Nu gäller det att vara på sin vakt!

Den här veckan knäckte Emma en gång för alla koden till effektiv ålning. Tidigare har hennes förflyttningar varit en kombination av lyckoträffar och rullningar i önskad riktning. Men nu har hon kommit på precis hur man kan kombinera fötter, knän, armbågar och händer för exakt målinriktad rörelse. Att hålla något i handen är inte heller ett hinder.

Så nu är det slut på att lägga ner Emma på golvet och veta att hon kommer ligga kvar på ungefär samma plats. Inte heller hennes leksaker ligger kvar ungefär där hon är utan kan nu sticka iväg på rätt långväga äventyr. Inte bara leksaker förstås.. utan allt som hon gillar att plocka med. Som mina tofflor, mina rosa crocs som tydligen slår vilken bitleksak som helst och som jag numera aldrig riktigt vet var jag har.

Något annat Emma fått smak för är kablar. Vad praktiskt då att moderna hem sällan har ett kluster av kablar precis överallt eller hur? Hon attackerar med enorm snabbhet laddningskablarna till våra datorer och TV-kablarna är tydligen extra intressanta. Inte släpper hon taget heller när man försöker stoppa henne. Häromdagen lyfte hon med sig gåvagnen när Johan skulle flytta på henne. Det har blivit många lirkningar för att få henne att ge upp kablarna och så snart man satt ner henne så ålar hon ju tillbaka mot målet igen.

Så nu är frågan, försöka göra hemmet mer Emma-säkert eller skaffa en lekhage? Släppa vår utforskare lös funkar ju bara när någon av oss är i närheten och kan hålla ögonen på henne.

Det här med avstånd..

Visste ni att det är lika långt från Luleå till södra Sverige som det är från södra Sverige till Luleå?

Det är dessutom lika dyrt oavsett om man ska åka och hälsa på någon i söder eller här uppe i norr.

Krånglighetsfaktorn är också tämligen lika. Det är rätt exakt lika bökigt att resa från norr till söder som tvärtom.

Låter det självklart? Kanske, men så är det faktiskt inte. 

Jag vet, för jag valde för ett antal år sedan att flytta långt norrut till vad som uppenbarligen är världens ände. 

Johan trodde länge att jag överdrev när jag ibland muttrade bittert om hur folk efter ett tag behandlade en när man bodde här uppe. Att inbjudningarna från södra Sverige skulle sluta komma (alla utgår ändå ifrån att du inte kommer, du bor ju så långt borta, det skulle själva inte komma på tanken att göra motsvarande resa så varför skulle du?). Hur hela ansvaret för att hålla kontakt med släkt och vänner nere i söder hamnar på dina axlar. Det är du som måste planera med andra, ta kontakt, göra tre-fyra städer på en vecka för att hinna umgås med "alla" innan du ska hem igen.

Varje år låter det likadant, frågan som ställs inför sommaren är: "När kommer ni ner?"

Inte den neutralare: "Vad ska ni göra på semestern?"

För alla utgår från att det är just du som bor här uppe i norr som ska resa, att resan skulle kunna ske tvärtom är tydligen väldigt långsökt. Men man vill ju inte tro att så är fallet så år efter år så bjuder man in folk att komma och hälsa på och får de ena mer fantasifulla förklaringarna till varför det är omöjligt efter de andra. Så man slutar fråga.

Johan trodde som sagt vad att jag överdrev, sedan började samma sak hända honom. Ibland kom inbjudningarna väldigt sent också och då blir det ju sant, på kort varsel kan man inte åka. Det är inte som när jag först flyttade upp och kunde fara ut till Kallax med en väska och köpa en stand-by-biljett för 200 kr och i värsta fall få vänta ett plan innan jag kom iväg. Lite mer planering än så behövs trots allt.

När Emma föddes blev det tydligt igen. Förra året var första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag inte flög en enda gång. Vi var bara på resande fot en vända och då bilade vi ner. Istället tyckte vi ju väldigt logiskt att nu har vi fått barn, nu kan folk komma till oss. Så vi började bjuda in och fråga igen.

Men Luleå ligger fortfarande för långt bort, är för dyrt att resa till och så förstås väldigt krångligt. Men ändå inte för långt, för dyrt eller för krångligt för att förväntningarna på oss att resa söderut har minskat det allra minsta.

Vi försöker planera vad vi ska göra under året, Johan har semester över från förra året och såvida jag inte får något av jobben jag söker så fortsätter jag vara hemma med Emma. Tid har vi alltså ganska gott om. Men jag kan konstatera när jag gör mina efterforskningar att alla har alldeles rätt. Luleå ligger verkligen för långt bort för att det ska vara praktiskt att köra bil eller ta tåg (norrlandståget har jag för övrigt slutat åka med helt, det är en principsak, de sänker bara hastigheterna för säkerheten kan inte garanteras annars, den dödsfällan är inte aktuell för vår del), flygbiljetterna är faktiskt ganska så dyra (skulle jag bo Stockholmsnära så hade jag också prioriterat en Europa-week-end för halva priset mot att åka hit upp) och ja, det är faktiskt rätt så krångligt (fixa taxi till och från flygplatsen som är rustad med barnstol, sedan hoppas att flyget inte har sönder barnvagnen, utan att ruinera sig ordna tillgång till en bil nere i Stockholm rustad med barnstol och bagageutrymme som rymmer barnvagnen).

Det är bara bekvämare att stanna hemma, jag förstår fullt ut varför alla andra vill ha det så. Jag vill ju också hellre ha gäster än åka bort. Att man inte träffar släkt och vänner så mycket är helt enkelt priset man får betala för att flytta så långt bort.

Med facit på hand borde man kanske valt att bosätta sig på en mer exotisk och tilltalande ort.

Familjehelg med pyssel!

Det var i alla fall planen inför den här helgen. Vi skulle umgås hela familjen på hemmaplan och pyssla med Emma-projekt. Mysigt och trivsamt helg enkelt.

Men under fredagseftermiddagen började Emma snörvla och en temperaturtagning senare var febern ett konstaterat faktum. Så under större delen av helgen har Emma befunnit sig i antingen min eller Johans famn då hon har skrikit otröstligt så snart vi försökt lägga ner henne. Så alla våra fina pyssel vi skulle göra..? Och allt annat vi skulle få gjort? Kanske inte fullt så mycket.

Emmas babybok har inte ens blivit framtagen ur bokhyllan, den som vi skulle komplettera så vi var helt i kapp. Nu ligger vi (jag) dock inte fullt så långt efter då vi (jag) prioriterat att fixa med den lite då och då just för att vi (vi=jag) inte kommit igång med det stora ordentliga albumet än. Men så länge det pysslas med babyboken så blir det ju något slags album i alla fall.

Och det där avgjutningskitet som vi köpte i höstas för att få fina gipsavtryck av händer och fötter, ja både händer och fötter har ju växt och inte har det blivit något än. Men nu tröttnade jag på att det inte blivit av så ett tappert första försök blev det till slut - och vi kan konstatera att hennes händer och fötter var för stora för att alla rymmas i en tavla. Så det blev två fötter och en hand och den andra handen som en del av mönstret på ramen.

Det blev ett ordentligt samarbete där Johan hjälpte till att hålla Emma när hennes händer och fötter skulle ner i formdegen. Allt annat (inklusive att ge Liten ett bad efteråt för att få bort alla eventuella saltrester från degen) gjorde jag. Det är väl det som kallas lagarbete?

Nåväl, det blev inte fullt så bra avgjutningar som vi tänkt oss men nu vet vi vad vi ska tänka på till nästa gång (när jag gör allt igen..?). Johan sa ju själv här på eftermiddagen när jag satt i köket och filade som en galning för att få avtrycket att rymmas i ramen (en av lärdomarna är att komplettera plastformen med en mer stabil ytterram så vi (jag) slipper fixa så mycket efteråt för att kunna montera i ramen) att det var kul det här att göra gipsavgjutningar.

Det är roligt att pyssla, jag har massa roliga saker jag samlat på mig genom åren som nu kommer till användning. Och det blev rätt så bra ändå.. man ser ju faktiskt vad det föreställer!

Litens feber då? Jo, den har hoppat lite upp och ner under helgen och hon är fortsatt snuvig men verkar lite piggare ändå. Och använder just nu finmattan som snuttefilt.. Men alla vet vi ju att tummen smakar bättre om man har något att hålla i samtidigt som man smackar!

Konsten att köpa sig en ny amnings-BH.

Lärde mig två nyttiga saker idag:

1) Trots att butikerna i stan enligt ryktet på babysimmet skulle ha bättrat sig på sitt amnings-BH-sortiment så finns det ändå inget som passar mig.

2) Man kan inte ha med sig en baby när man provar BH:ar för varje gång jag klädde av mig så trodde Emma att det var matdax och blev minst sagt förbannad när så inte var fallet..

Trots Emmas två små sylvassa tänder så har jag kommit fram till att det kan vara bra att fortsätta amma över vintern då risken för sjukdomar och infektioner är något större (vi insisterar ju dessutom på att släpa runt Liten på alla möjliga aktiviteter där hon träffar massor med människor mest hela tiden).

Men för ett antal år sedan så läste jag att en BH har ungefär sex månader aktiv livslängd, det vill säga använder du en BH varje dag i sex månader så är den sedan utsliten. Jag har inte lidit så stort av det tidigare då köpa mängder med BH:ar i regnbågens alla färger nästan kan räknas som en av mina hobbyer.. det tar helt enkelt tid för mig att slita ut dem då jag har så många att alternera mellan.

Amnings-BH var ju något av en utmaning att hitta så i slutändan så chansade jag på en modell som mitt ordinarie favoritmärke hade och beställde från England. Den satt bra så jag beställde en till. Så jag har visserligen haft två att alternera mellan sedan Emma föddes men jag kan ändå konstatera att de börjar ta slut, de sitter verkligen inte bra längre.

Köpa en ny här hemma var dock fortfarande inte aktuellt, inga av de jag provat idag har suttit bekvämt nog så det blev att ge sig ut på nätet igen i alla fall. Dessutom är det faktiskt billigare att få hemskickat från England än att köpa i butik här i Sverige. Även nu när pundet blivit dyrare.

Som om orientering inte var ofarligt nog..

..så prövade jag för två år sedan skidorientering och det är hur kul som helst! Orienteringsmomentet i sig är inte den verkliga utmaningen men vägvalen kan bli riktigt avgörande och det är inte alltid helt enkelt att manövrera sig själv på skidor på smala skoterspår.

Min skidförmåga är inte riktigt vad den varit och som skidorienterare så kör man egentligen en variant av skate. Så när mamma erbjöd sig att ge oss skate-skidor i julklapp så tackar man och tar emot, det är något lättare att ta sig runt nu än på sina gamla klassiska skidor.

Men att ta sig fram både uppåt och neråt där det kan vara smalt och svänga snabbt är inte det lättaste och när temperaturen hoppar upp och ner och det fryser på och vissa områden förvandlas till rena isgator så är det nästan så man undrar vad i hela friden man håller på med?

Bit för bit så försöker jag träna upp mina förmågor för att bli bättre, man är aldrig för gammal för att pröva något nytt! Närmast borde jag jobba mer på hur man gör säkra stopp på glansis. För den där lilla vägen var verkligen glashal.. och helt plötsligt började den gå utför.. och det gick bara fortare.. och där susade jag förbi skoterspåret jag skulle in på. Så jag försökte bromsa upp mig genom att köra in mot kanten och den gigantiskt upplogade snövallen. Den bestod också av kompakt is. Jag fick visserligen stopp på mig själv men det blev mer av en krasch än en säker inbromsning.. Alltså inte den bästa stoppmetoden.

Så mycket som jag ramlat i vinter har jag nog inte gjort sedan jag lärde mig åka skidor för en väldig herrans massa år sedan. Nåväl, bara upp och hoppa igen och ta nya tag! Nästa helg är det tävling igen!

Idag är dagen jag tog makten över förbannelsen!

Många mindre lyckade och en hel del riktigt tråkiga saker har inträffat på min födelsedag genom åren vilket ledde till att jag faktiskt drog slutsatsen att det vilade en förbannelse över dagen. Så därav att jag fattade beslutet för sex år sedan att inte längre fira födelsedagar överlag. Nu fick det ändå bli vissa avvikelser från den planen, till exempel fortsatte jag att uppmärksamma jämna födelsedagar och det på ett bra vis med. En av mina dolda talanger är nämligen just födelsedagar. Jag är bra på dem. Jag är bra på att lägga datum på minnet och jag har en förmåga att komma på personliga och genomtänkta firanden. Det är en ganska så otacksam egenskap för man får aldrig tillbaka i samma utsträckning som man ger. Vilket förstås kan vara lite trist emellanåt. Så när jag redan hade en dag med dåliga vibbar så la jag ner helt i hopp om att bryta förbannelsen.

Men eller hur liksom... man kan inte lura ödet så där. Eller vad sägs om när jag skulle ta tåget till Trondheim med avresa på födelsedagskvällen? Den tillfälliga köldknäppen orsakade både inställda och kraftigt försenade tåg så efter en sådär sju timmars "resa" befann jag mig på fortfarande på stationen i Boden.. Jag kom visserligen fram till Trondheim till slut - åtta timmar senare än beräknat!

Året efter drog jag till Stockholm och vaknade på morgonen med universums värsta huvudvärksattack som inte släppte på hela helgen. Så jag tillbringade dagarna kraftigt medicinerad samtidigt som jag försökte hålla humöret uppe på pub och studentorkesterevenemang för vem vill vara tråkig kamrat när grabbarna så snällt tog emot mig som gäst under helgen?

För två år sedan visade sig för första gången på länge positiva vibbar. Jag räknar det som kvällen då jag bytte orienteringsklubb i och med att det var årsmöte då och jag och Johan för första gången presenterade oss för våra nya klubbkamrater. Och förra året förstod jag ju att det var sista gången jag kunde strunta i min födelsedag. För jag måste fylla år igen, Emma kan inte växa upp i en värld där mammor inte fyller i, det är ju fullständigt ologiskt!

Att trolla bort sin födelsedag visade sig dock vara väldigt enkelt, jag bara dolde den på Facebook och vips så är det nästan ingen alls som kommer ihåg en! För vi blir allt latare och har svårt att minnas det som inte alla våra appar och nätverk påminner oss om. Men lika lätt kan man trolla tillbaka den.

Så med buller och bång har jag återtagit min födelsedag som dessutom sammanföll med både fettisdagen och pannkakans dag! Så idag har det svullats!

Vardagen lägger sig visserligen i så jag har också kört nio maskiner tvätt och svurit över omöjliga fläckar bestående av morotspuré (varför o varför skulle hon kräkas just på min Astérix-tröja?) men annars har det varit full rulle och mycket onyttigt på agendan!

Min ursprungliga plan var att ta första semlan till frukost, Johan hann dock glömma bort det och gjorde vanlig frukost.. Men det blev presentöppning i alla fall. Tydligen för hela familjen.. Svärmor tyckte att alla "barn" skulle ha presenter så både Johan och Emma fick också varsin gåva och Johan hade inte kunnat motstå frestelsen när han var på stan utan passade på att utöka Barbapappa-kolonin som bor i Emmas säng. Men det är klart, det är ett tag till Emmas födelsedag och alla andra får ju faktiskt presenter på Johans födelsedag så varför inte?

En liten hälsning från svärmor - mycket passande ett presentkort till sportaffären!

Mycket logiskt tyckte Johan att den här boken sa rakt ut att den ville följa med hem.

Första semlan intogs istället till förmiddagsfikat - vilket Johan därmed krävde att bli väckt till. Det visade sig att Johan drabbats av beslutsångest när han skulle hitta en present till mig så jag fick ett paket till att öppna!

Mums!

Inspiration inför framtiden!

Lunchen är mitt ansvar nu när Johan jobbar så han kan få sova lite längre och då pannkakor är min paradrätt och det var pannkakans dag så tja.. jag gräddade förstås en omgång pannkakor och plättar!

Pannkakans dag får man inte missa!

Sedan övergav jag Johan med disken och tog med mig Emma till kyrkan för stickcafét (jag hann faktiskt sticka två rader med!) där det dagen till ära bjöds på semlor! Så klart! Så dagens andra semla slank ner i trevligt sällskap.

Även semlor som jag inte bakat själv gick ned - fast det är ju allra godast med varm mjölk och kanel!

Planen att åka skidor (vilket nog hade behövts med tanke på allt gottegott) fick justeras på grund av akut trötthet så istället blev det lite eftermiddagsfika när vi kom hem igen - en till semla såklart!

Semla är likvärdigt med en skidtur inte sant?

Johan började sedan fixa med den utlovade trerättersmiddagen och när förrätten var serverad så började han smussla och bete sig - han hade en till present till mig! Efter soppa följde älgfärsbiffar. Sedan tog Johan hand om disken medan jag försökte komma ikapp med vikandet av tvätt så våra magar fick chansen att skapa plats åt efterrätten.

Tomatsoppa till förrätt.

Boken kom varmt rekommenderad - och så gillar jag ju att följa skidskytte!

Älgfärsbiffar till huvudrätt!

Efterrätten ja.. det såg länge mörkt ut på den fronten. Hemglass tog ju tillbaka min favorittårta i sitt sortiment i somras men vi missade när hemglassbilen passerade här senast och den har tydligen ganska så gles tidtabell just nu. Så jag testade deras nya beställningsfunktion. Om man beställer för minst 250 kr så kör de ut gratis på överenskommen tid. Men när det gått en vecka och den utlovade kontakten skulle ske "inom några dagar, lokala avvikelser kan förekomma" så började jag misströsta. Men igår lunch ringde min räddare i nöden och stod redo att leverera min tårta (+ lite annat som behövdes för att nå upp till minimitaket, nu har vi glass så det räcker ett bra tag). Så precis som när jag var liten så var det en marängcup som blev födelsedagstårtan. På tok för mycket tårta för endast två personer att klämma i sig - så det gjorde vi!

Samma glasstårta som förr! Hög nostalgifaktor!

Däremellan så åkte förstås Carcassonne - the Castle fram, ett litet parti brädspel på födelsedagen är aldrig fel. Såvida inte ens man har fräckheten att med nöd och näppe vinna för då kräver man revansch och dominerar stort! Rätt ska vara rätt!

Notera mitt inte alls pyttelilla husbygge i mitten!

Emma uppskattade vare sig att vi åt tårta eller spelade spel då det innebar att spännande saker pågick på bordet och hon fick sitta i sin stol som stod på säkert avstånd från både tårta och spel..

Det finns några plättar över som kan bli ett gott kvällsfika.. eller ska jag göra plats för en liten semla till? Hur som så har det här varit en väldigt bra dag, i år var det jag som vann över förbannelsen!

Även pappor kan göra flera saker samtidigt?

Det är väl så pappor gör... Micrar barnmat och kaffe samtidigt. Fast Johan hävdade bestämt att det inte var avsiktligt utan att han glömt bort att en kaffemugg stod i micron när han ställde in barnmaten. Jag är dock övertygad om att det var ett tappert försök till multitasking!

En berättelse om ett väldigt oväntat DM-guld!

Som bekant så har vi här upp i det norra kustlandet fått ganska så rejält med snö på sistone vilket ställt till det litegrann för arrangörer av vintersporter. För det finns faktiskt något som heter för mycket snö. Men i början på förra veckan kom det glädjande beskedet att Piteå IF tänkte genomföra sina dubbeltävlingar i skidorientering som planerat. Men Moder Natur bestämde sig för att busa en sista gång så i fredags drog det in rejäla vindar och temperatur kring nollan.

Konsekvenserna blev att ett spårsystem som mycket skräp blåst ner i men också att många spår var smalare än planerat och framför allt mjukare än planerat. Detta varierat med isiga och hårda spår på sina ställen - framför allt de elljusspår som fanns i området. Allra charmigast var förstås en kombination av de två, stenhårda skoterspår precis under skidorna och mjuk snö bredvid så stavarna sjönk ner till knäna på en..

Johan och jag är ju ännu glada nybörjare på skidorientering, gårdagens tävling var min femte totalt och andra i tävlingsklass. Det kan vara lite klurigt att ägna sig åt skidorientering just för att vädret gärna ställer till det emellanåt och tävlingar blir inställda. Med Emma i släptåg så innebär det förstås också lite extra planerande men Johan och jag har gjort en fin plan över tävlingarna där vi delat upp dubbeltävlingarna mellan oss (en plan som vi redan gjort om en gång efter de senaste inställda tävlingar).

Så jag skulle åka medel-DM på förmiddagen och Johan sprinten på eftermiddagen. Johan skämtade i lördags kväll om att jag hade chans på DM om de andra stämplade fel.. men eller hur liksom.

Men vi var redo i alla fall! Nya snötrugor fanns på plats på stavarna. Redan på väg till första kontrollen stod det dock klart att man skulle behövt snöskor till trugor för stavarna försvann långt ner i snön direkt.

Att det skulle bli en utmaning att tävla visade sig redan på väg till start för jag halkade omkull två gånger. Att det låg en ishinna över landskapet var inte direkt en underdrift och solen sken härligt över de få minusgraderna - som gjort för mer halka.

Till andra kontrollen förvirrade jag mig lite för jag passerade de spåren som de pratat om innan tävlingen där det var igensnöat eller brant så där blev mitt enda riktigt dåliga vägval och jag höll på att bli tokig när jag försökte ta mig fram uppför i djup snö.

Ibland känns det som om alla kartor i Norrbotten är döpta efter ett berg och det säger något om kuperingen.. det här var utan tvekan de mesta höjdmetrarna jag tagit hitintills under skidorientering - och det längsta jag kört.

Men efter det dåliga vägvalet till tvåan så var det bara att fortsätta och kontroll för kontroll tog jag mig framåt. Att det skulle ta lång tid att klara banan förstod jag tidigt så jag vägrade att kolla på klockan för jag ville verkligen bara inte veta. På väg mot sexan var sista gången jag såg andra tävlande. Inga problem för mig dock, jag lider inte av att köra solo-lopp.

Längst bort vid kartvändningen övervägde jag att kolla på klockan men struntade i det, det var nog bäst att inte veta. Efter elvan så återstod den verkliga utmaningen - kontrollerna uppe på berget. När jag stod där vid trettonde kontrollen och insåg exakt hur drygt det var att ta mig till fjortonde kontrollen så övervägde jag för en kort stund att bara strunta i den och bege mig tillbaka men näää! Har jag tagit mig så här långt, kämpat så här hårt, hållit på så här länge (fortfarande ingen aning om hur länge för nu vågade jag verkligen inte kolla på klockan..) då ska jag banne mig ta alla kontrollerna med!

Fick revidera mina vägval lite på slutet för att få det så smidigt som möjligt men även på bredspåren gick det tungt. Det var länge sedan jag var så slut i kroppen. Och än var det inte slut på utmaningarna heller. Sista kontrollen var ju placerad i botten av nedförsbacke så det gällde att bromsa i tid om man inte bara skulle fara förbi in på upploppet.

Jag var i mål! Och fick det besked jag räknat med - att jag var godkänd! Alla stämplingar korrekta.

Så jag tog mig runt skolan, packade ihop mina skidor och så slutligen in till tävlingsarenan i skolans lekhall - helt omedveten om att fler än Johan och Emma med spänning väntade på min ankomst.

Skidorienteringarna här uppe har nämligen i de vuxna klasserna 10-årsintervaller för det är så den cup som finns avgörs. Men DM ska delas ut i de vanliga 5-årsintervallerna. Så min tävlingsklass ska alltså delas i två och alla de där som åker skidor bättre än mig? Jo de råkar också vara 40+. Eller nästan i alla fall, vi var två stycken som tillhör just D35 och därmed det minimiantalet som måste starta för att man ska få dela ut DM-plaketter.

Men vad var det Johan hade sagt kvällen innan? Tänk om de stämplar fel.. En saknad stämpel hos konkurrenten gjorde att bara jag fullföljde banan så skulle jag få ett DM-guld.

Men hela det scenariot var ju så osannolikt så det hade inte jag i åtanke och tydligen hade det varit vissa missförstånd under prisutdelningen då den redan genomförts under tiden som jag var kvar i skogen men Johan hade upplyst dem om att jag faktiskt ännu inte kommit i mål.

Så knappt hade jag kommit innanför dörren innan jag mötte min första klubbkamrat som frågade om jag klarat banan och avslutade med att säga något om DM. Jag fattade ingenting, jag var utmattad. Men sedan kom nästa person och sa samma sak. Och jag blev mer eller mindre framföst till prisutdelarna och helt plötsligt hade jag en plakett i handen.

Envishet lönar sig! Jag har aldrig fått ett DM-guld tidigare för det har alltid varit totalt omöjligt, jag är uppvuxen i Stockholm med mördande konkurrens och sedan min orienteringscomeback för några år sedan så har jag inte riktigt hittat formen igen, skadat mig på nytt och sedan dessutom varit gravid. 

Nu var det förstås inte min överlägsna fysiska form och orienteringsförmåga som gav mig ett DM-guld i skidorientering utan snarare min inre tjurskalle som vägrar ge upp! Men det är den jag är och framför allt den jag var. FS - före skadorna. Som ungdom och ung junior tvekade jag aldrig att kasta mig över nya utmaningar, ingenting var för långt eller för svårt. Men sedan kom skadorna och jag lyckades aldrig riktigt ta mig tillbaka igen. Nu, många år senare är jag mer lik den jag var som ung. Studentåren med festerna har blivit en slags parentes, det är inte den jag är egentligen.

Det är så här det ska vara, att ägna helgen åt utomhusaktiviteter och känna sig smått ledbruten när det blivit måndag (fast jag mår ändå oförskämt bra, visst ömmar kroppen lite men inte så farligt som jag trodde, kanske kan bli en skidtur i eftermiddag trots allt..).

Så igår kväll makade jag plats i mitt prisskåp (egentligen bara en hylla i ett skåp) och la min plakett på plats. Och tänkte på morfar. Visst var det kul att ringa mamma och pappa och berätta om DM-guldet men den som verkligen skulle ha glatt sig med mig hade varit morfar.

Hipp hipp hurra! Emma är 6 månader idag!

Med lite stöd kan man stå själv!

Ojoj, det har alltså redan gått sex månader sedan det här lilla charmtrollet smög sig in i våra liv. Känns smått obegripligt. Den lilla varelsen som brukade krypa ihop till en liten boll när hon fick mat använder nu sina två små huggtänder för att undersöka världen och de små armarna verkar nå precis överallt.

Det är fascinerade att se hur vår lilla tjej utvecklas till en egen liten person. 

Hur hon är sin pappa upp i dagen när det gäller sömn (det är inte ofta nuförtiden som Emma vaknar först, oftast är det jag som väcker henne för att jag tycker att det är på tiden att hon äter frukost..). 

Hur hon blir glad och skrattar så fort hon hör sång eller musik. Att jag inte kommer ihåg fullständiga texter spelar mindre roll, jag hittar på eget och hon blir överlycklig.

Hur mycket hon gillar att bada (och vet vad som hör till badet, när vi sjöng Bä bä vita lamm på babysången igår så började hon omedelbart torrsimma.. för den sjunger vi ju alltid i början av babysim) och dyker och simmar nu helt utan att få kallsupar.

Hur Emma tydligt har valt gult till sin favoritfärg åtminstone för tillfället. Hon väljer i första hand gula leksaker och gula gosedjur.

Det finns massor! Som Johan säger mest hela tiden: "-Man har aldrig tråkigt när man har barn." Det händer verkligen nya saker hela tiden.

Nu är säkerhetsgrinden monterad för trappan med så nu är vi redo för att Emma på allvar kommer på hur man kryper. Än så länge så sker förflyttningarna i ganska så blygsamt tempo men Emma gillar ju att hitta på saker så fort vi vänder bort blicken så bäst att vara beredd.

Liten blir allt större..