onsdag 27 augusti 2014

Vart tar tiden vägen?

För sex år sedan skapade jag den här bloggen. Det var ett infall jag fick under tiden som jag städade och förberedde lägenheten för Johans ankomst. Det var nämligen min sista kväll som ensamboende och nästa dag skulle Johan flytta in på riktigt (även om det skulle dröja ett bra tag innan det sista av hans saker tog sig hela vägen till Luleå).

Mycket har hänt under de här åren. Jag hade haft 10 år på mig att leva i eget hushåll och göra allt precis som jag ville och hade speciella system för hur precis allting ska genomföras och ett enormt kontrollbehov. Idag har jag totalt släppt taget om flera "livsviktiga" områden och litar på att Johan kan klara det alldeles utmärkt utan att jag lägger mig i. Faktum är att han numera har bättre koll än jag på en del saker så jag måste vända mig till honom för att dubbelkolla vad som gäller..

Johan å sin sida har funnit att mina ordningssystem faktiskt gör hans tillvaro lättare, att det inte skadar med den extra strukturen - även om han ibland faller tillbaka i gamla kaotiska ovanor..

För sex år sedan var vi två studentmusiker som efter flera år av festivalvänskap hittat fram till något nytt. Sedan dess har vi prövat oss fram bland lite annat men skulle väl idag i första hand definiera oss som en orienterarfamilj och inte bara som musiker. Även om vi båda två fortfarande spelar.

Familj ja.. efter sex år som en liten familj på två så blev vi ju till slut faktiskt tre. Något vi aldrig hade räknat med. Men som jag sa idag till min smärtläkare, det var han som gjorde det här möjligt, han har för alltid förändrat våra liv fullständigt.

Så imorgon firar vi vår tredje bröllopsdag och denna gång som en snäppet större familj. Vem hade kunnat ana det för sex år sedan?

tisdag 26 augusti 2014

Emmas debut i orienteringsskogen!

Halvt på skämt, halvt på allvar så undrade folk i lördags när vi var på lång-DM om vi inte skulle gå Miniknatet med Emma. Min ståndpunkt är enkel: första gången hon går/kryper/blir buren/tar sig runt  Miniknat så ska hon i alla fall vara vid medvetande. Då Emma sov nästan hela tiden i lördags så var det alltså inte aktuellt. Inte blev det någon Öppen Motion-bana för mig heller som hon kunde följa med på i bärselen då jag bedömde att banorna var längre än jag känner mig bekväm att gå just nu.

Men igår kväll var det den första personalorienteringeringen och korta banan var ju bara 1,7 km fågelvägen vilket var mycket mera lagom! För att inte tala om att man på den banan är mer eller mindre garanterad lättframkomliga stigvägval. Nu var de visserligen i sandigaste laget på sina håll men ändå.

Så sagt och gjort, vi åkte ut till F21 och Johan gav sig iväg på mellanbanan och jag tog med mig Emma i bärselen och tillsammans gick vi alltså runt korta banan. Först var Emma dramatiskt rasande över att bli flyttad från bekväma babyskyddet ner i selen men så snart vi kom igång med banan så var allt frid och fröjd igen. Precis som när hon vilade i magen så stortrivs hon verkligen i skogen. Under hela banan så var hon vaken och lät blicken vandra åt olika håll medan jag pratade med henne och "diskuterade" vägvalen.
Emmas och mina vägval!
Naturligtvis tog friden slut så snart vi kom i mål.. Det var enorm ilska och massa tårar över att orienteringsbanan var slut och hon istället skulle sätta sig på plats i babyskyddet för att åka hem. Nu kan visserligen magen spelat in lite för tydligen får man massiv aptit av att orientera för det var en minst sagt omättlig liten tös vi försökte få lugn under resten av kvällen.

Men när hon slutligen somnade så sov hon också hela natten!

Vår lilla tjej är helt klart en orienterare på gång!

söndag 24 augusti 2014

Del 5: Baby-chocken!

Under helgen har det på allvar gått upp för oss exakt hur noll koll vår omgivning haft. I fredags var vi på Hyresgästföreningens surströmmingsskiva och träffade där en av våra grannar (en av få grannar vi faktiskt pratar med också, det här är ju Sverige, folk som bor i lägenhet känner överlag inte sina grannar..) som var glatt överraskad över Emma för det hade hon ingen aning om och tyckte inte det synts på mig. Vi undrade lite hur i hela friden hon missat den där parad av babysaker vi burit in från bilen hela försommaren..

Igår var också Emmas debut på orienteringstävling när lång-DM avgjordes och Johan skulle springa. Jag och Emma hängde på målområdet där folk förvånat och nyfiket svärmade omkring henne med och jag insåg att jag nu blivit upptagen i den gigantiska men ack så slutna klubben "vi mammor" och jag har under en enda tävlingsdag lärt mig mer om mina klubbkamraters liv än jag gjort under det 1½ år som vi varit medlemmar..

Men ni som tror att det inte är så konstigt att ni missade vår tillökning då ni inte sett mig på länge. Nu pratar vi om folk som Johan och jag sett minst en gång i veckan under våren och sommaren. Sista orienteringen som vi var på (och jag förstås gick runt en bana på) var bara tre veckor innan Emma föddes. Det här är alltså folk som sett mig med ett större midjemått än vanligt, personer jag duschat/badat/bytt om med och som ändå inte insett att något var annorlunda.

Så kanske är det verkligen så att vi människor inte ser vad som finns runt omkring oss ifall det inte sägs rakt ut. Det blev en rätt så intressant dag faktiskt att verkligen se hur folk i tankarna vandrade tillbaka till i våras och försöka förstå hur de så totalt missat alltihopa. Emma var ju inte direkt en liten baby heller..

Fast det är klart, en av mina klubbkompisar gick faktiskt rakt på sak (har man delat dusch med mig flera gånger utan att upptäcka magen så...) och konstaterade att jag måste väl ändå ha gått ner i vikt under året.

Så Johan och jag kan konstatera att vi inte bara varit omgivna av folk som varit för artiga för att lägga sig i utan den stora majoriteten hade verkligen noll koll.. Jag som tyckte min mage var gigantiskt... Vi som båda tyckte att min gångstil var extremt avslöjande.

Vad jag försöker säga är alltså att ni som träffat mig under våren och sedan vi avslöjade vår lilla "hemlighet" undrat hur i hela friden ni kunde missa min mage - ni är uppenbarligen i gott sällskap..

lördag 16 augusti 2014

Vad vill folk egentligen läsa om?

Kikade runt på statistiken och kan konstatera att en hemlig graviditet slår ett hemligt bröllop. Det mest populära inlägget i min blogg är den så kallade mörkläggningen. Vårt lilla ninjabröllop ligger bara tvåa..

fredag 15 augusti 2014

Del 4: Livet med babyn

Vi är totala nybörjare! Det är fakta. Jag tycker det är helt absurt att det finns gott om kvinnor som faktiskt på fullaste allvar hävdar att en kvinna per automatik vet hur hon ska ta hand om sin baby efter att den är född. Jag tror på kärlek vid första ögonkast och att Emma fullständigt trollbundit oss båda men vare sig jag eller Johan blev som genom ett magiskt trollslag några babyexperter.

Jag har visserligen passat syskonbarn en del men det är ju barn man lånat och kan lämna tillbaka när de blir för jobbiga så det är en helt annan sak.

Det är här välmenande råd kommer in, folk ska vara "hjälpsamma". Återigen sånt jag egentligen är allergisk mot och som fick mig att vilja bli eremit när det på allvar gick upp för mig att vi skulle bli föräldrar.

För här gäller samma regler som under en graviditet, alla anser sig ha rätt att kommentera och ha åsikter om vad som är rätt eller fel när det gäller babyns omvårdnad. Oavsett om det gäller amning, nattning, blöjanvändning, tvättning, kläder, etcetera, man kan alltid dela med sig av en åsikt som inte är efterfrågad just för att "man menar ju väl".

Jag hatar verkligen sånt! Man känner sig ständigt bevakad av omgivningen. Det slog mig inte förrän jag mötte en klubbkamrat i affären i tisdags att det eventuellt kunde ses som konstigt att jag lämnat min nio dagar gamla dotter hemma med Johan för att åka iväg och göra ärenden. Men det var mest logiskt att göra så då jag behövde signera några papper personligen och det kändes onödigt att släpa med Emma på något som borde gå fort om jag for själv.

Vi fyller fortfarande på i skötväskan med saker allt eftersom behoven uppstår då vi inser att man nog bör ha det med sig. Jag har inget emot att det blir så. Det går ingen nöd på Emma bara för att vi glömt något hemma.

Man måste helt klart stålsätta sig som ny förälder och välja att inte se de blickar man får från omgivningen bara för att ens baby gallskriker.

Så det här kommer väl bli den svåraste utmaningen av alla, att hantera omvärlden och alla dess åsikter under många, många år framöver. Johan kommer klara det bättre och jag ska försöka att inte bli helt galen och vilja fly ut i ödemarken med min lilla familj.

Jag vet att folk menar väl, men jag lovar, känner vi att vi behöver hjälp så kommer vi fråga.

Del 3: Förlossningen

För att citera ett av våra favoritavsnitt från TV-serien "How I Met Your Mother" när Robin börjat dejta sin terapeut och han totalt misslyckas med att vara så lugn och sansad som han först planerat:

"-Hell no!"

Jag är inte som de där galna bloggerskorna som lägger ut varje liten detalj av sina liv i sina bloggar och därmed också redogör sina förlossningar för vem som helst att läsa.

Så jag stannar vid att säga att den tog fruktansvärt lång tid, vår plan kastades ut i ett väldigt tidigt skede och den som vill veta mer kan försöka vid en privat diskussion med mig så får vi se..

Del 2: Kropp och hälsa

Det här är svårare frågor än man tror för folk är långt ifrån överens om vad som är hälsosamt för en gravid kvinna att ägna sig åt. Å ena sidan så hyllas kändisar för att de "tillåter" sig att gå upp rejält i vikt när de blir gravida samtidigt som man på annat håll "berömmer" en kvinna för att hon håller vikten vid graviditet. Många är snabba att påtala att graviditet inte är en sjukdom och därför finns det ingen anledning att ligga på soffan och lata sig men när en höggravid kvinna publicerar bilder på sig själv när hon styrketränar så väller hatmejlen in.

Så hur ska man navigera sig genom det här?

Jag hade bestämt mig redan från början vad jag ville med min graviditet. Som fysiskt aktiv person men samtidigt bärare av några bonuskilon så ville jag vare sig ha en stor viktökning eller behöva göra avkall på träning och tävling i någon större utsträckning. Samtidigt har jag under vintern rehabiliterat min fotskada från förra sommaren så några intensiva löppass var ju knappast aktuellt oavsett..

Vår barnmorska var med på banan direkt. Jag fick med mig allt hon hade om olika kostråd (även om inget var specifikt inriktat på överviktiga gravida kvinnor, ett sådan program saknas tyvärr i Norrbottens läns landsting) och vi diskuterade vilka träningsformer som kunde tänkas fungera med både graviditeten och min fotskada i åtanke. Målet för mig blev sedan att hålla vikten. Viktökning bedömdes helt enkelt som onödig.

Johan fick sedan vackert anpassa sig.. Snabbt kunde vi konstatera att något sötsug var det inte tal om att jag drabbats av och i ett gemensamt hushåll gäller gemensamma regler. Vi slutade köpa hem godis och Johans älskade choklad (dock hade vi redan hunnit införskaffa den obligatoriska Paradis-asken inför julen som Johan mycket storsint offrade sig att äta upp helt på egen hand).

Istället fick jag en absurd längtan efter frukt och grönt så hela vintern och våren har vi släpat hem mängder med frukt och grönsaker från affären, nya recept har testats och vi har överlag blivit sådär nyttiga att jag tror att vi nu till skillnad från de flesta svenskar faktiskt äter den rekommenderade dagliga mängden av frukt och grönt.

Stillasittande var det inte tal om heller, även om gymbesöken inte blev så många som planerat i vinter så har jag cyklat i snön till mina musikrepetitioner, jag har åkt skidor, skidorientering, simmat och så när snön försvann så var det förstås tillbaka ut i skogen för riktig orientering. Fast jag måste erkänna att anledningen till att jag fegade ur tre branta, isiga utförsbackar på sista skidorienteringen var just för att jag var rädd för att krascha och det kändes som en onödig risk med lillan i magen. Man kan vara fysiskt aktiv utan att vara dum och direktivet från barnmorskan var väldigt enkelt: "Så länge det känns bra så bara att köra på."

Vanlig orientering har jag dock gått hela våren och sommaren, men det har haft mer att göra med osäkerheten kring vad min fot klarar av än min lilla gravidmage. För den hade jag nog kunnat jogga med ett bra tag egentligen. Faktum var att magen inte började synas överhuvudtaget förrän ganska så sent och vi tror fortfarande det var på pin kiv då vi suttit kvällen innan med en linjal och försökt räkna ut hur i hela friden babyn faktiskt rymdes där inne och nästa morgon hade magen poppat ut..

Det intressanta med orienteringen har faktiskt varit att det är då jag mått som allra bäst. Vanliga promenader har bara känts jobbiga efter ett tag men med karta och kompass när jag kravlat mig över stockar och stenar - då har jag bara mått finfint! Så även om jag oftast kommit sist (som sig bör när man går..) så har jag fått mycket värdefull kartträning i år, jag har kunnat finslipa både min kart- och kompassteknik och det är aldrig fel. Dessutom har jag tränat Johan genom att lägga banor och övningar åt honom.

Sista orienteringen vi var på var bara några veckor innan förlossningen och anledningen till att det inte blev mer för mig därefter hade lite med värmen att göra men också att det blev för jobbigt att få på sig orienteringskläderna. Strumpor och skor blev helt enkelt en plåga men väl ute i skogen var allting bra.

Överlag så glänste jag genom graviditeten, jag hade hela tiden bra värden och minimalt med krämpor. Min goda kosthållning gjorde att jag slapp de förhatliga järntabletterna (min mage tackar mig fortfarande för det) och barnmorskan berömde mig vid varje besök. Vikten sedan.. till min stora besvikelse så hade jag ju gått upp lite vid andra besöket och det var först när jag insåg att jag aldrig gick upp mer än 100 gram per vecka som jag uppskattade hur bra det egentligen var. Efter en topp med en viktökning på 1,9 kg så började jag dessutom gå ner igen.. Allt eftersom babyn växte blev jag mätt fortare och mellanmål till trots så la lillan beslag på så pass mycket energi att det inte blev några stora mängder kvar till mig.

Så under graviditetens gång har mina sidovalkar sakta men säkert tynat bort, mitt ansikte har blivit smalare och fått mer markerade drag. Att jag dessutom inte la på mig någon vätska överhuvudtaget förrän under de sista veckorna gjorde att jag faktiskt var tvungen att sluta bära ringarna av rädsla för att tappa dem. Något som hände på riktigt i sängen en natt..

I slutändan landade min totala viktökning på 1,2 kg. Det var uppenbart att jag skulle lämna den här graviditeten lättare och smalare än jag gick in i den. När jag slutligen vägde mig kom dock chocken.. 10 kg var borta bara sådär och ytterligare några dagar senare fattades två till. Jag har inte vägt så här lite på 13 år och då rann vikten av mig på grund av sjukdom.

Ironin blir talande, alla dessa år som jag kämpat mot min värk och lidit av min egen kropps ovilja att samarbete. När smärtan redde upp sig så föll tydligen allt på plats. Min kropp var som skapt för en graviditet och jag är (trots min begränsning i fysisk träning just för stunden) faktiskt i mitt livs bästa form. Nu hoppas jag bara att det löser sig helt med foten så jag kan börja springa igen, jag räknar med minst 40 år till av orienteringstävlande och nästan år ska Emma självfallet göra sin tävlingsdebut i Miniknatet!

En liten last fick jag dock till slut.. under de sista horribla veckorna när det var först klass 1-varning och sedan klass 2-varning på grund av den olidliga värmen så började jag konsumera mineralvatten för att orka med. Johan tyckte att det var en rätt så harmlös last.

måndag 11 augusti 2014

Del 1: Den så kallade mörkläggningen

Det har påståtts att vi aktivt jobbat med en massiv mörkläggning av graviditeten men så är faktiskt inte fallet. Men jag kommer klargöra några saker kring vårt agerande.

Först måste jag påtala att allt måste verkligen inte ut på Facebook. Precis som de allra flesta Facebook-användare så har vi bland våra Facebook-vänner en salig röra av folk vi faktiskt umgås med regelbundet, släktingar, nuvarande och tidigare arbetskamrater, nuvarande och tidigare föreningsvänner, gamla klasskompisar vi inte sett på minst 20 år etc. Att då bara allmänt basunera ut något så personligt som en familjetillökning, ja det är faktiskt på samma nivå som att sätta in en annons i tidningen. Så ni som tyckt det känns konstigt att ni inte ens visste om att vi skulle ha barn, om ni tänker bort Facebook, hur ofta skulle vi pratas vid? Vad skulle vi känna till om varandra? Är det fortfarande rimligt att ni borde varit informerade om vår graviditet?

Alla som vi berättade det för fick också stränga förhållningsorder att absolut inte skriva något på Facebook förrän vi själva gått ut med nyheten. Jag tycker det är väldigt fräckt att kidnappa andras nyheter på det viset och under våren har jag vid flera tillfällen fått reda på kommande och födda barn just genom att folk har börjat prata om barnet eller gratulera utan att föräldrarna själva har sagt något om det. För varje gång jag såg det mycket oförskämda beteendet så blev jag mer säker på min sak att vi skulle hålla vår nyhet borta från Facebook. Jag är mycket glad över att de som var inkluderade i vår "hemlighet" respekterade vårt beslut.

Det var mest om Facebook.

Vi är som bekant ett gift par över 30, det betyder att Johan har kunnat glida fram genom tillvaron i lugn och ro medans jag i flera år har blivit bombarderad med barnfrågor. För kvinnor över 30 som lever i en stadig relation (framför allt om de också gifter sig) är allmänt villebråd. Så jag har fått ägna åratal åt att värja mig från barnfrågor och har mött en hel del intressanta attityder.

Att säga att man inte vill ha barn funkar aldrig, folk bara suckar lite nedvärderande och försäkrar en om att man kommer ändra sig. Om man försöker med att man inte kan få barn så finns chansen att bli fredad, men lika gärna så fastnar man i en lång diskussion om alla kända och okända sätt för familjebildning och tvingas därmed svara på ännu jobbigare frågor.

För att inte tala om hur härligt det är att bli stämplad som barnhatare! Scenariot är övertydligt, i kombination med att du inte har några egna barn så har du mage att påtala ett mindre smickrande beteende hos någon annans barn vilket omedelbart gör dig till barnhatare. Ursäkta mig, men jag hävdar fortfarande att det är fullt rimligt att bli arg och irriterad på barn som löper amok när man försöker klämma in sovtimmar innan jobbet, det betyder inte att man hatar barnen! Det betyder snarare att man tycker föräldrarna är hopplösa som inte fattar att deras älsklingar är störande för omgivningen och försöker lindra hur andra påverkas av barnens beteende. Och försök nu inte med att påstå att det där försvinner så snart man har egna barn, jag tyckte inte alls det kändes bra när Emma gallskrek otröstligt på sjukhuset för jag var rädd att hon skulle störa barnet och mamman intill.

Med vår sjukdomshistorik så hade vi dessutom ställt in oss på att barn inte riktigt var något som var aktuellt för vår del. Men mötet med en ny läkare och behandling öppnade nya möjligheter som vi verkligen inte trodde fanns. Jag ville inte dela det med hela världen, en av anledningarna till att jag avstått från att dela min värk med folk är att omvärlden har varit övertydlig att den inte vill veta av sjukdomar och sjuka människor. Så om man inte velat stå vid min sida vid motgångar, varför skulle jag bjuda in deltagande till medgångar?

Men faktum är att jag och Johan rent krasst faktiskt inte har arbetat aktivt med någon mörkläggning, vi har bara avstått från att prata om graviditeten och omgivningen har gladeligen låtit oss komma undan med det! Vi har inte ljugit för någon utmed vägen. 

Så hur har det rent praktiskt gått till?
  • Till att börja med är det otroligt praktiskt att bo långt borta från majoriteten av släkt och vänner, blir man inte sedd så kan man enkelt undvika samtalsämnet.
  • Att vi satsat mycket på vår nya orienterande livsstil har också gjort sitt till, ingen ifrågasätter att fysiskt aktiva människor till exempel avstår ifrån alkohol (nu drack vi visserligen inte alkohol vid mer än typ tre tillfällen under hela förra året så den linjen var ganska väl rotad redan innan).
  • Min svårläkta fotskada från förra sommaren har blivit den självklara ursäkten till att inte planera för några storslagna orienteringsäventyr i år (både O-ringen och Gotlands 3-dagars har dykt upp som samtalsämnen under våren som jag avvärjt med hänvisning till min fot). Faktum är att jag fortfarande inte vet hur det blir med att springa framöver för min fotstatus är ännu osäker.
  • Johans arbetstider gör det alltid lite besvärligt att umgås med människor så vi har inte varit överdrivet sociala just den här våren.
Men till vår stora förvåning så har folk alldeles för snabbt släppt samtalsämnen som kunde lett de raka vägen till vår "hemlighet":
  • När det närmade sig studentorkesterfestival som både jag och Johan har varit självklara inslag på i över 10 år så valde vi i år att stanna hemma. Den enda frågan vi fick om varför så svarade vi att det var för dyrt (vilket också var en viktig delfaktor) och där stannade det! Ingen annan undrade varför vi inte åkte! Totalt ointresse helt enkelt.
  • Med sommaren runt hörnet så dyker det självklart upp frågor kring semestern. När vi fick frågan vad vi skulle göra under sommaren så svarade vi bara att vi skulle bli hemma i år och ta det lugnt. Följdfrågor på det? Knappt.. Trots att vi båda är söderifrån, har ingen släkt här uppe och till skillnad från förra året så var inte Norrbottenssommaren späckad med orientering så accepterade de allra flesta helt utan minsta lilla fråga om varför att vi helt enkelt skulle tillbringa hela semestern här uppe. Allt eftersom folk faktiskt frågade om när vi planerade att åka söderöver nästa gång så blev de också inkluderade i hemligheten. Men det satt rejält hårt inne på sina håll!
Så egentligen måste jag tacka alla för ert fina deltagande i att göra det möjligt för oss att få gå igenom en graviditet helt under radarn, utan ert ointresse för vad jag och Johan har för oss så hade det inte gått så bra som det gjorde! ;)

Men avslutningsvis vill jag också tacka människor runt omkring oss som ändå såg min växande mage men valde att inte tränga sig på eller ställa frågor av hänsyn och respekt. Efter alla år som terroriserad av barntokiga människor så hade jag gett upp hoppet om att människor faktiskt kunde vara så pass hänsynstagande.

Så där har ni det, den stora mästarplanen bakom "mörkläggningen".

söndag 10 augusti 2014

Hur låg det egentligen till med den hemlighetsfulla graviditeten?

Okej, det har alltså gått en vecka sedan vi överraskade de allra flesta vi känner med nyheten att vi utökat vår familj med en liten charmig dotter. Det var bara ett fåtal som var informerade om vad som var på gång och det var precis så vi ville ha det.

Jag vet att det förekommit lite spekulationer kring detta för i dagens superuppkopplade Sverige så är det allt färre saker som faktiskt förblir hemligheter.

Uppdelat på några olika inlägg så kommer jag berätta valda delar av graviditeten och hur det kom sig att jag och Johan valde att göra så här.

Så för den som är nyfiken så är det bara att hänga i bloggen framöver så kanske ni får svar på precis era frågor.

Idag fyller i alla fall vår sötnos en vecka och hon har firat med att föräta sig till en total matkoma! Pappa upp i dagen!