Jag brukar kalla det Stockholms-paranoid.

Det är namnet jag gett den diagnos jag satt på mig själv. Jag är extremt riskmedveten, så där som man kan bli när man levt en del av sitt liv i storstadsmiljö. När man inte myst på landet där alla känner alla och frid och fröjd råder.

När jag är själv i parkeringshuset med Liten så sätter jag alltid in handväskan i bilen först. Sedan lyfter jag in Emma i bilen och spänner fast henne. Inte för att jag är mer rädd om handväskan utan för att den är mer stöldbegärlig än min dotter och för att jag är grymt medveten om att en förälder som står lutad in i en bil över ett barn är ett idealiskt rånoffer.

Samma sak när jag lastar in matvaror efter storhandlingen, handväskan först, matkassar sedan.

Jag är den där personen som släpar med jacka och väska in precis överallt för jag litar inte på att lämna kvar de i kapprum.

Varje gång jag kommer till en ny miljö så riskbedömer jag den. Öppna förskolan var horribel ur den synvinkeln. Centralt belägen precis vid ett stadsdelscentrum, man kliver rakt in i ett kapprum som det sedan är en dörr till innan man kommer in till lokalerna. Massa människor från hela Luleå som kommer och går, ingen riktigt koll på vilka som hör hemma. Busenkelt för någon att bara kliva in genom dörren och börja gå igenom jackor, väskor och barnvagnar. Eller för den delen försvinna ut med desamma. Andrahandsmarknaden är enorm just nu och hur många frågar efter originalkvitto när de köper ett par skor på Facebook för en 50-lapp?

På sjukhuset fick jag anstränga mig för att koppla bort risktänket för att fokusera på Emma. För att komma in på förlossningen så måste man ringa på och bli insläppt. Men BB och 56:an som vi bodde på första veckan var det en helt annan sak. Öppen olåst dörr, vem som helst kunde bara knata rakt in. När Johan kom tillbaka till sjukhuset sent på kvällen så blev han utan frågor insläppt via akuten. Vikarierna hade handskrivna namnskyltar.

Vi läser om hur barn kidnappas från sjukhus i andra länder men är så övertygade om att ingenting kan hända trygga Sverige så här släpps alla in. Allt som krävs för att ta ett barn är att komma dit i personalkläder, en namnskylt och ett svepskäl om provtagning. Tryggt? Inte som jag upplevde det.

Jag hoppas de hade mer koll än vad det gavs sken av men jag kände mig inte övertygad i alla fall.

Det är inte fel av att vilja tro att vi i Sverige är så mycket snällare än alla andra, att vi inte behöver bygga murar och stängsel. Men det måste finnas gränser för hur naiv man får vara.

Eller tydligen inte, såg en diskussion i en av köp/sälj-grupperna jag är med i häromdagen där någon var upprörd över att killarna hon köpt en telefon inte hade beskrivit den ärligt. Att telefonen var i sämre skick än hon trodde. Kontentan verkade vara att det helt enkelt var taskigt! Man borde kunna lita på folk, visst att hon borde kontrollerat telefonen bättre innan hon betalade men ändå. Och hon fick medhåll från flera personer för tänk om det hade varit ett distansköp, då skulle hon ju inte haft möjlighet att kolla telefonen förrän hon fick hem den. Och man måste ju kunna lita på folk!

Vi måste dessvärre vakna upp och inse att riktigt så snäll och gullig är inte världen. Även i Sverige finns det de som luras, även här finns det folk som vill andra illa. Vi behöver kanske inte spärra in oss fullständigt men lite mer riskbedömning är nog ändå på sin plats.

Våra lättillgängliga skolor

Igår läste jag om två till synes helt olika saker gällande våra svenska skolor fast egentligen har de väldigt mycket gemensamt. 

Först läste jag om att det varit problem med en stöldvåg på skolor i Sollentuna, bland annat pekades min gamla skola ut. Obehöriga går helt enkelt in i kapprummen när barnen har lektion och kollar igenom jackfickor och väskor efter nycklar som de senare använder för att göra inbrott. Det räcker med en skolbok eller en namnlapp i jacka eller väska för att få den information som krävs för att hitta barnets adress.

Sedan kablades nyheten om Trollhättan ut. Det finns inga egentligen inga ord för att beskriva det. En obehörig knatar utan vidare in i skolan och sedan brakar helvetet löst. De skadade är ännu kvar inne på operation då nästa artikel dyker upp, som talar om hur det varnats för skolans miljö, om de öppna ytorna, caféet och biblioteket som allmänheten har tillträde till, hur farligt det var för barnen.

Jag är ledsen, men hur olämplig placering av café och bibliotek det än var så hade det inte hindrat vad som hände. Faktum kvarstår att Sveriges skolor överlag är väldigt lättillgängliga. Vi har inte gömt våra skolor bakom höga staket, vi har inte portvakter och säkerhetsbågar för att man ska få komma in på skolan. Vi har öppna och lättillgängliga miljöer. När man planerar förskolor och skolor så handlar det mer om kringmiljön än att ens tänka tanken på att obehöriga inte ska ta sig in.

Ett återkommande diskussionsämne i Luleå varje vinter är snön. För en slarvigt genomförd snöröjning kan nämligen leda till att staketet på förskolan göms under fina snövallar som barnen lätt klättrar över och så rymmer de iväg ut på gator och i trafik. Det är sådant vi tänker på när svensk skola planeras. Hur barn inte av misstag ska kunna hamna i trafiken.

Min gamla skola, den som drabbats av stölder, har staket på skolgården åt bussgatan till. Men om någon obehörig går över skolgården under skoltid, vem reflekterar över det? Precis som många andra skolor finns det åtskilliga ingångar rakt in i kapprummen (nu måste jag dock reservera mig för eventuella ombyggnationer, jag har trots allt inte besökt skolan på cirka 20 år). Men när jag gick där så fanns det sex ingångar rakt in i olika kapprum. Ytterligare fem eller sex ingångar in i korridorer och dylikt. Då har jag inte räknat ingångarna som tillhör förskolan för de har jag inte koll på. Det säger sig självt att det går inte riktigt att ha koll på alla som går in och ut ur skolan.

Lokaler som delas med allmänheten? Men absolut, min högstadieskola delade bibliotek med just det, allmänheten. Två ingångar in på biblioteket, en från gatan och en från skolan. Har någon koll på att folk verkligen går ut genom rätt dörr? Fast skolan var ju ändå uppdelad på flera byggnader och absolut ingen inhägnad utan bara för vem som helst att passera över skolområdet. Typiskt öppen stor högstadieskola.

Nu kan förstås någon lyfta argumentet att små skolenheter är bättre, där hade en obehörig märkts av snabbare. I ett fall som med Trollhättan hade det inte gjort någon skillnad. Små skolor har lika ofta som stora skolor totalt öppna skolgårdar och olåsta dörrar. Elever i Trollhättan uppmärksammade sina lärare om personen och när lärarna konfronterade så blev de stuckna. Skolans storlek, dess anslutning till allmänna lokaler är alltså irrelevant.

Min gymnasieskola dock, i själva verket en skola från förskoleklass till gymnasiet, visar prov på att man faktiskt kan bygga "säkra" skolmiljöer. Men det är också en innerstadsskola, inklämd mitt i vår kungliga huvudstad. Säkerhetstänket bygger förstås fortfarande på att barnen ska skyddas från trafik snarare än inkräktare men i praktiken blir det faktiskt både och.

Vi börjar med antalet entréer. En. Det fanns visserligen två sidoingångar med, men de var faktiskt inte alltid öppna på morgonen utan användes mest för att lämna skolan än gå in i den. Sedan fanns skolans reception precis vid ingången. Redo att svara på frågor men också ifrågasätta en besökares avsikt. Ville man smyga sig in där så gjorde man bäst i att göra det när barnen kom till skolan på morgonen och gömma sig i mängden, senare var det kört. Utanför skoltid krävdes det förstås portkod för att komma in på skolan så det var inte bara att smita in kvällstid heller under tiden som det till exempel förekom ett föräldramöte. Fast portkoden var ju ständigt densamma och ganska enkel.. hoppas de har bytt idag. Och ingenting är helt säkert. Något år efter att jag tog studenten var det inbrott - fast med tanke på säkerheten så misstänkte man insiderjobb.

Skolgårdarna då. Jo de var placerade på innegårdar vars enda tillgänglighet var just från skolan. Du måste alltså först komma in i skolan för att kunna nå en skolgård.

Nu hoppas jag att inte masshysteri kommer drabba Sverige. Jag hatar också det här, jag vill knappt skicka iväg Liten till en förskola som det är och att veta att hennes säkerhet inte kommer vara garanterad när hon börjar skolan driver mig redan till vansinne.

Men en del av den svenska naiva trygghetskänslan måste ändå bort. Självklart ska vi inte stänga in eleverna bakom fängelsemurar och upprätta säkerhetskontroller vid varje entré men lite sunt förnuft skulle inte skada.

• Markera skolområdet! Ett snyggt staket eller välplanerade häckar räcker. Bara så man tydligt ser vad som är skolområde och vad som är allmänhet. Och se till att skolgården alltid är bemannad med personal när barnen är ute. När staketet vid skolan där vi bor hade ruttnat sönder så togs det till slut bort och ersattes av några stenbumlingar.. Alla genar över skolområdet och barnen springer ofta ut på gångvägen bredvid. Det fyller ingen funktion alls helt enkelt.
• Låsta portar. Skoldörrarna borde endast vara öppna när barnen anländer till skolan på morgonen och när det är rast (då endast dörrar mot skolgården). Montera en ringklocka så försenade elever och eventuella besökare på andra tider kan komma in på skolan. Dörrarna ska självklart alltid gå att öppnas inifrån och vid utlösning av brandlarmet ska de automatiskt låsas upp.
• Begränsa kraftigt att skolor delar lokaler med allmänna miljöer. Att nyttja ett kommunalt bibliotek som skolbibliotek är förstås väldigt smidigt men då kan man kanske se till att dörren vidare in till skolan är låst och kan endast låsas upp av bibliotekets personal alternativt se till att eleverna endast är i biblioteket vissa tider tillsammans med sina lärare. Det går att lösa.
• Inför skol-id:n för alla vuxna på skolan. All personal ska alltid bära ett skol-id fullt synligt och eventuella vikarier och hantverkare som vistas på skolan ska få temporära id:n utfärdade av rektor (eller annan ansvarig). Med dagens digitala teknik är det inga problem att ta ett foto av besökaren och snabbt skriva ut ett temporärt foto-id. För som någon reporter skrev igår, det enda som krävs för att komma in på en svensk skola idag utan att bli ifrågasatt är att dra på sig en hantverkarjacka.

En del skolor i Sverige har förstås redan tänkt på flera av de här sakerna. Men fler borde göra det. Vi kommer tyvärr aldrig kunna skydda oss helt mot skolattacker och det vill vi nog inte heller för då måste vi skicka barnen till fängelsemiljöer för att de ska få sin utbildning. Och hur bra skulle barnen må av att tillbringa sina dagar innanför murar efter att ha passerat en säkerhetsbåge bemannad med vakter? Men några små relativt enkla medel skulle kunna göra skolan till en bra mycket tryggare miljö där risken att obehöriga tar sig in kraftigt begränsas.

Så nu när vi försöker förstå det ofattbara som hände i Trollhättan så hoppas jag att vi också kan försöka tänka ut hur vi gemensamt ska skapa en trygg och säker skolmiljö för alla barn.

Men nu tänder vi ett ljus för de underbara människor som fick bli änglar på tok för tidigt.

Det är dyrt att förändras..

Igår kväll tog jag itu med något jag skjutit upp alltför länge. Jag provade mig igenom alla BH:ar i lådan och kunde sedan konstatera att min fina samling med varierade BH:ar av olika modeller i regnbågens alla färger som det tagit med många år att bygga upp måste bort. 

Varenda en.

De passar inte min nya kropp. 

Samtliga är för stora.

Återstår gör nu de två nya BH:arna jag köpte i onsdags och den nya sport-BH:n jag köpte i våras. Jag har inte haft så få BH:ar sedan jag gick på högstadiet.

Av de 26 BH:arna som fått sparken så kunde några rensas bort som utslitna men de andra är ju fina och går i allra högsta grad att använda - om de bara passade.. Så vad gör man då? Lägger undan de i en låda i väntan på en framtida tjockisperiod?

Förra veckan köpte jag nya jeans för att ha åtminstone ett par som sitter snyggt. Jag och min garderob matchar inte varandra storleksmässigt längre.

Jag väger drygt 12 kilo mindre än när jag skrev in mig på MVC och det märks. Den mesta viktnedgången skedde förstås i samband med förlossningen men det är inte så konstigt, under orienteringssäsongen har jag ju tränat en hel del så fett har bytts ut mot muskler.

Man ska inte gnälla, det är verkligen roligt att orka mer och känna hur det går framåt igen efter skadesäsongen. Men det är onekligen ett dilemma att inte ha kläder som passar längre.

Så är det någon som funderar på att ge mig presenter framöver så är bidrag till min nya garderob inte helt fel om man säger så..