Är det våffeldag så är det!

I ett försök att bli bättre och framför allt mer strukturerade människor så satte vi oss faktiskt ner i söndags och gjorde en matmeny för kommande vecka. Nu hade vi lite halvtomt i skåpen så vi kom bara halvvägs genom veckan men det kändes ändå som ett framsteg att faktiskt ha en tydlig plan att följa.

Så vad skrev vi upp till lunch på våffeldagen? Våfflor förstås! Mormors (enligt Johan obegripliga) recept åkte fram och jag slängde ihop en monstertjock smet på ytterligare ett av alla olika sätten som man kan bygga våfflor. Att få våfflor till lunch är precis den moroten som Johan behövde för att ta sig ur sängen tidigare än vanligt och helt själv ta ansvar för tvättstugan.

För att riktigt njuta av den högtidliga dagen så hade jag även tagit fram vår allra sista burk med päronmos ur frysen. Så det blev en bastant lunch bestående av rejäla, supermättande och otroligt goda våfflor!

Det enda som egentligen saknas är nu bilden på den däckade Johan efter lunchen då han drabbades av massiv våffelkoma och "tvingades" ta en tupplur..

The Orienteer's Prayer

Orienteringstemat fortsätter så här i vintern då jag fortsatt kämpa mig igenom mina gamla karthögar och nu tror mig ha lyckats pussla ihop det mesta från den upphittade högen. Dock vet jag med säkerhet att det ännu är kartor på vift som eventuellt kan dyka upp i en annan hög eller verkligen är försvunna. Det saknas förstås åtskilliga resultat på tävlingar men det kan jag klara mig utan, jag behöver inte veta min placering på varje enskild tävling.

Men det tar tid.. det tar mycket tid.. När Johan pratade med sin mamma häromdagen och det här med gamla kartor kom upp och varför man sparar dem? Alltså.. det är ju roligt att bläddra i.. på samma sätt som man kan sitta med ett fotoalbum kan man sitta med någon av sina gamla orienteringspärmar. För jo.. här handlar det givetvis om plural. Även kartor som jag inte skrivit något på så väcker det ändå en hel del minnen, framför allt kartor och annat material från gamla läger. Jag kan peka ut exakt var tältplatser har legat, Johan har de senaste dagarna fått ta del av många mer eller mindre skumma historier från min uppväxt.

Det är enkelt att konstatera att det var roligt att växa upp med orienteringsgemenskapen!

Nu hade jag även turen att tidigt få internationella kontakter och där har många guldkorn hittats på med. För den som inte läst mitt CV så är det kanske inte allmänt känt att jag faktiskt har praktiserats på kontoret tillhörande Fédération Francaise de course d'Orientation när jag gick på gymnasiet. Vilket visserligen i praktiken innebär att jag under två veckor gjorde hederligt kontorsarbete - fast på franska! Jag fick med mig en vimpel hem som tack för min arbetsinsats.. Vilket faktiskt till stor del påminner om vad jag gjort de senaste dagarna för ett av mina större uppdrag var just att sortera och katalogisera deras lager av orienteringskartor!

Annars är det främst mamma och hennes kontakter som introducerade mig för den internationella världen redan när jag bara kunde ett fåtal ord på engelska men på något vis så gjorde jag mig skapligt förstådd och hade framför allt väldigt roligt! Så i mina högar har jag även hittat på en hel del orienteringsmaterial från olika delar av världen. Även om jag nu hårt rensat och krympt en rätt så stor hög till en liten lagom bunt som utan problem ryms i en pärm.

En del saker är roligare än andra (tror dock inte att det finns något större värde i mina gamla orienteringsautografer annat än nostalgiskt..) vilket tar mig tillbaka till titeln på det här inlägget. För vad jag hittade var en kopia ur någon tidning eller dokument om orientering i olika delar av världen. Det är i alla fall en mycket fin dikt som är skriven av en orienterare från Nya Zeeland och jag hoppas han inte misstycker att jag lyfter fram hans verk på nytt:

The Orienteer's Prayer
by Bill Teahan

Our Orienteer,
Who art in New Zealand,
Hallowed be thy navigation,
Thy competition come,
Thy control description be done,
At the club event as it is at the World Champs.
Give us this day our daily O course,
and forgive us our 10 minute errors,
As we forgive those who think they know better.
Lead us not into frustration,
But deliver us from bad maps.
For thine is the Map, Compass and O shoes,
Orienteering forever and ever.
Amen.

Så vackra ord!

Att titta på sina gamla kartor - framför allt de som man ritat in hur man sprungit på - är för övrigt extra roligt, snacka om att jag utvecklats som teknisk orienterare sedan jag var ung! Dock skulle jag behöva ha tillbaka lite av min ungdomliga kaxighet som fick mig att kasta mig huvudstupa in i den ena utmaningen efter den andra..

Orienteringspussel..

Det är lite så det känns just nu.. Jag har nämligen fattat ett modigt beslut nyligen, jag har bestämt mig för att överge släktens mantra att det där ska jag minsann göra "vilket år som helst" och kommit fram till att i år, 2014, faktiskt ska vara året då jag får ordning på mina högar.

Så jag har börjat gå igenom lådor och högar som ligger runt om i lägenheten, bestämt vad som ska sparas (och ännu viktigare HUR det ska sparas) och vad som ska kastas. Det här har redan resulterat i att Johan fått springa ut till soprummet (ibland är vi traditionalister och därmed är gå ut med soporna också Johans jobb, men han har tagit på sig det frivilligt för att han inte tyckte att jag skulle behöva utsätta mig för det illaluktande soprummet.. kanske inte direkt lika romantiskt som att komma hem med blommor men jag tycker ändå det är en väldigt fin och älskvärd gest..) med åtskilliga kassar av papper jag kört i dokumentförstöraren.

Häromveckan öppnade jag en omärkt låda med just planen att avgöra innehållets öde och det visade sig vara hårt arbete som väntade där i.. Den bestod nästan uteslutande av orienteringskartor, orienteringspapper och annat orienteringsrelaterat. Det här var alltså min "skam-hög", kartor från mina ungdomsår som av olika anledningar inte blivit ordentligt insorterade i mina olika kartpärmar. Så utifrån kartor, kontrolldefinitioner och ibland anteckningar skrivna av mamma, pappa, min syster eller jag själv har jag nu försökt börja sortera in kartorna under rätt år i skaplig ordning och kan krasst konstatera att några exakta resultatlistor från dessa tävlingar kommer jag nog aldrig se för det arbete det skulle krävas att gräva fram det materialet.. Näää, jag har viktigare saker än så för mig! Faktiskt!

Sorteringen har bara börjat!

Men det är imponerande hur mycket det kan ge bara att ha kartan framför sig, vissa tävlingar lägger sig gärna på minnet (framför allt om det var fruktansvärt väder, det gick allmänt uselt att orientera och superenvisa Anna visade sig från sin ytterst envisaste "jag-ger-aldrig-upp"-sida.

Med lite tur kommer inte alla lådor innebära lika mycket arbete men jag vet att en del av mina juniorkartor är på vift med så dessvärre väntar nog en till hög någonstans..

I alla fall måste man börja någonstans om man ska nå fram till målet och det här är året jag bestämt mig för att jobba hårdare på att faktiskt avsluta projekt. Jag är trots allt en envis jävel och envisa jävlar ger sig inte förrän uppdraget är slutfört!

Två helger med skidorientering

Det här har varit en väldigt konstig vinter, ovanligt mycket varma temperaturer och med det mer eller mindre dåligt med snö. Kombinera sedan det med plötsliga köldknäppar och det har varit något klurigt att försöka planera utomhusaktiviteter. Framför allt för oss som dels behöver ta hänsyn till min ansträngningsastma och så det faktumet att Johans skidkunskaper inte är de mest välutvecklade. Vi behöver helt enkelt bra förhållanden för att det ska vara roligt att bege sig ut.

Dessutom har många skidorienteringar varit på lördagar och startat så tidigt att Johan knappt hunnit hem från jobbet när man borde ha åkt..

Men de två senaste helgerna har vi i alla fall kommit iväg på tävling. Vid båda tävlingarna har det erbjudits dubbeltävling, det vill säga två tävlingar samma dag med en vilotid emellan. För vår del har det dock bara blivit en tävling per dag - av två helt olika skäl! För de två senaste helgerna har varit upplevelser som minst sagt stått väldigt långt ifrån varandra.

Förra helgen åkte vi till Sunderbyn, fullt taggade för att äntligen pröva våra sprillans nya kartställ! Temperaturen hade landat kring nollan och jag försökte valla mina gamla skidor (för den som är ovan skidorienterare så rekommenderas man att undvika finskidorna.. det finns ju träd och gropar och allt möjligt man kan fastna i) efter temperaturen och kunde krasst konstatera att mitt vallateam hade gett mig ungefär samma förutsättningar för skidåkning som norska skidlandslaget hade på OS.. Den nyfallna kramsnön packades på under skidorna och jag hade absolut noll glid! Inte ens i fina utförslut gick det att glida på skidorna. Vanligtvis så ägnar jag mig inte efter tävlingar åt att påstå att jag förlorade si och så mycket tid på olika ställen men den här gången var jag faktiskt övertygad om att varje utförsbacke kostat mig 2-3 minuter i tid och att mitt nötande på plana spår tröttade ut mig i förtid. För att göra saken ännu roligare så fastnade ju stavarna i titt som tätt med så axlarna kunde utan förvarning ryckas bakåt.

Det var helt inte den mest lyckade skidorienteringen för min del, även om själva orienterandet överlag gick bra, jag kom lite snett till fjärde kontrollen men överlag så var det inget snack om saken - jag visste vad jag höll på med. Men totalt utmattad kom jag i mål och jag och Johan beslöt oss för att det skulle bli för mycket att köra nattskidorientering på kvällen även om det förstås hade varit en häftig upplevelse (jag vet, jag publicerade skräckbilderna här i våras från Grymnatta men det betyder inte att jag skulle råka ut för samma sak under en nattskidorientering..). Nåväl, förhoppningsvis kommer fler chanser.

Sunderbysvängen

Så i söndags var det dags igen, denna gång ute på Bergnäset. Vädret under veckan hade legat oroväckande mycket kring noll eller strax över men det hade ändå kommit lite mera snö. Dock talade PM:et sitt tydliga språk, när det skrivs ut en varning och uppmaning om att vara rädda om sig så kanske man ska fundera vad man egentligen har för hobby..

Det var IS! Närmast start och mål så går det inte att beskriva det som något annat, spårig, hackig is! Nu försökte jag aktivt valla med samma resultat som förra helgen för jag ville ha klister och motstånd, totalt lönlöst! På väg till första kontrollen så hade ju isen redan slipat loss all valla jag lagt på. Det där var utan tvekan det läskigaste jag gjort på väldigt, väldigt, väldigt många år! Jag var på flera ställen livrädd för att krascha omkull i något utförslut och krocka med ett eller flera träd - alternativt bara slå mig allmänt fördärvad mot isen. Banan var annars väldigt trevlig och lagom utmanande men som sagt vad, isen var en tuff motståndare. Nu är jag visserligen inte lika bra skidåkare som jag brukade vara men jag är inte säker på att det hjälpt så där överdrivet mycket ändå. Så jag knegade på otroligt lugnt och försiktigt för att verkligen försäkra mig om att inte ramla och gå sönder. På flera ställen kunde jag konstatera att "här var nog Johan i backen" och jo.. mycket riktigt, alla ställena jag misstänkte att Johan vurpat på så hade han också gjort det.

På slutet passerade banan nära sjön och där var det tydligt att solen gått hårt åt snöläget, där var det någon centimeter tjock ojämn isbeläggning man försökte skida sig fram över, alternativt ta valet bredvid spåret där det låg ungefär lika mycket nysnö direkt på bar mark.. Vet inte riktigt hur bra uppkörda några av de sista spåren blivit heller men det verkar som om fler än jag missade spåret in till sista kontrollen. Nåväl, jag tog mig runt i alla fall..

Johan och jag kom sedan gemensamt fram till att det inte var värt risken att köra eftermiddagstävlingen, Johan ville inte skada sig så han inte kunde jobba och jag ville bara inte skada mig alls - en krasch i det där spåret och hela jag hade blivit ett blåmärke från topp till tå..

Bergnäset

Så det blev ingen lång skidorienteringssäsong för oss två i år, men lite kom vi ut i alla fall och förhoppningsvis kan vi plocka några tävlingar till nästa säsong - vi håller tummarna för en bättre vinter med minusgrader! För mitt vallateam är verkligen inge bra på att valla för nollgradigt.