fredag 28 augusti 2015

Jag tänker på alla er nya studenter..

För ganska så exakt sjutton år sedan stod jag i ett studentrum tillhörande en kille jag träffat för första gången fem dagar tidigare. Medans han letade fram nycklar och kontrakt så småpratade jag med hans flickvän. Sedan gick vi över till andra korridoren och där öppnades dörren till himmelriket - ett eget hem! Jag skrev omedelbart på andrahandskontraktet där ett namn redan var överstruket i rutan för andrahandshyresgäst. Först allt eftersom skulle jag upptäcka alla skavanker i det ganska slitna studentrummet men just då var min lycka gjord. Att jag verkligen inte hade något husgeråd alls gjorde mig ingenting, rummet var ju åtminstone möblerat. Min bostadsförmedlare tillika min nya klasskompis och hans tjej lånade mig två filtar så jag åtminstone hade något som påminde om täcke till att börja med.

På några korta timmar innan jag skulle på Välkomstmiddagen så flyttade jag över mina saker till mitt nya hem och sprang till affären och köpte lite frukost inför helgen. En intensiv bostadsjakt som pågått sedan jag fick mitt reservantagningsbesked åtta dagar tidigare var till ända. Åtta dagar under vilka studentbostadsförmedlingen faktiskt stängde några dagar och satte upp den föga uppmuntrade skylten "Stängt på grund av bostadsbrist" på sin dörr. Av de åtta dagarna hade jag tillbringat fem i Luleå och ägnat större delen av min lediga tid åt att ringa på andrahandsbostäder. Under dessa fem dagar hade jag dock haft turen att ha ett ordentligt tak över huvudet, jag slapp bo på vandrarhem utan hade genom kontakter bott hos familjen till en av mammas gamla skolkamrater.

Men nu kunde jag alltså andas ut, undervisningen skulle börja på måndagen och jag hade eget hem på gångavstånd till universitetet. Att jag i en vecka sov med ett badlakan som kudde och min klasskompis filtar som täcke gjorde ingenting alls. Att jag fick försöka laga all mat i allrumsköket med hjälp av det begränsade husgeråd som fanns där var också helt okej. Nu hade ju allt ordnat sig!

Bara två veckor senare såg det nattsvart ut igen. Lulebo underkände andrahandsuthyrningen och nu riskerade killen jag hyrde av att bli uppsagd och jag skulle alltså åka ut. Vi lyckades lösa det, han skickade in rätt papper och jag fick bo kvar. 

Fem månader senare var jag först i bostadskön och blev erbjuden ett förstahandskontrakt nära universitetet, jag gick och kollade på rummet men gick sedan tillbaka och frågade om det där verkligen var inflyttningsklart, toaletten fungerade ju inte ens! Jodå, omedelbar inflytt. Jag ringde min andrahandshyresvärd i Stockholm och frågade om han verkligen planerade att komma tillbaka, han kom fram till att det lilla som återstod av studierna kanske inte motiverade en egen lägenhet som väntade, han hade ju trots allt släkt i närheten som det gick att bo hos.

Jag gick tillbaka till Studentbostadsförmedlingen och frågade om jag fick ta över det rum jag redan bodde i om killen sa att det var okej, jag stod ju ändå först i kön. Jag fick grönt ljus och ett halvår efter att jag flyttat till Luleå så bodde jag så på eget kontrakt - utan att ha behövt flytta!

För sjutton år sedan var bostadssituationen rätt kaotiskt för studenterna, kommunen hade krismöten och fler bostäder tilldelades studentbostadskön. Men samtidigt så kunde de allra flesta studenterna inom några veckor få en lägenhet lite längre från universitetet och inom ett år gick det för det mesta att flytta till Porsön om man så önskade. Faktum är att jag själv avstod ett förstahandskontrakt min andra vecka i Luleå just för att jag hellre ville bo närmare universitetet. En sådan chansning var rimlig då.

Från att jag klev av planet i Luleå tills dess att jag hade en egen lägenhet gick det fem dagar. Det kan dagens studenter bara drömma om.

fredag 21 augusti 2015

Ibland bara måste man ta en lekpaus..

Jag är typiskt dålig på att prioritera att göra roliga saker, jag ska alltid jobba undan en massa först. Johan å andra sidan tycker det är viktigt att göra det roliga först så man säkert hinner med det. Vilket gör att tillsammans får vi ihop en ganska så bra balans av att göra både viktiga och roliga saker.

Men jag har ofta stora planer för mina nöjen, jag är trots allt en samlare av serier, böcker, spel, pussel och allsköns roliga saker. Det betyder ju dock inte alltid att det blir av. Men igår när jag stoppat min trötta familj i säng för att sova frukost så passade jag ändå på. Jag struntade i disken och annat hushållsarbete som kallade på mig och tog istället fram sommarens nöjesinköp som ju faktiskt gjordes för två månader sedan! Det här var Anna-tid!

Det blev en större utmaning en jag tänkt mig då naturligtvis tog byggandet längre tid än en ettåring sover och försök förklara för en liten en att hon ska leka själv med sina leksaker medan mamma bygger med något otroligt spännande på bordet. Framför allt som man får så mycket mera uppmärksamhet om man istället river runt med mammas och pappas saker och sedan ramlar in i elementet och behöver tröst.

Naturligtvis gjorde jag också ett fel tidigt i bygget som inte uppdagades förrän på slutet och det visade sig att det gick bara att åtgärda genom att riva grundkonstruktionen och börja om.. turligt nog så kunde de externa delarna plockas bort i befintligt skick i alla fall.
Halvvägs igenom så insåg jag att saker kommer ställas på sin spets. Vi har inte utrymme för uppbyggda LEGO-modeller så antagligen måste jag riva tillbaka ner i lådan igen. Men å andra sidan så gör jag ju det hela tiden när jag lägger pussel. Jag pusslar i timmar bara för att snabbt vräka tillbaka ner i lådan när jag är klar. Hm.. lägga pussel.. det har jag inte gjort sen i vintras..

Å andra sidan så hör jag hur mitt andra LEGO ropar på mig. Den stora ommöbleringsrokaden innebar ju att jag fick flytta om mitt LEGO och det fick en mer central placering i lägenheten. För jo, jag är stolt över mina leksaker. I och med att jag fick flytta allt LEGO så blev jag förstås påmind om hur fina saker jag har. Jag behöver bygga mer LEGO. Den saken är klar. Jag kanske även behöver mer LEGO..
Johan då? Han gav mig beröm för att jag struntat i allt annat och istället bara haft kul!

tisdag 11 augusti 2015

Det här med föräldraskap och könsroller.

Trycket kommer från alla håll när man är förälder, hur vi ska tänka på vem som gör vad där hemma så barnen ska få bra förebilder och inte tro att deras kön begränsar dem. Det går liksom inte att värja sig.

Denna sommar har vi som så många andra svenskar i sann semesteranda fixat och donat med vårt hem. Få saker är mer typiskt svenska än att när semestern kommer börja jobba på hemmaplan. Hos oss har det handlat om den stora ommöbleringsrokaden! Ett arbetsrum har flyttat in i ett hobbyrum/arbetsrum och blivit ett arbetsrum för två personer. Några prylar har flyttat hem till nya människor och ett före detta arbetsrum har förvandlats till ett barnrum (med mycket avancerad barnlitteratur då mina kurspärmar ännu står kvar där inne och Liten tydligen tycker att elkretsteoripärmen verkar himla spännande).

Det har varit ett himla stökande helt enkelt och dessutom har vi felanmält varenda litet fel i det nya barnrummet vilket innebar att vi under en och samma dag hade besök inte mindre än tre gånger av samme hantverkare.

Här och nu borde vi kanske ha reflekterat mer över vilka signaler vi sänder ut. Ur Emmas synvinkel så skulle det lätt kunna se ut som så att pappor står i köket och lagar mat och passar barn medan mammor far runt i snickarkilt och skruvar, borrar och bygger möbler. Det slog mig nämligen idag när Johan återigen blev kvar inne i köket med Emma för att fixa lunch och jag testkörde nya borrmaskinen och skruvdragaren när jag monterade brytskydd på förrådsdörren.

Så för allas bästa borde jag kanske ibland fundera på att lämna ifrån mig verktygen och låta Johan bygga något..

Det blev en dag på stranden.. och en annan familjs skit.

När vi kom fram till stranden så var de redan där, några andra familjer som också passat på att ta sig ut med sina småbarn när både sol och värme för ovanlighetens skull är närvarande. Precis som oss så har de valt den här lilla inofficiella badplatsen där det på sina ställen är gräs ända ner till vattnet och bara ett litet område med sandstrand.

Under tiden som vi försöker räkna ut hur man först klär av och sedan försöker klä på en osamarbetsvillig ettåring UV-baddräkten samtidigt som hon vägrar släppa taget om spaden i höger hand och badtermometern i vänster hand (svaret är att det går inte, hon måste faktiskt lossa greppet för att det ska gå) så har de förflyttat sig ned till strandkanten. Småbarn som plaskar precis där strand möter sand.

Det är verkligen en fin dag idag, den gassande solen gömmer sig nu bakom tunna molnslöjor som gör tillvaron riktigt behaglig. Det är helt vindstilla vilket också märks på vattnet. Jag noterar att badplatsen nog inte mått helt bra av den här sommaren. Det görs inga mätningar av vattnet här så vi kan ju bara gissa om det egentligen är tjänligt vatten. Men lite plask och lek ska det nog duga till.

De andra småbarnen har slutat bada, de sitter med sina föräldrar vid bänkarna och fikar.

Emma får ganska bra fart ut i vattnet, det finns änder här och alla djur ska man ju leka med. När hon slutligen inser att hon har vatten upp till fotknölarna har änderna för länge sedan simmat iväg. Mina försök att låna badtermometern och kolla hur varmt det är möts av höga skrik. Jag tror det var 21 grader men det är inget annat än en gissning.

Vi trugar lite, ska hon inte känna på vattnet i alla fall. Det blir varierande att bli buren och hållen kring vattenytan. Johan tar över helt så jag (den badtokiga) kan vandra utåt för att doppa mig och simma lite. 

När jag vänder mig om och ser hur det går för min lilla familj så ser jag hur en av papporna får fart ut i vattnet med sitt barn i armarna. Rumpan är bar och tydligt smutsig av en "olyckshändelse". Han ställer sig bara någon meter ut i det grunda, vindstilla vattnet mitt för sandfliken, ganska så exakt i mitten av badstranden och börjar tvätta av barnets rumpa. Mamman kommer efter och ställer sig någon meter ifrån honom och börjar skölja upp byxorna. Allt detta medan vi befinner oss utanför dem. Vår enda väg tillbaka till stranden är via det vatten de precis har tvättat bort sitt barns avföring i. Åt sidorna om det som kan betecknas som strand så finns det områden med vass. Där badar inte folk. Hade de prompt velat tvätta av barnet och byxor på plats så kan man tycka att lite mer åt sidan kunde ha varit ett bättre ställe. Jag säger till Johan att ta med sig Emma åt sidan och försöka gå i land längre bort, närmare vassen och där änderna höll hus när vi kom.

Jag är förbannad över detta beteende, de hade uppenbarligen badat klart och såg inga problem med att deras barns avföring nu simmar runt precis där de bara dryga kvarten tidigare låtit barnet sitta och leka. Att det kan komma andra barn och bada gjorde visst ingen skillnad. Eller för den delen att vi faktiskt var ute i vattnet just då! De skulle knappast gjort samma sak om de badat i en utomhusbassäng så varför är det okej att göra i ett sund?

Förr om åren när jag uttalade mig i frågor gällande barn och föräldraskap blev jag hånad och ignorerad, vad visste jag liksom? 
"-Hur många barn har du då?"
"-Vänta bara tills du får egna barn, då kommer du förstå varför vi gör som vi gör."

Tydligen skulle jag bli en helt annan sorts människa av att bli förälder. Det kanske jag också blivit men mina grundläggande åsikter och personlighet har inte ändrats. Jag tycker fortfarande att många föräldrar är extremt egoistiska och kräver att det alltid daltas med dem och att deras barn ska stå i centrum hela tiden. 

Det tycker jag fortfarande och då har vi tagit med oss Liten på en hel del aktiviteter under hennes första levnadsår. Men vi har också funderat igenom vad vi har gjort, när det rått tveksamheter kring om aktiviteten är lämplig för småbarn så har vi pratat med berörda personer innan vi bestämt hur vi ska göra. Vi har turats om att passa henne och vi har planerat för "flyktvägar" ifall situationen blir ohållbar. När vi varit ute på café eller restaurang har vi tagit hjälp av personalen för att hitta en bra plats för både parkering av vagn men också sittplacering av babyn. Folk är otroligt hjälpsamma när man visar att man respekterar deras arbetsplats och hur den fungerar. Barn och föräldrar har en naturlig plats i samhället men vi ska trots allt fortfarande samexistera och då måste vi alla visa varandra hänsyn.

Och man tvättar inte bort skiten från sitt barns rumpa i vattnet mitt på en badplats där andra människor badar!

måndag 10 augusti 2015

Ännu en mästerskapssäsong..

Nu ligger årets DM-säsong runt hörnet. Eller ska man vara petig så årets andra DM-säsong för jag gjorde ju redan en i vintras i skidorientering men nu är det den vanliga orienteringens tur.

Jag grubblade mycket efter vinterns mästerskapstävlingar och jag ägnade en hel del tid åt att söka i regelverk för att försöka reda ut det jag tyckte var otydligt. Som jag såg det så verkade godtycke spela oroväckande stor roll när plaketterna skulle delas ut. De enkla tydliga reglerna är visst inte så enkla när allt kommer kring.
För att klass ska ha DM-status krävs:
  • Individuellt minst två startande.
  • Stafett minst två startande kompletta lag.
  • I klasserna DH16 och yngre erhålls guld, silver och brons oavsett antal deltagare.
  • I klasserna DH18-DH21 delas bara guldmedalj ut om det är mindre än fem startande.
  • I klasserna DH18-DH21 delas alla valörer ut om det är fem eller fler startande.
  • I DH35 och äldre delas bara guldmedalj ut.
Man kan ju då undra vad är det som blir otydligt när ansvarig prisutdelare ska fördela DM-plaketter? Till att börja med så fastnar man på första punkten. Den tycker också jag borde förtydligas men jag har inte hittat några nyare dokument med en bättre formulering. Men så här är det faktiskt, att numera (så vitt jag minns var det inte tillåtet när jag var liten men jag kan förstås ha fel) så får man springa tävlingsklass på DM även om man inte kan tävla om DM-plaketterna. Alltså att man inte tillhör distriktet. Så när man räknar på om en tävlingsklass har DM-status så måste man därmed kika på hur det ser ut med löpare från det egna distriktet. Det är lite si och så med det har jag märkt. 

I ungdomsklasserna blir det alltid extra rörigt då alla ungdomarna här uppe får pris och de ofta försöker samköra den prisutdelningen med DM-plaketterna och det alltid är någon som inte riktigt klarar av att hålla reda på vilka ungdomar som bara ska ha vanligt pris och vilka som ska stå på pallen. Sedan kolliderar också den första punkten med den tredje som säger att barnen ska ha plaketter oavsett hur många de är som deltar så hur ska det tolkas egentligen? Ska ett barn som springer själv i sin klass få guldet eller ej? Där har jag sett det gå åt båda hållen när plaketter ska delas ut.

Problematik har även uppstått i DH18-DH21 huruvida man ska dela ut en eller alla plaketter, för det beror ju också på hur många som startar och även där slarvas det med att försäkra sig om de tävlande tillhör distriktet eller ej.

Vinterns skidorienteringsprisutdelningar kändes emellanåt som en absurd fars, jag har fortfarande inte riktigt tagit till mig att jag blev distriktsmästaren som inte fick närvara på sin egen prisutdelning. Och varför? För där hade man gjort det onödigt krångligt för sig. Tidigare delades DM-plaketterna i skidO ut per 10-årsklass för de som tävlar i DH35 och äldre och det är just den klassindelningen som gäller i SkiGo cup som körs här uppe. Så på DM  hade man den klassindelningen men delade sedan klasserna på prisutdelningen när det skulle delas ut plaketter. Det här ledde till smått absurda situationer då dels de tävlande inte visste om de deltog i en klass med DM-status eller ej och många gånger visste inte prisutdelarna vilka som skulle ha plaketterna för de visste ju inte hur gamla de tävlande var!

Det var så det kom sig att prisutdelningen hölls innan jag gått i mål. För de trodde redan min klass var avgjord. Detta efter att de åtminstone på den tävlingen bestämde sig för att dela ut plaketterna strikt på åldersbasis, alla som tillhörde den övre halvan ansågs tävla i den klassen. Lika självklart var det inte på andra tävlingar för då hade frågan faktiskt ställts till en tävlande vilken klass den kört och gör man så kan man lika gärna bara ge guld till de två bästa i klasserna och säga att den ena tävlade i den yngre och den andra i den äldre. Nu protesterade turligt nog folk mot det och det blev strikt åldersbasis.

Det här hade förstås enkelt kunnat avhjälpas genom att ha varje åldersklass men kört samma bana inom 10-årsintervallerna och sedan slagit ihop resultatlistorna innan man räknade poäng till SkiGo cup. Då hade DM blivit betydligt tydligare och prisutdelningarna mindre förvirrande.

Norrlandsmästerskapen blev jag inte klok på alls, lördagens prisutdelning missade jag förstås (kvar i skogen som alltid..) men på söndagen var jag där och fattade ingenting. Nu delades det ut guld, silver och brons i alla klasser oavsett hur många som startat. Vilket i praktiken innebar att det enda man behövde göra i flera klasser för att få en plakett var att fullfölja. Men jag har inte kunnat hitta några regelverk så jag vet inte. Det enda jag hittade var ett dokument som beskrev 2014-årsmästerskap som sa att det endast var guld i DH35 och uppåt.

Som sagt, det är rörigt åtminstone för mig som inte läst alla dokument och de jag hittar på nätet gör det inte lättare. Sedan kan man undra varför jag ens bryr mig om plaketterna, det är väl inte det orientering handlar om? Nej så klart inte men jag tycker inte om att det är så pass rörigt så det enda som verkar avgöra om du går hem med en plakett eller ej är hur prisutdelarna tolkat reglerna.

Själv kommer jag knappast fylla på prisskåpet något den här mästerskapssäsongen. En misstanke jag hade blev till att börja med bekräftad varför min klass är så otroligt underrepresenterad på tävlingarna i Norrbotten. Totalt finns det bara 15 löpare i samtliga norrbottensklubbar som tillhör min klass. Av dessa 15 så har endast tre stycken haft minst en start i tävlingsklass i år. Inte konstigt att vi ofta går ner och springer seniorklass istället. Det är ibland enda sättet att få utmanas. Jag är inte ute efter priser (det är förstås kul att vinna dock, det tänker jag inte hymla om) men jag gillar att utmanas och jag älskar att kunna jämföra mig med andra. Det är helt enkelt roligare att springa då. Jag visste att många gick upp till nästa klass i år men jag trodde (eller hoppades i alla fall) att vi åtminstone skulle vara några fler kvar. Nu vet jag att så inte är fallet. Det finns bara två personer jag kan räkna med att anmäla sig till min klass, gör de inte det så är det bara att välja seniorklassen istället.

Surt också att min favoritdistans mest troligt faller bort helt i år för min del.. Men är man arrangörsklubb så är man, inget att göra åt.

fredag 7 augusti 2015

"-Var tog min penna vägen? Och varför ligger det ett flygplan på bordet?"

Man vet att man har en ettåring i huset som flyttar runt och undersöker allt när man sträcker sig efter sin penna (som man nyss la ifrån sig på soffbordet) för att lösa dagens kakuro och inser att det ligger ingen penna där. Istället har ett grönt BRIO-flygplan tagit över pennans plats. Samtidigt ser jag en liten busunges rumpa där hon kryper iväg under bordet och vad finns i hennes hand? Den hand som för en liten stund sedan höll hårt i ett grönt BRIO-flygplan. Jo, min penna förstås. Stora krokodiltårar tar över när viljornas kamp ska utkämpas gällande vem som bäst behöver pennan..