Jag är visst den självuppoffrande modern när allt kommer kring..

Min tanke är ju att man ska försöka undvika att vara för självuppoffrande och inte glömma bort sig själv, barn är viktiga ja, men man måste må bra själv för att kunna vara en bra förälder. Så därför tar jag avstånd från den självuppoffrande modern. Det har dock visat sig att min kropp har en egen vilja. Tydligen har den bestämt sig för att ge upp en av dess egenskaper jag verkligen har njutit av under många, många, många, många härliga år.

Mitt insektsmotstånd.

För så har det varit under större delen av mitt liv. Insekter gillar mig inte så de lämnar mig ifred. Jag får sällan myggbett och trots mitt springande i skogar så har jag ännu bara haft en liten fästing (och den fick jag dessutom under en picknick!). Det enda jag inte lyckats avskräcka är getingar och då förstås jordgetingar i synnerhet (fast jag har viss förståelse för deras utbrott mot mig då jag ju faktiskt klev i deras bo..).

Men den här sommaren har jag blivit ovanligt aggressivt attackerad av myggen och jag förstod inte varför. Förrän jag såg Emma. Sittande där mitt bland myggen och de lät henne vara. Istället sökte de sig till människorna i närheten. Min kropp gav bort myggskyddet till min dotter.

Jag är den självuppoffrande modern..

Handen på hjärtat, vem av oss har inte bytt ut den arga lappen mot en serie?

Min gamla studentkorridor spårade i perioder ur fullständigt och jag erkänner gladeligen att jag lät mig dras med i en vansinnig lapphärva. Den så kallade arga lappen är trots allt ett ypperligt sätt att kommunicera när man inte vet vem det är som har gjort det som är dumt, fel, idiotiskt eller bara allmänt störande. Den löser förstås dock inga egentliga problem om ens grannar faktiskt är dumma, har fel eller i största allmänhet är idioter. Att upplysa sina grannar om dessa brister löser heller inga problem om nu någon trodde det.

Av en slump så hittade jag den här länken med några år på nacken som handlar just om när ett ogenomtänkt beteende leder till en vansinnig lappstrid. Och jag kände igen mig. För lappstrider tenderar verkligen att urarta.

Så när jag vid ett tillfälle blev påhoppad av en granne efter att jag gjort något som jag trodde var snällt och omtänksamt så fick jag just den kreativa idén att "ge igen" genom att rita en serie och på så vis med glimten i ögat visa min granne hur dum han varit. Serien blev så fin att jag tyckte den förtjänade ett större format än vad jag tecknat så jag tog med den till universitetet och gjorde en förstoring till A3 innan jag la mycket tid på att färglägga den och göra den riktigt snygg. Då den absurda situationen gällde saker på väggarna i de gemensamma utrymmena så satte jag istället upp den på min egna dörr. Jag menar, där bestämmer väl jag vad som ska få vara så länge det inte kränker någon? Eller?

Serien blev ingen succé hos min granne, han stannade upp och läste den i alla fall, jag kom hem en dag precis för att se honom stå utanför min dörr och se vad jag nu hittat på. Någon kommentar fick jag inte men han släppte helt "konflikten" så jag antar att man kan säga att jag vann.

Fast även min serie gick den hårda vägen till mötes. När jag var bortrest i några dagar så hade någon rivit sönder den. Den blev ännu ett offer i en lång rad av skadegörelse som präglade min studentkorridor under min sista tid där.

Det finns inga vinnare i lappstrider, de skapar verkligen bara dålig stämning. För min del så kunde en mer aktiv kvartersvärd ha gjort stor skillnad men studentbostäder verkade inte vara högprioriterat så vi fick lösa våra egna konflikter och det funkade inte.

Men jag fick i alla fall med mig något ur den där absurda situationen, jag hade skapat förlagan till mitt alter ego/min seriefigur Arga Anna som en tid var ett populärt inslag i Universitetstidningen (tills det kom en ny chefredaktör som likt min förre granne verkade vara helt humorlös).