Jag gick i en så kallad problemklass på mellanstadiet, en sådan där orolig och stökig klass och nu, ungefär en miljard år senare (känns så i alla fall) så har jag inte heller kontakt med någon alls från den klassen. Inte ens som en Facebook-vän man aldrig pratar med men ändå har lagt till. Jag har några sådana från högstadiet och från området jag växte upp i men ingen jag gick i samma klass med på mellanstadiet. Den tiden har liksom runnit bort.
Men den lämnade efter sig ett bestående minne, en avsky gentemot läraryrket och alla dessa värdelösa, urusla vikarier som man fick när ens ordinarie lärare var på kurs hela tiden. En sak var då säker, jag skulle minsann aldrig bli lärare.
Då och då under de senaste åren har dock tanken slagit mig, borde man kanske inte bli lärare ändå? Fast lönen? Arbetsmiljön? Påfrestande föräldrar? Maktlösheten när eleverna vägrar lyssna på en? Men ändå, det måste ju finnas någon anledning till att folk ändå blir lärare (och att inte alla flyr yrket). Dock är det många av de jag känner genom orienteringen som jobbar i skolan som säger bestämt nej, bli inte lärare, för allt i världen inte lärare. Bli ingenjör.
Skulle jag då ändå bli lärare så var det ju givet, matematik och fysik förstås, hålla mig till de fina naturvetenskapliga ämnena. Det var också där jag började vikariera. Min första dag som vikarie hann jag avverka sex lektioner matte, fysik och teknik. Sedan dess har jag hoppat runt och upplevt olika årskurser och olika ämnen, haft bra och dåliga dagar. Förstått charmen med att jobba som lärare men också kommit hem och känt mig hatisk mot odrägliga och påfrestande elever. Jag menar, vem vill egentligen jobba som lärare?
Fast glädjen man känner när man förklarat något för en elev så den förstår, när man känner att man gett de något som inte fanns innan just den lektionen. Då blir det förstås en helt annan sak. Och det mest absurda av allt. Den fullständiga överraskningen att bokningen jag trodde gällde som svenskalärare i själva verket var franska- och svenskalärare! Hur skulle det gå till? Det inte bara gick galant! Jag älskade det! Jag var nästan besviken över hur enkla uppgifter jag hade fått ansvar över. Till både min och lärarens stora glädje så fick jag bokningen när hon var borta igen och i två underbara dagar har jag nu fått prata franska med härliga elever.
Nu var det inte grisen i säcken längre för någon av oss så jag hade fått lite uppgifter att bita i och hon visste att här kommer en vikarie som kan franska. Jag har läst, lyssnat, förklarat och uppmuntrat franska i två dagar och det har varit hur kul som helst! Nu förstår jag verkligen varför man vill vara lärare. Exakt hur det är att vara trött och glad samtidigt när man kommer hem från jobbet.
Av alla ämnen jag skulle fastna för att undervisa så hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att franska skulle bli ett.
"-Ja! Läs in behörighet och bli matte/NO-lärare." hojtar hon jag vikarierat åt tidigare som suckade när hon hörde att jag INTE var bokad som hennes ersättare på torsdag.
Men kanske matte/franskalärare skulle vara ännu lite mera lockande..? Inte direkt den vanligaste kombinationen men jag är övertygad om att det skulle bli många roliga dagar på jobbet i så fall. Jag börjar minnas varför jag valde att läsa alla dessa språk från första början, varför jag tyckte det var kul, varför jag fortsatte, varför jag en gång i tiden tog studenten från Franska skolan i Stockholm..
Kanske det blir så till slut i alla fall. Att flickan som avskydde sina odugliga vikarier och aldrig skulle bli lärare nu ändå landar inom läraryrket. Jag är trots allt redan vikarien som ryter i och säger ifrån..
