Idag är det Alices pseudofödelsedag, dagen hon egentligen skulle ha fötts om hon inte haft så sabla bråttom. Den känns lika konstig varje år för det är så LÄNGE sedan hon faktiskt fyllde år. Det är det väl egentligen inte men det känns länge för den här tiden på året är så händelserik. Det faktum att vi nu är mitt i påsken tar mig också åtta år tillbaka i tiden när jag fick viss panik över att jag inte planerat för att min bebis skulle vara med under påsken. Det är det som är anledningen till att Alice har ett gigantiskt påskägg för jag totalt glömde bort storleken på det vi köpte till Emma när hon firade sin första påsk två år tidigare. Jag letade efter en bra påskpresent till en bebis och jag satt uppe halva natten och skruvade ihop en springcykel åt Emma för att jag var så mån om att hon skulle bli SEDD efter att ha "övergett" henne när jag låg på sjukhus innan och efter Alice föddes. Ja, övriga närvarande vuxna sov så klart. Johan och svärmor som var på plats. Men den ammande modern fick montera cykel istället för att sova.
Alice skrevs ut från barnintensiven ett par dagar innan påsk och därmed också innan hon egentligen skulle ha varit född. Så vid det här laget var vi en "vanlig" familj igen.
Vi brukar ändå uppmärksamma den här dagen lite. Emma frågade en gång om när hennes "riktiga" födelsedag var. Det ironiska? Hon har verkligen bara en födelsedag. Hon tillhör den där lilla klicken barn som faktiskt är född på exakt den dagen de var beräknade.
Tyvärr förknippas den här dagen också med något annat. För fem år sedan kunde jag inte förhala leveransen längre. Jag försökte in i det sista men de ville köra ut. Därför anlände våra nya köksmöbler också den här dagen. Kartongerna står ännu ouppackade ute i boden. Planerade utifrån att Alice fortfarande skulle sitta i trappstol. Vi tänkte att vi kan köpa till två stolar senare om vi kommer på att det behövs. Iläggsskiva köpte vi i alla fall direkt. Nu vet jag inte ens om möblerna går att köpa längre. Jag har inte kollat upp det. Min tro för att vi någonsin kommer packa upp möblerna och få sitta och äta i ett fungerande kök har för länge sedan sjunkit till noll.
Tiden bara går för oss. Vi har försökt anpassa oss. Vi har kollat på andra hus. Vi har skolat om oss. Vi söker jobb. Men vi är faktiskt inte önskvärda. Samhällets krafter slår också till för fullt. Ålderism. Det hjälper inte att skola om sig, efter 40 förlorar man sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Vi lever helt enkelt i det land i Norden som är sämst på att anställa äldre. Jämfört med övriga världen står vi oss också slätt.
Så när jag säger till folk att jag funderar på om vi borde lämna landet bara för att inte kunna bli hittade av de som inte respekterar oss och de som vill oss illa så kanske det är så att det faktiskt är vår enda utväg att hitta ett fungerande liv. Kanske är det faktiskt så att vi helt enkelt inte har en framtid i Sverige.
