måndag 28 december 2015

Lilla familjens julfirande!

I år körde vi den nedskalade lilla versionen av julfirande och efter lite kollräkning av hushållsekonomin kan vi konstatera att något rekord i julhandeln kan man knappast anklaga oss för att ha bidragit till.

Vi gick in i julhelgen med ett evinnerligt snörvlande så när jag hade mina dubbla gudstjänstspelningar på fjärde advent så låg tyvärr Johan hemma och hostade i kapp med Emma.. Dock kryade alla på sig tillräckligt för att vi för andra året i rad kunde åka iväg och springa Tomteracet dagen före julafton! I år var det dock jag som tävlade och Johan fick det ärofyllda uppdraget att springa med Emma.. De försökte köra så mycket som möjligt mellan de olika deltävlingarna för att minimera risken för kollisioner. Emma tyckte dessutom att det var så himla roligt att stämpla så det blev rätt så många stämplingar på en del kontroller. Själva orienterandet var det mest Johan som fick stå för. På kvällen var vår lilla tjej så utmattad att hon däckade fullständigt direkt efter middagen. Det är hårt att vara orienterare..
Sista kontrollen!
Nåväl, medan Johan och Emma sov så föll jag hårt för stereotypen vad mamman gör kvällen innan julafton, jag städade undan det sista i vardagsrummet, pysslade i ordning julträdet (på grund av vår lilla klåfingriga tjej så valde vi bort traditionell julgran i år, det hade helt enkelt inte funkat), la fram julklapparna (efter att ha sorterat ut Johans födelsedagspresenter ur högen) och kom förstås inte i säng förrän sisådär tre timmar efter planen. 
Julträdet!
Men det fanns ju tid att sova på morgonen lite! 

Eller hur.. Så fort Johan kom hem från jobbet så vaknade jag ju förstås så vi åt frukost ihop och han fick sina födelsedagspresenter och lagom till Johan skulle somna vaknade Emma.. Jag lyckades klämma in dryga 15 minuters tupplur efter frukost innan ett illvrål hördes och en viss liten person visade sitt stora missnöje över att bli tvångskommenderad till sängen en stund innan förmiddagsfikat. Så vi tryckte istället i oss ett äkta julfika innan vi gick till kyrkan. Förra året var ju Emma och jag med i julspelet men nu gick vi till vår närmaste kyrka istället där de har ett dockspel på julafton. Mycket spännande för en liten tjej som omedelbart sprang fram för att undersöka närmare. Det blev lite flängande fram och tillbaka och två gånger fick jag slita undan Emma från ett, i mitt tycke ganska illa placerat, värmeljus. Men det var massa musik och Emma verkade stortrivas. Efteråt fick jag till och med ett tack för att vi varit där från en äldre kyrkobesökare, "det är så härligt med barn i kyrkan.."

Sedan hemåt för jullunch som också var något nedbantad, fast omedvetet lite mer än planerat då jag totalt glömde bort doppet så det åt vi på juldagen istället. Emma inhalerade snabbt som bara den ett antal potatisar och efter lunchen var det fullständig jullunchkoma fram till "Kalle Anka".

"Kalle Anka" tröttnade Emma på omedelbart och började leka istället medan jag och Johan såg klart. Julkalendern har gått bra att se men när det gäller tecknade saker så är det bara "Spöket Laban" som duger, absolut inget annat. Johan har testat en hel del av utbudet på Netflix men inget annat funkar. TV är helt enkelt inte så spännande än så länge.

Innan vi gick vidare till julklappar så fikade vi lite och då jag för andra året i rad hade högläsning ur vår valda julsaga så antar jag att det är tradition nu. En del läser Dickens, vi läser Gardell! "Mormor gråter" ska det vara förstås.
Julklappshögen.
Julklappshögen hade jag placerat på bordet i vardagsrummet så lilla klåfingret inte skulle komma ut, det funkar typ bara nästan men alla låg kvar i alla fall.. Den nedskalade julen till trots så låg det ett helt berg på bordet. Min mamma lämnade över lite klappar när hon var här vid första advent och Johans familj hade skickat lite så vi "skulle ha något att öppna på julafton". Så summa summarum: ett berg! Jag hjälpte Emma att öppna det första paketet och sedan lekte hon med den boken under tiden som vi öppnade resten av hennes julklappar för öppna paket var tydligen totalt ointressant. Årets tema var helt klart böcker. Emmas klappar dominerades av böcker och även Johans och mina avsevärt färre julklappar så var det också läsbara saker som var mest förekomna. Vilket var perfekt! Emma älskar böcker just nu och hon har "läst" intensivt i sina julklappsböcker mest hela tiden, helst en tre, fyra stycken samtidigt. Böcker är det bästa!
"Varför ligger mina klappar på bordet? Jag vill läsa nu!"
Mina julklappar.
Johan och jag fick lite gemensamma klappar med.
Efter julegröten så rundade vi av julafton med att se "Tomten är far till alla barnen", riktigt långt ifrån den sorts jul som vi firade i år.

Det var vår lilla jul det!

lördag 19 december 2015

"Mitt hus det hade fyra kanter..

..fyra kanter hade mitt hus.
Sedan mötte mitt hus lilla Emma, 
tre kanter har nu mitt hus!"
I väntan på dekorering.
Dekorerade.
Monteringen av det i all hast egenhändigt designade lustiga pepparkakshus stötte på vissa svårigheter när någon (ingen nämnd, ingen glömd) brast lite i sitt uppdrag att hålla koll på vårt yrväder som då passade på att med full kraft stöta in i diskbänken varvid mina två husväggar som ännu inte var helt säkrade vid varandra välte.. Den ena gick bara av på mitten och den andra hoppade ner på golvet..

Så efter lite nödlagning av den vägg som numera bestod av två delar så konstruerades pepparkakshuset hastigt och lustigt om till en trekantig sak som påminner om något lutande suspekt hus från Alice i Underlandet.. Ibland liksom bara händer det!
Färdigt.. med reservdelar över.

tisdag 15 december 2015

Mot nya höjder!

Okej.. var börjar vi? För en vecka sedan plingar det i min telefon och det efterfrågas en svenskalärare på högstadiet. Ovanligt bra arbetstider med så Johan slipper stressa hem från jobbet. Kanon! Jag tar det! Mailar läraren för att få ett hum om vad jag ska göra och tillbaka kommer ett schema innehållandes information om två franskalektioner! Nog för att man inte alltid får all information men det där var ju spännande. Franska är trots allt ett språk som inte så många i Sverige har läst. 

Samtidigt som jag insjuknar i den idiotiska förkylningen som nu är inne på andra varvet i vår familj så blir jag supertaggad och plöjer omedelbart en fransk film som jag hade liggande i digitalboxen. Jag börjar träna fraser och dubbelkollar att jag faktiskt vet vad jag talar om och det sitter där. För numera talar jag trots allt inte franska så ofta då det gemensamma språket är engelska när vi har franskt besök (eller för den delen är på besök hos den enda fransos vi umgås sporadiskt med).

Nu var dock lektionsplaneringen inte så avancerad men jag smög in lite samtalsövningar ändå. På en franskalektion ska man ju tala franska!

Innan jag skulle hem så mötte jag faktiskt den läraren som jag vikarierat för och hon blev alldeles paff, hade det verkligen blivit så att det dykt upp en fransktalande vikarie? Det hade aldrig hänt förut! Det blev tydligt vem hon tänkte efterfråga nästa gång hon skulle vara borta..

Då jag vikarierade i närheten av replokalen så åkte jag inte hem emellan utan gick direkt och satte mig och hängde i kyrkan fram tills repet skulle börja vilket också innebar en möjlighet att få solospela med vår musikaliska ledare ett av styckena vi ska framföra på söndagens dubbla gudstjänster. Trots min inte helt botade förkylning och min väldigt långa dag så gick repet riktigt bra. Framför allt när jag hivade det inspelade rörbladet mot ett nytt och hårt. Drottningholmsmusiken tar ut sin rätt!

Slutligen hemma igen. Efter dryga 11,5 timmar borta från min lilla familj. Vilket nog faktiskt är det längsta Johan har varit helt själv med Emma. Men det verkar ha gått bra.

Så nu är jag trött men samtidigt glad! Det var en rolig arbetsdag och det var ett bra rep. Jag kom på varför sedan, franska är en tillvalskurs, eleverna vill vara där! Varenda en! Den närvaron en sådan grupp ger är svår att uppnå på andra lektioner.

Kanske på allvar borde undersöka vad det skulle krävas för att bli behörig lärare. Livet tar onekligen besynnerliga vägar ibland. Vem kunde tro att jag skulle hamna bakom katedern en vacker dag?

fredag 11 december 2015

Man skulle kunna tro att det handlar om vetenskap och prestationer..

..men nej, när tidningarna gör sina reportage får vi rubriker som:




År efter år insisterar media att förvandla Nobelfesten till någon slags absurd svensk version av Oscarsgalan, man betygsätter klänningar och frisyrer och dömer de kvinnliga gästerna (inklusive Nobelpristagare) utifrån sitt utseende. Människor som genom en kombination av intellekt och hårt arbete utmärkt sig får när de kommer till Stockholm för att hämta sitt pris finna sig i att bli kritiserade för att de inte valt de bästa kläderna eller kostat på sig den finaste frisyren.

Det här borde vara en intellektuell högtid, inte en modeparad!

torsdag 10 december 2015

En ny skidorienteringssäsong står runt knuten!

Förra säsongen gjorde jag och Johan allt vi kunde för att få åka så många tävlingar som möjligt. Vi gjorde upp en plan där vi fördelade tävlingarna jämnt mellan oss (som vi sedan fick revidera åtskilliga gånger på grund av inställda och flyttade tävlingar). Vi försökte höra oss för med tävlingsledare och vi lusläste regelverk. Och vi nötte många kilometer på Ormberget på våra nyinköpta skateskidor. Allt för att lära oss mer och bättra på våra förutsättningar som skidorienterare.

Framgången blev varierad. Visserligen fick vi båda hem varsin mästerskapsplakett även om vi måste erkänna att Johans från Norrlandsmästerskapet blev vi inte riktigt klok på hur regelverket egentligen fungerar med plaketterna. Egentligen fattar vi inte överhuvudtaget och det verkar vi inte vara ensamma om. När vi diskuterat prisutdelningarna så upptäckte vi snart att det verkar överlag som om folk har dålig koll på vilka regler som gäller och det i allmänhet är ett enda stort godtycke. Många gånger så är det mer avgörande vem som delar ut medaljerna än hur du har presterat som avgör om du får åka hem med en medalj eller ej.

Våra försök att verkligen reda ut vad reglerna säger var lättare sagt än gjort, det är skralt med dokument på nätet om skidorientering. Något jag blev varse om flera gånger under säsongen.

Johan och jag är som sagt vad nybörjare inom skidorientering och av flera anledningar vill vi veta så mycket som möjligt vad vi ger oss in på. Det är först sedan vi blev med bil som vi på allvar började ägna oss åt friluftsaktiviteter efter olika långa uppehåll. Ironiskt nog är det mycket smidigare att vara fysisk när man har en bil som tar en till naturen. Jag har visserligen sett folk cykla med sina skidor upp till Ormberget men det är verkligen inte riktigt min grej. Så mycket skidkunskap har fått dammas av och skate hade ingen av oss kört tidigare.

Vissa kuperade terränger har därför medfört en hel del bekymmer för oss men vi är båda envisa och vill gärna testa så vi har försökt förbereda oss så gott vi kunnat för att testa framfarten på smala skoterspår i skogen. Den förra vintern bjöd dessutom på ett minst sagt varierat väder så under flera av tävlingarna var förutsättningarna långt ifrån de bästa.

Skidorientering är en smal sport med få utövare och ibland funderar jag på om det inte är så man föredrar det. Det är svårt att komma in som nybörjare. 

Inför en tävling mailade jag tävlingsledaren och frågade om ungefärliga banlängder. Något som verkligen aldrig står i inbjudan, inte ens på öppen-banorna. Jag fick till svar att de var enligt normen. Jag ägnade en hel kväll med att lusläsa alla dokument jag kunde hitta om skidorientering bara för att konstatera att till skillnad från vanlig orientering så verkar det inte finnas någon kilometernorm utan man pratar mer om förväntad segrartid. Det hjälper ju knappast mig som ligger så långt från eliten som man kan tänka sig.. Istället fick jag kollade igenom gamla resultatlistor (för där står det ju faktiskt hur långa banorna varit) för att bilda mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig i skogen.

Inför en annan tävling så hörde jag mig för om möjligheterna att styra lottningen så både jag och Johan skulle hinna köra. Det svaret jag fick då var bland det mest nedvärderande jag upplevt på länge. En fin uppläxning om att det är brukligt för föräldrar att den ena kör tävlingsklass och den andra en öppen bana. På tävlingen planerades ett totalt startdjup på 30 minuter! Även elittränade föräldrar borde haft vissa problem att hinna på den tiden. Ett mer artigt nej, det är inte görbart hade varit både snällare och tja, i allmänhet trevligare.

Det finns dock ljusglimtar, när en tävling blev flyttad på grund av allt kaoset med inställda tävlingar och brist på uttagningstävlingar till de internationella mästerskapen så lät den snälla tävlingsledningen oss ändå få köra båda två - fastän det innebär att jag startade utanför det ordinarie startfältet. Men det blev stressigt för oss så efter det körde vi som sagt vad varannan tävling istället.

Vintern blev helt enkelt en rejäl utmaning, framför allt blev det mycket åkning på is. Det visade sig inte vara riktigt vare sig min eller Johans grej. Efter att ha dragit på mig universums största lårkaka-blåmärke efter en tävling (och mer eller mindre chockat babysimledarna några dagar senare) bestämde jag mig för att köra mer försiktigt. Jag får blåmärken lätt och med en liten familj som väntar på mig så är det viktigare för mig att komma i mål helskinnad än snabbt. Mellan fotskada och graviditet så hade jag ju dessutom inte tränat på min fulla förmåga på över ett och ett halvt år. Så vid flera tillfällen fattade jag det säkra beslutet och tog av mig skidorna och gick. Något som jag fick höra efteråt från Johan tydligen legat till grund för vissa förlöjligande kommentarer på målområdet. Men det är min ensak och ingen annan hur jag bedömer vad som är lämpligt för mig att fullfölja och vad som inte är det. Redan säsongen innan fick jag ta emot vissa gliringar för att jag inte åkte för fullt nedför en brant backe i skogen. Då var jag gravid och hade också i allra högsta grad egna skäl till att fatta beslut om vad som var lämpligt för mig och vad som inte var det.

Så varför då ge sig ut på banor som uppenbarligen ligger över min förmåga? Jag gillar att testa mina gränser, det har jag alltid gjort. Jag tar mig gärna an en ny utmaning. Att nöja mig med öppen bana är inte riktigt min grej (dessutom så vet man ju ytterst sällan vad de innebär eftersom det som sagt vad inte finns några riktiga dokument om vad man kan förvänta sig i vare sig svårighetsgrad eller banlängd på öppna banor) utan jag vill helst köra tävlingsklass.

Men Johan och jag lärde oss något viktigt under förra säsongen så den här vintern kommer vi inte kasta oss ut på varenda tävling inom rimligt köravstånd, vi kommer inte per automatik avstå andra aktiviteter för att åka skidorientering. Nu vet vi mer vad vi kan vänta oss och vi kommer ha det i åtanke innan vi beslutar vilka tävlingar vi kör. Vi tycker fortfarande att skidorientering är roligt men vi är lite mer återhållna nu.

Den största ironin i alltihopa är att jag hörde inför vår egna tävling i vintras att skidorienteringstävlingar kan man inte ens räkna med att gå runt på utan de är en förlustaffär som man ändå arrangerar bara för att bidra till tävlingsutbudspotten. Då kan man tycka att varje liten tävlingsavgift är eftertraktad men tydligen inte.

Äntligen!

Länge (till och med väldigt länge) har jag velat göra något åt bloggens utseende men det har inte riktigt blivit av, det har alltid funnits något mer akut att lägga tid på. Men nu är jag förkyld och tycker synd om mig själv och Johan säger alltid att jag borde vara mera självisk (fast han säger det faktiskt inte riktigt fullt så ofta längre sedan vår lilla orkan gjorde entré i vårt liv... hon tar onekligen en hel del tid från precis allting annat) så nu var jag självisk och la lite tid på mig!

Är inte helt nöjd men nu testar jag det här utseendet ett tag. Det är roligare än det förra i alla fall!

onsdag 9 december 2015

En bra invandrare är en integrerad invandrare!

Nu börjar jag bli riktigt trött på hela diskussionen som pågår och alla vansinniga onödigt kostsamma systemfel som klubbas igenom åt höger och vänster gällande dagens migrationspolitik. Idag läste jag i tidningen om en utvisning som påbörjats gällande en familj som varit i Sverige i sju (!) år. Det är inget annat än sinnessjukt! Både ur ett medmänskligt perspektiv (de äldsta barnen var ett år när de kom till Sverige och de andra två är födda här) men även ur ett ekonomiskt perspektiv. I sju år har vi bekostat uppehälle för den här familjen och istället för att ge dem chansen att få betala tillbaka till Sverige i form av att bli arbetande skattebetalare så ska de alltså skickas iväg. Det finns absolut ingen logik med det.

En bra invandrare är en integrerad invandrare som ges de bästa förutsättningarna att snabbt komma in i det svenska samhället och där bli en arbetande skattebetalare. Vårt långsamma, stela system försvårar detta och leder istället till lång sysslolöshet och utanförskap, ovisshet och oro hos människor och ett enormt resursslöseri!

De människor som flyr till Sverige är inte svaga och hjälplösa! Det är starka, drivna och målmedvetna människor som är villiga att göra vad som behövs för att rädda sig själva och sina familjer till ett nyare och bättre liv. Det är egenskaper vi borde ta till vara på! Istället så slussar vi ut dessa människor i sysslolöshet långt ute i obygden och låter de gå och vänta och vänta och vänta på besked. Har man tur så är man tillräckligt ung för att direktkvalificera sig för utbildning oavsett vilken status man har men som vuxen blir om oftast beroende av vilka ideella krafter som finns i närheten. Jag blir glad när jag läser om flyktingar som protesterar mot boenden långt borta från civilisationen, det innebär att trots allt de har varit med om så är de ännu tillräckligt hög sinnesnärvaro för att inse att deras chanser att komma in i samhället är minimala när de ska leva ute i ödemarken. Deras reaktion ska inte misstas för otacksamhet. Den är sund. Som någon kommenterat på en artikel gällande ett boende här uppe: "Vem hade inte vägrat kliva av en buss där?" Jag skulle själv inte sätta min fot i Riksgränsen den här tiden på året, kallt i totalt beckmörker, med över 10 mil till närmaste stad, kom igen? Är inte protestreaktioner förståeliga?

Nu ska vi alltså ha tillfälliga uppehållstillstånd istället. Så först får man leva en evighet i total ovisshet och sysslolöshet tills dess att ens ärende är behandlat bara för att få ett tillfälligt uppehållstillstånd och mer ovisshet tills ens ärende behandlats på nytt. Jag trodde handläggarna redan gick på knäna under arbetsbördan så det verkar väl tämligen osmart att tvinga dem att gå igenom alla ärenden flera gånger då! Eller?

Personligen hade jag föredragit ett system som innebär att alla som kommer till Sverige omedelbart får ett tillfälligt personnummer, en introduktionskurs till det svenska samhället samt fullständiga rättigheter att både arbeta och studera. Allt detta under tiden som deras ärende behandlas. Skulle det senare visa sig att man kommer fram till att asylvillkoren inte är uppfyllda så ska då personen ges möjlighet att ändra sin ansökan till arbetskraftsinvandrare/anknytning till Sverige och därmed kunna få stanna i Sverige den vägen. Det här skulle innebära att vi istället för att bryta ner människor i sysslolöshet tar till vara på deras driv, med en insikt att möjligheten att stanna i Sverige blir större om man skaffar sig ett jobb och etablerar sig, jag är övertygad om att de flesta kommer göra sitt bästa för att verkligen ta sig in i det svenska samhället. Representanter från bristyrken kommer förstås också ha skäl att uppsöka boenden i hopp om att finna lämpliga kandidater. Till skillnad från vad många tycks tro så är jag övertygad om att de flesta som flyr till Sverige inte vill leva på bidrag utan vill in i samhället och klara sig själva. Jag har också träffat några av dessa ensamkommande ungdomar i skola och om våra svenska barn studerade med samma intensiva glöd.. ja då skulle vi krossa allt motstånd i varenda internationell mätning.

Nu kan då någon protestera mot att de här nysvenskarna skulle komma att ta jobb ifrån befintliga svenskar. Först vill jag bara säga att om man förlorar ett jobb mot någon som nyss har kommit till landet och inte talar språket så är det kanske läge att se till sig själv först.. Sedan finns det ju en anledning till att det varje år flygs in thailändare för att plocka blåbär, till att många äppelodlare i södra Sverige använder sig av polacker när äpplen ska skördas. Svenskarna vill inte ha de jobben! Det är knappast människor som heter Svensson i efternamn som driver små restauranger och kvarterskiosker där man arbetar 15 timmar om dagen sju dagar i veckan. Vi konkurrerar helt enkelt inte om samma jobb!

En sådan modell skulle innebära att fler som söker sig till Sverige relativt snabbt skulle kunna bli en tillgång till Sverige, istället för att bli försörjda på ett dyrt boende så tjänar de sina egna pengar och betalar istället skatt. Sedan har ju också många undersökningar visat att vi i allmänhet mår bättre av att vara sysselsatta så win-win.

Det stora hotet mot hela det svenska samhället är knappast flyktingströmmen utan istället den skriande bostadsbristen, den som var hög redan för 20 år sedan i våra storstäder och nu är hopplös i nästan varje kommun i landet. Den som hindrar folk att börja studera eller flytta till ett nytt jobb. Den som leder till rotlöshet och är otroligt påfrestande både för psyket och för plånboken. Vi måste bygga mera! Kommunerna måste hänvisa mer mark för bostäder och samtidigt ställa krav på att en viss andel av bostäderna blir låghyrebostäder så verkligen alla kan ta del av det som byggs!

tisdag 1 december 2015

Det blir faktiskt ingen LEGO-kalender i år..

Jag vet, det har varit nästan som en tradition med min lucköppning av en LEGO-adventskalender men jag bestämde mig för att skippa det i år. Det var ju verkligen samma sak som varje år! En Star wars, en city och en friends att välja på. Urtrist! I år är det visserligen motiverat med Star wars-LEGO igen i och med nya filmen men förra året hade de väl till exempel kunnat haft en Hobbit-kalender istället? Var är fantasin helt enkelt?

Men frukta inte, julen är ändå igång hos lilla familjen. En liten lagom mängd julpynt är framställt och julbaket är påbörjat.

Och vi följer förstås julkalendrarna! Liten hade en suverän taktik när det gällde att slita upp kalenderluckor efter att vi hjälpte henne med att öppna en liten flik. Jag gillade verkligen TV-kalendern som jag faktiskt sett två gånger idag, både på jobbet med en grupp sjuåringar och så här hemma med familjen.

Det kommer bli en bra jul även utan LEGO-kalender!

fredag 20 november 2015

Att kasta sig ut i det okända.

Jag har gjort det förut och jag kommer definitivt göra det igen. Samtidigt som jag är strukturerad och vill ha koll så tvekar jag inte att pröva nya saker. Därav att det nog var Johan som var mer nervös än jag när det blev skarpt läge. Vi hade ju pratat om att jag skulle börja jobba igen men det är inte samma sak som att vara ensam hemma en hel dag med vårt lilla energiknippe.

Hitintills har det gått rätt så bra, jag har blivit bokad alla dagar jag skrivit upp mig som tillgänglig och jag känner mig uppskattad. Visst märks det att vikariebristen är rejäl och många är glada bara det kommer någon men jag har ändå fått lite mer fördjupande feedback än så. Lite smått kaxig skrev jag upp mig på alla ämnen, de flesta brukar välja bort några (och främst matte/NO som jag istället föredrar) men vadå, jag är ju skapligt musikalisk och nog skulle jag fixa både idrott och slöjd.

Det som styr mera är hur långt bort skolan ligger, för när jag räknar ut min faktiska timlön för dagen så blir trots allt den obetalda restiden en viktig faktor. Kan jag inte cykla eller gå heller så måste jag ju dessutom betala för resan med buss. Bilen vill jag inte ta till jobbet för den tycker jag ska vara hemma med Johan och Emma utifall att de vill hitta på någon längre utflykt.

Jag hoppas på att de närmsta skolorna ska kännas bra för mig, eleverna och övrig personal för jag vill helst bli efterfrågad där. Det blir smidigast för hela familjen.

Men som sagt, det har känts rätt så bra än så länge, huruvida det här är mitt nya yrke ligger fortfarande öppet och lönerna är trots allt på väg uppåt mot rimligare nivåer. Inte för att lönen ligger till grund för vad jag vill göra här i livet - men jag vill trots allt få skäligt betalt för min kompetens!

lördag 14 november 2015

Jag glömde bort att det var fredag den trettonde igår..

..när jag cyklade iväg till första dagen på mitt nya jobb! Inte förrän än av mina första elever ville påtala det farliga med matteböcker denna dag så kom jag på det. Jag tror det gick rätt så bra ändå. Så nu är jag alltså officiellt lärarvikarie och arbetar igen. Tänk vilka intressanta vändningar livet kan ta ibland.

fredag 13 november 2015

Det är nog jag som gör för mycket..

Jag ger Johan mindervärdeskomplex. Det är inte meningen men det bara blir så. Problemet (och jo, det är verkligen ett problem) är att jag får på tok för mycket gjort om dagarna. Förutom att jag tar hand om Emma så hinner jag med absurda hemmaprojekt som får Johan att baxna. Det visade sig dock att han inte var den enda.. Andra som också varit hemma med sina barn har reagerat likadant: "Hur i hela friden hinner du med?"

Så jag försöker trösta Johan med att problemet är inte att han är ineffektiv när han är ensam med Emma utan det är jag som tydligen förvandlas till en slags supermänniska om dagarna. Samtidigt vet jag hur mycket tid jag slösar bort om dagarna och tycker jag borde hinna ännu mer.

Men saken är den att när Emma var nyfödd så fick alla det att låta som om det var omöjligt att få saker gjort, att jag skulle vara glad om jag ens hade hunnit ta en dusch innan dagen är slut. Jag klarar inte av när folk säger sådana saker. Kommer ni ihåg? Carro och Johan (alltså inte min Johan utan kompis-Johan från förr), ni sa att jag aldrig skulle ta mig igenom gymnasiet utan att bli beroende av kaffe. 20 år senare behöver jag fortfarande inte ens använda fingrarna från en hand för att räkna fram hur många koppar kaffe jag druckit. Ni sa att det var omöjligt så jag kände mig tvungen att motbevisa er.

De första sex månaderna som förälder så duschade jag slaviskt varje dag innan förmiddagen var slut. Alla sa ju att det var omöjligt, att jag skulle vara glad om det blev av alls med duschande. Så jag var tvungen att motbevisa det.

Alldeles för många gånger har jag låtit folk få sänka mina drömmar så istället vaknar jävlar-anamma-djävulen i mig, det bara ska gå!

Jag skulle bara småfixa lite igår, få en tidig kväll och så.. Innan dagen var slut hade jag städat ur alla kökslådorna och rengjort allt som låg däri (konstaterat att vi verkligen knappt har några onödiga köksbestick då det allra mesta åkte tillbaka ner i lådorna), monterat en lådspärr på en värdelös kant på en illa konstruerad lådhurtsinsats och med det nya redskapet kvastskaftet är nu lådorna inbrottssäkra! Eller hur.. Det går att få upp en liten springa så Emma har redan klämt fingrarna samt pillat ut korvtången.. Men det är åtminstone svårare att rota i lådorna..

Sedan försökte jag hitta skorna jag ville ha med mig till min första dag på jobbet. Efter att ha blivit massivt frustrerad så fick jag ett infall att röja ur hela skohyllan i klädkammaren och en rengöring och dammsugning senare åkte avsevärt färre par skor tillbaka in. 16 par skor kasserades igår kväll. 8 par till soporna och 8 par hoppas möta nya ägare (2 par tänker jag försöka sälja, 2 par tänker jag skänka till flyktingmottagandet och de sista 4 paren till någon välgörenhetsförsäljning).

Nu gapar det tomt på skohyllan i klädkammaren... Det där var en kraftig bantning av mitt skobestånd men ack så nödvändig, de där skorna representerar inte mig längre och har inte gjort på många år.

Men sånt gör jag, jag börjar med något litet och avslutar med ett gigantiskt projekt. Nu försöker jag styra den energin åt rätt håll så jag verkligen gör de rätta sakerna med.

Under tiden har Johan dåligt samvete för att han inte är i närheten av min nivå när han är själv med Emma en hel dag. Men det är inte Johans nivå det är fel på.. det är jag som gör på tok för mycket.

tisdag 10 november 2015

Man lägger inte ner en musikskola!

Självklart brinner jag extra för just musikskolor! Det har gått 26 år sedan jag gick på min första klarinettlektion, 25 år sedan jag för första gången började i orkester och senare den vintern stod jag där 11 år gammal och lovade att fortsätta spela och pappa köpte mig min alldeles egna klarinett.

Sedan dess har det blivit två ungdomsorkestrar till, två studentorkestrar och numera hittar man mig i ett musiksällskap där jag faktiskt spelar med stråkar! Alla bråk jag hade med lillebror om hans dumma cello när vi var små och nu spelar jag frivilligt ihop med stråkinstrument! Så det kan gå..

Musik är inte en hobby för barn bland alla andra, det är en livsstil! Det är något man alltid kan komma tillbaka till. Av mina vänner från ungdomsorkestern har några slutat, andra gick vidare till att göra lumpen i någon av musikkårerna, några tog liksom jag steget vidare till studentorkestervärlden och en del sökte sig till andra konstellationer.

Men just musik, inte bara instrument utan även sång är så härligt just för att det erbjuder en livslång aktivitet. Oftast när man pratar om fritidsaktiviteter för barn så mäter man i antal utövare och där faller ofta musiken kort kontra de stora idrotterna såsom fotboll och ishockey. Jag som själv kombinerat musik med idrott hela livet vill absolut inte att man ska värdera dessa två mot varandra, musik är inte bara en fritidsaktivitet för de som inte idrottar utan det kan vara en av flera aktiviteter. Som det var för mig. Men ska man krasst mäta siffror så faller i det långa loppet idrott i de flesta fall bort. Hur många 50-åringar spelar fortfarande aktivt ishockey? Eller spelar fotboll? Jämför det med hur många som fortfarande spelar på sitt instrument.

Musiken må ha färre utövare från början men bortfallet är också avsevärt mycket mindre under livet. Det är där musiken har sin stora charm för den erbjuder verkligen livslång stimulering och härliga möten över generationerna. I mars hurrade vi för vår åldring i musiksällskapet. En av våra violinister firade sin 94-årsdag. Vi försökte truga honom att lova att bjuda oss alla på 100-årskalaset men han vågade inte för "tänk om jag lever?". Han gör rätt som är försiktig med löftena. Studier har visat att spela ett instrument är stimulerande för både kropp och hjärna, det håller oss friskare och piggare. Men det här innebär också att det är dryga 60 år mellan den äldsta och den yngsta i vårt musiksällskap! Hur många fotbollslag kan stoltsera med en sådan åldersspridning? Faktum är att mitt andra stora intresse, orienteringen, är den enda idrott jag kan komma på där det är självklart att en 90-åring tävlar på samma område som ett barn.

En till väldigt viktig pedagogisk sak med musik som man gärna glömmer bort.. scenvanan! Att från tidig ålder få tränas i att stå på scen och uppträda är guld värt i skolan och i arbetslivet. Jag har träffat många som är livrädda för att hålla ett tal - men ytterst sällan de som har haft musik som fritidsaktivitet.

När man lägger ner en musikskola så berövar man inte bara barn en fritidsaktivitet, man berövar dem ett livslångt, stimulerande intresse. Musiken har gett mig många härliga vänner genom åren och det har också gett mig det finaste av allt - min familj! En liten familj som är resultatet av två musiker som kom i varandras väg. Självklart hoppas vi att Liten ska vilja spela, sjunga och/eller dansa. Hon gör redan nu allt detta och vi uppmuntrar henne att fortsätta. När vi märkte att hon försöker sjunga samma ton som oss så slutade det med att vi efter middagen hade en lång sångstund. Det var inte en engångsgrej. Hon har flera gånger tydligt visat att hon vill spela på sitt lilla piano. På babysången sitter hon aldrig i min famn utan tar plats mitt i ringen för att enkelt kunna lägga beslag på de roligaste skrammelinstrumenten och ha gått om utrymme för att dansa.

Det är vår plikt som föräldrar att fundera ut vad som är bäst för Emma, det gäller allt från förskola och skolval till bostadssparande och vilka fritidsaktiviteter hon kan välja mellan. Utbudet av musikskola blir därmed en viktig faktor. Hon måste ha möjlighet att kunna spela, sjunga eller dans om hon vill!

En musikskola kan man inte bara lägga ner och naivt tro att det går att bygga upp igen när ekonomin är bättre. Musiklärare är ett bristyrke, de kommer inte gå att vänta på att deras jobb återskapas, de kommer dra vidare till andra kommuner där de är efterfrågade. Det är ett ögonblicksjobb att lägga ner en musikskola men det tar åratal att bygga upp den igen.

Tänk om tänk rätt!

torsdag 5 november 2015

Vem hotar egentligen "svenskheten"? Tredje delen.

Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!

I den tredje delen hoppar vi fram till det mest högaktuella ämnet av alla. Julen står för knuten och Luciatåg planeras åt höger och vänster.

Samtidigt håller rektorer och lärare andan, hur i hela friden ska de ta sig igenom december utan magsår och dödshot?

Skolan börjar med att annonsera att det ska bli Luciatåg. Eleverna skriker i protest, Luciatåg är löjliga och omoderna och vem vill egentligen visa upp sig i nattlinne i skolan? Rektorn våndas, ställer man in Luciatåget så kommer ju föräldrastormen att dra igång fullständigt för att skolan slopar denna härliga tradition (alla föräldrar har ju effektivt förträngt att de själva hatade att sjunga på scen och att stå i nattlinne och dumstrut var det pinsammaste i hela världen). Och varför slopas den egentligen? Är det för att man ska ta hänsyn till invandrarbarnen? Så lärarna uppmanas att truga eleverna och kanske kan det vara ett obligatoriskt inslag i musikundervisningen?

Klubbat och klart, Luciatåget blir av!

Nu börjar nästa bekymmer, hur ska Lucia utses?

Mailboxen ångar redan från föräldrarna, inte tänker väl skolan ha en sådan där omodern röstning? Popularitetstävling och mobbing följer ju med det. Man beslutar att årets Lucia ska lottas bland de som vill vara. Både föräldrar och elever ropar högt i protest, ska vem som helst få vara Lucia? Här har man lärt sig sjunga och fönat håret sedan man var tre år gammal och nu ska Lucia lottas? Rektor står på sig, lottningen är fint och rättvist. Då anmäler sig omedelbart alla killar till lottningen. "Pojkar kan faktiskt också vara Lucia." Rektor och lärare skruvar på sig, hur ska man nu lösa det här? Säger man nej så exploderar mailboxen av hat gällande diskriminering och säger man ja så exploderar den igen för det är ju inte tradition att pojkar är Lucia! Och hur ska det gå på äldreboendet som barnen traditionellt lussar för?

Rektorn tar magsårsmedicin, stänger av datorn och mailen för en stund och bestämmer att alla barn får ha vilken roll de vill i Luciatåget.

När mailen öppnas igen så är den på nytt fylld av hatmail. Nu är det alla föräldrar som kom till Sverige som adopterade på 70- och 80-talen som har gått i taket, innebär det här att man ska ha med pepparkaksgubbar? Nu har faktiskt några föräldrar kommit till insikt att Luciatåg är ju inte bara en gullig tradition utan de kände sig alltid som mörkhyade tvingade att ta på sig pepparkaksuniformerna och sjunga pepparkakssången. Deras barn ska minsann slippa det traumat.

Rektor tar diskussionen med lärarna. "Hur ska vi lösa det här?" En kvicktänkt lärare kommer omedelbart på att man kan ju faktiskt inte ha med alla Luciasånger, det blir ett alldeles för långt Luciaprogram, och när urvalet ändå måste göras, varför inte bara välja bort pepparkakssången och utan den sången behöver man inga pepparkaksgubbar i Luciatåget! Problem löst. Alla nöjda.

Mailboxen exploderar på nytt, för det finns förstås föräldrar med barn som vill vara pepparkaksgubbar bara för att de kan, inte för att de känner sig tvingade. Ska dessa barn nu inte få vara pepparkaksgubbar, ja då ska deras barn inte längre vara med i Luciatåget! Rektorn klunkar mer magsårsmedicin (utblandat med starkglögg) och ändrar sig, självklart får alla barn vara vad de vill.

I ett möte i kapprummet när barnen lämnas på morgonen så undrar en nysvensk förälder var man köper Lucialinne, det här är något helt nytt och den förstod inte riktigt vad barnet menade när det kom hem och sa att det behövde ett linne till skolan. Nu vaknar rättvisefolket. "Men vänta nu! Skolan ska ju vara avgiftsfri, alltså kan man inte förvänta sig att föräldrarna köper vare sig Lucialinnen, glitter, stearinljus, stjärngossestrutar eller tomtekläder."

Nya arga mail dimper ner hos rektorn där man påtalar att Luciakläder måste ju faktiskt skolan stå för, allt annat är orättvist. Rektorn kastar ut magsårsmedicinen genom fönstret och halsar vinglögg direkt ur flaskan medan den klurar ut hur man nu ska ta sig igenom det här.

Några hjälpsamma föräldrar gör den klassiska duktiga insamlingen och vips finns det gott om lånekläder. Fast på Luciamorgon kommer ändå små stjärngossar gråta när deras föräldrar viker in spetskragen. "Varför har jag på mig ett flicklinne?"

Inför själva framträdandet försöker nu lärarna förklara fotograferingsreglerna för föräldrarna. "Inga foton under pågående framträdande och lägg absolut inte ut några bilder på andras barn på Facebook." Omedelbart går föräldrarna i taket. "Får jag inte fota mitt barn?" "Och varför får jag inte visa bilderna för mor- och farföräldrar?" Lärarna försöker förklara att fotograferingen stör barnen och att man inte kan publicera bilder på andras barn hur som helst på nätet. Efter misslyckade försök att enas ryter rektor i och förbjuder all fotografering. Föräldrarna är nu vansinnigt arga och hälften har redan kontaktat både lokaltidningen och kvällspressen för att få stöd för sin sak. Sverige delas i de som är för fotografering och publicering och de som tycker det är skönt att deras barn slipper exponeras.

Nu får dessutom några föräldrar nys om att Luciafikat inte kommer bli av som planerat. Mellan allas allergier och matpreferenser (en lärare frågade försiktigt rektorn om den visste var man köper veganska glutenfria pepparkakor) så bestämde rektorn att det var nog tryggast att ställa in fikat. Nu är alla missnöjda vilket antagligen var det bästa som kunde hända, det är i alla fall rättvist.

På något mirakulöst vis blir det inkluderande, odokumenterade Luciatåget av och barnen får varsitt glas vatten att fira med efteråt. Rektorn sitter på sitt kontor och försöker meditera sig lugn utan att tänka på efter hur mycket starkglögg man behöver oroa sig för alkoholmissbruk.

Mailboxen plingar till, nu vill en förälder veta om julavslutningen ska hållas i kyrkan eller ej..

Jag hoppas verkligen att riktigt så illa är det inte på skolorna, jag tog med i stort sett alla eventuella diskussionen som kan uppstå i ett och samma fall. Förhoppningsvis så råkar inte en och samma skola ut för precis allting.

Men nästa gång ni undrar varför det inte ska bli Luciatåg, innan ni börjar skylla på att det är nysvenskarna som hotar den svenska kulturen och traditionen, tänk efter en gång till.. snälla..

Vem hotar egentligen "svenskheten"? Andra delen.

Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!

Då det här blev ganska så långt så bestämde jag mig för att göra en uppdelning.

I andra delen går jag nu vidare till skolavslutningen, den brukar ju inträffa i närheten av nationaldagen och många frågor hör samman.

Två påståenden dyker vanligen upp.

"Vi får inte fira skolavslutningen i kyrkan längre."

Här har Skolverket försökt gå in och vägleda skolorna i sitt beslutsfattande om var skolavslutningen bäst genomförs.

Historiskt (framför allt på landsbygden) har skolorna legat precis vid kyrkan vilket gjort kyrkan till en praktiskt samlingslokal när skolan inte räckt till. Många skolor saknar stora aulor som alla ryms i och har då funnit det praktiskt att använda sig av en närliggande kyrka istället.

För egen del så hölls mina skolavslutningar på låg- och mellanstadiet utomhus och sedan gick varje klass in i sitt klassrum för det egna avskedet. Minns aldrig att det regnade så det var kanske en ickefråga. Men både på högstadiet och senare även på gymnasiet så var det just närliggande kyrkolokaler. För mig som är medlem i Svenska kyrkan så hade jag aldrig några problem med det, om en präst sa några ord gjorde mig också detsamma. Det enda störande var när jag tog studenten att de inte hade vänt några högtalare åt vårt håll så vi satt i två timmar under ceremonin och uppfattade knappt något som sas och man fick snegla omkring sig när de ropade upp folk för att få sin premie. "Ingen annan reste sig, kanske var det mitt namn de sa?"

Så vilka är det då som opponerar sig mot kyrkan? Av min erfarenhet så kommer de mest högljudda ropen just från de svenskar som gått ur Svenska kyrkan, de är ofta väldigt bestämda med att ingen och absolut ingen ska kunna pracka på deras barn det allra minsta som har med kyrkan att göra. Att kristendomen är en del av vår kulturhistoria är fullständigt irrelevant. Nyare svenskar brukar istället se våra traditioner som just traditioner, ibland används de som svepskäl till att något inte borde göras på ett visst sätt längre men oftast har de aldrig blivit tillfrågade.

Rektorer försöker slå knut på sig för att tolka vad Skolverket och politiker säger att man borde göra och samtidigt värja sig mot föräldrar som slåss för eller emot kyrkoavslutningar.

Det andra påståendet gäller förstås vår kära nationalsång.

"Nationalsången är förbjuden på vår skola!"

Oftast är det inte riktigt så det har gått till, handen på hjärtat? Sjöng du verkligen nationalsången varje skolavslutning? Jag minns inte och högst troligt gjorde jag inte det. För som jag skrev i det tidigare inlägget så kan inte barn texten till nationalsången. När programmet till skolavslutningen sätts samman så brukar eleverna få ha åsikter som sångvalet och en stel nationalsång som ingen egentligen är stolt över brukar ratas. Man sjunger hellre "Idas sommarvisa", den är roligare och finare och tycker inte mamma och pappa att den egentligen borde varit nationalsång? Rektorn är vid det här laget redan överöst av mail och telefonsamtal från föräldrar som skriker både för och emot nationalsången. Lärarna får ta sin skit med.

Samtidigt undrar nysvenskarna om den svenska kulturen går ut på att bråka om vad som egentligen är tradition i Sverige.

Vem hotar egentligen "svenskheten"? Första delen.

Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!

Vi börjar med nationaldagen. Vi stolta svenskar har haft den som helgdag endast i 10 år och jag har fler skolminnen av att man pratade om svenska flaggans dag än om nationaldagen. Till skillnad från våra grannar i väst har vi därmed inga riktigt fasta regler för hur denna dag ska firas även om vissa traditioner börjar ta form.

I en typisk svensk kommun så planeras det ett kulturellt utomhusfirande i kommunens regi. Man knyter till sig någon kör, kanske har man tillgång till Hemvärnets musikkår, några folkdansare. Det ska åtminstone säljas fika, men helst vill man kunna bjuda i alla fall barn på saft och bulle. Några kommunhöjdare ska tala och så det i många kommuner självklara inslaget med en medborgarskapsceremoni för nya svenska medborgare där de får ta emot någon minnesgåva för denna dag. Så på plats finns självfallet de nya svenskarna som väntar på sin stora stund, de har klätt sina barn i nyinköpt Sverigedräkt (ni vet de där man kan köpa i affären), alla står och viftar med svenska flaggan. De är överlyckliga över denna dag. Deras vänner är med och gläds med dem. Lite lokala pensionärer har tagit sig ut med, det är ju trevligt med lite gratis kultur och barnen och barnbarnen bor så långt bort.

Tryckta stenciler delas ut med texten till nationalsången. Det behövs för den kan bara pensionärerna. Nysvenskarna tar tacksamt emot, de vill lära sig, de är stolta att äntligen ha blivit svenskar. Men även de få infödda svenskar som letat sig dit behöver texten för den kan man inte längre. För några år sedan såg jag ett avsnitt av "Smartare än en femteklassare", frågan var "Hur går andra raden i nationalsången?". Inget av de deltagande barnen kunde svaret.

Jag har uppträtt de två senaste åren på nationaldagen på just kulturarrangemang. Vi har inte spelat utomhus utan på ett inomhuskulturevenemang - för just pensionärer!

Så var är då de yngre infödda svenskarna? Ja det är ju en röd dag, sammanfaller det med helgen så blir det långhelg så då drar man förstås iväg direkt. Ut till stugan eller vad som. Är det en röd dag mitt i veckan så är det sovmorgon och öl framför TV:n som gäller, gärna med en amerikansk TV-serie. Vi har inga traditioner och vanor. Nationalsången sjunger man inte för:
  1. Man kan inte texten.
  2. Den är trist och otidsenlig och man tycker att egentligen borde vi ju ha "Idas sommarvisa" som nationalsång.
  3. Varför skulle man sjunga den? Vad är det liksom vi firar?
Det är just det, för några år sedan gjorde jag ett upprop på nationaldagen där jag uppmanade folk att ta tillbaka både svenska flaggan och nationalsången från rasisterna. Så gå ut och vifta med en flagga och sjung nationalsången. Själv bjöd vi hem delar av en manskör och sjöng stämmor från balkongen och jag började spåna på projekt "vansinnigt överdimensionerad svensk flagga att hänga från balkongen". Jag sydde klart den först året därpå och den har hängts upp - och inga grannar har attackerat oss.. Det sista var jag faktiskt lite orolig för. Knappt hade jag startat gruppen så kom det första påhoppet - från extremvänstern! Som bråkade på mig om att det var ju inget att fira, Sverige hade en fruktansvärd historia, vi var en översittarnation, nationaldagen refererade till våra krigsförande dagar, hela tanken med nationer borde avskaffas. Jag raderade inlägget, blockerade personen och förklarade för övriga i min grupp att jag gjorde det för det här var en kul och positiv grej som denna person ville förstöra. Åsikterna uttrycktes helt enkelt på fel plats.

Min poäng är att ni som skriker att ni inte får sjunga nationalsången, fundera på vilka det är som egentligen stoppar den. Är det verkligen nysvenskarna eller kommer "hotet" inifrån?

måndag 2 november 2015

"Min fru är hemma, hon arbetar inte."

När jag var liten hade mina föräldrar en liten notis på kylskåpet där en afrikansk man berättade om sin familjs tillvaro. Den hade rubriken "Min fru är hemma, hon arbetar inte". Större delen av artikeln berättade han om allt frun gjorde som inte var "arbete". Man kunde bli matt för mindre..

Just nu är jag hemma med Emma, jag arbetar alltså inte. Det betyder att oavsett när jag lagt mig eller hur många gånger jag stigit upp på natten så går jag upp för frukost när Johan kommer hem från jobbet, vilket oftast blir vid halv sju.

Har Emma stökat på natten är chansen större att jag hinner både äta frukost och duscha innan hon vaknar och ska ha frukost.

Sedan rinner dagarna iväg.

En förmiddag i veckan går vi på babysång och jag försöker hinna med åtminstone en "organiserad" utflykt till per vecka, förra veckan körde vi Teknikens hus tills Emma däckade av utmattning.

Är vi inte iväg så blir det förstås ändå en hel del lekande på hemmaplan.

Jag tvättar, mellan åtta och tolv maskiner blir det på en vecka beroende på om det varit orienteringar, badutflykt eller större städning.

Hela lägenheten dammsugs och det oftast av mig.

Det ska stå mat på bordet vid rätt klockslag så både Johan och Emma är nöjda. Diskat.. ibland känns det som om man gör inget annat än diskar..

Jag åker förstås och storhandlar med.

Jag bakar minst två gånger i veckan så det finns nyttigt fullkornsdinkelbröd till familjen.

Jag försöker få Emma att förstå att man måste inte stänka ner mamma fullständigt när man får sitt söndagsbad (men få saker är så roliga som att slå ner med båda händerna i vattnet samtidigt..) och charmar henne sedan för att tolerera slipningen av klorna.

Jag skriver varje dag i både Emmas och familjens dagböcker.

Jag går igenom de bilder vi (mest jag) tar och väljer ut för framkallning och för andra ändamål. Jag har massiv ångest över uteblivna tackkort.

Utöver det så repar jag varannan vecka (vilket är min underbara "egentid").

Men det stannar förstås inte där, de senaste veckorna har jag planterat om krukväxterna, städat undan massa småplotter från lägenheten så Emma inte ska riva ner saker i golvet, sytt ett babyskydd till fikusen i köket, sytt en söt tigerkostym till Halloween, skrivit jobbansökningar, varit på två anställningsintervjuer, sett till att bilen fått på vinterdäcken, släpat med Emma både på Bok- och Bildmässa samt till simhallen (som innebar mycket jagande av naken flicka..).

Men precis som frun i den där artikeln så är jag ju hemma.. jag arbetar inte.

fredag 23 oktober 2015

Jag brukar kalla det Stockholms-paranoid.

Det är namnet jag gett den diagnos jag satt på mig själv. Jag är extremt riskmedveten, så där som man kan bli när man levt en del av sitt liv i storstadsmiljö. När man inte myst på landet där alla känner alla och frid och fröjd råder.

När jag är själv i parkeringshuset med Liten så sätter jag alltid in handväskan i bilen först. Sedan lyfter jag in Emma i bilen och spänner fast henne. Inte för att jag är mer rädd om handväskan utan för att den är mer stöldbegärlig än min dotter och för att jag är grymt medveten om att en förälder som står lutad in i en bil över ett barn är ett idealiskt rånoffer.

Samma sak när jag lastar in matvaror efter storhandlingen, handväskan först, matkassar sedan.

Jag är den där personen som släpar med jacka och väska in precis överallt för jag litar inte på att lämna kvar de i kapprum.

Varje gång jag kommer till en ny miljö så riskbedömer jag den. Öppna förskolan var horribel ur den synvinkeln. Centralt belägen precis vid ett stadsdelscentrum, man kliver rakt in i ett kapprum som det sedan är en dörr till innan man kommer in till lokalerna. Massa människor från hela Luleå som kommer och går, ingen riktigt koll på vilka som hör hemma. Busenkelt för någon att bara kliva in genom dörren och börja gå igenom jackor, väskor och barnvagnar. Eller för den delen försvinna ut med desamma. Andrahandsmarknaden är enorm just nu och hur många frågar efter originalkvitto när de köper ett par skor på Facebook för en 50-lapp?

På sjukhuset fick jag anstränga mig för att koppla bort risktänket för att fokusera på Emma. För att komma in på förlossningen så måste man ringa på och bli insläppt. Men BB och 56:an som vi bodde på första veckan var det en helt annan sak. Öppen olåst dörr, vem som helst kunde bara knata rakt in. När Johan kom tillbaka till sjukhuset sent på kvällen så blev han utan frågor insläppt via akuten. Vikarierna hade handskrivna namnskyltar.

Vi läser om hur barn kidnappas från sjukhus i andra länder men är så övertygade om att ingenting kan hända trygga Sverige så här släpps alla in. Allt som krävs för att ta ett barn är att komma dit i personalkläder, en namnskylt och ett svepskäl om provtagning. Tryggt? Inte som jag upplevde det.

Jag hoppas de hade mer koll än vad det gavs sken av men jag kände mig inte övertygad i alla fall.

Det är inte fel av att vilja tro att vi i Sverige är så mycket snällare än alla andra, att vi inte behöver bygga murar och stängsel. Men det måste finnas gränser för hur naiv man får vara.

Eller tydligen inte, såg en diskussion i en av köp/sälj-grupperna jag är med i häromdagen där någon var upprörd över att killarna hon köpt en telefon inte hade beskrivit den ärligt. Att telefonen var i sämre skick än hon trodde. Kontentan verkade vara att det helt enkelt var taskigt! Man borde kunna lita på folk, visst att hon borde kontrollerat telefonen bättre innan hon betalade men ändå. Och hon fick medhåll från flera personer för tänk om det hade varit ett distansköp, då skulle hon ju inte haft möjlighet att kolla telefonen förrän hon fick hem den. Och man måste ju kunna lita på folk!

Vi måste dessvärre vakna upp och inse att riktigt så snäll och gullig är inte världen. Även i Sverige finns det de som luras, även här finns det folk som vill andra illa. Vi behöver kanske inte spärra in oss fullständigt men lite mer riskbedömning är nog ändå på sin plats.

Våra lättillgängliga skolor

Igår läste jag om två till synes helt olika saker gällande våra svenska skolor fast egentligen har de väldigt mycket gemensamt. 

Först läste jag om att det varit problem med en stöldvåg på skolor i Sollentuna, bland annat pekades min gamla skola ut. Obehöriga går helt enkelt in i kapprummen när barnen har lektion och kollar igenom jackfickor och väskor efter nycklar som de senare använder för att göra inbrott. Det räcker med en skolbok eller en namnlapp i jacka eller väska för att få den information som krävs för att hitta barnets adress.

Sedan kablades nyheten om Trollhättan ut. Det finns inga egentligen inga ord för att beskriva det. En obehörig knatar utan vidare in i skolan och sedan brakar helvetet löst. De skadade är ännu kvar inne på operation då nästa artikel dyker upp, som talar om hur det varnats för skolans miljö, om de öppna ytorna, caféet och biblioteket som allmänheten har tillträde till, hur farligt det var för barnen.

Jag är ledsen, men hur olämplig placering av café och bibliotek det än var så hade det inte hindrat vad som hände. Faktum kvarstår att Sveriges skolor överlag är väldigt lättillgängliga. Vi har inte gömt våra skolor bakom höga staket, vi har inte portvakter och säkerhetsbågar för att man ska få komma in på skolan. Vi har öppna och lättillgängliga miljöer. När man planerar förskolor och skolor så handlar det mer om kringmiljön än att ens tänka tanken på att obehöriga inte ska ta sig in.

Ett återkommande diskussionsämne i Luleå varje vinter är snön. För en slarvigt genomförd snöröjning kan nämligen leda till att staketet på förskolan göms under fina snövallar som barnen lätt klättrar över och så rymmer de iväg ut på gator och i trafik. Det är sådant vi tänker på när svensk skola planeras. Hur barn inte av misstag ska kunna hamna i trafiken.

Min gamla skola, den som drabbats av stölder, har staket på skolgården åt bussgatan till. Men om någon obehörig går över skolgården under skoltid, vem reflekterar över det? Precis som många andra skolor finns det åtskilliga ingångar rakt in i kapprummen (nu måste jag dock reservera mig för eventuella ombyggnationer, jag har trots allt inte besökt skolan på cirka 20 år). Men när jag gick där så fanns det sex ingångar rakt in i olika kapprum. Ytterligare fem eller sex ingångar in i korridorer och dylikt. Då har jag inte räknat ingångarna som tillhör förskolan för de har jag inte koll på. Det säger sig självt att det går inte riktigt att ha koll på alla som går in och ut ur skolan.

Lokaler som delas med allmänheten? Men absolut, min högstadieskola delade bibliotek med just det, allmänheten. Två ingångar in på biblioteket, en från gatan och en från skolan. Har någon koll på att folk verkligen går ut genom rätt dörr? Fast skolan var ju ändå uppdelad på flera byggnader och absolut ingen inhägnad utan bara för vem som helst att passera över skolområdet. Typiskt öppen stor högstadieskola.

Nu kan förstås någon lyfta argumentet att små skolenheter är bättre, där hade en obehörig märkts av snabbare. I ett fall som med Trollhättan hade det inte gjort någon skillnad. Små skolor har lika ofta som stora skolor totalt öppna skolgårdar och olåsta dörrar. Elever i Trollhättan uppmärksammade sina lärare om personen och när lärarna konfronterade så blev de stuckna. Skolans storlek, dess anslutning till allmänna lokaler är alltså irrelevant.

Min gymnasieskola dock, i själva verket en skola från förskoleklass till gymnasiet, visar prov på att man faktiskt kan bygga "säkra" skolmiljöer. Men det är också en innerstadsskola, inklämd mitt i vår kungliga huvudstad. Säkerhetstänket bygger förstås fortfarande på att barnen ska skyddas från trafik snarare än inkräktare men i praktiken blir det faktiskt både och.

Vi börjar med antalet entréer. En. Det fanns visserligen två sidoingångar med, men de var faktiskt inte alltid öppna på morgonen utan användes mest för att lämna skolan än gå in i den. Sedan fanns skolans reception precis vid ingången. Redo att svara på frågor men också ifrågasätta en besökares avsikt. Ville man smyga sig in där så gjorde man bäst i att göra det när barnen kom till skolan på morgonen och gömma sig i mängden, senare var det kört. Utanför skoltid krävdes det förstås portkod för att komma in på skolan så det var inte bara att smita in kvällstid heller under tiden som det till exempel förekom ett föräldramöte. Fast portkoden var ju ständigt densamma och ganska enkel.. hoppas de har bytt idag. Och ingenting är helt säkert. Något år efter att jag tog studenten var det inbrott - fast med tanke på säkerheten så misstänkte man insiderjobb.

Skolgårdarna då. Jo de var placerade på innegårdar vars enda tillgänglighet var just från skolan. Du måste alltså först komma in i skolan för att kunna nå en skolgård.

Nu hoppas jag att inte masshysteri kommer drabba Sverige. Jag hatar också det här, jag vill knappt skicka iväg Liten till en förskola som det är och att veta att hennes säkerhet inte kommer vara garanterad när hon börjar skolan driver mig redan till vansinne.

Men en del av den svenska naiva trygghetskänslan måste ändå bort. Självklart ska vi inte stänga in eleverna bakom fängelsemurar och upprätta säkerhetskontroller vid varje entré men lite sunt förnuft skulle inte skada.
  • Markera skolområdet! Ett snyggt staket eller välplanerade häckar räcker. Bara så man tydligt ser vad som är skolområde och vad som är allmänhet. Och se till att skolgården alltid är bemannad med personal när barnen är ute. När staketet vid skolan där vi bor hade ruttnat sönder så togs det till slut bort och ersattes av några stenbumlingar.. Alla genar över skolområdet och barnen springer ofta ut på gångvägen bredvid. Det fyller ingen funktion alls helt enkelt.
  • Låsta portar. Skoldörrarna borde endast vara öppna när barnen anländer till skolan på morgonen och när det är rast (då endast dörrar mot skolgården). Montera en ringklocka så försenade elever och eventuella besökare på andra tider kan komma in på skolan. Dörrarna ska självklart alltid gå att öppnas inifrån och vid utlösning av brandlarmet ska de automatiskt låsas upp.
  • Begränsa kraftigt att skolor delar lokaler med allmänna miljöer. Att nyttja ett kommunalt bibliotek som skolbibliotek är förstås väldigt smidigt men då kan man kanske se till att dörren vidare in till skolan är låst och kan endast låsas upp av bibliotekets personal alternativt se till att eleverna endast är i biblioteket vissa tider tillsammans med sina lärare. Det går att lösa.
  • Inför skol-id:n för alla vuxna på skolan. All personal ska alltid bära ett skol-id fullt synligt och eventuella vikarier och hantverkare som vistas på skolan ska få temporära id:n utfärdade av rektor (eller annan ansvarig). Med dagens digitala teknik är det inga problem att ta ett foto av besökaren och snabbt skriva ut ett temporärt foto-id. För som någon reporter skrev igår, det enda som krävs för att komma in på en svensk skola idag utan att bli ifrågasatt är att dra på sig en hantverkarjacka.
En del skolor i Sverige har förstås redan tänkt på flera av de här sakerna. Men fler borde göra det. Vi kommer tyvärr aldrig kunna skydda oss helt mot skolattacker och det vill vi nog inte heller för då måste vi skicka barnen till fängelsemiljöer för att de ska få sin utbildning. Och hur bra skulle barnen må av att tillbringa sina dagar innanför murar efter att ha passerat en säkerhetsbåge bemannad med vakter? Men några små relativt enkla medel skulle kunna göra skolan till en bra mycket tryggare miljö där risken att obehöriga tar sig in kraftigt begränsas.

Så nu när vi försöker förstå det ofattbara som hände i Trollhättan så hoppas jag att vi också kan försöka tänka ut hur vi gemensamt ska skapa en trygg och säker skolmiljö för alla barn.

Men nu tänder vi ett ljus för de underbara människor som fick bli änglar på tok för tidigt.

fredag 16 oktober 2015

Det är dyrt att förändras..

Igår kväll tog jag itu med något jag skjutit upp alltför länge. Jag provade mig igenom alla BH:ar i lådan och kunde sedan konstatera att min fina samling med varierade BH:ar av olika modeller i regnbågens alla färger som det tagit med många år att bygga upp måste bort. 

Varenda en.

De passar inte min nya kropp. 

Samtliga är för stora.

Återstår gör nu de två nya BH:arna jag köpte i onsdags och den nya sport-BH:n jag köpte i våras. Jag har inte haft så få BH:ar sedan jag gick på högstadiet.

Av de 26 BH:arna som fått sparken så kunde några rensas bort som utslitna men de andra är ju fina och går i allra högsta grad att använda - om de bara passade.. Så vad gör man då? Lägger undan de i en låda i väntan på en framtida tjockisperiod?

Förra veckan köpte jag nya jeans för att ha åtminstone ett par som sitter snyggt. Jag och min garderob matchar inte varandra storleksmässigt längre.

Jag väger drygt 12 kilo mindre än när jag skrev in mig på MVC och det märks. Den mesta viktnedgången skedde förstås i samband med förlossningen men det är inte så konstigt, under orienteringssäsongen har jag ju tränat en hel del så fett har bytts ut mot muskler.

Man ska inte gnälla, det är verkligen roligt att orka mer och känna hur det går framåt igen efter skadesäsongen. Men det är onekligen ett dilemma att inte ha kläder som passar längre.

Så är det någon som funderar på att ge mig presenter framöver så är bidrag till min nya garderob inte helt fel om man säger så..

onsdag 30 september 2015

Nattorientering ÄR ofarligt!

Jag sa ju som bekant till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag alltid skadade mig och när vi sen körde Grymnatta så bevisade jag med råge att så också var fallet. Men det ryckte som sagt vad i orienteringsbenen och jag ville så gärna springa mer innan säsongen tog slut. Så jag kastade mig rakt på BAIK-A-NÄTTERNA. Nu verkar jag ha kommit på ett sätt som förhindrar mig från att skada mig under tävlingarna men frågan om det är till det bättre?

Dagen före första deltävlingen skallade jag hyllan i kylskåpsdörren i ett försök att hindra Liten från att stoppa chiliflaskan i munnen. Resultatet blev ett litet sår och ett blåmärke - precis där pannlampan skulle sitta! Men jag skadade mig inte under tävlingen dock..

I måndags, alltså två dagar före den andra deltävlingen, så slant jag när jag skalade rotfrukter till soppan och lyckades göra rejäl skada på min vänstra långfingernagel som nu sitter löst över ett sår och är allmänt störande. Det gör inte så ont längre dock men det begränsar mig i aktiviteter. Men jag kom hem oskadd från kvällens tävling..

Så nu börjar jag bli lite fundersam, vad kommer hände under den vecka som är kvar till den sista deltävlingen?

onsdag 23 september 2015

Alltså det här med bilen..

Nu är det budgetdiskussioner åt höger och vänster i alla tidningar, "vinnare" och framför allt "förlorare" presenteras i olika medier. Det märks att det många har svårt att svälja den nya budgeten, inte ens vår lokala röda tidning lyckades låta rakt igenom glädjande och framför allt så tycktes de helt ha "glömt bort" den punkten som i vår lokala blåa tidning blev dagens fråga, nämligen bensinskatten.

Det är nämligen något som kommer slå hårt mot alla här uppe och enfaldiga rödgröna politiker får det ändå att låta som något bra "för vi måste ju köra mindre bil". Min fråga är om dessa politiker helt har tappat kontakten med svenska folket? Vad tror de att vi har för bilvanor egentligen? Jag känner ingen som kommer köra mindre bil bara för att bensinen blir dyrare för vi nöjeskör inte. Såvida man inte är en 18-åring som precis tagit körkort så tar man inte ut bilen mer än nödvändigt så det enda som kommer hända är att bilen får ta upp en större del av hushållsbudgeten.

Jag kan se till min egen familjs körvanor, numera är det dessutom jag som kör bilen oftast och då ska tilläggas att större delen av tiden myser den i vårt garage.

Sedan Johan köpte en ny och bättre cykel så har han tagit cykeln till jobbet nästan varje natt. Och natt är det magiska ordet. De tider som Johan jobbar så finns det ingen lokaltrafik i Luleå, mellan elva på kvällen och sex på morgon är busstrafiken i stort sett obefintlig såvida det inte är helg och någon enstaka nattbuss går anpassad efter nattklubbarnas öppettider. Så Johan och alla hans kolleger har att välja mellan att gå, cykla eller ta egen bil till jobbet. De båda första alternativen kan vara orealistiska beroende på var man bor och även om man bor inom lagom cykelavstånd så är det inte säkert att det är görbart när vintern kommer. Snöröjningen kommer sällan igång innan Johan ska vara på jobbet och även om den gör det så är det inte säkert att prioriteringsordningen på vägarna gynnar Johan.

Själv tar jag ut bilen en gång i veckan för att storhandla, det är precis en sådan bilresa som kommunen vill få bort då jag kör kortare än 5 km. Tydligen är det just de korta resorna som någon bestämt sig för är onödiga. Jag handlar mat och hygienartiklar åt en familj på tre inklusive ett blöjbarn. Det brukar bli en full kundvagn fördelat på 6-8 kassar packade enligt ett visst system (älskar verkligen självscanning som gör att jag kan packa mina kassar direkt medans jag plockar åt mig varorna). Tills den dagen någon förbjuder mig från att ta bilen till affären så kommer jag fortsätta köra dit för det finns inte på kartan att jag kan släpa allt det där på bussen. Framför allt då jag undviker tunga lyft för att inte drabbas av värk.

Annars kör vår bil oftast ut på orienteringar, alltså dit ut där inga andra alternativa transportmedel finns. Så där är bara alternativet att sluta med min förbannade idrott om de körsträckorna ska bort. Men som de flesta andra så kommer jag ofta till orientering med en full bil, för orientering är som sagt vad familjeidrotten - vi åker tillsammans. Något jag och Johan blev varse när vår gamla bil gick sönder och det var omöjligt att hitta någon som kunde ge oss skjuts för alla bilar var ju redan fulla!

Men som sagt, verklighetsfrämmande rödgröna politiker verkar tro att folket i allmänhet nöjeskör sina bilar så blir det bara dyrare att ta bilen så kommer vi åka mindre. Imponerande nog gäller det också många politiker från länet. En sak som alltid fascinerar mig är miljöpartister från glesbygdsområden. Min syn på Miljöpartiet är att det är ett regelrätt storstadsparti och den politik de vill ha är bara kompatibel med just storstaden. Ändå finns deras anhängare även ute i landet.

Varannan vecka samåker jag faktiskt med en miljöpartist. Det har lett till vissa fascinerande diskussioner som visar just på verklighetsavstånd. I början av året pratade vi om den gångna julen när vi åkte. Jag sa att vi hade blivit hemma under julen, dels för att vi inte ville flyga med lilltjejen mitt i julstöket men också för att det skulle bli för dyrt och bökigt att hyra bil från Arlanda när vi skulle vidare söderöver. Det entusiastiska miljöpartistiska motargumentet lät inte vänta. "Men kunde ni inte ta tåg från Arlanda?" Absolut, svarade jag, men det löser ändå inte problemet när vi kommer fram för vi måste ändå ha en bil på plats. I sann miljöpartistisk anda fortsatte det. "Men det går väl bussar?" Nja, fortsatte jag. Den enda bussen som har en fast tur är skolbussen och den är ju till för skolbarnen och går förstås inte under julhelgen. "Men oj" En tydlig förvåning över att det inte fanns ett överflöd av bussar i "södra Sverige".

Den där reaktionen men också inställningen till "södra Sverige" har jag stött på förut. Här upp är man inte ett dugg förvånad att lokaltrafiken slutar gå kring lunch på julafton eller midsommar eller att byarna får klara sig med enstaka bussavgångar. För det här är ju Norrbotten, ingen bryr sig om oss men i övriga landet minsann! Att det finns en bortglömd landsbygd även i södra Sverige tycks ingen känna till.

Och nu ska bränsleskatten höjas för vi måste köra bil mindre. Såvida vi inte ska avveckla landsbygden behövs det nog bättre planer än så. Jag har sett många kommentarer på olika artiklar rörande elbilar och där känns det också som om verklighetskontakten inte riktigt finns med. Det är väl en sak om du ska ta din lilla söta elbil mellan två förorter i Stockholms län och om du ska ge dig ut på E10:an i januari.

Självklart måste vi tänka om gällande vilka bränslen som ska användas men vägen dit måste vara realistisk. Ett steg i rätt riktning skulle vara att sluta plundra bilisterna som inte kör i onödan på skattepengar som ska finansiera allt möjligt annat och låta alla fordonsrelaterade skatter gå till just fordonsfrågor. Som att till exempel stötta forskning och teknikutveckling som gör att hela Sverige på sikt kan transportera sig miljövänligare och inte bara ni som bor i tätorter.

tisdag 15 september 2015

Det är inte farligt att vara nöjd.

När det gäller idrottsprestationer så varnar man ofta just för det, att vara nöjd. Man påstår att det är bättre att hitta fel och brister och ständigt jaga nya mål. Personligen tror jag att man både kan jaga nya mål men ändå vara nöjd med det man presterat.

För tre år sedan så utmanade jag mig själv och bestämde mig för att göra en orienteringscomeback, någonting fattades för att göra träning kul och det jag saknade var just min idrott, det som alltid varit min idrott. Denna insikt kom till mig när jag sprungit klart min comebacktävling, en tävling som genomfördes i hällande regn, en tävling som var precis så där kall och jävlig som orientering kan vara. Men det räckte. När solen sedan sken i början av hösten så lurade jag ut Johan på personalorienteringen och han var också fast. Han som inte orienterat sedan skolorienteringen fattade ändå direkt charmen. Veckan efteråt jobbade jag men han åkte ändå själv och sprang. Så blev vi en orienterarfamilj.

Den hösten skedde också det stora avgörandet gällande min framtid, jag hittade mig en smärtläkare och äntligen kunde jag se en framtid som inte präglades av huvudvärk och pillerknaprande. Fast han lyfte dock ett varnande finger för träning, det kunde ha negativ inverkan på mitt smärtfria tillstånd. Jag har gjort mitt bästa för att jobba runt det. Man måste se möjligheter och lösningar i livet. Ibland har jag också betalat priset för att ha gjort något jag velat, värken har kommit och jag har fått offra en dag på vila. Det är en balansgång.

Min första tävlingssäsong i ny klubbdress blev dock en vända i skadornas tecken.. klippkort på röntgen och läkarbesöken travades på varandra.. Det var så det kändes i alla fall när jag inom loppet av två månader jobbade mig ihop till ett nytt frikort. Orientering är absolut precis så ofarligt som jag mindes det. Sjukgymnasten gav mig sedan nattsvarta besked, snack om att jag nog inte skulle springa orientering igen. Men orienterare har tävlingsdjävulen boende djupt inne i själen! Så jag försökte jobba med rehabövningar och lägga upp ett träningsschema som skulle fungera ändå och när förra säsongen började så stod jag redo att gå så många banor som möjligt. Jag ville inte tappa teknik, jag ville hålla igång. Så jag knatade på. Sista banan jag promenerade runt var tre veckor innan Emma föddas och tre veckor efter förlossningen började personalorienteringen och jag var på plats igen, nu med vår lilla tjej i bärselen.

Vinterträningen blev sedan absolut inte som jag tänkt mig! Överhuvudtaget! Mest på grund av Johans krämpor som gjorde att jag inte kunde lämna honom ensam med Emma. Men jag harvade på med skidor och skidorientering så gott det gick och åkte på köpet hem ett mycket oväntat DM-guld. När våren slutligen kom och snön gav upp så snörade jag på mig löparskorna igen och tog mina första löparsteg på nästan två år.

Början av säsongen präglades mycket av känslan att inte orka med och inte nå upp till de mål jag ville fram till. Men allteftersom säsongen fortlöpte, tävlingarna och träningarna blev fler och till slut började även målen att nås och då kom också insikten. Det mest sanna jag sagt på länge var när jag fick frågan efter medel-DM av en klubbkompis hur det hade gått och jag svarade: "-Orienteringen gick bra så när som på onödig bom på dubbelkontrollen men jag sprang precis så fort som jag kan förvänta mig med tanke på min träningsinsats."

Jag har bommat väldigt lite den här säsongen och det har bitvis räddat mig. Naturligtvis springer de flesta ifrån mig, framför allt som jag tävlat nästan hela säsongen i "fel" klass mot yngre, starkare förmågor. Men det ska de också göra, för de tränar mer, de satsar hårdare.

Den här säsongen fick jag också göra comeback i stafettsammanhang, tyvärr blev vi inte godkända men det var bortom min kontroll, jag gjorde ett bra lopp och det är allt jag kan styra över. Det enda jag saknar från den här säsongen är mer långdistans men det gavs inte tillfälle för det, inget mer med det.

Igår kom den sista bekräftelsen med, jag vågade mig på att springa sprinten på personalorienteringen otejpad och det kändes bra, foten kanske inte är helt bra men det är bra mycket starkare än när jag tog mig ut i våras och började springa. Det går åt rätt håll.

Nu planerar jag för vinterträningen och fokus är främst att förvalta och bevara min form, om tillfälle ges kommer jag försöka ta mig upp till nästa nivå men jag har trots allt en familj som behöver mig också. Jag vare sig vill eller kan ge mig av och träna precis som jag känner för det.

Nästa generation har också blivit litet av ett lokalfenomen när hon har tagit sig runt miniknat efter miniknat, visserligen har en stor del av sträckorna varit på axlar eller buren i famn så kraften funnits kvar till upploppet. Tio miniknat blev det för vår lilla tjej under hennes första orienteringssäsong.
Inte lätt att välja pris efter målgång.
Pssst!!! Egentligen är inte säsongen riktigt slut ens här uppe.. jag smygladdar och suktar efter BAIK-A-NÄTTERNA. Alltså nattorientering igen.. minns ni hur min nattorienteringscomeback slutade? Orientering är absolut ännu mera ofarligt när det är mörkt..