När idealisterna ger sig in i debatten..

När jag såg den här insändaren i dagens NSD så kunde jag inte motstå frestelsen att ta reda på hennes ålder.. det är så härligt sött med vilken övertygelse 18-åringar bara "vet allt". Jag minns själv hur enkelt svart på vitt det mesta var då. Sedan blir man vuxen och inser att hela världen är en enda evinnerligt lång gråskala.

Så var ska jag börja?

Jag börjar med något väldigt ovanligt för mig, jag ger Lars Ohly rätt! Hans åsikter är för det mesta något vansinnigt främmande för mig men gällande bröstpump så håller jag med. Bröstpumpen är en underbar uppfinning och det finns åtskilliga goda skäl att använda en och inte bara som debattören Anita Maria Vestin tycker att "bebisen kan få mjölken direkt från mamman".

För egen del så hjälpte bröstpump mig att få igång mjölkproduktionen vilket förstås underlättade amningen, det ena utesluter som sagt vad inte det andra.

Men nu kikar vi bredare i frågan. Till att börja med så tycker jag liksom den "sjuka vänstern" att föräldradagarna borde vara delade rakt av och inte ska kunna skänkas bort utan vidare. För de könsrollerna som uppstår under småbarnstiden följer gärna med genom livet gällande vem som går ner i arbetstid och vem som vabbar. Ingenstans nämner vår 18-åriga idealist hur hon tycker att kvinnorna som lever i så kallade traditionella könsroller ska få sin pension tryggad när de inte har arbetat eller hur de ska klara sig ekonomiskt utifall att förhållande inte håller eller mannen dör och "familjeförsörjaren" inte längre finns kvar.

Sedan oavsett hur man vrider och vänder så har familjer alltid rätten att välja hur de vill göra - men vill man få hela eller delar av sin försörjning från de gemensamma medlen så finns det vissa regler att anpassa sig till. Det är inget nytt, det har vi på flera olika områden så frågan är snarare varför föräldrapenningen skulle vara undantagen? Varför är just den unik genom att INTE vara personlig? Hur absurt skulle det vara om man talade om för ena parten i ett förhållande att den inte får vara sjuk för partnern har redan använt era tilldelade sjukdagar? Eller att nej du kan inte få a-kassa för din partner får redan a-kassa och ni har redan förbrukat era dubbeldagar? Det skulle väl aldrig vara okej?

Men åter till bröstpumpen. Ja varför skulle man vilja låta mjölken gå omvägen via pumpen innan den hamnar i babyns mage? 

- Dela på matningen! Kan det ens bli självklarare? Pappan/partnern/farmor/farfar/mormor/morfar får en mysig matstund med babyn medan mamman får egentid. 

- Egentid ja.. Detta av många hatade och föraktade ord. Vill man ha egentid så får man väl låta bli att bilda familj. Den där synen på den självuppoffrande modern är fortfarande stark och det tycker jag är värt att förakta! Jag älskar varje minut med Liten men det innebär inte att jag inte har andra saker jag både vill och måste göra med. Så vi bryter ner konceptet egentid, vad kan det innebära?

1. Sova! Den där lyckan att få sova en hel natt ostörd går inte att beskriva efter att man blivit förälder. Att kunna gå och lägga sig på kvällen och lämna över ansvaret för alla eventuella nattvak på sin partner som utan problem kan värma på mjölken som står i kylen. Det är faktiskt helt underbart och ingenting rubbar oss så hårt som att inte få sova så att få sig en sömnåterställare då och då är mycket värt för att få en mer harmonisk familjesituation. Det är svårt att föreställa sig hur sliten man blir av att aldrig få sova en hel natt så det är lätt att döma och tycka att mamman väl bara borde bita ihop. Nej det borde hon inte, pumpa mjölken eller ta fram ersättning och dela på matningen och bara lägg dig och sov! Vår lilla tjej valde turligt nog att tidigt börja sova hela nätterna men ibland har hon vakenperioder och då är det skönt att kunna dela på både blöjbyten och nattmatning.
2. Göra ärenden. Även nyblivna mammor har ärenden som behöver göras personligen och det är inte alltid man vill ta med sig babyn. Att besöka vårdcentralen eller tandläkaren på egen hand är både vettigt och smidigt. Vänterum är vansinniga smitthärdar för dit söker sig ju folk som behöver vård! Tar man verkligen med sig barnet dit om man inte måste? Nej, har ärendet gällt mig så har jag gått själv och Johan har varit hemma med Emma.
3. Ska bara han få ha fritidsaktiviteter? Den här punkten går inte vår debattör på in alls, att föräldraansvaret faktiskt inte stannar vid vem som arbetar och vem är hemma med barnet/barnen utan att det också påverkar hela tillvaron. Om mamman är något slags huvudförälder så kan hon inte heller träffa vänner, träna eller gå på andra aktiviteter om det inte är möjligt att ta med sig barnet. Pappan/partner däremot kan ju göra precis vad han känner för. Jag gick tillbaka till att spela med mitt musiksällskap när lillan var två månader, varannan vecka har jag varit ifrån henne cirka tre timmar på kvällen. För det mesta har vi åkt hela familjen. Många timmar i värmestugan på Ormberget har det blivit där en av oss har passat Liten och den andra åkt skidor. Samma sak ute på orientering och skidorientering. Jag tror som sagt vad inte på "den självuppoffrande modern", jag älskar att vara med Emma men det innebär inte att jag vill avstå från att åka skidor, springa orientering eller spela klarinett! Jag kan göra både och just för att jag lever i en relation där vi anser att båda föräldrarna är lika viktiga och att vi hjälps åt.

Avslutningsvis så kollade jag upp något vår debattör kanske också borde ha gjort.. Socialstyrelsens rapport om amning. Om vi utgår ifrån att mamman tar ut föräldrapenning på heltid och använder endast sina dagar och inte får några av partnern. Det blir ungefär åtta månader av tid med barnet. Ska man använda amning som ett argument för att barnet mår bäst av att bli omhändertaget av mamman under sitt första levnadsår så ska man kanske läsa på. Nästan inga barn i Sverige helammas vid åtta månaders ålder, därmed faller hela argumentet att mamman absolut måste ha mer tid hemma än så. För även utan en bröstpump så kan barnet delammas före och efter arbetet och dagtid få annan mat av pappan/partnern.

Här får jag sätta punkt, Johan har åkt och jobbat och en liten tiger som inte vill sova har tröttnat på sina klossar och leker nu istället tittut med mig från under bordsduken. Självklart går baby före blogg!

Edit! Jag kom på den ytterst viktiga punkten jag hann glömma bort när jag väl satte mig vid datorn för att skriva (bearbetar alltid mina texter i huvudet ett par varv innan de skrivs ned). Det finns ytterligare ett absolut viktigt argument för att bli vän med sin bröstpump. När ens lilla guldklimp har sugit, nafsat och bitit fram svidande sår i bröstvårtan så är det väldigt praktiskt att kunna ta paus ifrån varandra i några dagar. Liten får flaskan medan du själv pumpar, smörjer och vårdar dina bröst tills ni kan återuppta amningen när den känns mysig och bekväm för er båda igen!

Stort steg framåt!

I onsdags gjorde jag slag i något som jag funderat på under en rätt så lång tid. Jag kom fram till att det slutligen var dags att gå skilda vägar med min smärtläkare. Efter att ha klarat en intensiv och stressig resa utan att få återfall så kände jag att nu är det nog läge att försöka klara sig själv framöver. Fysiskt mår min kropp bra just nu och jag har fått redskapen jag behöver för att kunna ta hand om den på egen hand. Egentligen så hade jag nog kunnat sluta tidigare men jag valde att fortsätta med behandling då jag utsatte min kropp för extra påfrestning genom graviditeten och sedan vänja mig vid att ta hand om en liten.

Men nu har jag som sagt vad bestämt mig för att gå vidare från den person som bokstavligt talat fullständigt förändrat livet för mig. Läkaren förstod precis och han förtydligade att om jag behöver det så finns han ju kvar. Bara att höra av sig och boka en ny tid. Jag tror inte det kommer behövas om jag bara sköter mig. Nu är jag redo att gå vidare.

Barn i förskolan.

Nyligen skrevs det i lokaltidningen om att föräldrarna skickar barnen till förskolan fastän de är hemma. Detta efter att förskolelärare i Kiruna skickat ut brev till föräldrarna där de förtydligat när barnen ska vara i förskolan eller ej. Naturligtvis blossade en debatt upp efter det.

Men igår så läste jag följande insändare i morgontidningen om förskolans dag. Snacka om att kasta rakt i ansiktet på alla föräldrar som är det allra minsta osäkra om de är tillräckliga för sina barn eller ej att de gör allra bäst i att låta barnen gå i förskola för annars kommer de inte klara skolan lika bra. Man talar tydligt om läroplanen (vem vill då låta barnet stanna hemma och "missa viktiga aktiviteter"?

Inom loppet av några veckor har alltså dubbla budskap publicerats i lokaltidningen. Å ena sidan ska barnen inte vara i förskolan mer än minimitimmarna om inte föräldrarnas jobb kräver det men å andra sidan så ska barnen absolut gå i förskola för annars kommer de klara skolan sämre..

Jag själv gick hos dagmamma innan jag började lekis och sedan skola och jag lämnade också grundskolan med slutbetyg i det högsta skiktet som tog mig in på den fina innerstadsskolan för mina gymnsieår. Jag är övertygad om att jag och Johan kan ge Emma nog med förkunskaper på egen hand.

Att poängen med insändaren var att lyfta förskolan och visa hur viktig den är förstår jag absolut men som sagt, när man nyss har skrivit om att föräldrar absolut inte ska ha barnen där om de inte jobbar så blir det lite förvirrande. Om nu förskolan är så livsviktig så antar jag att vi snart kan vänta oss att institution blir obligatoriskt för våra små (som vissa partier som nu sitter med makt också flaggat för i omgångar) från tre års ålder.

Själv är jag fortsatt övertygad om att Johan och jag är det allra bästa för vår lilla tjej!

Ensamstående föräldrars vara eller inte vara?

Så långt är det egentligen en ickefråga, barn kommer alltid av olika skäl inte få växa upp med båda sina föräldrar. Det kommer vi aldrig komma ifrån för det så många olika saker som kan hända från dess att ett barn föds tills dess att det är vuxet.

Frågan som är rimligare att ställa är om det är vettigt att samhället ska bidra till att fler barn kommer till och växer upp med endast en förälder. Trots att tunga organisationer som Barnombudsmannen lyfter ett varnande finger så vill tydligen våra politiker gå vidare med insemination för singelkvinnor utan att de ska utredas extra. För ensamstående föräldrar finns ju redan och gör givetvis ett enastående jobb. Det är i många fall också sant men inte alltid.

När singlar adopteras så utreds bland annat deras sociala nätverk mer än när ett par ska adoptera, detta just av omtanke för att barnet ska ha ett extra skydd ifall något händer med adoptivförälder. Det är inte att hänga ut ensamstående som sämre föräldrar med sämre förutsättningar utan just för att barnet ska ha en så trygg och säker situation som möjligt.

Jag har inte ens varit förälder i ett år men under den tiden har Johan vid tre tillfällen tvingats söka vård på antingen jourvårdcentral eller akuten. Vi bor 90 mil från närmaste släkting så när han inte kunnat göra sin del här hemma så har jag tagit över och ensam tagit hand om baby, hushåll samt hjälpt Johan. Det är en enorm trygghetsfaktor att vara två föräldrar. För hur hade det sett ut om Johan varit ensam förälder? Om jag inte hade funnits för att backa upp honom när han av olika anledningar behövt hjälp?

Det är vår skyldighet som samhälle att ta hand om de som bäst behöver hjälpen. Tänk de gånger ni läst en artikel om att ett barn upptäckts ensam i en lägenhet bredvid en sjuk, skadad eller död förälder. Eller när den ensamstående föräldern bara inte orkar och missbrukar eller slår barnet och det saknas en annan vuxen att ty sig till. Givetvis är inte två föräldrar en garanti för en bättre uppväxt, men oddsen för trygghet är större. Det är inte något man borde blunda för.

Jag skulle hellre se att man jobbade mer för att utöka föräldraskapet så att även bonusföräldrar som ju många barn lever med idag får en stärkt föräldraroll. Så istället för att göra det lättare att bli ensamstående, gör det lättare att få vara förälder till de barn som ingår i dagens storfamiljer.

Hur hållar man egentligen igång träningen på resande fot?

Det är inte direkt det lättaste, mycket restid och man vill passa på att gärna annat som man inte kan göra hemma. Men det finns ju förstås även träningssaker man inte kan göra hemma som det ges tillfälle för. Så efter riktiga barmarkspremiären under lördagens 10-mila så har jag nu följt upp med bana A på Minialliansen. Så att vi missade veckans träning hemma i Luleå igår gör ju inte lika mycket då det istället blev en regnig och blöt tur på en nyritad karta här nere.

Fast jag måste ändå säga att jag tycker att det fuskats lite med rekognoseringen på sina ställen. Jag fick inte riktigt ihop det med stigarna på alla ställen. Men det var kul att träffa orienterare från annat håll, fast en del har jag förstås redan träffat. En av tanterna blev fundersam när hon såg mig för visst kände hon väl igen mig men vilken konstig klubb jag sprang för. Jag förklarade min koppling till VOK och upplyste om att jag sprang Tjust 2-dagars för två år sedan och raskt trillade polletten ner. Inom orienteringens värld är man sällan främlingar på riktigt..