Lilla familjens julfirande!

I år körde vi den nedskalade lilla versionen av julfirande och efter lite kollräkning av hushållsekonomin kan vi konstatera att något rekord i julhandeln kan man knappast anklaga oss för att ha bidragit till.

Vi gick in i julhelgen med ett evinnerligt snörvlande så när jag hade mina dubbla gudstjänstspelningar på fjärde advent så låg tyvärr Johan hemma och hostade i kapp med Emma.. Dock kryade alla på sig tillräckligt för att vi för andra året i rad kunde åka iväg och springa Tomteracet dagen före julafton! I år var det dock jag som tävlade och Johan fick det ärofyllda uppdraget att springa med Emma.. De försökte köra så mycket som möjligt mellan de olika deltävlingarna för att minimera risken för kollisioner. Emma tyckte dessutom att det var så himla roligt att stämpla så det blev rätt så många stämplingar på en del kontroller. Själva orienterandet var det mest Johan som fick stå för. På kvällen var vår lilla tjej så utmattad att hon däckade fullständigt direkt efter middagen. Det är hårt att vara orienterare..

Sista kontrollen!

Nåväl, medan Johan och Emma sov så föll jag hårt för stereotypen vad mamman gör kvällen innan julafton, jag städade undan det sista i vardagsrummet, pysslade i ordning julträdet (på grund av vår lilla klåfingriga tjej så valde vi bort traditionell julgran i år, det hade helt enkelt inte funkat), la fram julklapparna (efter att ha sorterat ut Johans födelsedagspresenter ur högen) och kom förstås inte i säng förrän sisådär tre timmar efter planen. 

Julträdet!

Men det fanns ju tid att sova på morgonen lite! 

Eller hur.. Så fort Johan kom hem från jobbet så vaknade jag ju förstås så vi åt frukost ihop och han fick sina födelsedagspresenter och lagom till Johan skulle somna vaknade Emma.. Jag lyckades klämma in dryga 15 minuters tupplur efter frukost innan ett illvrål hördes och en viss liten person visade sitt stora missnöje över att bli tvångskommenderad till sängen en stund innan förmiddagsfikat. Så vi tryckte istället i oss ett äkta julfika innan vi gick till kyrkan. Förra året var ju Emma och jag med i julspelet men nu gick vi till vår närmaste kyrka istället där de har ett dockspel på julafton. Mycket spännande för en liten tjej som omedelbart sprang fram för att undersöka närmare. Det blev lite flängande fram och tillbaka och två gånger fick jag slita undan Emma från ett, i mitt tycke ganska illa placerat, värmeljus. Men det var massa musik och Emma verkade stortrivas. Efteråt fick jag till och med ett tack för att vi varit där från en äldre kyrkobesökare, "det är så härligt med barn i kyrkan.."

Sedan hemåt för jullunch som också var något nedbantad, fast omedvetet lite mer än planerat då jag totalt glömde bort doppet så det åt vi på juldagen istället. Emma inhalerade snabbt som bara den ett antal potatisar och efter lunchen var det fullständig jullunchkoma fram till "Kalle Anka".

"Kalle Anka" tröttnade Emma på omedelbart och började leka istället medan jag och Johan såg klart. Julkalendern har gått bra att se men när det gäller tecknade saker så är det bara "Spöket Laban" som duger, absolut inget annat. Johan har testat en hel del av utbudet på Netflix men inget annat funkar. TV är helt enkelt inte så spännande än så länge.

Innan vi gick vidare till julklappar så fikade vi lite och då jag för andra året i rad hade högläsning ur vår valda julsaga så antar jag att det är tradition nu. En del läser Dickens, vi läser Gardell! "Mormor gråter" ska det vara förstås.

Julklappshögen.

Julklappshögen hade jag placerat på bordet i vardagsrummet så lilla klåfingret inte skulle komma ut, det funkar typ bara nästan men alla låg kvar i alla fall.. Den nedskalade julen till trots så låg det ett helt berg på bordet. Min mamma lämnade över lite klappar när hon var här vid första advent och Johans familj hade skickat lite så vi "skulle ha något att öppna på julafton". Så summa summarum: ett berg! Jag hjälpte Emma att öppna det första paketet och sedan lekte hon med den boken under tiden som vi öppnade resten av hennes julklappar för öppna paket var tydligen totalt ointressant. Årets tema var helt klart böcker. Emmas klappar dominerades av böcker och även Johans och mina avsevärt färre julklappar så var det också läsbara saker som var mest förekomna. Vilket var perfekt! Emma älskar böcker just nu och hon har "läst" intensivt i sina julklappsböcker mest hela tiden, helst en tre, fyra stycken samtidigt. Böcker är det bästa!

"Varför ligger mina klappar på bordet? Jag vill läsa nu!"

Mina julklappar.

Johan och jag fick lite gemensamma klappar med.

Efter julegröten så rundade vi av julafton med att se "Tomten är far till alla barnen", riktigt långt ifrån den sorts jul som vi firade i år.

Det var vår lilla jul det!

"Mitt hus det hade fyra kanter..

..fyra kanter hade mitt hus.

Sedan mötte mitt hus lilla Emma, 

tre kanter har nu mitt hus!"

I väntan på dekorering.

Dekorerade.

Monteringen av det i all hast egenhändigt designade lustiga pepparkakshus stötte på vissa svårigheter när någon (ingen nämnd, ingen glömd) brast lite i sitt uppdrag att hålla koll på vårt yrväder som då passade på att med full kraft stöta in i diskbänken varvid mina två husväggar som ännu inte var helt säkrade vid varandra välte.. Den ena gick bara av på mitten och den andra hoppade ner på golvet..

Så efter lite nödlagning av den vägg som numera bestod av två delar så konstruerades pepparkakshuset hastigt och lustigt om till en trekantig sak som påminner om något lutande suspekt hus från Alice i Underlandet.. Ibland liksom bara händer det!

Färdigt.. med reservdelar över.

Mot nya höjder!

Okej.. var börjar vi? För en vecka sedan plingar det i min telefon och det efterfrågas en svenskalärare på högstadiet. Ovanligt bra arbetstider med så Johan slipper stressa hem från jobbet. Kanon! Jag tar det! Mailar läraren för att få ett hum om vad jag ska göra och tillbaka kommer ett schema innehållandes information om två franskalektioner! Nog för att man inte alltid får all information men det där var ju spännande. Franska är trots allt ett språk som inte så många i Sverige har läst. 

Samtidigt som jag insjuknar i den idiotiska förkylningen som nu är inne på andra varvet i vår familj så blir jag supertaggad och plöjer omedelbart en fransk film som jag hade liggande i digitalboxen. Jag börjar träna fraser och dubbelkollar att jag faktiskt vet vad jag talar om och det sitter där. För numera talar jag trots allt inte franska så ofta då det gemensamma språket är engelska när vi har franskt besök (eller för den delen är på besök hos den enda fransos vi umgås sporadiskt med).

Nu var dock lektionsplaneringen inte så avancerad men jag smög in lite samtalsövningar ändå. På en franskalektion ska man ju tala franska!

Innan jag skulle hem så mötte jag faktiskt den läraren som jag vikarierat för och hon blev alldeles paff, hade det verkligen blivit så att det dykt upp en fransktalande vikarie? Det hade aldrig hänt förut! Det blev tydligt vem hon tänkte efterfråga nästa gång hon skulle vara borta..

Då jag vikarierade i närheten av replokalen så åkte jag inte hem emellan utan gick direkt och satte mig och hängde i kyrkan fram tills repet skulle börja vilket också innebar en möjlighet att få solospela med vår musikaliska ledare ett av styckena vi ska framföra på söndagens dubbla gudstjänster. Trots min inte helt botade förkylning och min väldigt långa dag så gick repet riktigt bra. Framför allt när jag hivade det inspelade rörbladet mot ett nytt och hårt. Drottningholmsmusiken tar ut sin rätt!

Slutligen hemma igen. Efter dryga 11,5 timmar borta från min lilla familj. Vilket nog faktiskt är det längsta Johan har varit helt själv med Emma. Men det verkar ha gått bra.

Så nu är jag trött men samtidigt glad! Det var en rolig arbetsdag och det var ett bra rep. Jag kom på varför sedan, franska är en tillvalskurs, eleverna vill vara där! Varenda en! Den närvaron en sådan grupp ger är svår att uppnå på andra lektioner.

Kanske på allvar borde undersöka vad det skulle krävas för att bli behörig lärare. Livet tar onekligen besynnerliga vägar ibland. Vem kunde tro att jag skulle hamna bakom katedern en vacker dag?

Man skulle kunna tro att det handlar om vetenskap och prestationer..

..men nej, när tidningarna gör sina reportage får vi rubriker som:

"Vilken stilkamp! Se sessornas blåsor."

"Experten: så bra är Nobelfrisyrerna"

"Getingbetyg! De sticker ut allra mest"

År efter år insisterar media att förvandla Nobelfesten till någon slags absurd svensk version av Oscarsgalan, man betygsätter klänningar och frisyrer och dömer de kvinnliga gästerna (inklusive Nobelpristagare) utifrån sitt utseende. Människor som genom en kombination av intellekt och hårt arbete utmärkt sig får när de kommer till Stockholm för att hämta sitt pris finna sig i att bli kritiserade för att de inte valt de bästa kläderna eller kostat på sig den finaste frisyren.

Det här borde vara en intellektuell högtid, inte en modeparad!

En ny skidorienteringssäsong står runt knuten!

Förra säsongen gjorde jag och Johan allt vi kunde för att få åka så många tävlingar som möjligt. Vi gjorde upp en plan där vi fördelade tävlingarna jämnt mellan oss (som vi sedan fick revidera åtskilliga gånger på grund av inställda och flyttade tävlingar). Vi försökte höra oss för med tävlingsledare och vi lusläste regelverk. Och vi nötte många kilometer på Ormberget på våra nyinköpta skateskidor. Allt för att lära oss mer och bättra på våra förutsättningar som skidorienterare.

Framgången blev varierad. Visserligen fick vi båda hem varsin mästerskapsplakett även om vi måste erkänna att Johans från Norrlandsmästerskapet blev vi inte riktigt klok på hur regelverket egentligen fungerar med plaketterna. Egentligen fattar vi inte överhuvudtaget och det verkar vi inte vara ensamma om. När vi diskuterat prisutdelningarna så upptäckte vi snart att det verkar överlag som om folk har dålig koll på vilka regler som gäller och det i allmänhet är ett enda stort godtycke. Många gånger så är det mer avgörande vem som delar ut medaljerna än hur du har presterat som avgör om du får åka hem med en medalj eller ej.

Våra försök att verkligen reda ut vad reglerna säger var lättare sagt än gjort, det är skralt med dokument på nätet om skidorientering. Något jag blev varse om flera gånger under säsongen.

Johan och jag är som sagt vad nybörjare inom skidorientering och av flera anledningar vill vi veta så mycket som möjligt vad vi ger oss in på. Det är först sedan vi blev med bil som vi på allvar började ägna oss åt friluftsaktiviteter efter olika långa uppehåll. Ironiskt nog är det mycket smidigare att vara fysisk när man har en bil som tar en till naturen. Jag har visserligen sett folk cykla med sina skidor upp till Ormberget men det är verkligen inte riktigt min grej. Så mycket skidkunskap har fått dammas av och skate hade ingen av oss kört tidigare.

Vissa kuperade terränger har därför medfört en hel del bekymmer för oss men vi är båda envisa och vill gärna testa så vi har försökt förbereda oss så gott vi kunnat för att testa framfarten på smala skoterspår i skogen. Den förra vintern bjöd dessutom på ett minst sagt varierat väder så under flera av tävlingarna var förutsättningarna långt ifrån de bästa.

Skidorientering är en smal sport med få utövare och ibland funderar jag på om det inte är så man föredrar det. Det är svårt att komma in som nybörjare. 

Inför en tävling mailade jag tävlingsledaren och frågade om ungefärliga banlängder. Något som verkligen aldrig står i inbjudan, inte ens på öppen-banorna. Jag fick till svar att de var enligt normen. Jag ägnade en hel kväll med att lusläsa alla dokument jag kunde hitta om skidorientering bara för att konstatera att till skillnad från vanlig orientering så verkar det inte finnas någon kilometernorm utan man pratar mer om förväntad segrartid. Det hjälper ju knappast mig som ligger så långt från eliten som man kan tänka sig.. Istället fick jag kollade igenom gamla resultatlistor (för där står det ju faktiskt hur långa banorna varit) för att bilda mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig i skogen.

Inför en annan tävling så hörde jag mig för om möjligheterna att styra lottningen så både jag och Johan skulle hinna köra. Det svaret jag fick då var bland det mest nedvärderande jag upplevt på länge. En fin uppläxning om att det är brukligt för föräldrar att den ena kör tävlingsklass och den andra en öppen bana. På tävlingen planerades ett totalt startdjup på 30 minuter! Även elittränade föräldrar borde haft vissa problem att hinna på den tiden. Ett mer artigt nej, det är inte görbart hade varit både snällare och tja, i allmänhet trevligare.

Det finns dock ljusglimtar, när en tävling blev flyttad på grund av allt kaoset med inställda tävlingar och brist på uttagningstävlingar till de internationella mästerskapen så lät den snälla tävlingsledningen oss ändå få köra båda två - fastän det innebär att jag startade utanför det ordinarie startfältet. Men det blev stressigt för oss så efter det körde vi som sagt vad varannan tävling istället.

Vintern blev helt enkelt en rejäl utmaning, framför allt blev det mycket åkning på is. Det visade sig inte vara riktigt vare sig min eller Johans grej. Efter att ha dragit på mig universums största lårkaka-blåmärke efter en tävling (och mer eller mindre chockat babysimledarna några dagar senare) bestämde jag mig för att köra mer försiktigt. Jag får blåmärken lätt och med en liten familj som väntar på mig så är det viktigare för mig att komma i mål helskinnad än snabbt. Mellan fotskada och graviditet så hade jag ju dessutom inte tränat på min fulla förmåga på över ett och ett halvt år. Så vid flera tillfällen fattade jag det säkra beslutet och tog av mig skidorna och gick. Något som jag fick höra efteråt från Johan tydligen legat till grund för vissa förlöjligande kommentarer på målområdet. Men det är min ensak och ingen annan hur jag bedömer vad som är lämpligt för mig att fullfölja och vad som inte är det. Redan säsongen innan fick jag ta emot vissa gliringar för att jag inte åkte för fullt nedför en brant backe i skogen. Då var jag gravid och hade också i allra högsta grad egna skäl till att fatta beslut om vad som var lämpligt för mig och vad som inte var det.

Så varför då ge sig ut på banor som uppenbarligen ligger över min förmåga? Jag gillar att testa mina gränser, det har jag alltid gjort. Jag tar mig gärna an en ny utmaning. Att nöja mig med öppen bana är inte riktigt min grej (dessutom så vet man ju ytterst sällan vad de innebär eftersom det som sagt vad inte finns några riktiga dokument om vad man kan förvänta sig i vare sig svårighetsgrad eller banlängd på öppna banor) utan jag vill helst köra tävlingsklass.

Men Johan och jag lärde oss något viktigt under förra säsongen så den här vintern kommer vi inte kasta oss ut på varenda tävling inom rimligt köravstånd, vi kommer inte per automatik avstå andra aktiviteter för att åka skidorientering. Nu vet vi mer vad vi kan vänta oss och vi kommer ha det i åtanke innan vi beslutar vilka tävlingar vi kör. Vi tycker fortfarande att skidorientering är roligt men vi är lite mer återhållna nu.

Den största ironin i alltihopa är att jag hörde inför vår egna tävling i vintras att skidorienteringstävlingar kan man inte ens räkna med att gå runt på utan de är en förlustaffär som man ändå arrangerar bara för att bidra till tävlingsutbudspotten. Då kan man tycka att varje liten tävlingsavgift är eftertraktad men tydligen inte.

Äntligen!

Länge (till och med väldigt länge) har jag velat göra något åt bloggens utseende men det har inte riktigt blivit av, det har alltid funnits något mer akut att lägga tid på. Men nu är jag förkyld och tycker synd om mig själv och Johan säger alltid att jag borde vara mera självisk (fast han säger det faktiskt inte riktigt fullt så ofta längre sedan vår lilla orkan gjorde entré i vårt liv... hon tar onekligen en hel del tid från precis allting annat) så nu var jag självisk och la lite tid på mig!

Är inte helt nöjd men nu testar jag det här utseendet ett tag. Det är roligare än det förra i alla fall!

En bra invandrare är en integrerad invandrare!

Nu börjar jag bli riktigt trött på hela diskussionen som pågår och alla vansinniga onödigt kostsamma systemfel som klubbas igenom åt höger och vänster gällande dagens migrationspolitik. Idag läste jag i tidningen om en utvisning som påbörjats gällande en familj som varit i Sverige i sju (!) år. Det är inget annat än sinnessjukt! Både ur ett medmänskligt perspektiv (de äldsta barnen var ett år när de kom till Sverige och de andra två är födda här) men även ur ett ekonomiskt perspektiv. I sju år har vi bekostat uppehälle för den här familjen och istället för att ge dem chansen att få betala tillbaka till Sverige i form av att bli arbetande skattebetalare så ska de alltså skickas iväg. Det finns absolut ingen logik med det.

En bra invandrare är en integrerad invandrare som ges de bästa förutsättningarna att snabbt komma in i det svenska samhället och där bli en arbetande skattebetalare. Vårt långsamma, stela system försvårar detta och leder istället till lång sysslolöshet och utanförskap, ovisshet och oro hos människor och ett enormt resursslöseri!

De människor som flyr till Sverige är inte svaga och hjälplösa! Det är starka, drivna och målmedvetna människor som är villiga att göra vad som behövs för att rädda sig själva och sina familjer till ett nyare och bättre liv. Det är egenskaper vi borde ta till vara på! Istället så slussar vi ut dessa människor i sysslolöshet långt ute i obygden och låter de gå och vänta och vänta och vänta på besked. Har man tur så är man tillräckligt ung för att direktkvalificera sig för utbildning oavsett vilken status man har men som vuxen blir om oftast beroende av vilka ideella krafter som finns i närheten. Jag blir glad när jag läser om flyktingar som protesterar mot boenden långt borta från civilisationen, det innebär att trots allt de har varit med om så är de ännu tillräckligt hög sinnesnärvaro för att inse att deras chanser att komma in i samhället är minimala när de ska leva ute i ödemarken. Deras reaktion ska inte misstas för otacksamhet. Den är sund. Som någon kommenterat på en artikel gällande ett boende här uppe: "Vem hade inte vägrat kliva av en buss där?" Jag skulle själv inte sätta min fot i Riksgränsen den här tiden på året, kallt i totalt beckmörker, med över 10 mil till närmaste stad, kom igen? Är inte protestreaktioner förståeliga?

Nu ska vi alltså ha tillfälliga uppehållstillstånd istället. Så först får man leva en evighet i total ovisshet och sysslolöshet tills dess att ens ärende är behandlat bara för att få ett tillfälligt uppehållstillstånd och mer ovisshet tills ens ärende behandlats på nytt. Jag trodde handläggarna redan gick på knäna under arbetsbördan så det verkar väl tämligen osmart att tvinga dem att gå igenom alla ärenden flera gånger då! Eller?

Personligen hade jag föredragit ett system som innebär att alla som kommer till Sverige omedelbart får ett tillfälligt personnummer, en introduktionskurs till det svenska samhället samt fullständiga rättigheter att både arbeta och studera. Allt detta under tiden som deras ärende behandlas. Skulle det senare visa sig att man kommer fram till att asylvillkoren inte är uppfyllda så ska då personen ges möjlighet att ändra sin ansökan till arbetskraftsinvandrare/anknytning till Sverige och därmed kunna få stanna i Sverige den vägen. Det här skulle innebära att vi istället för att bryta ner människor i sysslolöshet tar till vara på deras driv, med en insikt att möjligheten att stanna i Sverige blir större om man skaffar sig ett jobb och etablerar sig, jag är övertygad om att de flesta kommer göra sitt bästa för att verkligen ta sig in i det svenska samhället. Representanter från bristyrken kommer förstås också ha skäl att uppsöka boenden i hopp om att finna lämpliga kandidater. Till skillnad från vad många tycks tro så är jag övertygad om att de flesta som flyr till Sverige inte vill leva på bidrag utan vill in i samhället och klara sig själva. Jag har också träffat några av dessa ensamkommande ungdomar i skola och om våra svenska barn studerade med samma intensiva glöd.. ja då skulle vi krossa allt motstånd i varenda internationell mätning.

Nu kan då någon protestera mot att de här nysvenskarna skulle komma att ta jobb ifrån befintliga svenskar. Först vill jag bara säga att om man förlorar ett jobb mot någon som nyss har kommit till landet och inte talar språket så är det kanske läge att se till sig själv först.. Sedan finns det ju en anledning till att det varje år flygs in thailändare för att plocka blåbär, till att många äppelodlare i södra Sverige använder sig av polacker när äpplen ska skördas. Svenskarna vill inte ha de jobben! Det är knappast människor som heter Svensson i efternamn som driver små restauranger och kvarterskiosker där man arbetar 15 timmar om dagen sju dagar i veckan. Vi konkurrerar helt enkelt inte om samma jobb!

En sådan modell skulle innebära att fler som söker sig till Sverige relativt snabbt skulle kunna bli en tillgång till Sverige, istället för att bli försörjda på ett dyrt boende så tjänar de sina egna pengar och betalar istället skatt. Sedan har ju också många undersökningar visat att vi i allmänhet mår bättre av att vara sysselsatta så win-win.

Det stora hotet mot hela det svenska samhället är knappast flyktingströmmen utan istället den skriande bostadsbristen, den som var hög redan för 20 år sedan i våra storstäder och nu är hopplös i nästan varje kommun i landet. Den som hindrar folk att börja studera eller flytta till ett nytt jobb. Den som leder till rotlöshet och är otroligt påfrestande både för psyket och för plånboken. Vi måste bygga mera! Kommunerna måste hänvisa mer mark för bostäder och samtidigt ställa krav på att en viss andel av bostäderna blir låghyrebostäder så verkligen alla kan ta del av det som byggs!

Det blir faktiskt ingen LEGO-kalender i år..

Jag vet, det har varit nästan som en tradition med min lucköppning av en LEGO-adventskalender men jag bestämde mig för att skippa det i år. Det var ju verkligen samma sak som varje år! En Star wars, en city och en friends att välja på. Urtrist! I år är det visserligen motiverat med Star wars-LEGO igen i och med nya filmen men förra året hade de väl till exempel kunnat haft en Hobbit-kalender istället? Var är fantasin helt enkelt?

Men frukta inte, julen är ändå igång hos lilla familjen. En liten lagom mängd julpynt är framställt och julbaket är påbörjat.

Och vi följer förstås julkalendrarna! Liten hade en suverän taktik när det gällde att slita upp kalenderluckor efter att vi hjälpte henne med att öppna en liten flik. Jag gillade verkligen TV-kalendern som jag faktiskt sett två gånger idag, både på jobbet med en grupp sjuåringar och så här hemma med familjen.

Det kommer bli en bra jul även utan LEGO-kalender!