Att kasta sig ut i det okända.

Jag har gjort det förut och jag kommer definitivt göra det igen. Samtidigt som jag är strukturerad och vill ha koll så tvekar jag inte att pröva nya saker. Därav att det nog var Johan som var mer nervös än jag när det blev skarpt läge. Vi hade ju pratat om att jag skulle börja jobba igen men det är inte samma sak som att vara ensam hemma en hel dag med vårt lilla energiknippe.

Hitintills har det gått rätt så bra, jag har blivit bokad alla dagar jag skrivit upp mig som tillgänglig och jag känner mig uppskattad. Visst märks det att vikariebristen är rejäl och många är glada bara det kommer någon men jag har ändå fått lite mer fördjupande feedback än så. Lite smått kaxig skrev jag upp mig på alla ämnen, de flesta brukar välja bort några (och främst matte/NO som jag istället föredrar) men vadå, jag är ju skapligt musikalisk och nog skulle jag fixa både idrott och slöjd.

Det som styr mera är hur långt bort skolan ligger, för när jag räknar ut min faktiska timlön för dagen så blir trots allt den obetalda restiden en viktig faktor. Kan jag inte cykla eller gå heller så måste jag ju dessutom betala för resan med buss. Bilen vill jag inte ta till jobbet för den tycker jag ska vara hemma med Johan och Emma utifall att de vill hitta på någon längre utflykt.

Jag hoppas på att de närmsta skolorna ska kännas bra för mig, eleverna och övrig personal för jag vill helst bli efterfrågad där. Det blir smidigast för hela familjen.

Men som sagt, det har känts rätt så bra än så länge, huruvida det här är mitt nya yrke ligger fortfarande öppet och lönerna är trots allt på väg uppåt mot rimligare nivåer. Inte för att lönen ligger till grund för vad jag vill göra här i livet - men jag vill trots allt få skäligt betalt för min kompetens!

Jag glömde bort att det var fredag den trettonde igår..

..när jag cyklade iväg till första dagen på mitt nya jobb! Inte förrän än av mina första elever ville påtala det farliga med matteböcker denna dag så kom jag på det. Jag tror det gick rätt så bra ändå. Så nu är jag alltså officiellt lärarvikarie och arbetar igen. Tänk vilka intressanta vändningar livet kan ta ibland.

Det är nog jag som gör för mycket..

Jag ger Johan mindervärdeskomplex. Det är inte meningen men det bara blir så. Problemet (och jo, det är verkligen ett problem) är att jag får på tok för mycket gjort om dagarna. Förutom att jag tar hand om Emma så hinner jag med absurda hemmaprojekt som får Johan att baxna. Det visade sig dock att han inte var den enda.. Andra som också varit hemma med sina barn har reagerat likadant: "Hur i hela friden hinner du med?"

Så jag försöker trösta Johan med att problemet är inte att han är ineffektiv när han är ensam med Emma utan det är jag som tydligen förvandlas till en slags supermänniska om dagarna. Samtidigt vet jag hur mycket tid jag slösar bort om dagarna och tycker jag borde hinna ännu mer.

Men saken är den att när Emma var nyfödd så fick alla det att låta som om det var omöjligt att få saker gjort, att jag skulle vara glad om jag ens hade hunnit ta en dusch innan dagen är slut. Jag klarar inte av när folk säger sådana saker. Kommer ni ihåg? Carro och Johan (alltså inte min Johan utan kompis-Johan från förr), ni sa att jag aldrig skulle ta mig igenom gymnasiet utan att bli beroende av kaffe. 20 år senare behöver jag fortfarande inte ens använda fingrarna från en hand för att räkna fram hur många koppar kaffe jag druckit. Ni sa att det var omöjligt så jag kände mig tvungen att motbevisa er.

De första sex månaderna som förälder så duschade jag slaviskt varje dag innan förmiddagen var slut. Alla sa ju att det var omöjligt, att jag skulle vara glad om det blev av alls med duschande. Så jag var tvungen att motbevisa det.

Alldeles för många gånger har jag låtit folk få sänka mina drömmar så istället vaknar jävlar-anamma-djävulen i mig, det bara ska gå!

Jag skulle bara småfixa lite igår, få en tidig kväll och så.. Innan dagen var slut hade jag städat ur alla kökslådorna och rengjort allt som låg däri (konstaterat att vi verkligen knappt har några onödiga köksbestick då det allra mesta åkte tillbaka ner i lådorna), monterat en lådspärr på en värdelös kant på en illa konstruerad lådhurtsinsats och med det nya redskapet kvastskaftet är nu lådorna inbrottssäkra! Eller hur.. Det går att få upp en liten springa så Emma har redan klämt fingrarna samt pillat ut korvtången.. Men det är åtminstone svårare att rota i lådorna..

Sedan försökte jag hitta skorna jag ville ha med mig till min första dag på jobbet. Efter att ha blivit massivt frustrerad så fick jag ett infall att röja ur hela skohyllan i klädkammaren och en rengöring och dammsugning senare åkte avsevärt färre par skor tillbaka in. 16 par skor kasserades igår kväll. 8 par till soporna och 8 par hoppas möta nya ägare (2 par tänker jag försöka sälja, 2 par tänker jag skänka till flyktingmottagandet och de sista 4 paren till någon välgörenhetsförsäljning).

Nu gapar det tomt på skohyllan i klädkammaren... Det där var en kraftig bantning av mitt skobestånd men ack så nödvändig, de där skorna representerar inte mig längre och har inte gjort på många år.

Men sånt gör jag, jag börjar med något litet och avslutar med ett gigantiskt projekt. Nu försöker jag styra den energin åt rätt håll så jag verkligen gör de rätta sakerna med.

Under tiden har Johan dåligt samvete för att han inte är i närheten av min nivå när han är själv med Emma en hel dag. Men det är inte Johans nivå det är fel på.. det är jag som gör på tok för mycket.

Man lägger inte ner en musikskola!

Självklart brinner jag extra för just musikskolor! Det har gått 26 år sedan jag gick på min första klarinettlektion, 25 år sedan jag för första gången började i orkester och senare den vintern stod jag där 11 år gammal och lovade att fortsätta spela och pappa köpte mig min alldeles egna klarinett.

Sedan dess har det blivit två ungdomsorkestrar till, två studentorkestrar och numera hittar man mig i ett musiksällskap där jag faktiskt spelar med stråkar! Alla bråk jag hade med lillebror om hans dumma cello när vi var små och nu spelar jag frivilligt ihop med stråkinstrument! Så det kan gå..

Musik är inte en hobby för barn bland alla andra, det är en livsstil! Det är något man alltid kan komma tillbaka till. Av mina vänner från ungdomsorkestern har några slutat, andra gick vidare till att göra lumpen i någon av musikkårerna, några tog liksom jag steget vidare till studentorkestervärlden och en del sökte sig till andra konstellationer.

Men just musik, inte bara instrument utan även sång är så härligt just för att det erbjuder en livslång aktivitet. Oftast när man pratar om fritidsaktiviteter för barn så mäter man i antal utövare och där faller ofta musiken kort kontra de stora idrotterna såsom fotboll och ishockey. Jag som själv kombinerat musik med idrott hela livet vill absolut inte att man ska värdera dessa två mot varandra, musik är inte bara en fritidsaktivitet för de som inte idrottar utan det kan vara en av flera aktiviteter. Som det var för mig. Men ska man krasst mäta siffror så faller i det långa loppet idrott i de flesta fall bort. Hur många 50-åringar spelar fortfarande aktivt ishockey? Eller spelar fotboll? Jämför det med hur många som fortfarande spelar på sitt instrument.

Musiken må ha färre utövare från början men bortfallet är också avsevärt mycket mindre under livet. Det är där musiken har sin stora charm för den erbjuder verkligen livslång stimulering och härliga möten över generationerna. I mars hurrade vi för vår åldring i musiksällskapet. En av våra violinister firade sin 94-årsdag. Vi försökte truga honom att lova att bjuda oss alla på 100-årskalaset men han vågade inte för "tänk om jag lever?". Han gör rätt som är försiktig med löftena. Studier har visat att spela ett instrument är stimulerande för både kropp och hjärna, det håller oss friskare och piggare. Men det här innebär också att det är dryga 60 år mellan den äldsta och den yngsta i vårt musiksällskap! Hur många fotbollslag kan stoltsera med en sådan åldersspridning? Faktum är att mitt andra stora intresse, orienteringen, är den enda idrott jag kan komma på där det är självklart att en 90-åring tävlar på samma område som ett barn.

En till väldigt viktig pedagogisk sak med musik som man gärna glömmer bort.. scenvanan! Att från tidig ålder få tränas i att stå på scen och uppträda är guld värt i skolan och i arbetslivet. Jag har träffat många som är livrädda för att hålla ett tal - men ytterst sällan de som har haft musik som fritidsaktivitet.

När man lägger ner en musikskola så berövar man inte bara barn en fritidsaktivitet, man berövar dem ett livslångt, stimulerande intresse. Musiken har gett mig många härliga vänner genom åren och det har också gett mig det finaste av allt - min familj! En liten familj som är resultatet av två musiker som kom i varandras väg. Självklart hoppas vi att Liten ska vilja spela, sjunga och/eller dansa. Hon gör redan nu allt detta och vi uppmuntrar henne att fortsätta. När vi märkte att hon försöker sjunga samma ton som oss så slutade det med att vi efter middagen hade en lång sångstund. Det var inte en engångsgrej. Hon har flera gånger tydligt visat att hon vill spela på sitt lilla piano. På babysången sitter hon aldrig i min famn utan tar plats mitt i ringen för att enkelt kunna lägga beslag på de roligaste skrammelinstrumenten och ha gått om utrymme för att dansa.

Det är vår plikt som föräldrar att fundera ut vad som är bäst för Emma, det gäller allt från förskola och skolval till bostadssparande och vilka fritidsaktiviteter hon kan välja mellan. Utbudet av musikskola blir därmed en viktig faktor. Hon måste ha möjlighet att kunna spela, sjunga eller dans om hon vill!

En musikskola kan man inte bara lägga ner och naivt tro att det går att bygga upp igen när ekonomin är bättre. Musiklärare är ett bristyrke, de kommer inte gå att vänta på att deras jobb återskapas, de kommer dra vidare till andra kommuner där de är efterfrågade. Det är ett ögonblicksjobb att lägga ner en musikskola men det tar åratal att bygga upp den igen.

Tänk om tänk rätt!

Vem hotar egentligen "svenskheten"? Tredje delen.

Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!

I den tredje delen hoppar vi fram till det mest högaktuella ämnet av alla. Julen står för knuten och Luciatåg planeras åt höger och vänster.

Samtidigt håller rektorer och lärare andan, hur i hela friden ska de ta sig igenom december utan magsår och dödshot?

Skolan börjar med att annonsera att det ska bli Luciatåg. Eleverna skriker i protest, Luciatåg är löjliga och omoderna och vem vill egentligen visa upp sig i nattlinne i skolan? Rektorn våndas, ställer man in Luciatåget så kommer ju föräldrastormen att dra igång fullständigt för att skolan slopar denna härliga tradition (alla föräldrar har ju effektivt förträngt att de själva hatade att sjunga på scen och att stå i nattlinne och dumstrut var det pinsammaste i hela världen). Och varför slopas den egentligen? Är det för att man ska ta hänsyn till invandrarbarnen? Så lärarna uppmanas att truga eleverna och kanske kan det vara ett obligatoriskt inslag i musikundervisningen?

Klubbat och klart, Luciatåget blir av!

Nu börjar nästa bekymmer, hur ska Lucia utses?

Mailboxen ångar redan från föräldrarna, inte tänker väl skolan ha en sådan där omodern röstning? Popularitetstävling och mobbing följer ju med det. Man beslutar att årets Lucia ska lottas bland de som vill vara. Både föräldrar och elever ropar högt i protest, ska vem som helst få vara Lucia? Här har man lärt sig sjunga och fönat håret sedan man var tre år gammal och nu ska Lucia lottas? Rektor står på sig, lottningen är fint och rättvist. Då anmäler sig omedelbart alla killar till lottningen. "Pojkar kan faktiskt också vara Lucia." Rektor och lärare skruvar på sig, hur ska man nu lösa det här? Säger man nej så exploderar mailboxen av hat gällande diskriminering och säger man ja så exploderar den igen för det är ju inte tradition att pojkar är Lucia! Och hur ska det gå på äldreboendet som barnen traditionellt lussar för?

Rektorn tar magsårsmedicin, stänger av datorn och mailen för en stund och bestämmer att alla barn får ha vilken roll de vill i Luciatåget.

När mailen öppnas igen så är den på nytt fylld av hatmail. Nu är det alla föräldrar som kom till Sverige som adopterade på 70- och 80-talen som har gått i taket, innebär det här att man ska ha med pepparkaksgubbar? Nu har faktiskt några föräldrar kommit till insikt att Luciatåg är ju inte bara en gullig tradition utan de kände sig alltid som mörkhyade tvingade att ta på sig pepparkaksuniformerna och sjunga pepparkakssången. Deras barn ska minsann slippa det traumat.

Rektor tar diskussionen med lärarna. "Hur ska vi lösa det här?" En kvicktänkt lärare kommer omedelbart på att man kan ju faktiskt inte ha med alla Luciasånger, det blir ett alldeles för långt Luciaprogram, och när urvalet ändå måste göras, varför inte bara välja bort pepparkakssången och utan den sången behöver man inga pepparkaksgubbar i Luciatåget! Problem löst. Alla nöjda.

Mailboxen exploderar på nytt, för det finns förstås föräldrar med barn som vill vara pepparkaksgubbar bara för att de kan, inte för att de känner sig tvingade. Ska dessa barn nu inte få vara pepparkaksgubbar, ja då ska deras barn inte längre vara med i Luciatåget! Rektorn klunkar mer magsårsmedicin (utblandat med starkglögg) och ändrar sig, självklart får alla barn vara vad de vill.

I ett möte i kapprummet när barnen lämnas på morgonen så undrar en nysvensk förälder var man köper Lucialinne, det här är något helt nytt och den förstod inte riktigt vad barnet menade när det kom hem och sa att det behövde ett linne till skolan. Nu vaknar rättvisefolket. "Men vänta nu! Skolan ska ju vara avgiftsfri, alltså kan man inte förvänta sig att föräldrarna köper vare sig Lucialinnen, glitter, stearinljus, stjärngossestrutar eller tomtekläder."

Nya arga mail dimper ner hos rektorn där man påtalar att Luciakläder måste ju faktiskt skolan stå för, allt annat är orättvist. Rektorn kastar ut magsårsmedicinen genom fönstret och halsar vinglögg direkt ur flaskan medan den klurar ut hur man nu ska ta sig igenom det här.

Några hjälpsamma föräldrar gör den klassiska duktiga insamlingen och vips finns det gott om lånekläder. Fast på Luciamorgon kommer ändå små stjärngossar gråta när deras föräldrar viker in spetskragen. "Varför har jag på mig ett flicklinne?"

Inför själva framträdandet försöker nu lärarna förklara fotograferingsreglerna för föräldrarna. "Inga foton under pågående framträdande och lägg absolut inte ut några bilder på andras barn på Facebook." Omedelbart går föräldrarna i taket. "Får jag inte fota mitt barn?" "Och varför får jag inte visa bilderna för mor- och farföräldrar?" Lärarna försöker förklara att fotograferingen stör barnen och att man inte kan publicera bilder på andras barn hur som helst på nätet. Efter misslyckade försök att enas ryter rektor i och förbjuder all fotografering. Föräldrarna är nu vansinnigt arga och hälften har redan kontaktat både lokaltidningen och kvällspressen för att få stöd för sin sak. Sverige delas i de som är för fotografering och publicering och de som tycker det är skönt att deras barn slipper exponeras.

Nu får dessutom några föräldrar nys om att Luciafikat inte kommer bli av som planerat. Mellan allas allergier och matpreferenser (en lärare frågade försiktigt rektorn om den visste var man köper veganska glutenfria pepparkakor) så bestämde rektorn att det var nog tryggast att ställa in fikat. Nu är alla missnöjda vilket antagligen var det bästa som kunde hända, det är i alla fall rättvist.

På något mirakulöst vis blir det inkluderande, odokumenterade Luciatåget av och barnen får varsitt glas vatten att fira med efteråt. Rektorn sitter på sitt kontor och försöker meditera sig lugn utan att tänka på efter hur mycket starkglögg man behöver oroa sig för alkoholmissbruk.

Mailboxen plingar till, nu vill en förälder veta om julavslutningen ska hållas i kyrkan eller ej..

Jag hoppas verkligen att riktigt så illa är det inte på skolorna, jag tog med i stort sett alla eventuella diskussionen som kan uppstå i ett och samma fall. Förhoppningsvis så råkar inte en och samma skola ut för precis allting.

Men nästa gång ni undrar varför det inte ska bli Luciatåg, innan ni börjar skylla på att det är nysvenskarna som hotar den svenska kulturen och traditionen, tänk efter en gång till.. snälla..

Vem hotar egentligen "svenskheten"? Andra delen.

Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!

Då det här blev ganska så långt så bestämde jag mig för att göra en uppdelning.

I andra delen går jag nu vidare till skolavslutningen, den brukar ju inträffa i närheten av nationaldagen och många frågor hör samman.

Två påståenden dyker vanligen upp.

"Vi får inte fira skolavslutningen i kyrkan längre."

Här har Skolverket försökt gå in och vägleda skolorna i sitt beslutsfattande om var skolavslutningen bäst genomförs.

Historiskt (framför allt på landsbygden) har skolorna legat precis vid kyrkan vilket gjort kyrkan till en praktiskt samlingslokal när skolan inte räckt till. Många skolor saknar stora aulor som alla ryms i och har då funnit det praktiskt att använda sig av en närliggande kyrka istället.

För egen del så hölls mina skolavslutningar på låg- och mellanstadiet utomhus och sedan gick varje klass in i sitt klassrum för det egna avskedet. Minns aldrig att det regnade så det var kanske en ickefråga. Men både på högstadiet och senare även på gymnasiet så var det just närliggande kyrkolokaler. För mig som är medlem i Svenska kyrkan så hade jag aldrig några problem med det, om en präst sa några ord gjorde mig också detsamma. Det enda störande var när jag tog studenten att de inte hade vänt några högtalare åt vårt håll så vi satt i två timmar under ceremonin och uppfattade knappt något som sas och man fick snegla omkring sig när de ropade upp folk för att få sin premie. "Ingen annan reste sig, kanske var det mitt namn de sa?"

Så vilka är det då som opponerar sig mot kyrkan? Av min erfarenhet så kommer de mest högljudda ropen just från de svenskar som gått ur Svenska kyrkan, de är ofta väldigt bestämda med att ingen och absolut ingen ska kunna pracka på deras barn det allra minsta som har med kyrkan att göra. Att kristendomen är en del av vår kulturhistoria är fullständigt irrelevant. Nyare svenskar brukar istället se våra traditioner som just traditioner, ibland används de som svepskäl till att något inte borde göras på ett visst sätt längre men oftast har de aldrig blivit tillfrågade.

Rektorer försöker slå knut på sig för att tolka vad Skolverket och politiker säger att man borde göra och samtidigt värja sig mot föräldrar som slåss för eller emot kyrkoavslutningar.

Det andra påståendet gäller förstås vår kära nationalsång.

"Nationalsången är förbjuden på vår skola!"

Oftast är det inte riktigt så det har gått till, handen på hjärtat? Sjöng du verkligen nationalsången varje skolavslutning? Jag minns inte och högst troligt gjorde jag inte det. För som jag skrev i det tidigare inlägget så kan inte barn texten till nationalsången. När programmet till skolavslutningen sätts samman så brukar eleverna få ha åsikter som sångvalet och en stel nationalsång som ingen egentligen är stolt över brukar ratas. Man sjunger hellre "Idas sommarvisa", den är roligare och finare och tycker inte mamma och pappa att den egentligen borde varit nationalsång? Rektorn är vid det här laget redan överöst av mail och telefonsamtal från föräldrar som skriker både för och emot nationalsången. Lärarna får ta sin skit med.

Samtidigt undrar nysvenskarna om den svenska kulturen går ut på att bråka om vad som egentligen är tradition i Sverige.

Vem hotar egentligen "svenskheten"? Första delen.

Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!

Vi börjar med nationaldagen. Vi stolta svenskar har haft den som helgdag endast i 10 år och jag har fler skolminnen av att man pratade om svenska flaggans dag än om nationaldagen. Till skillnad från våra grannar i väst har vi därmed inga riktigt fasta regler för hur denna dag ska firas även om vissa traditioner börjar ta form.

I en typisk svensk kommun så planeras det ett kulturellt utomhusfirande i kommunens regi. Man knyter till sig någon kör, kanske har man tillgång till Hemvärnets musikkår, några folkdansare. Det ska åtminstone säljas fika, men helst vill man kunna bjuda i alla fall barn på saft och bulle. Några kommunhöjdare ska tala och så det i många kommuner självklara inslaget med en medborgarskapsceremoni för nya svenska medborgare där de får ta emot någon minnesgåva för denna dag. Så på plats finns självfallet de nya svenskarna som väntar på sin stora stund, de har klätt sina barn i nyinköpt Sverigedräkt (ni vet de där man kan köpa i affären), alla står och viftar med svenska flaggan. De är överlyckliga över denna dag. Deras vänner är med och gläds med dem. Lite lokala pensionärer har tagit sig ut med, det är ju trevligt med lite gratis kultur och barnen och barnbarnen bor så långt bort.

Tryckta stenciler delas ut med texten till nationalsången. Det behövs för den kan bara pensionärerna. Nysvenskarna tar tacksamt emot, de vill lära sig, de är stolta att äntligen ha blivit svenskar. Men även de få infödda svenskar som letat sig dit behöver texten för den kan man inte längre. För några år sedan såg jag ett avsnitt av "Smartare än en femteklassare", frågan var "Hur går andra raden i nationalsången?". Inget av de deltagande barnen kunde svaret.

Jag har uppträtt de två senaste åren på nationaldagen på just kulturarrangemang. Vi har inte spelat utomhus utan på ett inomhuskulturevenemang - för just pensionärer!

Så var är då de yngre infödda svenskarna? Ja det är ju en röd dag, sammanfaller det med helgen så blir det långhelg så då drar man förstås iväg direkt. Ut till stugan eller vad som. Är det en röd dag mitt i veckan så är det sovmorgon och öl framför TV:n som gäller, gärna med en amerikansk TV-serie. Vi har inga traditioner och vanor. Nationalsången sjunger man inte för:

1. Man kan inte texten.
2. Den är trist och otidsenlig och man tycker att egentligen borde vi ju ha "Idas sommarvisa" som nationalsång.
3. Varför skulle man sjunga den? Vad är det liksom vi firar?

Det är just det, för några år sedan gjorde jag ett upprop på nationaldagen där jag uppmanade folk att ta tillbaka både svenska flaggan och nationalsången från rasisterna. Så gå ut och vifta med en flagga och sjung nationalsången. Själv bjöd vi hem delar av en manskör och sjöng stämmor från balkongen och jag började spåna på projekt "vansinnigt överdimensionerad svensk flagga att hänga från balkongen". Jag sydde klart den först året därpå och den har hängts upp - och inga grannar har attackerat oss.. Det sista var jag faktiskt lite orolig för. Knappt hade jag startat gruppen så kom det första påhoppet - från extremvänstern! Som bråkade på mig om att det var ju inget att fira, Sverige hade en fruktansvärd historia, vi var en översittarnation, nationaldagen refererade till våra krigsförande dagar, hela tanken med nationer borde avskaffas. Jag raderade inlägget, blockerade personen och förklarade för övriga i min grupp att jag gjorde det för det här var en kul och positiv grej som denna person ville förstöra. Åsikterna uttrycktes helt enkelt på fel plats.

Min poäng är att ni som skriker att ni inte får sjunga nationalsången, fundera på vilka det är som egentligen stoppar den. Är det verkligen nysvenskarna eller kommer "hotet" inifrån?

"Min fru är hemma, hon arbetar inte."

När jag var liten hade mina föräldrar en liten notis på kylskåpet där en afrikansk man berättade om sin familjs tillvaro. Den hade rubriken "Min fru är hemma, hon arbetar inte". Större delen av artikeln berättade han om allt frun gjorde som inte var "arbete". Man kunde bli matt för mindre..

Just nu är jag hemma med Emma, jag arbetar alltså inte. Det betyder att oavsett när jag lagt mig eller hur många gånger jag stigit upp på natten så går jag upp för frukost när Johan kommer hem från jobbet, vilket oftast blir vid halv sju.

Har Emma stökat på natten är chansen större att jag hinner både äta frukost och duscha innan hon vaknar och ska ha frukost.

Sedan rinner dagarna iväg.

En förmiddag i veckan går vi på babysång och jag försöker hinna med åtminstone en "organiserad" utflykt till per vecka, förra veckan körde vi Teknikens hus tills Emma däckade av utmattning.

Är vi inte iväg så blir det förstås ändå en hel del lekande på hemmaplan.

Jag tvättar, mellan åtta och tolv maskiner blir det på en vecka beroende på om det varit orienteringar, badutflykt eller större städning.

Hela lägenheten dammsugs och det oftast av mig.

Det ska stå mat på bordet vid rätt klockslag så både Johan och Emma är nöjda. Diskat.. ibland känns det som om man gör inget annat än diskar..

Jag åker förstås och storhandlar med.

Jag bakar minst två gånger i veckan så det finns nyttigt fullkornsdinkelbröd till familjen.

Jag försöker få Emma att förstå att man måste inte stänka ner mamma fullständigt när man får sitt söndagsbad (men få saker är så roliga som att slå ner med båda händerna i vattnet samtidigt..) och charmar henne sedan för att tolerera slipningen av klorna.

Jag skriver varje dag i både Emmas och familjens dagböcker.

Jag går igenom de bilder vi (mest jag) tar och väljer ut för framkallning och för andra ändamål. Jag har massiv ångest över uteblivna tackkort.

Utöver det så repar jag varannan vecka (vilket är min underbara "egentid").

Men det stannar förstås inte där, de senaste veckorna har jag planterat om krukväxterna, städat undan massa småplotter från lägenheten så Emma inte ska riva ner saker i golvet, sytt ett babyskydd till fikusen i köket, sytt en söt tigerkostym till Halloween, skrivit jobbansökningar, varit på två anställningsintervjuer, sett till att bilen fått på vinterdäcken, släpat med Emma både på Bok- och Bildmässa samt till simhallen (som innebar mycket jagande av naken flicka..).

Men precis som frun i den där artikeln så är jag ju hemma.. jag arbetar inte.