En historia över tid..

Att rensa i sin garderob är onekligen att göra en historia i sig själv, gamla plagg man inte haft på sig på flera år väcker minnen från när de införskaffades och vem man var då. Samtidigt så är det väldigt intressant att inse hur mycket klädstorlekar skiljer sig både mellan olika tillverkare men också över tid. Jag har tröjor i min garderob som spänner sig från storlek 160 centilong (ojoj, snacka om att den Luhrtröjeutprovningen med efterföljande beställning spårade ur för snart hade nästan en hel orkester åtminstone en Luhrtröja i storlek 160 centilong..) till XXL (tack och lov att den franska beställningssidan hade en storleksguide tillgänglig så jag kunde mäta och räkna ut vad fransmännen anser är vettiga storlekar. Jag sitter i detta nu vid datorn iklädd en svensk badmintontröja herrmodell i storlek S som är större än min Astérix-tröja i dammodell storlek XXL är.

Då jag i nuläget är väldigt osäker på min storlek så måste ju verkligen allting provas med. Sedan sorterar jag kläderna i fem olika högar:

• Tillbaka in i garderoben! Kläder som passar, som jag tycker om och som jag planerar att använda!
• Stoppas undan inför eventuella sämre tider? Det här är alltså kläder som numera är för stora men som jag inte vågar kasta ut än då snälla, medkännande människor varit goda nog att upplysa mig om att mitt nya midjemått mycket väl kan vara historia så snart jag slutar amma. Vad säger man? Tack för stödet!
• Stoppas undan bara för att jag inte riktigt är redo att skiljas från dessa plagg än men sannolikheten att jag kommer använda de just nu är minimal.
• Till landet! Fullgoda användbara kläder som inte används i daglig basis men som är riktigt vettiga tänkte jag förflytta till landet så jag har lite grejer på plats där. Skadar liksom inte.
• Ut ur mitt hus! Ibland måste man inse att vissa klädesplagg inte funkar, kommer inte funka igen utan gör bäst i att fortsätta sitt liv i någon annans garderob. En kasse är redan fylld med kläder som ska väck!

Sedan finns det egentligen ytterligare två högar som kläder hamnar i:

• En för styckning, det är plagg som är för slitna för att kunna ges bort men som jag kan göra något med, till exempel sy barnkläder av.
• Soporna! Allt går faktiskt inte att rädda!

Det finns ytterligare ett känsloplan av att sortera i sin garderob för det är inte något jag gör speciellt ofta utan det sammanfaller alltid med något stort i mitt liv. Förra rensningen var när Johan flyttade in och jag hivade iväg nio kassar med kläder till Röda Korset. Nu städar jag av två huvudsakliga anledningar, dels för att få en bättre fungerande garderob till min nya kropp men också för att skapa garderobsutrymme åt Emma. Liten har redan mycket kläder och vi behöver vettigare förvaring åt henne.

Hur mycket kan man läsa in i ett par blåa badbyxor?

Efter många om och men och massor med mailstrul så lyckades jag till slut få Emma anmäld till babysimning och idag var första tillfället!

För att få vara med på babysimning så ska babyn ha en speciell badbyxa som skyddar mot "olyckor". Det är alltså ännu en av alla dessa små inköp man råkar på och som i slutändan hunnit bli många inköp. Så när vi satt nere hos Johans kusin för några veckor sedan och hans fru plockade i deras låda med gamla babykläder om vi kunde få av så dök det även upp ett par badbyxor som yngsta sonen haft. Bara att passa på! Inte bryr vi oss vilken färg det är på badbyxorna och Emma lär bry sig ännu mindre.

Så idag klädde jag på Emma de mycket fina blåa badbyxorna och vi gjorde oss redo för simning! Innan hade jag frågat Johan hur många han trodde som skulle anta att Emma var en pojke just på grund av färgen på badbyxorna. Han bara suckade och tyckte det var ointressant.

Men det var faktiskt just vad som hände sedan i bassängen, en av ledarna som var med trodde mycket riktigt att vi hade en liten pojke - för vad skulle vi annars ha? 

Allt för att vi klär på Emma ett par blåa, ärvda badbyxor.

"Är det en flicka eller pojke?"

Det där måste onekligen vara den allra vanligaste frågan nyblivna föräldrar får, eller för den delen redan under graviditeten. Intressant är egentligen hur många som motiverar behovet att i förväg veta om det är en flicka eller pojke med att det blir "enklare att förbereda sig" då. Jag förstår inte riktigt hur man tänker då. Ens om man går på det här med att flickor och pojkar ska ha vissa specifika färger så blir det ändå inte logiskt.

Majoriteten av alla spjälsängar som säljs idag är könsneutralt vita. Samtidigt är nästan alla barnvagnar tråkigt nog svarta - möjligtvis med mindre färginslag på sömmarna. Det här gör mig extra glad att jag hittade en läckert röd vagn!

Blöjorna till de minsta tar hänsyn till vikt men inte till kön så där finns det inget argument heller för varför man behöver veta om man laddar för en flicka eller pojke. Storleksmässigt så finns det massor med faktorer som avgör hur stor baby man får men de allra flesta barn är ändå ungefär lika stora vid en fullgång graviditet och babyns vanligaste klädesplagg är en body - oavsett om det är en flicka eller pojke.

Så var utmed vägen blir det så mycket enklare att förbereda sig om man vet ifall man får en flicka eller pojke? Jo möjligen om man faktiskt köper påståendet att det finns specifika flick- och pojkfärger.

Emma har en härlig röra av färger i sin garderob. Det är en kombination av kläder som vi köpt på Myrorna, köpt nytt, fått i present och ärvt/lånat (mina baby-kläder, mina syskons, Emmas kusiner och även lite från Emmas sysslingar). Det är kläder som suttit på både pojkar och flickor innan de slutligen hamnade hos oss. Hela färgskalan är också representerad.

Men tydligen klär vi oftast Emma "för neutralt" och då tror de flesta per automatik att hon är en pojke. Flickbebisar måste tvisst vara klädda i rosa för annars förstår ingen att de är flickor. Johans lilla mininöje är därför att ibland när vi går ut ta på Emma hennes rosa mössa och grönblåa jacka - allt för att förvirra folk så mycket som möjligt.

Dock hjälper det inte, när det gäller bebisar så tycker inte folk det är det allra minsta pinsamt att bli påkomna med att sitta fast i stereotypiskt könstänk.

Så mycket jag hinner så stickar jag för övrigt på Emmas nästa vintermössa, den rosa börjar bli för liten. Den här gången blir det förstås familjefärgen!

Jag är som Skalman..

Ibland kan man faktiskt tro det. Sedan jag sydde min fina väska så har jag mer eller mindre haft den jämt och den är i praktiken min handväska. Tyvärr börjar sömmar lossa lite till höger och vänster och den första tvätten avslöjade att alla företag inte använder sig av vattenfasta tryck på sina nyckelband. Men den är unik och sväljer mycket! Det sistnämnda har ställt till det ibland för mig då den faktiskt blivit lite väl tung för att vara bekväm att bära på.

Kopplingen till Skalman då.. Jag har med åren skaffat mig rätt så gedigen erfarenhet av många olika situationer och kan nuförtiden nästan plocka fram vad som helst ur min väska. Allmänna utrop på resor efter värktabletter, halstabletter, tandtråd, pennor, toapapper, vattenflaska, frukt, pannlampa, etcetera - jag har allt! Varje gång jag saknat något så har jag sett till att komplettera väskan inför nästa gång (därav att den bara blir tyngre och tyngre..). Även om det nu visade sig att det faktiskt finns gränser för vilka situationer jag kan rädda med mitt väskinnehåll - för inte ens jag går runt med en 5-litersdunk bensin i handväskan..

Den föränderliga kroppen.

Det här kommer bli en fortsatt följetong under hösten och vintern (och kanske även till våren) för jag har verkligen roligt nu! Vikt och framför allt övervikt har alltid varit närvarande i mitt liv och småpikarna har vilat i bakgrunden.

Så nu är jag störande provocerande istället då mina nya situation till stor del kom sig av att jag faktiskt "bara" bestämde mig för att jag inte skulle gå upp en massa i vikt under graviditeten och la om min livsstil därefter. Att jag på något vis bevisade att det behöver inte vara svårare än så.

Just den punkten är det många som hållit sig borta ifrån. Vikt är känsligt ämne och många vill inte prata om det för att de är rädda för att såra och andra vill inte prata om det utifrån avundsjuka (att få en kommentar som "vänta bara tills du slutar amma" andas inte direkt positiv uppmuntran..).

Men jag har som sagt vad roligt! Visserligen inte fullt så kul när jag höll på att tappa ringarna när vi var på natt-DM och det är lite småtrist att enda sättet att ha de med sig är i en halskedja. En anordning som Emma verkar ha misstagit för Romerska ringar så som hon sliter och drar med sina små starka fingrar.

Visserligen är det opraktiskt när en del klädesplagg är för stora men det är något jag överlever och idag var ännu ett sådant där superkul tillfälle! Tillsammans med ungefär varenda kvinnlig pensionär i Luleå så var jag på plats när Dea Axelssons slog upp portarna till sin nya butik i Luleå, det här är en butiksetablering jag verkligen sett fram emot då jag gillar deras klädsortiment ordentligt. Så jag utgår ifrån att Luleås pensionärer är ungdomliga i sin klädsmak snarare än att jag har en överdrivet mogen klädstil..

Då jag numera är väldigt osäker på vilken storlek jag behöver så släpar jag med dubbelt av alla plagg jag är intresserad av till provhytten så man kan jämföra storlekar - idag fick jag gå tillbaka ut i butiken efter ännu en mindre storlek på kjolen jag hittat.. Mitt midjemått har krympt.. Samtidigt har Johans hoppat iväg åt andra hållet vilket gör honom till den i familjen med störst mage!

Så ska försöka avsätta tid nu för att verkligen prova igenom min garderob och plocka ut alla plagg som inte passar längre. Får se hur mycket kläder som blir kvar sedan - eventuellt så måste jag shoppa mer.

Apropå kasta ut, igår åkte faktiskt ett par stövlar ut, upptäckte att ena sulan gett upp så bara att kasta. Så enligt Mias lag har jag nu rätt att köpa två par nya skor. Så vad för slags skor behöver jag...?

"Jag ser det snöar, jag ser det snöar..."

Alltid lika roligt varje år! Nu var det här förstås inte första snön, de allra första rapporterna kom in redan innan vi kom hem igen och när vi var på väg hem från BVC i torsdags så hade det börjat snöa lite lätt. Men inte som nu! Nu verkligen vräker det ner, det är kring nollan, barnen i området har redan hunnit med både snöbollskrig och snögubbebyggande.

Så vad gjorde vi vuxna, civiliserade människor? Vi petade förstås i Emma i hennes fina, röda, begagnade vinteroverall och tog med henne ut för ett ordentligt första möte med snö. Mycket skeptisk ung dam, men lika så gott att hon vänjer sig, hennes galna föräldrar gillar att vara utomhus och så snart vi fått på vinterdäcken på bilen så åker vi och köper hennes första pulka!

Hoppas, hoppas snön blir liggande så jag kan plocka fram skidorna! Jag får ju inte springa än men skidåkning går bra så då kan även jag konditionsträna igen!

Hur man tävlar mot löpare i andra klasser!

Orienterare älskar att tävla. Det är på något vis inbyggt i oss. Naturligtvis säger vi alltid när någon frågar att vi orienterar för att det är roligt men med det menar vi också att vi är helt tokiga i tävlingsmomentet. Modern teknik har gjort det ännu enklare för oss att jämföra våra resultat med varandra och därmed kan man ta tävlandet till nya nivåer.

Förutom att tävla mot de i sin egen klass så måste man förstås jämföra sig inom till exempel familjen, en kompisgrupp eller liknande. Här kan det förstås uppstå vissa problem, för hur tävlar man mot någon som inte sprungit samma bana som en själv? Så på skoj efter 25-manna medeldistansen tog jag fram några tävlingskategorier som möjliggör att man mäter sig med löpare som sprungit en annan bana. Detta för att bevisa på ytterligare några plan exakt hur mycket stryk Johan och mamma fick.

1. Kilometertid. Naturligtvis inte den faktiska kilometertiden som ens GPS-klocka visar utan den kilometertid man fått jämfört med ens banlängd. Jag vann den här kategorin i min familj (måste tilläggas att jag gick..).
2. Spurten. I de allra flesta fall så har de tävlande samma sista kontroll och därmed kan man direkt jämföra vilken tid som löparen tagit på sig på upploppet. Jag kom tvåa i den här kategorin (måste tilläggas att jag gick..).
3. Placering i resultatlistan. Här måste man förstås göra en beräkning där hänsyn tas till hur många löpare som startat i klassen jämfört med den placering som den tävlande tagit. Jag vann den här kategorin (måste tilläggas att jag gick..).
4. Bommade kontroller. Tack vare winsplit så kan man ju enkelt se hur många kontroller man fått bomtid på. Återigen måste en beräkning göras där man gör en jämförelse gällande antal bommade kontroller och ens totala antal kontroller. Jag vann den här kategorin (kan erkännas att jag här faktiskt hade fördel av att ha gått..).
5. Bomtid. Med winsplit pro kan man också se sin bomtid vilket alltså kan innebära en förfining av punkt 4. Vi brydde oss inte om att ta hänsyn till den kategorin då jag redan överlägset stod som familjesegrare och det inte behövdes några fler kategorier för att avgöra placering två och tre.

Men det var kul att räkna lite på resultaten och så, jag har ju inte kunnat tävla fullt ut i år. Samtidigt så blir man lite fundersam, vilka resultat skulle jag kunna prestera om jag kunnat springa? Nu är det uppläggning av vinterträning som gäller för med lite tur så är jag återigen springandes till våren! För även om man orienterar för att det är roligt.. det är så himla mycket roligare när man kan springa på och nog är det allra roligast att få vinna med!

På roadtrip genom Sverige (+ en liten båttur till Finland)!

Jo så är det, jag och Johan har varit smått upptagna de senaste veckorna då vi bestämde oss för att ta med Emma ner till södra Sverige för att träffa på lite fler släktingar och så gjorde vi även en avstickare till Åbo så Emma har debuterat både som färjepassagerare och utlandsresenär. Bloggen prioriterades helt enkelt bort.

Men efter den här tiden kan vi nu glatt konstatera att Emma verkligen älskar landet! Det är inte bara när hon är på orientering som hon sover sött ute i friska luften utan det är verkligen landet som helhet som hon stortrivs i. Under hela resan så var det endast just när vi var på landet som hon sov hela nätterna i egen säng utan att gnälla alls. Så ett framtida boende ute på landet är och förblir vårt mål.

Stockholm däremot var hon måttligt road av - vilket ska sägas gäller samma för mig själv.. Det var så länge sedan jag var inne i stan sist att jag totalt hunnit förtränga alla avgaser och annat elände man måste dras med när man är där. Det finns förstås mycket härligt i vår kungliga huvudstad med - som alla våra härliga vänner! Men vi vill ändå inte bo där på heltid.

Det mer eller mindre vansinniga infallet att åka till Åbo slog väl ut. Det var ju förstås NATOM som lockade och även om det blev en liten specialare för oss så var det otroligt roligt att få träffa alla härliga studentmusiker igen. Lite mindre bra att Emma bestämde sig för att bryta ihop och kräva total uppmärksamhet och framför allt mat just när konserten pågick men den lät bra i alla fall så jag är övertygad om att den också såg fantastisk ut!

Emma har nu också fått träffa andra barn på riktigt, för i och med att hela familjen i tur och ordning åkte på en segdragen förkylning (som vi också skickade emellan oss) så har vi inte riktigt kommit igång att gå till de mötesplatser som erbjuds. Så det här att det finns andra små människor hade Emma inte riktigt upptäckt än.

Men man kan minst sagt säga att vi släpat ut vår lilla tjej på en hel del äventyr men hon verkar ha tagit det med ro. Vi som har varit lite mer vakna om dagarna har däremot kunnat konstatera att skötrum på många håll fortfarande anses vara en onödig lyx. Bussarna i Åbo har tekniken för att niga vid mittdörrarna men avstår tydligen aktivt ifrån det även när man tryckt på barnvagnsknappen. Och det omtalade tillgänglighetsmålet i Stockholm... oj oj, jag lider med alla som har någon form av rörelsehinder för det är en bra bit kvar. På flera ställen har jag ingen aning om hur vi skulle hanterat barnvagnen om vi inte varit två som hjälpts åt. Och många gånger så lämnade vi sonika vagnen kvar hemma eller i bilen och tog istället Emma i bärselen och skötväskan på ryggen - det var bara så mycket smidigare att göra så!