Nattorientering ÄR ofarligt!

Jag sa ju som bekant till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag alltid skadade mig och när vi sen körde Grymnatta så bevisade jag med råge att så också var fallet. Men det ryckte som sagt vad i orienteringsbenen och jag ville så gärna springa mer innan säsongen tog slut. Så jag kastade mig rakt på BAIK-A-NÄTTERNA. Nu verkar jag ha kommit på ett sätt som förhindrar mig från att skada mig under tävlingarna men frågan om det är till det bättre?

Dagen före första deltävlingen skallade jag hyllan i kylskåpsdörren i ett försök att hindra Liten från att stoppa chiliflaskan i munnen. Resultatet blev ett litet sår och ett blåmärke - precis där pannlampan skulle sitta! Men jag skadade mig inte under tävlingen dock..

I måndags, alltså två dagar före den andra deltävlingen, så slant jag när jag skalade rotfrukter till soppan och lyckades göra rejäl skada på min vänstra långfingernagel som nu sitter löst över ett sår och är allmänt störande. Det gör inte så ont längre dock men det begränsar mig i aktiviteter. Men jag kom hem oskadd från kvällens tävling..

Så nu börjar jag bli lite fundersam, vad kommer hände under den vecka som är kvar till den sista deltävlingen?

Alltså det här med bilen..

Nu är det budgetdiskussioner åt höger och vänster i alla tidningar, "vinnare" och framför allt "förlorare" presenteras i olika medier. Det märks att det många har svårt att svälja den nya budgeten, inte ens vår lokala röda tidning lyckades låta rakt igenom glädjande och framför allt så tycktes de helt ha "glömt bort" den punkten som i vår lokala blåa tidning blev dagens fråga, nämligen bensinskatten.

Det är nämligen något som kommer slå hårt mot alla här uppe och enfaldiga rödgröna politiker får det ändå att låta som något bra "för vi måste ju köra mindre bil". Min fråga är om dessa politiker helt har tappat kontakten med svenska folket? Vad tror de att vi har för bilvanor egentligen? Jag känner ingen som kommer köra mindre bil bara för att bensinen blir dyrare för vi nöjeskör inte. Såvida man inte är en 18-åring som precis tagit körkort så tar man inte ut bilen mer än nödvändigt så det enda som kommer hända är att bilen får ta upp en större del av hushållsbudgeten.

Jag kan se till min egen familjs körvanor, numera är det dessutom jag som kör bilen oftast och då ska tilläggas att större delen av tiden myser den i vårt garage.

Sedan Johan köpte en ny och bättre cykel så har han tagit cykeln till jobbet nästan varje natt. Och natt är det magiska ordet. De tider som Johan jobbar så finns det ingen lokaltrafik i Luleå, mellan elva på kvällen och sex på morgon är busstrafiken i stort sett obefintlig såvida det inte är helg och någon enstaka nattbuss går anpassad efter nattklubbarnas öppettider. Så Johan och alla hans kolleger har att välja mellan att gå, cykla eller ta egen bil till jobbet. De båda första alternativen kan vara orealistiska beroende på var man bor och även om man bor inom lagom cykelavstånd så är det inte säkert att det är görbart när vintern kommer. Snöröjningen kommer sällan igång innan Johan ska vara på jobbet och även om den gör det så är det inte säkert att prioriteringsordningen på vägarna gynnar Johan.

Själv tar jag ut bilen en gång i veckan för att storhandla, det är precis en sådan bilresa som kommunen vill få bort då jag kör kortare än 5 km. Tydligen är det just de korta resorna som någon bestämt sig för är onödiga. Jag handlar mat och hygienartiklar åt en familj på tre inklusive ett blöjbarn. Det brukar bli en full kundvagn fördelat på 6-8 kassar packade enligt ett visst system (älskar verkligen självscanning som gör att jag kan packa mina kassar direkt medans jag plockar åt mig varorna). Tills den dagen någon förbjuder mig från att ta bilen till affären så kommer jag fortsätta köra dit för det finns inte på kartan att jag kan släpa allt det där på bussen. Framför allt då jag undviker tunga lyft för att inte drabbas av värk.

Annars kör vår bil oftast ut på orienteringar, alltså dit ut där inga andra alternativa transportmedel finns. Så där är bara alternativet att sluta med min förbannade idrott om de körsträckorna ska bort. Men som de flesta andra så kommer jag ofta till orientering med en full bil, för orientering är som sagt vad familjeidrotten - vi åker tillsammans. Något jag och Johan blev varse när vår gamla bil gick sönder och det var omöjligt att hitta någon som kunde ge oss skjuts för alla bilar var ju redan fulla!

Men som sagt, verklighetsfrämmande rödgröna politiker verkar tro att folket i allmänhet nöjeskör sina bilar så blir det bara dyrare att ta bilen så kommer vi åka mindre. Imponerande nog gäller det också många politiker från länet. En sak som alltid fascinerar mig är miljöpartister från glesbygdsområden. Min syn på Miljöpartiet är att det är ett regelrätt storstadsparti och den politik de vill ha är bara kompatibel med just storstaden. Ändå finns deras anhängare även ute i landet.

Varannan vecka samåker jag faktiskt med en miljöpartist. Det har lett till vissa fascinerande diskussioner som visar just på verklighetsavstånd. I början av året pratade vi om den gångna julen när vi åkte. Jag sa att vi hade blivit hemma under julen, dels för att vi inte ville flyga med lilltjejen mitt i julstöket men också för att det skulle bli för dyrt och bökigt att hyra bil från Arlanda när vi skulle vidare söderöver. Det entusiastiska miljöpartistiska motargumentet lät inte vänta. "Men kunde ni inte ta tåg från Arlanda?" Absolut, svarade jag, men det löser ändå inte problemet när vi kommer fram för vi måste ändå ha en bil på plats. I sann miljöpartistisk anda fortsatte det. "Men det går väl bussar?" Nja, fortsatte jag. Den enda bussen som har en fast tur är skolbussen och den är ju till för skolbarnen och går förstås inte under julhelgen. "Men oj" En tydlig förvåning över att det inte fanns ett överflöd av bussar i "södra Sverige".

Den där reaktionen men också inställningen till "södra Sverige" har jag stött på förut. Här upp är man inte ett dugg förvånad att lokaltrafiken slutar gå kring lunch på julafton eller midsommar eller att byarna får klara sig med enstaka bussavgångar. För det här är ju Norrbotten, ingen bryr sig om oss men i övriga landet minsann! Att det finns en bortglömd landsbygd även i södra Sverige tycks ingen känna till.

Och nu ska bränsleskatten höjas för vi måste köra bil mindre. Såvida vi inte ska avveckla landsbygden behövs det nog bättre planer än så. Jag har sett många kommentarer på olika artiklar rörande elbilar och där känns det också som om verklighetskontakten inte riktigt finns med. Det är väl en sak om du ska ta din lilla söta elbil mellan två förorter i Stockholms län och om du ska ge dig ut på E10:an i januari.

Självklart måste vi tänka om gällande vilka bränslen som ska användas men vägen dit måste vara realistisk. Ett steg i rätt riktning skulle vara att sluta plundra bilisterna som inte kör i onödan på skattepengar som ska finansiera allt möjligt annat och låta alla fordonsrelaterade skatter gå till just fordonsfrågor. Som att till exempel stötta forskning och teknikutveckling som gör att hela Sverige på sikt kan transportera sig miljövänligare och inte bara ni som bor i tätorter.

Det är inte farligt att vara nöjd.

När det gäller idrottsprestationer så varnar man ofta just för det, att vara nöjd. Man påstår att det är bättre att hitta fel och brister och ständigt jaga nya mål. Personligen tror jag att man både kan jaga nya mål men ändå vara nöjd med det man presterat.

För tre år sedan så utmanade jag mig själv och bestämde mig för att göra en orienteringscomeback, någonting fattades för att göra träning kul och det jag saknade var just min idrott, det som alltid varit min idrott. Denna insikt kom till mig när jag sprungit klart min comebacktävling, en tävling som genomfördes i hällande regn, en tävling som var precis så där kall och jävlig som orientering kan vara. Men det räckte. När solen sedan sken i början av hösten så lurade jag ut Johan på personalorienteringen och han var också fast. Han som inte orienterat sedan skolorienteringen fattade ändå direkt charmen. Veckan efteråt jobbade jag men han åkte ändå själv och sprang. Så blev vi en orienterarfamilj.

Den hösten skedde också det stora avgörandet gällande min framtid, jag hittade mig en smärtläkare och äntligen kunde jag se en framtid som inte präglades av huvudvärk och pillerknaprande. Fast han lyfte dock ett varnande finger för träning, det kunde ha negativ inverkan på mitt smärtfria tillstånd. Jag har gjort mitt bästa för att jobba runt det. Man måste se möjligheter och lösningar i livet. Ibland har jag också betalat priset för att ha gjort något jag velat, värken har kommit och jag har fått offra en dag på vila. Det är en balansgång.

Min första tävlingssäsong i ny klubbdress blev dock en vända i skadornas tecken.. klippkort på röntgen och läkarbesöken travades på varandra.. Det var så det kändes i alla fall när jag inom loppet av två månader jobbade mig ihop till ett nytt frikort. Orientering är absolut precis så ofarligt som jag mindes det. Sjukgymnasten gav mig sedan nattsvarta besked, snack om att jag nog inte skulle springa orientering igen. Men orienterare har tävlingsdjävulen boende djupt inne i själen! Så jag försökte jobba med rehabövningar och lägga upp ett träningsschema som skulle fungera ändå och när förra säsongen började så stod jag redo att gå så många banor som möjligt. Jag ville inte tappa teknik, jag ville hålla igång. Så jag knatade på. Sista banan jag promenerade runt var tre veckor innan Emma föddas och tre veckor efter förlossningen började personalorienteringen och jag var på plats igen, nu med vår lilla tjej i bärselen.

Vinterträningen blev sedan absolut inte som jag tänkt mig! Överhuvudtaget! Mest på grund av Johans krämpor som gjorde att jag inte kunde lämna honom ensam med Emma. Men jag harvade på med skidor och skidorientering så gott det gick och åkte på köpet hem ett mycket oväntat DM-guld. När våren slutligen kom och snön gav upp så snörade jag på mig löparskorna igen och tog mina första löparsteg på nästan två år.

Början av säsongen präglades mycket av känslan att inte orka med och inte nå upp till de mål jag ville fram till. Men allteftersom säsongen fortlöpte, tävlingarna och träningarna blev fler och till slut började även målen att nås och då kom också insikten. Det mest sanna jag sagt på länge var när jag fick frågan efter medel-DM av en klubbkompis hur det hade gått och jag svarade: "-Orienteringen gick bra så när som på onödig bom på dubbelkontrollen men jag sprang precis så fort som jag kan förvänta mig med tanke på min träningsinsats."

Jag har bommat väldigt lite den här säsongen och det har bitvis räddat mig. Naturligtvis springer de flesta ifrån mig, framför allt som jag tävlat nästan hela säsongen i "fel" klass mot yngre, starkare förmågor. Men det ska de också göra, för de tränar mer, de satsar hårdare.

Den här säsongen fick jag också göra comeback i stafettsammanhang, tyvärr blev vi inte godkända men det var bortom min kontroll, jag gjorde ett bra lopp och det är allt jag kan styra över. Det enda jag saknar från den här säsongen är mer långdistans men det gavs inte tillfälle för det, inget mer med det.

Igår kom den sista bekräftelsen med, jag vågade mig på att springa sprinten på personalorienteringen otejpad och det kändes bra, foten kanske inte är helt bra men det är bra mycket starkare än när jag tog mig ut i våras och började springa. Det går åt rätt håll.

Nu planerar jag för vinterträningen och fokus är främst att förvalta och bevara min form, om tillfälle ges kommer jag försöka ta mig upp till nästa nivå men jag har trots allt en familj som behöver mig också. Jag vare sig vill eller kan ge mig av och träna precis som jag känner för det.

Nästa generation har också blivit litet av ett lokalfenomen när hon har tagit sig runt miniknat efter miniknat, visserligen har en stor del av sträckorna varit på axlar eller buren i famn så kraften funnits kvar till upploppet. Tio miniknat blev det för vår lilla tjej under hennes första orienteringssäsong.

Inte lätt att välja pris efter målgång.

Pssst!!! Egentligen är inte säsongen riktigt slut ens här uppe.. jag smygladdar och suktar efter BAIK-A-NÄTTERNA. Alltså nattorientering igen.. minns ni hur min nattorienteringscomeback slutade? Orientering är absolut ännu mera ofarligt när det är mörkt..