Mitt första politiska minne - mordet på Olof Palme.

Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på att jag inte var så gammal då, jag kunde ännu inte läsa och jag såg inte några nyheter på TV. Men mordet minns jag. Det fortsatte ju sedan att segla upp med jämna mellanrum, jag minns gripandet av Christer Pettersson (Sollentuna har verkligen de allra finaste "kändisarna") som vi även lät inspirera vår korta lilla sketch i tredje klass som skulle innehålla en skurk och en hjälte. Jag var hjälten.

Men riktigt på allvar kändes det inte förrän jag började på Franska skolan. Tunnelbaneuppgången närmast är nämligen Olof Palmes gata. Trapporna som var en del av min skolväg (framför allt när rulltrappan bredvid inte fungerade) var de trapporna som mördaren sågs springa uppför. Där och då uteslöt i alla fall jag Christer Pettersson som mördare, allt adrenalin i världen hade mest troligt inte hjälpt, en mångårig missbrukare har helt enkelt inte orken att springa uppför de trapporna.

Så varje dag i tre års tid gick jag förbi minnesplaketten som ligger i gatan, vid den här tiden på året var det extra svårt att passera för det låg alltid fullt med blommor där. Olof Palme var allt annat än bortglömd och jag kan tänka mig att gatan är riktigt svårpasserad i år. "Jubileumsår" uppmärksammas mer än andra.

Vi kommer aldrig få reda på vem som mördade Olof Palme men var det verkligen mördaren som sprang uppför trappan den kvällen - då skulle blicken aldrig ha riktats mot en nedgången missbrukare.

Jag vet att det egentligen inte finns något som kallas en födelsedagsförbannelse men ibland undrar man ju..

Precis när min födelsedag ska krypa över till den artonde och jag är halvvägs genom disken så hör jag ett ynkligt läte från dotterns sovrum. Där inne, i hennes säng, är det som hämtat ur filmen "Exorcisten". Gnället på kvällen var alltså något mer än bara gnäll för nu har hög feber med tillhörande kräkningar slagit till. Så tvätta barn, trösta, tvätta igen, trösta mera, försöka få henne att sova i sin tillfälliga bädd på handdukar på golvet (vår säng gick absolut inte) inom synhåll från när jag sanerar hennes säng och kan konstatera att av någon mirakulös skicklighet så har alla gosedjur utom Barbamamma klarat sig (alltid dessa uppoffrande mammor), bäddar rent, får henne att somna, sköljer upp alla sängkläder, önskar vi hade haft en egen tvättmaskin, är glad åt att vi faktiskt har tvättid bokat nu på eftermiddagen. Håller samtidigt kontakt med Johan som ju precis hade hunnit komma fram till jobbet när helvetet bröt lös så den planen vi upprättat för VAB åkte ut illa kvickt och istället blev Johan kvar på jobbet och jag letade upp kontaktuppgifter och mailade in och meddelade att vikarien som ersatt vikarien som skulle vabba ska nu alltså också vabba..

Klockan fyra i natt lägger sig slutligen lugnet. Då är all kräktvätt sorterad i plastpåsar för att inte lukta eller blöta ner allt annat. Soporna är utburna. Golv våttorkade efter kräk nummer två som gjorde mattan till ännu ett offer. Den där disken som jag höll på med är också omhändertagen och jag har äntligen tid att sätta mig med mitt kvällsmellis.. Nu går mina ögon i kors av trötthet så jag lägger mig och sover den oroliga mammans sömn för när Johan messar att han är på väg hem flyger jag upp! Man ska inte vakna av ett sms men det gör jag. Kolla Liten som fortfarande sover. Johan kommer hem och sjuklingen vaknar och vill fortfarande helst klänga på pappa. Fortfarande hög feber. Vi trugar i henne lite vätska och hon somnar sedan faktiskt om. Johan får äntligen sova och jag försöker börja vakna till en ny dag efter minimalt med sömn.

Jag vet att det är orealistiskt att tro att det verkligen vilar en förbannelse över min födelsedag. Men om inte så är det en himla massa slump i alla fall!

Hur ser en perfekt födelsedag ut i den totalt icke-perfekta världen?

Okej, min födelsedag har ju en lång tradition av att kollapsa fullständigt. Det är något som onekligen hänger över dagen som inte bådar gott men numera har jag ju bestämt mig för att ta kontrollen över förbannelsen och vara en vuxen och vettig mamma som självklart firar sin födelsedag. Men verkligheten? Den rår man liksom inte på..

Så hur ser egentligen den helt perfekta födelsedagen ut? För att ta det så måste jag nog hoppa tillbaka ett antal år och berätta om min första födelsedag på egen hand, den första sedan jag flyttade hemifrån, även den stora dagen då jag fyllde 20 år!

Det firandet började egentligen redan på kvällen innan, vilket precis som i år inföll sig en tisdag. Min kompis Johan (men självklart alltså, en helt annan Johan men liksom alla i min generation så växte vi upp med ett helt kluster av Johan omkring oss) kom över, han pluggade i Piteå då och hade tidiga föreläsningar på onsdagen i Luleå och tänkte sova hos mig istället. Till slut var det där så vanligt förekommande att han helt enkelt fick en egen nyckel, det var bara enklast så. Jag minns faktiskt inte om vi åt middag ihop men jag antar det. Jag vet att vi åt semlor sedan, första och enda gången i mitt liv jag har ätit mina hemmabakade semlor med "riktig" fyllning, själv brukar jag ju bara lite skiva av lite mandelmassa och slänga in i bullen men Johan gröpte ur och geggade ihop och hade sig. Semlor är en återkommande del av mitt födelsedagsfirande och den sammanfaller lite då och då med själva födelsedagen så självfallet hade jag bakat egna semlebullar.

Efter semlorna svidade vi om och gled ut på Kåren som på den tiden hade tisdagspub. Där hängde jag och småpratade med folk och jag tror att det var några i Hedningarna som vid tolvslaget blev de första att gratulera mig på födelsedagen. Efter att Kåren stängde så gick vi hem igen och där på småtimmarna rev jag upp de paket som familjen (=mamma) skickat. Johan gav mig en symbolisk flaska vodka.. Men eller hur! Nu så dags? Nu när jag fyllde 20!?

Nästa dag försvann han iväg på sin föreläsning och jag åkte ner på stan, till mitt försvar, nej, jag hängde inte på låset till Systembolaget, de hade haft öppet en hel timma innan jag kom dit! Mitt första inköp bestod av en vinflaska och en likörflaska (tror jag, faktiskt inte helt relevant detalj). Efter att ha lämnat av min shopping hemma gick jag ner till universitetet och blev förvirrad, varför var ingen på plats till föreläsningen? Det är bra om man kan läsa rätt vecka på schemat.. vi hade ju pass 4 och inte pass 3.. bara att hänga i en och en halv timma alltså.

Efter föreläsningen följde några klasskamrater med hem för tårta och vin (studenter har så exklusiva vanor..), mitt i alltihopa ringde mamma som jag förstås snabbt fick avfärda då jag lämnat mina gäster (och mitt vinglas) obevakat i allrummet (ni vet vi hade liksom sådana där väggfasta telefoner på den tiden). När vinet var slut, tårtan uppäten och likören avsmakad och stämningen var på topp så kom en av killarna på att vi hade ju alla sena Philmkort och visst var det Philm ikväll! Kvällens film var den stilistiska och prisade japanska dramat Ålen. Så sagt och gjort byltade vi på oss och begav oss ut i vintermörkret för denna kulturupplevelse. Uppenbarligen hade de felaktigt beskrivit filmen som ett drama för det var absolut den roligaste filmen jag sett på länge och än idag blir jag varm om hjärtat vid tanken på denna fina film. Jag vill tro att vi inte var för störande för det övriga fåtal besökare som ville ge denna smala Philm chansen.

Där var mitt dygn under vilket jag firade att jag nu en gång för alla lämnade tonåren bakom mig. Den verkliga festen höll jag veckan efter när mina gamla tjejkompisar kom upp och vi festade loss, sydde på våra overaller och bara allmänt hade kul ihop.

Men det var då.. det har hunnit gå ganska många år sedan jag fyllde 20..

Nuförtiden vaknar man fyra på morgonen av att halsen gör attackont och örat värker. Så upp ur sängen, kokar en kopp pepparmyntste med honung i, tar en värktablett och slabbar ut lite Vicks på örat och somnar sedan om så man kan vakna pigg och utvilad kl. 5.30 istället.. Johan (nu alltså min man Johan) ringer och grattar och dubbelkollar att jag kommit upp och meddelar när han kommer hem. Lagom till att jag samlat ihop dagens kläder och gör mig redo att hoppa in i duschen hörs ett pip från sovrummet och min effektiva morgondusch förvandlas till en mysig samduschning med en rastlös 18-månaders liten tjej.. Samma energiknippe som plockar med precis allting i badrummet under tiden som jag försöker göra mig i ordning. Lagom tills vi är klara i badrummet kommer avlastningen.. eh, jag menar Johan.. hem.

Så det blir i alla fall en gemensam insats för att få frukost på bordet och Liten tandborstad och påklädd. Den blygsamma lilla presenthögen fick jag överge till senare under dagen. Istället blev det att springa till förskolan och lämna av vår lilla solstråle innan jag fortsatte till jobbet. För det här var ju andra dagen på en bokning på lågstadiet. Så min födelsedagslunch var alltså i form av pedagogisk lunch och någon som vet vad som stod på menyn? Fiskpinnar.. Någon som vet vad jag inte åt i skolan som liten? Fiskpinnar.. Någon som vet vem som agerade gott föredöme idag och satte i sig sin dumma fiskpinne tillsammans med en överdrivet pedagogisk stor mängd grönsaker? Vikarien förstås, vikarien föregår alltid med gott exempel. Fiskpinnar var för övrigt inte fullt så äckligt som jag mindes det, men å andra sidan så sa mattanten (=killen som måste varit ett bekant ansikte från den gamla partytiden för han kände då igen mig på en gång) att skolmaten har bättre kvalité nuförtiden. Må så vara, jag hade nog ändå gärna sluppit den där fiskpinnen.

Efter jobbet messar jag Johan att jag är på väg hem och hinner hämta lilltjejen på den tid vi sagt till så han försöker då börja kravla sig ur sängen. Min man som såg till att dra på sig en äkta mansförkylning under helgen som gått och ännu inte är helt frisk. Han som såg allmänt trött och förstörd ut när han skulle tillaga den utlovade trerättersmiddagen för att fira min födelsedag. Men ni vet, den där verkligheten som gärna lägger sig i. Nåväl, det blev en semla till eftermiddagsmellis i alla fall och lagom till att jag började öppna den blygsamma presenthögen så ringde brorsan så det blev ett långt samtal om allt möjligt istället. Under tiden gick Liten i taket över att Johan tejpade för lysknappen till vardagsrummet så hon inte kunde släcka den längre (sorgen över den förlusten tycktes ha gått över helt när hon senare under kvällen upptäckte att står man på sina stora tår så når man lysknappen i hallen i alla fall). 

Presenthögen!

Sedan återupptog jag min presentöppning och Johan suckade över middagen han lovat att laga. Den var numera nedbantad till en tvårätters. Då Liten är inne i en klänga-på-pappa-fas så slutade det dessutom med en tvårätters utan sås till huvudrätten. Det är svårt att laga mat med en liten tjej hängades om halsen. Jag gjorde mitt bästa för att distrahera henne genom att sortera tvätten inför morgondagens tvättid (det är verkligen bara party att fylla år nuförtiden!).

Huvudrätt!

När vi så slutligen kom till bords så såg mina små älsklingar ut att vilja somna direkt på bordet så jag gav min tillåtelse att spara glasstårtan till helgen så efterrätten blev istället de sista bitarna av den lingonkaka jag själv bakat inför julen och så lite hederlig vaniljglass med krossad choklad. Vid det här laget lovade Johan mig en ersättningsmiddag på lördag innan han dök in i duschen för att försvinna vidare in i sovrummet och efterlämnade en gnällig Liten och all disk till mig. Presenterna blir verkligen bara bättre för varje år! Mamma ringde också nu vilket drog ut på tiden ännu mer att få Liten klar för sängen.

Glass och kaka...

Men slutligen la sig lugnet. Jag stekte upp de sista biffarna och packade undan matresterna innan jag tänkte att disken kan faktiskt vänta ett tag, jag har viktigare saker för mig. Så jag gick till datorn och sökte upp det sista jag googlade på telefonen innan jag la mig igår kväll. Efter att jag återigen berättat för Johan om den där tjugonde födelsedagen var jag ju tvungen att söka runt lite. På brittiska amazon fanns det ett exemplar kvar av den hyllade japanska filmen Ålen. Det exemplar har jag nu beställt. Johan har lovat att betala (och skyller uteblivandet av andra presenter på sin förkylning, inte dålig planering och skjuta upp allt till sista stund utan specifikt på förkylningen..).

Presenten..

Jag har inte sett den filmen sedan den kvällen, men jag brukar komma och tänka på den så här års. Det var min första födelsedag sedan jag flyttade hemifrån, det var den första födelsedagen i eget hushåll. Jag har tänkt på det dygnet många gånger, och på denna film. Om en vecka räknar jag med att ha den i brevlådan. Vad kommer jag egentligen tycka om Ålen efter alla dessa år?

Min födelsedag har alltid varit lite speciell, i år är inget undantag. Men det är okej, ibland kommer bara livet emellan och det är ändå rätt så härligt ändå. Så japansk filmvisning hos oss nästa helg? Vem är på? Jag vågar nästan lova att den är textad på engelska.. Det stod faktiskt inte men det var ett engelskspråkigt omslag så jag chansade!