt och innerligt. Jag föredrar när folk gör mig illa medvetet. Med flit! När det är en aktiv handling av avsky gentemot mig. För då vet de om att de gör fel. De skulle kunna välja att låta bli att göra det. Då finns det en framtid. Då finns det en möjlighet att ändra sig. För man kan bara bestämma sig för att sluta vara en skitstövel som gör skitstövel-saker.
Men nej, det vanligaste är att göra mig illa oavsiktligt. Och sedan upprepa det om och om igen i evinnerlighet. Det finns inget intresse av att ändra sig för det var ju ändå inte avsiktligt. Då får jag dessutom skulden för att jag tar illa vid. Jag borde inte ta det så hårt, det var ju trots allt inte med flit. Men det gör ont i hela min kropp och själ att tänka på hur det går på slentrian att göra mig illa. Att ansträngningen och viljan helt saknas för att ändra något. Det hjälper inte heller hur mycket jag än förklarar vad som blir fel. För jag förklarar. Flertalet personer som har gjort mig illa i mitt liv har i praktiken checklistor att följa. De kan bara gå igenom i punktform hur saker har uppfattats för mig, de kan reflektera över det och de kan anstränga sig för att behandla mig bättre - om de bara vill.
Där är den brinnande punkten. De vill inte. Jag är i deras ögon inte värd att må bra. Jag förtjänar inte att behandlas med respekt. Jag borde bara acceptera min roll som den man bara oavsiktligt gör illa om och om och om och om igen. Det är vad de anser är mitt livs lott. Jag borde inte kräva mer. Eftersom jag inte kan acceptera detta. Eftersom jag faktiskt tycker att jag förtjänar bättre. Så är dessa personer inte längre i mitt liv. Det är också ett val de själva gjort. Jag har varit tydlig med att jag behöver mer för att en relation ska kunna fortsätta. Jag har gett orimligt många chanser. Ingen har tagits. Både jag och min familj är därför bortvalda. Hellre än att försöka respektera oss så har det aktiva valet gjorts att inte längre ha oss i sina liv. Vi förtjänar nämligen inte att anstränga sig för.
Så inte nog med att jag har tvingats lära mig leva med detta. Att jag är så pass lite värd. Mina barn har också tvingats acceptera detsamma. Att hellre än att förklara sina handlingar, ta ansvar för dem, försöka bättra sig och be om ursäkt så föredrar personer som borde stå dem nära att aldrig mer träffa dem. Det är en tung lärdom i ung ålder.
