Alltså det här med myndigheter..

På något magiskt vis har jag och Försäkringskassan lyckats hålla oss ifrån varandra under hela mitt vuxna liv - det har tydligen varit det som fått vår relation att fungera. I och med Emmas inträde i mitt liv så har villkoren förändrats och relationen har havererat fullständigt.

I mångt och mycket är det förstås inte Försäkringskassans fel, regelverket är helt uppåt väggarna för alla som lever utanför normen. Varken jag eller Johan har arbetat de klassiska vardagar nio-till-fem vilket har medfört att allting blir så otroligt mycket krångligare. Våra försök att göra det enklare för oss genom att fysiskt besöka vårt lokala kontor hjälpte ingenting alls. Dels förstod vi inte vad hon sa (okej, myndigheter måste faktiskt ha vettiga språkkrav på sina anställda!) för hon bröt något fruktansvärt och hon förstod inte våra frågor.

Vidare krävde det förutom det besöket också två telefonsamtal till Försäkringskassan innan de ens registrerade på mig att jag skulle bli förälder så jag hade möjlighet att söka föräldrapenning. Man skulle ju kunna tro att åtminstone den detaljen kunde lösas automagiskt genom att moderskapsintyget skickades in men tydligen inte. Johans strul ska vi inte ens tala om.. Och då har folk ändå hela tiden sagt åt oss att det är så praktiskt att vi är gifta för då är allting enkelt. Hur jävligt är det egentligen för de stackars ogifta satarna!?!??!

Men krånglet i alla ära, det är bitar jag faktiskt kan ta. Det idiotiska att alla papper man ska fyllas i måste beställas över telefon (hur mycket extra telefonkö orsakar inte det?) är totalt obegripligt men det må så vara.

Vad jag däremot inte står ut med och som får mig att efter varje kontakt med Försäkringskassan vilja packa ihop Johan och Emma för att leva ett liv "off-the-grid" är att varenda person jag pratar med insisterar på att lägga in sina egna värderingar i hur jag borde levt med liv annorlunda. De nöjer sig inte med att informera mig om vad som gäller utifrån mina förutsättningar, utifrån mina anställningar, utifrån mitt studieliv utan de måste prompt säga vad jag borde gjort istället.

Det här gör mig rasande! För de här människorna vet inget alls om hur det kom sig att mitt liv blev som det blev, de vet inte varför jag haft svårt att avsluta mina studier och varför jag inte haft en fast anställning. Men ändå så ska det där snorkiga hånfulla in om vad jag borde gjort.

Ibland (när jag är arg och bitter, som till exempel efter att ha blivit nedlåtande bemött av Försäkringskassan) så räknar jag ut min förlorade livsinkomst. Alltså vad jag rimligen borde ha tjänat om jag hade varit frisk och kunnat avsluta mina studier inom rimlig tid och sedan påbörjat en anställning som civilingenjör. Även om jag räknar lågt och inte tar med faktorn chefsambitioner (som skulle dragit upp min inkomst ytterligare) så rör det sig redan om flera miljoner.

Men det här vet förstås inte Försäkringskassans personal om när de kör med stora pekpinnen för att tala om för mig allt som är fel med hur jag levt mitt liv.

Låt kvinnor i fertil ålder vara ifred!

Jag läser alltid Magdalena Ribbings frågespalt, det är kul att se vad folk undrar över och oftast håller jag med om hennes svar med. Dagens fråga visade sig dessutom ligga mig extra varmt om hjärtat då det handlar om den klassiska gravidterrorn som folk anser sig ha sin fulla rätt att utöva på kvinnor i fertil ålder.

Men riktig humor blev det förstås när jag kom till slutet av hennes långa svar:

Eller att ni säger ”jag lovar att berätta för dig när jag får barn” vilket bör få frågorna att fatta att ni inte vill svara, ytterst få kvinnor får barn utan att omgivningen har lyckats notera det.

Vad säger ni om det? Inte så troligt att man får barn utan att omgivningen har lyckats notera det? Kanske borde ställa den frågan främst till mina kvinnliga orienteringskollegor som sett mig naken i omklädningsrum under våren...

Den största omställningen..

..med att bli förälder. För mig är det att acceptera att jag inte hinner göra lika mycket. Även om jag slösat bort många dagar på ingenting och undrat var tiden tagit vägen så har man alltid kunnat reda upp det genom att sätta fart och få massor gjort.

Det funkar inte så längre. Emma kan sätta sig på tvären och kräva total uppmärksamhet och tiden bara rinner bort. Jag som gillar att organisera mig och sätta fart och känna att saker blir gjort kan nu bli vansinnigt frustrerad över att inget alls hinns med.

Folk är måttligt uppmuntrande på det området och säger saker i stil med att man får acceptera att ingenting blir gjort och att man får vara glad om man innan kvällen ens har hunnit duscha och byta om från nattkläder.

Riktigt sådant rejält förfall tänker jag ABSOLUT inte acceptera. Jag har sett till att prioritera min dagliga morgondusch varenda dag sedan Emma föddes. Den är viktig för att jag ska känna mig som en människa och orka ta itu med dagen och Johan har helt enkelt fått ha ansvar för att rycka in om Emma behövt något just då. Och jo.. så klart hon satt i system att bli väldigt hungrig och skrikig i samma stund som jag vrider om duschkranen. Men det har som sagt fått bli Johans ansvar att ta hand om.

Faktum är att idag är första gången jag inte duschade innan lunch och det har nog mer att göra med den där förkylningen som någon tyckte var en lämplig present att lämna över när man hälsar på en ny baby så jag var faktiskt inte ur sängen förrän ganska sent. Något som var görbart just för att Johan ryckte in som en räddande ängel och såg till att Emma inte bara fick ordentligt med mat utan också tog ut henne på en långpromenad så jag verkligen skulle få sova i fred.

Nog för att Emma får styra och ställa det mesta i vår vardag just nu men när det gäller min dagliga morgondusch och mitt mini-spa till helgen där drar jag gränsen. Dessa små, små saker är ack så viktiga för att jag ska orka vara en bra mamma!