Ibland är det svårt att protestera..

Ni vet den där biten i "Liftarens guide till galaxen" där Arthur Dent redogör för hur svårt det var att hitta planerna för den väg som skulle dra fram tvärs genom hans hus? Eller för den delen den intergalaktiska motorvägen som krävde att jorden förstördes. Ungefär så kände Johan sig när han insåg att alla de här teckningarna Liten gjort under vintern i själva verket uppenbarligen var en plan för var sträckningen av "Emmas inomhusmotorväg". Framför allt opponerar han sig kring den där avkroken in i vårt sovrum fram till nattduksbordet som absolut nödvändigtvis måste trafikeras kring halv sju på morgonen. För numera promenerar Liten fram och tillbaka i lägenheten med sin fullastade lekvagn och brummar på. Tydligen har hon anlagt en liten väg här inne och Johans protester om vart den går fram (och vilka tider den trafikeras) möttes av en överkörning av en fot. Vilket förstås ledde till den fina frågeställningen:
"-Måste Emma köra över pappas fot?"

Alternativt:

"-Varför har pappas sin fot i vägen precis där Emma vill köra med sin vagn?"

Livet som det är nu..

Det är fortfarande overkligt men ändå sant. Jag börjar visserligen mina dagar redan strax efter sex på morgonen (fast när jag hade en del vikariat längre bort så startade jag timman tidigare) och frukost blir oftast med Johan som då hunnit hem från jobbet och kan hjälpa till att få Liten klar inför förskolan. Lämnar hemmet strax efter halv åtta och är på några minuter framme vid förskolan där jag i lugn och ro kan klä av henne och se till att allt är bra (samt bli ignorerad och varken få puss, kram eller vinkning..). Glider sedan ut från förskolan och förflyttar mig knappa 10 meter innan jag går in på skolan och är strax efteråt på plats i lärarrummet! 

Från mitt klassrum så ser jag sedan Emma när de är ute och leker och ibland kan jag vinka till henne genom fönstret. Det tog nästan 1,5 vecka innan hon förstod att jag numera gömmer mig i närheten om dagarna men fastän hon vet att jag finns så nära så går det ändå bra att fortsätta leka med kompisarna.

Jag äter med eleverna varje dag. Alltså inga matlådor som ska packas. Tyvärr har skolmaten blivit mycket godare än jag minns den så jag tror jag äter lite för stora portioner. Gårdagens vegrätt var helt underbar! I skolköket har de hört talas om Liten.. det där barnet på förskolan som äter vansinnigt mycket..

Två dagar i veckan hämtar jag Emma och glider då som sagt vad smidigt över till förskolan minuten efter att jag gått från jobbet. De andra dagarna så ser jag genom fönstret när Johan kommer och kan både vinka och gå ut och hälsa på min lilla familj som är på väg hem. Det funkar dock lite sämre för har man väl gått hem från förskolan så är tydligen mammas sällskap uppskattat, igår försökte Liten bryta sig in i mina elevers kapprum för hon ville till mig..

Jag kommer hem bara minuter efter att jag lämnat jobbet. På riktigt! Det här är onekligen den kortaste pendlingstiden jag någonsin har haft.

Börjar bli lite varm i kläderna med klassen med, det är rätt häftigt att inte bara hoppa in som timvikarie utan att faktiskt få planera och genomföra sin undervisning ordentligt. Att få styra och ställa lite. Och lite äkta insyn i vad som gömmer sig i skolans värld. För jag ska vara med på alla arbetslagsmöten och annat som hör till. Men visst märker jag redan av att det är slitigt. Jag kommer alltid för tidigt till jobbet och jag går alltid därifrån senare än planerat (tur att förskolan är så nära så jag slipper dåligt samvete för de extra minutrarna) och tar man verkligen den rast man har rätt till om dagarna? Ryggsäcken full med saker som ska rättas om kvällen och helgen. Och nog är tröttheten total när det är läggdags.

Men det är faktiskt en rätt så lyxig tillvaro nuförtiden.

Mot nya äventyr!

Jag rivstartade verkligen april. En anställningsintervju gick raka vägen vidare till ett nytt jobb. Så resten av terminen (med start imorgon) så kommer jag jobba med en och samma klass på en och samma skola och för att krydda det hela ytterligare lite så är det här! Mitt i min lilla bubbla! Vägg i vägg med Litens förskola! Jag kommer ha så nära till jobbet att det på fullaste allvar skulle ta längre tid att cykla (förråd måste öppnas, cykel tas fram, cykel parkeras, cykel låsas) än att gå! Klart det ska bli läskigt att ha eget ansvar för en klass men det ska också bli himla spännande att få den fullständiga lärarupplevelsen. Allt är klart så imorgon skriver jag kontrakt och börjar!

Tyvärr missade jag mitt sista uppdrag på en av mina favoritskolor då jag naturligtvis fick förkylningen med massiva influensasymptom just den här veckan. Jag kände mig rejält sliten i tisdags och hade ingen aptit och inte så konstigt var det, 39,3 graders feber! Jag som typ aldrig får feber. Så jag har frossat och ynkat mig och Johan har gjort sitt bästa att ta hand om mig. Även efter att han själv och Liten också blev sjuka..

Samtidigt har vi kunnat njuta av vår nya säng! För vi gjorde slag i saken till sist och har nu köpt oss en sådan där stor rejäl vuxensäng. Jag har tagit före- och efterbilder av sovrummet men vi har som sagt vad varit sjuka så det har inte blivit något bloggande om det.

Nu är jag nästan frisk men idag var det så illa tvunget av någon av oss att masa sig iväg och storhandla för det började gapa rejält tomt i kylskåp och skafferi. Men nu är det påfyllt och jag är mer eller mindre på banan igen. Och imorgon börjar det.. mitt senaste äventyr. Mitt första längre lärarvikariat!

Men jag säger det igen, det som var viktigt och som jag lovat. Johan har varit duktig och tagit hand om familjen den här veckan! Han har trotsat sin egen förkylning för att se till att vi har haft det bra.