Jag gjorde en sådan sommar som verkligen kändes som den sista sommaren med gänget. Efter att jag hade tagit studenten så började en sommar hemmavid. Hela kompisgänget jobbade (eller avslutade lumpen) så vi sågs mest på kvällar och helger. Det var klassiska aktiviteter såsom bad, grillning, lekar, bio och så lite Gröna Lund.
Trots att vi skiljde i ålder skulle faktiskt alla (utom syrran som också var med på ett hörn den sommaren men egentligen redan flyttat hemifrån) påbörja nästa steg i livet till hösten. Utbytesår och annat hade lett till att vi var ett gäng som nu alla skulle börja högre utbildningar till hösten och flertalet av oss flytta till ny ort. Det var en klassisk sista sommar med gänget.
Den här sommaren har känts som en sista sommar. Jag har ansträngt mig för fullt för att fylla den med minnen och aktiviteter för att vi nu har satt en deadline inför framtiden. Sju år har gått sedan vi flyttade hit ner och ganska exakt ingenting har gått som vi hade tänkt oss. Om en månad är det FEM ÅR sedan vi packade ner husgeråd och vårt gamla kök revs. Husgerådet ligger fortfarande nedpackat. De nya köksmöblerna står alltjämt ouppackade ute i boden. Vi har hamnat i ett limbo och har inte lyckats komma ur det. Så vi satte en deadline. När ett definitivt beslut inför framtiden MÅSTE tas. Problemet är att det ligger inte i våra egna händer. Vi är utelämnade till andra personer. Men det var också det som motiverade deadlinen. Deras beslut måste komma in så vi vet exakt vad vi har att göra med och faktiskt har allt underlag som behövs för att kunna besluta om vår framtid.
Därmed finns det en överhängande risk att det här har varit vår sista sommar i Småland. Så vi har försökt maxa den. Vi har haft dubbla kalas. Varit på älgsafari. Sett Pappa Kapsyl. Besökt A World of Dinosaurs. Orienterat. Barnen sprang sitt första O-ringen. Nyttjat våra årskort på Astrid Lindgrens värld och Astrid Lindgrens Näs så mycket vi kunnat. Våfflor i Brantestad. Skogens honungscafé. Tältat på Öland. Besökt International Food Market. Åkt smalspåret (tjejerna fick faktiskt köra tåg med). Vi har till och med deltagit i en filminspelning. Vi har också plockat jordgubbar, körsbär, krusbär, vinbär, blåbär, lingon med mera. Badat såklart. Massor. Allt detta samtidigt som Johan jobbat nästan hela sommaren för semester är en lyx när man är arbetssökande och måste ta varje vikariat som erbjuds.
Det där med jobb är alltjämt ett dilemma. Vi är inte rotade här. Efter sju år står vi fortfarande vid sidan av samhället. Vi ingår inte i gemenskapen på riktigt. Vi har verkligen försökt. Vi har engagerat oss i aktiviteter och föreningsliv ända sedan vi flyttade hit. Men efter sju år kan vi konstatera två saker:
- Vi är inte önskvärda på arbetsmarknaden här. Vi har försökt. Vi har anpassat oss, utbildat oss, vi har försökt men det tycks inte finnas någon permanent plats för oss här.
- Vi fattar inte hur man faktiskt lever här. Vi klarar inte av att passa in. Vi tänker inte på samma sätt som lokalbefolkningen (vilket uppenbart inte är vi - trots den långa tiden vi ändå bott här OCH att Johan är uppvuxen här).
Ibland blir det extra tydligt. Ett slumpartat möte på stranden vid sjön. Till att börja så hörde de mig prata och utgick ifrån att vi var stockholmare på sommarbete. Efter nitton år i Norrbotten och sju år i Småland så är det fortfarande tydligen den jag är - stockholmaren. När vi sedan började prata lite och det visade sig att vi hade musiken gemensamt, när de hörde mer om vilka vi var och vad vi kunde så kom det:
"Oj, ni bor inte på rätt ställe."
Det blir tyvärr tydligare för varje år att personer med våra intressen, med våra prioritet, borde kanske inte ens försöka bo i Vimmerby. Det var en spontan reaktion men den bekräftar trots allt vad vi så ofta själva känner. Att vi kanske inte är på rätt ställe. Men vi har verkligen försökt. Framför allt för barnens skull. Vi hade trots allt en plan när vi flyttade hit. En viktig del av den var att flytta INNAN barnen var rotade. INNAN de började skolan. Nu minns Emma knappt hur det var att bo i Luleå. Det är oklart hur mycket hon faktiskt kände igen när vi var tillbaka upp förra sommaren. Men nu är det som det är. Barnen är rotade. Hade det inte varit för dem så hade vi kunnat agera annorlunda. Det är för deras skull vi har fortsatt försöka överhuvudtaget. För att de blir så ledsna varje gång det kommer upp att vi kanske måste flytta. Men nu känner vi att det måste få ett slut. Vi MÅSTE välja en riktning i livet. Så vi har satt en deadline. Den närmar sig.
Oron och ovissheten. Allt sliter på oss. Det är därför beslutet måste tas. Man kan inte leva år ut och år in i limbo. Jag vet själv hur det är att växa upp med en förälder som hela tiden pratar om att flytta. Jag vet inte hur många husvisningar jag var på som barn. Det blev ju aldrig något av det men det låg alltid där över oss. Hur tydligt det var att mamma inte ville bo där vi bodde men ändå blev vi kvar. Jag HATAR att jag utsätter mina barn för samma sak. Därför väljer man vad som gäller och sedan jobbar man med fokus på det.
Själv VILLE jag flytta hit. Jag trodde inte utmaningarna skulle vara så många som de är. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att komma in i samhället och jag hade jobb klart redan innan vi flyttade (tyvärr gick det inte att fortsätta på lärarbanan här nere). Nära till släkten. Släkten är ju numera ett helt eget kapitel. Där det är tydligt att vi inte är önskvärda.
Jag har inte flyttat mycket. Det här är blott min fjärde adress i livet. Jag är en rotare. Jag har mycket saker. Jag slår rot. Jag bor in mig. Jag VILL långtidsplanera. Jag är den sortens person som planterar träd och växter som kanske inte bär frukt eller bär på flera år. För jag investerar långsiktigt i mitt hem. Så förstå hur illa jag far av att leva i limbo. Under flera års tid har jag tvingats leva ett parallellt liv. Där jag å ena sidan försöker göra det bästa här där vi är men å andra sidan hänger på Hemnet och letar efter alternativ. Det är det limbot vi nu gör slut på en gång för alla. Vi vill ha ett hem som vi vet är vårt utan stoppdatum. Som vi vet att vi kan planera för en framtid. Sedan kan så klart alltid saker hända som gör att man måste ändra på allt. Men vi vill ha ett liv där vi ändå vet att för nu är det här vi ska vara. Är det verkligen för mycket begärt?
