Respektera de barnlösa!

Jag förstår precis. För jag har varit över 30 år, sambo (och sedan gift) och barnlös. Jag har blivit ifrågasatt för hur jag kan leva livet utan barn och jag har blivit stämplad som barnhatare. Den bakgrunden påverkade vårt beslut att inte tala om för omvärlden att vi skulle bli föräldrar, för jag ville få fortsätta vara jag och inte "bärare av Barnet" som alla anser sig ha sin fulla naturliga rättighet att bestämma över vad hon får och inte får göra.

Men vår tid utan barn och nu med barn hade inget alls att göra med omgivningens ifrågasättande eller påminnelser om hur gammal jag var. Vi hade våra helt egna personliga skäl till varför vi var samboende i flera år utan barn och även varför vi nu har vår dotter. Det är våra liv och vi borde få ha det för oss själva om vi inte vill berätta för alla andra om dessa mycket personliga beslut.

Tyvärr respekteras det inte och ännu en frustrerad krönikör suckar över ämnet i den här artikeln. Det behövs. För ämnet är ständigt högaktuellt.

Är vi fria från frågor nu när vi är föräldrar? Så klart inte! Vi var knappt hemkomna från BB innan följdfrågorna ställdes: 

"-Hur många barn ska ni ha?"

"-Hur blir det med syskon?"

"-Ni vill väl inte att hon ska bli alldeles ensam?"

"Listiga" som vi var så sa vi då att de frågorna tänker vi avvakta med tills vi har firat ettårsdagen, fram tills dess är allt fokus på Liten. Himla smart av oss.. nu är ettårsdagen snart här så risken är väl stor att vi dränks i frågor på nytt då..

Födelsedagar!

Okej, med tanke på att jag under fem år inte bara vägrade fira min födelsedag utan även inte orkade med att engagera mig i andras födelsedagar (gjorde dock vissa undantag för "jämna" födelsedagar) så kan man lätt tro att jag inte gillar födelsedagar.

Inget kunde vara mer fel! Jag älskar födelsedagar! Jag älskar att planera födelsedagsfester! Jag älskar att klura ut perfekta födelsedagspresenter! Jag njuter av varje minut!

Ibland blir det till och med för bra.. jag har råkat ut för att folk inte vågat använda mina presenter för att de helt enkelt varit för fina.. Det är ju inte riktigt meningen.

Anledningen till att jag gav upp födelsedagar hade istället med omgivningen att göra, jag har haft många rejäla besvikelser i samband med min födelsedag och har många gånger varit övertygad om att dagen i sig har en förbannelse över sig. Men ändå har jag inte gett upp utan fortsatte planera och hoppas på en bra dag. Men till slut orkade jag inte längre, det var bara för jobbigt. Då blev det istället besvärligt att jag inte fick respekt och hänsyn gällande mitt beslut att inte längre fira.

Men i och med att Emma kom till världen så måste jag förstås fylla år igen, i en "normal" värld fyller förstås både mammor och pappor år. Min senaste födelsedag blev också riktigt bra.

Och nu har jag det bästa av allt att se fram emot! Åratal av härliga, kreativa, stimmiga, stojiga och galna barnkalas!! Alltså massor med utrymme för fantasifulla påhitt, härligt pysslande och överdrivna tårtbak! Jag är förstås i full gång, temat för Emmas första födelsedag bestämdes för flera månader sedan och nu ska det "bara" genomföras. Johan petar lite försiktigt på handbromsen ibland men vet att det inte riktigt är någon idé att stoppa mig - för han har minst lika många galna idéer själv!

Under tiden som planen för Emmas första kalas växt fram så har även idéer inför Johans 40-årskalas (som vi ju alla vet inte ens är hans nästa födelsedag..) börjat ta form på allvar. Grundplanen utformades för flera år sedan men nu ska ju detaljer spikas. Johan både längtar och bävar.

Så kom ihåg det där ute, försök att inte förstöra glädjen hos oss med galna upptåg, även vår enorma glöd kan slockna efter tillräckligt många besvikelser. Var istället glada för att ni har oss, för vi vill styra upp och fixa och dona vilket för det mesta innebär mindre arbete för er andra..

Orientering så det står härliga till!

Nästan två år efter alla andra så kan jag slutligen också säga att jag sprungit på alla kartorna för O-ringen i Boden. Och det har varit bra lopp med! Känns ju då inte alls bittert att jag inte kunde fullfölja för två år sedan men sånt som händer, inget att gräva ner sig i.

Så efter en fruktansvärd dålig träningsorientering i tisdags nere i snårig småländsk skog så lastade vi in hela familjen i bilen och åkte till Storklinten för Vittjärvs 2-dagars! Uppladdningen hade inneburit vissa uppoffringar här hemma. När jag och Emma kom hem i onsdags så var det till en förkyld Johan och han blev ännu sjukare under torsdagen så jag fattade raskt beslut om att isolera Johan till en karantän i hobbyrummet så jag och hemma inte skulle bli smittade. Enormt med sömn och uppassning från sin fru var precis vad Johan behövde så han följde med ut på orienteringen igår. Dock under falsk förhoppning om att regnet skulle upphöra lagom till min starttid men tydligen hade inte regnet studerat väderprognosen så istället började det regna ännu värre då..

I alla fall så hann vi båda hjälpa Emma genom miniknatet innan jag klättrade 30 meter ner och sedan 135 meter upp för att komma till starten. Samtidigt som det hällregnade.. Så lagom till start hade alltså mina vadmuskler fått rejält med uppvärmning och jag var genomblöt. Men jag har gjort flera av mina bästa lopp i fruktansvärt väder så bara att köra på!

Det blev inte ett perfekt lopp, jag gjorde några krokar vid tre kontroller men överlag gick det ändå bra. Det var svår orientering i tuff terräng samtidigt som det regnade. Jag stortrivdes! Och jag förstod tidigt att många hade problem, dels för att en av mina klubbkamrater sprang om mig två gånger.. Vanligtvis blir man bara passerad en gång så blir man omsprungen på nytt så har det ju bommats. Och att möta någon som startat före mig när jag är på väg ut från en kontroll hör inte till vanligheterna. Fler än min klass hade min bana med och jag hade mycket nöje vid datorn igår kväll när jag jämförde sträcktider åt höger och vänster. Jag vann en delsträcka i min klass och jag slog massor med folk på olika delsträckor! Faktum är att hade vi alla som sprang den här banan sprungit i samma klass så hade jag inte kommit sist..

Idag var det då dags att följa upp med långdistansen. Här var det många utmaningar samtidigt. Jag har inte sprungit en långdistans på över två år, inte sedan jag skadade mig. Förra våren så gick jag öppna banor när det var långdistans och när Johan sprang lång-DM så drog jag runt på barnvagnen med vår 20 dagar lilla solstråle i. Så skulle jag orka? Träningen har inte riktigt blivit som jag tänkt mig under vintern eller våren. Dels har Johans krämpor ställt till det men jag har inte heller alltid varit så bra på att prioritera mig själv. För att göra saken jobbigare för mig så har jag inte sprungit min tävlingsklass i år heller. Jag vill bli utmanad och har därför sökt mig motstånd genom att springa seniorklass. I medeldistans är det ingen större skillnad men på långdistans pratar vi dryga kilometern längre bana. Men det finns bara ett sätt att veta vad man orkar. Testa! Dessutom har det inte blivit tävlingar två dagar i rad sedan innan Liten föddes för nuförtiden så turas vi ju om att springa om vi inte mot förmodan har fått tag i en barnvakt.

Nu hade solen spruckit fram och vis av erfarenhet så vet jag att vätskekontroller på långdistans tenderar att vara utplacerade utifrån hur de bästas löptid är så jag tog med mig vätskebältet och kunde därmed ta mig en egen liten vätskepaus på väg in till fjärde kontrollen. Jag sprang taktiskt idag, tog inte ut mig i onödan när det gick uppför så jag skulle orka hela vägen i mål. Försökte också springa på lite mellan kontrollerna för att sedan satsa på finorientering in mot kontrollpunkterna. Förutom att jag kom lite snett till trean så höll min plan väl. Jag orienterade bra och säkert, jag är nöjd med mina vägval. Men det var förstås långdistans, inte lika tekniskt utmanande som medeldistans och det var mer öppen terräng så här gynnades de löpstarka - och det är ju inte jag! Fast jag sprang på en bättre tid än jag vågade hoppas på och jag slog folk på delsträckor även denna etappen!

På det hela taget är jag mycket nöjd med helgens orientering. Det måste förstås erkännas att knäna värker lite av all bergsbestigning. Foten är kanske lite öm. Ljumsken kunde kännas bättre. Att tappa kökshandduken på golvet när jag diskade var rätt så dumt för det gjorde ont i rumpan att böja sig ned och plocka upp den. Det enormt tjusiga blåmärket med ett rivsår mitt i kanske inte fullt så mycket matchar min bikini när det är dags för stranden. Men jag är så där härligt trött som man ska vara efter en bra orienteringshelg! Det här är livet!

Även Johan fick kämpa lite idag, han gick runt dagens väldigt kuperade miniknat med Emma och när det blir för jobbigt att ta sig fram när man bara är 11 månader? Ja då rider man på pappas axlar förstås! Jag hann ta några fina spurtbilder av vår lilla tjej innan jag skyndade iväg till starten.

Jag tror det kan bli bra det här, lite mer konditionsträning och jag kan få en fin höstsäsong. En tävling kvar innan sommaruppehållet sedan blir det träning för min del när alla andra åker på flerdagarstävlingar i söder. Men jag är helt klart på väg tillbaka!